MEN VARFÖR DÅ...?

...detta var min orsak.

Inte blommorna, inte havet, lite ljuset och lite solen, men mest av allt en längtan att få ge sig ut på vandringar där himlen är taket, där man andas moln och där blicken kan vandra kilometervis.

Där man kan andas fritt, där man kan känna sig liten och riktigt känna det mäktiga i att vara mitt i allt det mäktiga.

Bilden ovan...här ser ni världens näst högsta klippa med 580 m fritt fall ner.

Inget foto i världen kan förmedla den känslan av att stå där och bara försiktigt tänka:

Ett steg till och det är en halvkilometer ner...

Jag lovar...det kittlar i magen, i skallen och i alla sinnen en mänska besitter. 

Det var dessa levadavandringar som var mitt mål. 

Levada, för dem som inte vet, är vattenkanaler som samlar upp regnvatten från bergen och sedan samlar de i bassänger och tack vare dem kan man odla på så gott som varje plats på Madeira.

På denna lilla ö finns runt 2000 km (!) levador. Det är en helt fantastiskt nät av vattenkanaler på en ö som är 57 x 24 km.

Under århundraden har man byggt - och bygger dessa kanaler. För att kunna underhålla dem såg man till att de var tillgängliga genom mer eller mindre smala stigar längs med dessa levador.

Och det i sin tur har gjort att de blivit populära för alla som gillar att vandra i naturen. Både turister, men också av ortsbor.

Det ordnas guidade turer på en del av levadorna, och det är ju bra det. 

Däremot kan det löna sig att kolla med dem som bor på Madeira och verkligen känner sin ö vilka levador man kan vandra och när om man vill gå längs de levadorna som inte hör till "turistklassen".

Här finns något för var och en.

Endel levador är faktiskt direkt livsfarliga - varje år dör folk (läs turister) som ger sig ut på dessa farliga led utan kunskap om naturen och en aning överskattning av den egna konditionen.

Men det finns levador för var och en.

Under veckan blev det tre...eller fyra levadavandringar.

Den första gick på ca 500 m höjd över havet. Den kan liknas med en helt vanlig promenad i skog.

Skön och vacker på sitt sätt. Intressant på det sättet att den gick genom små byar och man traskade nästan in på folks bakgårdar.

Den andra vandringen var på en kilometers höjd. 

Stigarna var breda, sköna att vandra på och vyerna hänförande.

Än en gång - foton gör inte rätt för sig...

I ett tvådimensionellt foto är det knepigt att få in djupet...

Den tredje vandringen, då var vi redan på 1600 m höjd.

Uppe bland molnen.

Ibland till och med ovan molnen...

Att gå där... i tystnad, i en syrerikedom som gör en nästan lite yr, och andas moln och att stå där och låta molnen driva förbi en som bilar i rusningstrafik. Alldeles ensam i allt detta.

Det är lite hisnande...vackert.

Just den här levadan var direkt meditativ att vandra. Jag lovar!

Man behövde inte fundera på var man satte sin fot utan kunde bara njuta...av allt.

Av vyerna...

av luften...

av tystnaden...

Där långt nere - under molnen här uppe - lyste solen på byarna.

Och som sagt, det finns inte ett foto i världen som gör detta rättvisa...

På 1600 m höjd är landskapet öppet.

Det är hedar, det är små vindpinade buskar - och det är sagoligt vackert! 

Så annorlunda än 1,5 km längre ner...

Sedan...dags för den tredje, eller fjärde levada, lite beroende på hur man räknar...

Nu är vi lägre ner...på ca 1000 m höjd. Naturen är helt, totalt,  annorlunda.

Nu gäller det inte att gå upp PÅ bergen, utan runda ett.

Skogen är så tät - också så här i januari, då en del av träden faktiskt fällt sina löv - att solens strålar når inte ända ner.

Här hittar vi de typiska skuggväxterna som vi alla känner igen.

Ormbunkar, skugg-gröna, murgröna...och gröna är väl det som tar över.

Mossor, grönt, grönt, grönt...nästan lite känsla av regnskog.

Bara temperaturen gjorde att det inte blev riktigt trovärdigt. Det var kanske det perfekta vandringsvädret.

Dryga tjugo grader och lite vind.

Så perfekt det kan bli!

Och vyerna...inget fel på dem!

Stigarna längs levadorna var för det mesta skönt breda att gå på - på de allra flesta ställen så att man kunde ställa båda fötterna brevid varandra och fortfarande ha någon cm till godo...

