LITE MOTSTRIDIGT...

...så här inför köpstoppet, 

och helt i strid med mitt löfte om att undvika reklam i bloggen 

så kommer jag nu att  sjunga ut i en liten eloge till 

mandeloljan.

Hur logiskt som helst - egentligen...om man tänker med lite skruvad logik.

Här kommer den;

Jag hör till dem som så fort det börjar frysa på där ute har en hud som gör revolt i

 potens till tretton. Minst.

Jag blir narig och torr och tråkig i hyn.

Mängder och åter mängder av lotion har gått åt under mina är på jorden.

Jag lovar.

Under en resa för något år sedan (jag tror det var i Budapest...eller någonstans) så ramlade jag in i en synnerligen väldoftande liten butik som sålde l'occitane- produkter.

Det doftade gott, men inte så där "über" som det ibland kan bli.

Lite naturligt och lyxigt på en och samma gång.

En kombination som jag inte riktigt kunde motstå.

Jag är inte mycket för det där överdådigt flärdiga, men vill ändå känna att mina hudprodukter är lite lyxiga. Så där lagom. Ja, ni vet?

Och det har dessa produkter.

Dessutom är de dryga.

Mandeloljan, som finns att få både som duscholja och som hudolja (efter bad) räcker till 

och räcker till och räcker till.

Och så gör den huden underbart mjuk (utan att kladda) och doftar franskt och rent och lite sommar och semester och småflärdigt på ett avslappnat sätt.

Nu är den kanske inte den billigaste burken på hyllan.

Men!

 Den är så dryg så jag undrar om det inte i slutändan i alla fall är vettigare med en sådan flaska på badrumshyllan. Än att byta ut tio billigare under samma tid?

En produkt på burk som dessutom inte kommer i närheten ens av samma sköna doft - och den där lilla, lilla känslan av välbehaglig vardagslyx på lagom nivå.

Vad jag vill ha sagt här är att det inte alltid är idé att bara stirra sig vindögd på prislappen om man vill vara medveten om sin konsumtion.

Tio billiga burkar är faktiskt mer skräp i slutändan än en lite dyrare - men drygare.

Och så är det också rätt skönt att kunna strunta i alla andra produkter - när man hittat den man trivs med själv. 

Motstridigt kanske - eller så inte?

ATT MOTA MÖRKER...

...är det bästa man kan göra när November tar över på alla sätt och vis. 

Om en vecka är det lillajul och startskottet för årets konsumtionsfest drar igång.

Jo, jag veeeeet - jag kan inte riktigt släppa det här med konsumtion.

Vad är det som gör att man blir glad av att köpa? Fenomenet bakom lyckokänslan.

Och är det ens en lyckokänsla? Eller bara ett substitut för avsaknad av något annat?

Jag minns första gången jag upplevde en liten "angst", det vill säga raka motsatsen till tillfredsställelse i en köpsituation.

Det var i december 2007.

Min mamma hade precis dött, och eftersom begravningen ägde rum på luciadagen, och urnenerläggningen några dagar innan jul, kan man lugnt påstå att det året var jag minsann ute i sista minuten med julklapps-shoppande.

Mitt i sorgen och saknaden rusade jag runt i de stora shoppingvärldarna och letade julklappar. För barnens skull ville jag ju få till stånd en "vanlig" jul.

Från den tiden har det blivit kvar en aversion mot köpcentrum.

Så jag hör liksom inte till dem som frivilligt, någonsin, skulle "döda tid" i ett dylikt.

Ändå tror jag att jag konsumerar mycket mer än jag egentligen behöver.

Och jag har som sagt börjat fundera en hel del på det.

Till och med har jag funderat på något så radikalt som köpstopp i ett år.

Vad skulle jag då dra ner på? 

Det finns många, många bloggar som tar upp ämnet. 

Men var och en som tänker på att ge sig in på köpstopp, måste göra upp en 

"behövlighetslista". Vad vill man inte avstå ifrån - trots köpstopp.

Jag är inne på den listan nu.

Ljus.

Jag skulle ha svårt att avstå från ljus under den mörka årstiden.

Så ljus kommer att höra till min lista av förnödenheter.

Blommor.

Lika lite som jag kan vara utan ljus under vintern, kan jag vara utan sommarblommor på sommaren.

Men allt det övriga...

...onödiga.

Min situation är synnerligen tacksam. Han av mina barn som fortfarande bor hemma är till sin läggning väldigt nöjd med lite.

Likaså är min äldre i och för sig, men han har sitt eget liv att styra och ställa i, och skulle inte nämnvärt beröras av mammas köpstopp.

Vad skulle jag då avstå ifrån?

Vilka är mina konsumtionsfällor?

Jag äter rätt ofta ute på restaurang. Lunch.

