ATT TA ITU MED VARDAGEN...

...och att överge pyjamas-morgonrock-bara-slö-slappa tillvaron. 

För min del har jag brutalt blivit tillbakaryckt till verkligheten efter den lite luddigt 

sköna sofftillvaron på sköna renskinn som varit verklighet i några dagar.

Katten verkar vara aningen förnärmad i sin uppsyn för att hon plötsligt efter några lat-dagar blivit ensam i soffhörnet.

Ja, jag är verkligen ledsen för det. Så gärna skulle jag fortsatt med att gräva ner tårna i lurvet och sträckt mig efter lite chokladpraliner lite nu och då. Helt utan större problem skulle jag

 klarat av det några dagar till.

Men nej, jobbet kallar, och där var det fullt upp. Mer än fullt upp, mycket att ta itu med. Vilket i och för sig är helt skoj. Men ändå, ibland kunde man behöva lite mjuk övergång bara...

Kvällen däremot gick åt till att närvara vid ett möte som fick min skalle att bli alldeles trött, frustrationen att rusa som en förvirrad nyårsraket i kroppen på mig. Ilskan att bubbla på lite grann som de yra bubblorna i ett champagneglas. 

Så du lilla katt, jag skulle gärna bytt med dig, så se inte alls så anklagande på mig!

Men nu hinner jag ännu en stund gräva ner tårna i skinnet innan sömntåget kommer susande. En stund hinner jag mysa här och lojt sträcka mig efter de sista chokladpralinerna. 

Och hålla kvar lite av julens långsamhet.

Mmmmmm....lite till!

I BLÅSVÄDER...

Det är nog bara att vara tacksam över all skinka och övrig julmat som man tyngt i sig de senaste dygnen. Då kan man nämligen tryggt ge sig ut på annandags-promenad utan att behöva fylla fickorna med stenar i rädslan att flyga bort. 

Nattens storm fyllde strandparkens sandgångar med gammal vass. Träd har stupat. I skogen och i parken. Suset i träden är bedövande. Havet bubblar - även om vinden mojnat lite sedan natten. På bilden längst ner i högra hörnet syns kajkanten. Eller syns och syns. Mest anar man den bara. 

Tar man en promenad längs havstrottoaren är risken uppenbar att man får sig en uppfriskande dusch. 

Efteråt, med kinderna röda, inte av vinterfrost utan av stormvindar, känns det skönt att krypa upp soffan med ett glas varm glögg och peta ner tårna i renskinnet. 

Må det storma bäst det vill! Här är gott att vara!

Vad har ni gjort idag, då?

GOD JUL...

Julaftons morgon.

Tyst i huset, endast katten smyger omkring och stryker sig mot benen. 

Innan julafton startar på riktigt vill jag sticka mig in och önskar er alla en riktigt 

HJÄRTEGOD JUL

PRECIS RUNT HÖRNET...

...är allt det som hör julen till. Vi är alldeles strax där.

Men så här danföredan njuter jag av den lite överraskande tystnaden som kommer efter skrammel av kärl, efter prassel av papper, och efter att julmusiken som vräker ur radion tystnat.

När bara ljusen sakta flämtar i kvällen, och man just tänkt krypa i säng. Ungen snusar mellan nybäddade linnelakan, hunden har krupit ihop på fårskinnet under skrivbordet och katten krupit in i sitt eget lilla krypin. 

En smekning av lite blandade juldofter, som nejlikor i apelsin, julgran, kokt kålrot, dröjer sig kvar en stund och blandar sig med stearindoften från utblåsta ljus. 

Ute dämpar den allra första lilla snön och frosten ljuden, gör dem långsammare och på något vis mildare.

I tystnaden just när man släckt den sista lampan, blåst ut det sista ljuset, just då växer dofterna till sig och för en på en kavalkad till alla jular innan.

Blunda och ta för er av alla underbara jul-dofter. 

Och njut av alla doftminnen som dyker upp i era sinnen. I era minnen.

Dröj kvar i alla drömmar om jular som varit, och alla de som skall komma.

Och framför allt - stanna i den som är - just nu.

Precis där bakom dörren!

VÄNTAN...

...denna eviga väntan.

Lillungen vankar oroligt runt som om han hade ett helt samhälle av pissmyror i kallsongerna. Varför måntro?

Själv vankar jag omkring som en flodhäst i startgroparna. Ni vet när alla (okej, där ljög jag litelitelite..) men nästan alla ingredienser är instuvade i kylskåpet i väntan på tillagning. 

Finporslinet tvättat och silvret putsat. Linneduken manglad. Ja, ja...om man nu skall vara riktigt, riktigt ärlig, när vi nu en gång gick in för den linjen, så hör äran för det sist nämnda till tvätteriet som någon gång i januari fixade den biten.

Julgranen, som är helt galet perfekt i år, väntar på lite ljus, och en helsikes massa kulor och pynt. Det är, och har alltid varit, den familjemedlem som mätt minst i strumplästen, i nuläge lillungens, hö. Och han brukar bli lite...lite...ivrig. 

Eftersom min exgubbe under många år sålt julgranar vid sidan om sitt vanliga jobb, lite just-for-fun, fast jag har min teori om att han gjorde det för att slippa julstädandet....hahaha. 

På senare år har min äldre son med kusin tagit över sysslan. När man har julgransleverantörer så där i familjen, så har det någon gång hänt att vår egen julgran lidit av någon form av skomakarens-barn-syndrom.

Glömmer aldrig något av de allra första åren. 

Julgranen som ingen annan ville ha landade hemma hos oss. Konstigt nog?!! 

Det lilla problemet med just den granen var att den såg ut som om den vuxit upp i ett stuprör. Mycket märkligt att ingen annan velat ha den???

Men efter det har även det här med julgranar utvecklats. Numera kan man välja vilken som helst gran, fast med förbundna ögon och de är perfekta. Odlade, inhemska granar. Dessutom nersågade så sent som möjligt vilket ger garanterat lite mer tid innan det börjar rassla barr på parketten. Så skall det vara. Kvalitet.

Men, djuren...ja, den där blicken av väntan får jag nog oftast av att de är av den åsikten att jag glömt något, eller släpar efter i tidtabellen, nämligen gällande det viktigaste av allt: 

Maten.

Undrar om inte min jul också är uppbyggd på det:

Maten. Och så granen. Och så de där nära och kära, förstås.

Där är det. Inte krångligare än så!