Nu och då stötte man på ett och annat vattenfall. 

Om det finns något som gav tilläggsvärde åt vandringen, om det nu skulle behövas efter de vyerna, så var det nog detta ständiga porlande av rinnande vatten i all tystnad.

Än en gång försökte jag fånga djupet där intill muren man gick på.

Det här är inte ett dike...det är ett vattenfall på tiotals meter - där lååångt nere.

När jag tog den här bilden stod jag på tvären på stigen, eller murkanten med tårna utanför...en hisnande upplevelse för mig med en liten släng av höjdrädsla. Inte -skräck - jag gillar höjder, men har ett så dåligt balanssinne så det spelar mig små spratt emellanåt.

Här stigen, eller murkanten.

Till höger skymtar man levadans murade kant och till vänster en stup på hundra...tvåhundra meter...

Här gäller det att vara rätt så stadig på foten...

Mera vattenfall...och porlande...skönt, vackert så man baxnar!

När jag går längs dessa levador, där upp i bergen, kilometer efter kilometer, blir jag så imponerad av allt jag ser. Och framför allt av att allt detta är byggt för hand. Hit släpar man inte några maskiner precis...

Oftast var bredden mellan en bergsvägg som stupar rakt uppåt, och ett stup som stupar rakt neråt inklusive levadan på ca 40 cm under en meter. 

Här och där stötte man på små murade "tempel". I ett fann jag ett utbrunnet ljus. 

När jag senare frågade om dessa, berättades att de murades för någon arbetare som dött under arbetet av att bygga levadan...

Ibland gick man in mellan bergspass. Och efter att balanserat på ytterkanten av hisnande smala stigar kändes detta synnerligen tryggt...

Tidvis gick man formligen inne i molnen...

...för att igen runt nästa hörn vara ute i klart väder och bli yr av utsikten...

Tänk er....2000 km av levador - på denna lilla ö, mindre än min hemkommun, Ingå.

Och levadorna...de skulle räcka genom hela Finland, från Utsjoki i norr till Hangö i söder, och så tillbaka till Utsjoki igen.

Så det finns att vandra längs med...

...så mycket mer än jag hann med på en vecka.

På plandet på väg till Madeira hörde jag ett par som sade sig vara på väg till Madeira för gud-vet- hur månde gången.

Eller som de leende uttryckte det:

Madeira har en tendens att bli som en kronisk sjukdom - man återkommer...

Och jo, för första gången någonsin faktiskt, kunde jag tänka mig att återkomma. För trots min rätt aktiva vecka här kände jag att jag bara skrapat på ytan av denna otroliga lilla ö där i Atlanten.

Så har jag aldrig tänkt förr - att jag skulle återkomma.

Men nu...jag vet inte...där blev ju faktiskt 1970 km levador oupptäckta...;)

30 km levador känns lite fjuttigt - men det gav mersmak.

Verkligen.

Det var därför jag åkte dit.

Och så lite för solen, ljuset, staden, havet och blommorna också om man nu skall vara riktigt ärlig.

Men om jag någon gång återkommer - då är det för levadorna, naturen och de hisnande utsikterna.

Därför.

SOL OCH LJUS...

...inte ens enbart solen och ljuset var det som lockade hit mig.

Eller jo, ljuset. Och solen.

Jag ville ju ge mig iväg någonstans där januari skulle vara ens aningen mera utståbar än den är här i Finland.
Där, med kvällssolens mjuka strålar mot slutna ögonlock, hörde jag om temperaturer på - 31 där jag bor.
Samma förmiddag hade balkongtermometern visat på + 30 - visserligen i solen men ändå.

Försökte förklara åt en ortsbo, som aldrig upplevt kallare än + 6 hur det känns när det är riktigt, riktigt kallt...
Han förstod inte. Inte innan han insåg att hans FRYS är si så där tretton grader VARMARE än det jag talade om.

Att en glass aldrig skulle smälta - den skulle bara bli ännu mer kyld och så hård att det knappt skulle gå att skära i den.
Då är det kallt...det tyckte han med.

Och det där med ljuset - eller mörkret hos oss.
Han undrade hur vi kunde leva så?
- Ja-a...det har jag också funderat på ibland, blev mitt matta svar....

För vem vill inte känna solens värme i ansiktet, en ljum vind i sitt hår, en mjuk smekning av moder natur.
Vi längtar alla efter den, vi alla behöver den. Som en mysig famn att krypa ihop i och känna tryggheten sprida ut sig i varenda cell i kroppen.
Så känns det för mig.