Jag köper lätt hem ett lyxigt schampo, ett och annat nagellack slinker också med.

Övrig smink har under årens lopp självmant reducerats.

Numera räcker dagcreme och mascara.

Kläder då?

Jo, jag gillar kläder...och jag har så det kommer att räcka över en längre period av köpstopp.

Klart jag kan tycka det är skoj med något nytt, men jag tror också att min klädstilskreativitet skulle få ett litet uppsving om jag blev tvungen att hitta på nytt med det jag har.

Inredning?

Det är länge sedan jag har haft ett behov av att köpa nytt till hemmet.

Jag är rätt nöjd som det är.

Inte ens julreklamen har påverkat mig i år.

Jag behöver verkligen inte nya dynor, gardiner eller något.

Jag tycker mitt hem är fint som det är.

Har inte det senaste, men jag trivs som det är.

Mat?

Hmmm...här kommer kanske min största utmaning.

Jag älskar att laga mat, god mat ,av bra tillvaror - och gärna lite, lite lyxigt sådär.

Emellanåt. Rätt ofta.

Kommer att vara svårt att lämna den där skitgoda och skitdyra osten på hyllan och välja något mer vanligt. Och det kanske inte heller behöver vara så - att avstå helt, utan mera att återplacera den där lyxiga osten till Det Där Speciella Tillfället.

Återge den sin lyxstatus.

Så jo, jag förbereder mig på köpstopp.

Och varför inte börja direkt?

Från 1 december.

Inget slutdatum - tar en månad i taget och känner efter.

Fortsättning följer...

MITT I ALLT...

...är jag inne i en period då jag ifrågasätter en hel del.
Jag blir sådär i bland, den inneboende humanisten i mig vaknar och aktiverar sig och blåser upp sig som en förälskad padda.

Att vara ifrågasättande har jag nog fått med modersmjölken (tack för det mamma...;)) har bara liksom alltid varit sådan.
Ibland mer ibland mindre.

Det är intressant hur sådant där kan pluppa upp mitt i allt.
Det går perioder då man liksom bara flyter på.
Men sedan vaknar man till och börjar fundera på om saker och ting verkligen skall vara så här? Det finns saker man kan, åtminstone försöka, påverka, och en massa som man inte kan göra något åt - annat än tänka själv och ifrågasätta.

Citerar en intervju av sociologen, professor Zygmunt Bauman 
(Hbl 24.11.12 Philip Teir)

"Q: Jag tillhör en generation som blivit varnad om den globala uppvärmningen sedan jag var barn. Samtidigt får man lära sig att konsumtionen är en fosterländsk gärning. Det känns som en av de största paradoxerna i vår tid.
A: Konsumtionen är den universella lösningen på alla sociala problem. När folk tar fram sina kreditkort kommer det att leda oss ur krisen. Vi har glömt andra praktiker som gjorde våra förfäder lyckliga. Kärlek, vänskap och framför allt (...)  idén om att kollektivt arbete i sig kan göra dig lycklig. Lyckan man upplever när man inser att man gjort väl ifrån sig."

Med andra ord, hur jag än svänger och vrider på mig och väljer så har jag rumpan där bak?

Vi skall spara, tänka på miljön, vara lite återhållsamma i vår konsumtion men samtidigt ändå konsumera för att hålla de redan lite gnisslande hjulen i rullning? Om hjulen stannar, har jag då mer glädje av att jag sparat eller av det jag använt mina besparingar på?

Vi traskar på i en tillvaro där allt det man byggt upp kan tas i från dig över en natt. Man kan förlora sitt jobb, oberoende hur bra man presterat tidigare, bara för att marknaden lever sitt eget liv. Om jag minskar min konsumtion, bidrar jag då till mitt eget fall?

Många är de arbetsplatserna där alla tävlar mot alla, man är sin 
närmaste kollegas värsta konkurrent.
Alla dras över samma kam. Samtidigt som man skall vara individualist för att sticka ut i mängden, synas, skall man också helst bara vara en i massan som kan styras som en flock sidensvansar i formation.

"Zygmunt Bauman är den 87-årige affischpojken för en växande global rättviserörelse. Men han vägrar förutspå framtiden.
- Hur ska er generation lösa alla problem? Frågar han i stället."

Ja, det är ju frågan det...


Någon som har svaret?

EGEN TID...

...men inte längre som i senaste avsnittet av Solsidan, dock...:)

Även om de mest hetsiga barnåren och åren då man skulle ta hand om sina egna föräldrar är över, så känner jag att de där stunderna som är alldeles egna är heliga.

Ibland sätter jag mig här på trappan till min gäststuga/ateljé/tonårshåla och bara sitter och funderar med en kopp kaffe som sällskap. Doftar på årstiden och låter tankarna komma och gå precis som de vill.

