...det har funnits somrar då doften av medelhav, av solgass och salt hav varit starkare än i år.
Då dagarna har gått åt till att man flämtande försökt ta sig igenom dem, för att på kvällen kunna börja fungera. Kvällar då vinden varit ljum och varm. Vinden skön och torr.
Jag är knappast ensam om att uppleva att jag litelite blivit snuvad på den konfekten i år.
Och ändå är det bara att konstatera att det har varit en synnerligen vanlig skandinavisk sommar.
Vi har bara blivit lite bortskämda några år nu.
Visst har jag saknat sommarhettan, men samtidigt har jag haft så mycket för mig denna sommar, så jag har inte riktigt hunnit känna efter - förrän nu, då jag landat efter allt flyttande och lite till.
När kvällen redan skymde gick jag ut i trädgården och frisserade mina rosmarin som stått lite bortglömd där i ett hörn av trädgården. Torr och eländig så det förslår står den där.
Har tyvärr inget vinterkvarter att erbjuda, så just dessa rosmariners saga börjar vara all.
De har ändå gjort sitt tycker jag. De har överlevt en vår i en lägenhet, flyttat ut till skärgården, flyttat tillbaka. Flyttat till Det Lilla Huset. Stått ut med regn och blåst. Kalla vindar långt från Medelhavets ljumma dito.
Men de har kämpat. Nu är de slitna, trötta.
Vet att de inte kommer att klara av en vinter till.
Tyvärr.
Så jag repade dem, tog till vara doften och smaken av Medelhav.
Skördade lite sommarsmak för framtida bruk.
Bara de torkat skall jag väl ha ett par burkar sommar att stoppa näsan i och dofta, drömma mig bort när isande vindar viner runt stugknuten och snön vräker ner.
Vill helst inte tänka på det, känner att min sommarkvot inte alls är full än.
Det är ovanligt, jag brukar välkomna hösten med de friska dagarna och höga luft.
Men inte i år.
För jag är svältfödd på hetta, på sol, på värme.
Jag är inte säker på att ett par burkar rosmarin kan lindra den längtan.
...