Hur det känns för sköldpaddan som aldrig, den heller, upplevt något annat kan jag bara fantisera om.
Men den såg rätt nöjd ut där den traskade omkring och betade i kvällssolen.
Om man skulle satsa på att bli en sköldpadda i sitt nästa liv.
Men en sköldpadda i frihet - inte en sådan där liten en, för då riskerar man att man slutar i någons akvarium i en förort i Finland.....;)

Eller om man skulle satsa på något mer flärdfyllt? Som en påfågel?

Med vitt som favoritfärg kunde det ju ligga rätt nära till hands att man skulle försöka sträva att bli en albinopåfågel?

Sval, vacker och skön på ett stillsamt och tyst sätt.

Kinaros...inte en blomma som jag har hemma hos mig, jag vet inte riktigt varför, men den har känts för "prålig" i mitt ruffiga, enkla hem, ja eller något sådant.
Men här kändes den ju alldeles rätt. Vacker och inte för prålig - kanske för att den hade sååå många andra blommande primadonnor att tävla med?

När jag vandrade från hotellet in mot stan gick jag förbi klippta häckar av kinaros.
Och så mitt i allt det strikta, raka gröna stack en uppstudsig rosa kinaros ut sitt skott och en blomma på det.

OM jag skulle ha kinaros i trädgården, sådär meter efter meter efter meter - så kan det hända att jag inte riktigt skulle ha hjärta att tukta den fullt så hårt.

Men det är här den känns rätt. Inte inne, inte hemma hos mig.

Sen kan man ju bli lite ställd när man mitt ute i skogen hittar en kalla som växer glatt där mitt i diket.
Så där bara. I diket. Som ett kaveldun hos oss. Eller älggräs.
Men en kalla liksom...

Trappor. Jag har ju alltid gillat trappor. Trappor till hem i synnerhet.
Soliga trappor, där man kan sätta sig med sin kaffekopp och filosofera en stund i morgon- eller i kvällssolen.
Eller varför inte mitt på dagen om man har lust.
En trappa är det bästa.

Nu ser man inte det på bilden, men trappan var rätt hög, den saknade räck och stupet precis nedanför var smått imponerande.
Här gäller det nog att se till att man är relativt nykter OCH stadig på foten OCH ha en ficklampa tillhands när mörknet lagt sig när man skall ta sig hem.
Men att sitta på den trappan i solen...det är inte så tokigt det inte!

Den här har jag ju haft i en av mina tidigare trädgårdar!
Kanske den inte trivdes riktigt fullt så bra hos mig som här - jag var rätt lycklig över en eller tre blommor per sommar.
Inte betedde den sig som ett ogräs hos mig inte.
Synd nog. Det hade den ju gärna fått göra.

Vatten.

Inne i staden fanns det små dammar här och där och där plaskade det glatt runt både en och annan svan.
Koltrastar och bofinkar påträffades också i buskarna.
Lite så man funderar på hur dom tänker när dom om någon månad styr kosan norrut för att landa i våra kala rönnar och planera tillökning här bland mygg och knott...aaahhh - det kan ju vara just DET???
Mygg och knott, mat i överdåd åt lilla fågelfamiljen.

Dricka.

När man går, eller vandrar omkring på Madeira är det sällan man lyckas undgå backar.
Madeira är backar. Branta backar.
Neråt går det ju undan, men skall man uppåt - ja då är det bra att ha lite vatten i ryggsäcken.
Men innan det blev pop med vattenflaskor i varenda en bakficka, handväska, korg eller som sagt ryggsäck så var det ju praktiskt med små lavoarer utanför husets murar - ut mot gatan alltså.
Där kunde vem som helst släcka sin törst när man tog sig uppåt, uppåt, uppåt i sommarhettan.

I min fantasi ser jag frasande klänningar och solparasoll och en liten paus i backen medan man svalkade av sig lite under bougainvilleans skugga...ja, det blir lätt att man dras in i sina fantasier medan man vandrar där på gatorna, upp och ner i solen. I ljuset.

Ja...sist då, vad säger man...

Sällan har någon växt fått så mycket uppmärksamhet, omtanke, kärlek, omvårdnad, pysslande hit och dit som de år jag hade en Agapanthus (Afrikas blå lilja) som krukväxt.
Jag hade köpt en knöl på en trädgårdsmässa och väntade och pysslade, vårdade och väntade. År ut och år in.
Bar ut och in, ordnade med elbatteri på glasverandan och täckte in och bäddade med bubbelplast.
Och blev belönad med.......kanske sammanlagt fyra blommor.
Sex år och fyra blommor!