En del kallar det meditation. Jag vet inte, för mig är det bara ett andningshål, en tankesmedja, en tyst stund.

Det doftar stilla från havet. Fåglarna har tystnat.

Torpet, vars trappa jag satt mig på har hundra år på nacken.

Torpet hör till min lilla ingärdade värld.

Hundra år.

Så lång tid, och ändå inte.

Stryker jag händerna över stockarna inne i torpet känns hundra år som ingenting. De känns lena som ett barns kind. Och tänker jag hundra år framåt känns det som ändå som en evighet.

En evighet då jag inte längre finns.

Men mina barnbarn?

Om jag fantiserar att min yngre son skulle få barn vid 30 års ålder. 

Om 16 år då, det vill säga 2028.

Det barnet är myndigt vid 2046.

Vi fantiserar vidare; låt det barnet får barn vid 30 års ålder, dvs 2058. 

(Då är jag 92 år - by the way)

Mer fantasier; Mitt barnbarnsbarn är myndig vid 2076.

(Då är jag nog inte med mer...)

Hur ser världen ut då?

Enligt en rapport från Världsbanken har medeltemperaturen då stigit med närmare 4 grader. Det låter som ingenting. Men...det är fruktansvärt mycket.

Om temperaturstigningen varit ca 0.8 grader sedan tiden innan industrialismen dvs över 150 år sedan - då får man lite perspektiv på det hela.

4 grader är skrämmande mycket!

Om det skulle bli så, då skulle  klimatet i Medelhavsländerna motsvara det som man har i Libyens ödemarker idag. 

Idag hotar torka ca 15 % av den odlade arealen i världen. Med den här takten som klimatet blir varmare skulle 44 % hotas av torka om hundra år. Om vi hade lika mycket odlingsmark som nu vill säga.

 Men det kommer ju aldrig att räcka till.

Vi människor lär inte bli färre - om inte naturen sköter om det på sitt eget drastiska sätt.

Sådant, och mycket annat, sitter jag och funderar på där på min trappa till det hundraåriga torpet som antagligen kommer att slukas av havet som doftar så gott där bakom stugknuten.

Havsytan som stiger på grund av smältande is på Nordpolen.

Om vi inte ändrar vårt sätt att leva.

Om vi inte lär våra barn andra värderingar.

Är det måntro en utopi att tro att det faktiskt finns alternativ?

Eller tror vi först när naturen ryter till på allvar?

Och är det för sent då?

Eller är det så det alltid gått till? Naturen tar sitt och balanserar.

Och vi kan bara leva med? 

Någon gång i tiderna har allt det jag bott på i hela mitt vuxna liv varit havsbotten.

Och det har varit täckt av is. Tjock is. Om vart annat.

Men just nu njuter jag av att kunna sitta där på trappan, med mitt kaffe, och fundera.

Och ha egen tid.

EN LITEN SMYGSTART...

...till julens smaker.

Allt eftersom personerna som brukar samlas runt mitt julbord växer till sig och mognar, 

faller det bort en hel del "typiskt-barn"-julgodis. 

I det här skedet av mitt liv är det nästan bara vuxna som samlas till jul hos mig.

Lillungen håller nog på att tippa över till vuxenhållet han med.

Inga små ungar som med tindrande ögon, och oro och otålighet i kroppen väntar på tomten.

Det känns nästan lite märkligt, för innan jag själv hade egna barn så fanns det andras ungar som stod för barnstojet.

Men jag kan också tycka att det är väldigt skönt!

Lugnt, avslappnat och rofyllt.

Med en vuxen jul.

Eftersom gottebordet inte i år kommer att innehålla fullt så mycket sött som åren innan, tänkte jag satsa på hemlagat i ställe.

Provlagade en sats fudge....och OMG så gott det var!

Det här måste jag bara dela med mig:

3 dl vispgrädde

2 msk kakao

3 dl socker

1 dl mörk sirap*

50 g smör

100 g mörk choklad*

Blanda grädde, kakao, socker, sirap och smör.

Koka tills smeten tjocknar 

(hos mig tog det nästan en timme, undvik att röra om när det väl börjat puttra jämnt).

Gör ett kulprov.

(Smeten som droppats ner i ett glas iskallt vatten, 

skall kunna snurras till en mjuk kula - då är det klart).

Hacka chokladen och låt den smälta i den heta smeten.

Häll upp det i en liten form klädd med smort bakplåtspapper.

Låt kallna och skär upp i lämpliga bitar.

(* till näst gör jag en sats med ljus sirap och vit choklad, så får vi se hur det smakar)

Sååååå gott!

Mina gottesmaklökar gjorde en liten lycklig kullerbytta av det här, jag lovar!

*