Och det var den blåa varianten.
Den vita vägrade och dog förmodligen av depression efter första året.

Här växer de  s o m   o g r ä s  längs vägarna.

Det är så det gör lite ont i hjärtat.

Men det var faktiskt inte heller därför jag reste hit.

Även om detta var ett riktigt tungt bonus - ljuset, solen och ja Agapanthus då.

HIMMEL OCH HAV...

...började mina mornar med en frukost och meditation på balkongen, med den här utsikten över Atlanten.

Det kändes stort.

Men så är den också rätt stor - Atlanten.

Där i ena utkanten av dessa 106 miljoner km2 som Atlanter är, en femtedel av jordens yta faktiskt, precis där finns lillalilla Madeira med sina ynka, enkla 797 km2.

(Jag bor själv i en kommun på dryga 900 km2 - bara så där för att ha något att jämföra med.)

Men vilka kvadratmetrar sen!

Här finns allt - förutom kanske sandstränder, även om man gjort sitt bästa med att fixa till en på öns nordvästra del. Till Porto Moniz, en liten stad, som tidigare var en känd välfågsstad, dit har man nu importerat sand från Marocko - rätt många lass sand faktiskt - så där finns en liten bit ljus tjusig sandstrand.

Också i utkanten av huvudstaden Funchal finns en sandstrand - men den är svart, som sig bör på en äkta vulkanö.

På norra sidan av ön, i övriga små städer har man också fixat till små sandstränder, men de är alla konstgjorda.

Madeira är lavasten. Punkt.

Himmel finns det om möjligt ännu mera av än hav. 

Och sol.

Eller som den lokala mannen utryckte det:

" Här har jag allt, här ser jag solen 360 dagar om året".

Som nordbo med mörkertrötthet kan man känna en liten uns av avundsjuka.

Visst, det är ofta mulet och regnar uppe i bergen. Men här är det ingen av de lokala som förbannar det. Utan det regn som faller där skulle ju Madeira inte vara vad det är. Inte detta ymnighetshorn av växtlighet.

Madeira lever på turism, på Madeiravin (som förresten uppkom av misstag, som så många andra delikatesser...) fiske, export av bla bananer.

Min uppfattning av Madeiraborna själva var att de var företagsamma, flitiga, ärliga, vänliga. Och på ett jordnära sätt stolta över sin ö. Madeira lyder ju under Portugal, men har självstyre, eget parlament och egen president. 

De producerar all sin elenergi som de förbrukar själva. Även när det gäller jordbruket är de rätt oberoende som det är i dagens läge. Hur situationen är om något år eller årtionde är osäkert.

All odling på Madeira sker på små terrasserade odlingslotter dit man inget har att göra med någon jordbruksmaskin alls.

Så gott som allt sker för hand. Senare visar jag bilder som visar varför.

Nu ser det ut som om den yngre generationen inte skulle vara speciellt intresserad av att ta över bruket av jorden. Och på sätt och vis förstår man det. Att odla på Madeira är som att gå tillbaka till jordbruksmetoder som vi hade för 100 eller 150 år sedan. Man kan helt enkelt inte sköta det maskinellt.

Synd är det förvisso, det kommer man inte ifrån. Just dessa odlingslotter längs de hisnande vackra bergsväggarna är en stor del av allt det vackra på Madeira. Sköter man inte odlingslotterna, repareras de gamla terassodlingarnas murar som rests och reparerats i hundratals år inte längre, förändras landsbygden - och ödeläggs. 

Där som på så många, många andra platser. 

Fiske. 

Man fiskar på Madeira - vad annars?

Svärdfisk, tonfisk och den rysligt fula dolkfisken som man ser på var och varannan försäljningsdisk på torg och i saluhallar.

Ful men god - och garanterat färsk om man beställer den på krogen.

Men nej, det var inte för stranden, inte för havet, inte heller för himlens skull jag tog mig hit.

Inte enbart.

Men det är också en bonus.

En stor bonus.

INGEN BLOMNING ATT TALA OM...

...i januari på Madeira var det någon som sade innan jag åkte.

Nu tror jag att den personen och jag har  aningen skilda definitioner på blomning.

Okej, okej...det är säkert så att det finns årstider då det blommar ännu mer där, men det här räckte minsann att för stunden lindra min längtan efter vår, efter sommar.

Det är märkligt svårt att försöka beskriva den lilla öns skönhet utan att låta som en överivrig marknadsföringsassistent inom resebranschen som dessutom har provisionslön. Enbart.

Men det är nu bara sanslöst vackert där - också i januari.

Nu var det kanske inte blomprakten som lockade i första hand. 

Även om jag minsann räknar mig  till den där blomälskande andelen människor som blir lite blöta i själen och stirriga i blicken av allt vackert som växer och aldrig, aldrig lyckas ta mig ut från en plantskola, blombutik eller knappt ens förbi matmarketarnas ledsna tulpaner utan att det slinker med en eller annan ört. 

Men det var inte därför det blev Madeira. 

Inte i första hand i alla fall.

Men att det ser ut så här skadar ju liksom inte heller! Vart man än tittar!

KameliaTRÄD på bakgården, vad sägs om det? 

Madeira har ju ett klimat som skulle få vilken som helst växt att go crazy - och det gör de. 

Växterna. Och vi lite när vi ser det. I alla fall vi blomningssvältfödda nordbor som inte riktigt förstår klippta häckar av kinarosor, monstera och gullranka som växer som ogräs lite här och där. Och häckar av rosmarin utanför husen. Fem potatisskördar i året och så vidare...

Lite här och där snubblar man över bekanta sommarblommor. Eller sommarblommor hos oss. I kruka. Här hittar man dem i bergskrevor, i mursprickor, så där som vi hittar maskrosor.

Och maskrosor - jo de finns också, men de är i minoritet bland allt det andra.

Och så är det så prydligt! Städat! Inte bara på turiststråken utan även långt ute på landet.

Det är just så snyggt som det ser ut på bilderna - överallt.

Madeiraborna själva är måna om att ha det snyggt. Man plockar upp skräp som man ser på gatan - även om man inte själv råkat vara den som tappat/kastat/slängt skräpet.

Man uppfostras så.

Blir man arbetslös på Madeira betalas man utkomststöd precis som hos oss - men det förpliktar också. Under någon timme per dag skall man göra något för samhället. Rensa en rabatt, sopa en gatstump, gå ut med en åldring. Inte hela dagen för man skall ju också ha tid att söka sig ett nytt jobb.

Men någon timme.

Vilken winwin-grej egentligen? Den arbetslösa får känna sig behövd, kommer ut bland folk, skapar nya bekantskaper, nya kontakter, gör något för sitt samhälle...

Jag tror många arbetslösa också på våra breddgrader skulle uppskatta ett sådant system...?

Fast nu snubblar jag in på helt andra ämnen, ju!

Blomprakten i januari är faktiskt inte fy skam alls - även om det inte var därför jag åkte dit.

Det var bara bonus!

FÖRST OCH SIST...

Första kvällen satt jag där. 

På balkongen med den brusande Atlanten 

till höger om min axel och med Funchals lampor framför mig.

Bussresan från flygfältet hade gett små smakprov på vad jag hade att vänta.

Vackert, prydligt, renligt, vackert.

Blommor, grönska, havet, himmel. 

Då anade jag inte att jag skulle komma att förföras av denna lilla fjuttiga prick till ö där mitt i Atlanten. Totalt oförberedd var jag då på hur mycket denna lilla bit vulkanö skulle ha att bjuda på. Jodå, jag hade läst på. Och hört.

Men ändå.

Det skulle det visa sig vara så mycket mer.

Första morgonen. Kaffet puttrade på hemvant i köket. Frukostsemlor och ost, solvarma tomater på assietten och mangojuice i glaset. 

Solen har stigit upp innan mig, men drar sig i morgontimmarna och mojnar sig genom några kvarblivna moln, som sakta drar sig ut mot havs.

Det blir en solig dag.

Bara det hinner.

Njuter av morgonrodnaden och den milda bris från havet som envisas med att lägga några hårtestar framför ögonen på mig.

En vecka där snö är ett tämligen okänt begrepp inleds.

En vecka på en liten ö som lovar bjuda på så mycket.

Har jag läst.

På kvällen, innan avresan, sitter jag i kvällssolen med ett glas madeira vin där solen bor.

Vet jag nu. 

Förundras över allt denna lilla ö har i sin famn, i sitt sköte.

Hur den samtidigt kan vara karg och frodig.

Mogen och jungfrulig.

Fräsch och urgammal.

Historisk och ung.

Allt på 750 m2.

Det är så att man kunde bli lite förälskad.

Och blev.

*

Fortsättning följer.