GOD JUL...

Julaftons morgon.

Tyst i huset, endast katten smyger omkring och stryker sig mot benen. 

Innan julafton startar på riktigt vill jag sticka mig in och önskar er alla en riktigt 

HJÄRTEGOD JUL

PRECIS RUNT HÖRNET...

...är allt det som hör julen till. Vi är alldeles strax där.

Men så här danföredan njuter jag av den lite överraskande tystnaden som kommer efter skrammel av kärl, efter prassel av papper, och efter att julmusiken som vräker ur radion tystnat.

När bara ljusen sakta flämtar i kvällen, och man just tänkt krypa i säng. Ungen snusar mellan nybäddade linnelakan, hunden har krupit ihop på fårskinnet under skrivbordet och katten krupit in i sitt eget lilla krypin. 

En smekning av lite blandade juldofter, som nejlikor i apelsin, julgran, kokt kålrot, dröjer sig kvar en stund och blandar sig med stearindoften från utblåsta ljus. 

Ute dämpar den allra första lilla snön och frosten ljuden, gör dem långsammare och på något vis mildare.

I tystnaden just när man släckt den sista lampan, blåst ut det sista ljuset, just då växer dofterna till sig och för en på en kavalkad till alla jular innan.

Blunda och ta för er av alla underbara jul-dofter. 

Och njut av alla doftminnen som dyker upp i era sinnen. I era minnen.

Dröj kvar i alla drömmar om jular som varit, och alla de som skall komma.

Och framför allt - stanna i den som är - just nu.

Precis där bakom dörren!

VÄNTAN...

...denna eviga väntan.

Lillungen vankar oroligt runt som om han hade ett helt samhälle av pissmyror i kallsongerna. Varför måntro?

Själv vankar jag omkring som en flodhäst i startgroparna. Ni vet när alla (okej, där ljög jag litelitelite..) men nästan alla ingredienser är instuvade i kylskåpet i väntan på tillagning. 

Finporslinet tvättat och silvret putsat. Linneduken manglad. Ja, ja...om man nu skall vara riktigt, riktigt ärlig, när vi nu en gång gick in för den linjen, så hör äran för det sist nämnda till tvätteriet som någon gång i januari fixade den biten.

Julgranen, som är helt galet perfekt i år, väntar på lite ljus, och en helsikes massa kulor och pynt. Det är, och har alltid varit, den familjemedlem som mätt minst i strumplästen, i nuläge lillungens, hö. Och han brukar bli lite...lite...ivrig. 

Eftersom min exgubbe under många år sålt julgranar vid sidan om sitt vanliga jobb, lite just-for-fun, fast jag har min teori om att han gjorde det för att slippa julstädandet....hahaha. 

På senare år har min äldre son med kusin tagit över sysslan. När man har julgransleverantörer så där i familjen, så har det någon gång hänt att vår egen julgran lidit av någon form av skomakarens-barn-syndrom.

Glömmer aldrig något av de allra första åren. 

Julgranen som ingen annan ville ha landade hemma hos oss. Konstigt nog?!! 

Det lilla problemet med just den granen var att den såg ut som om den vuxit upp i ett stuprör. Mycket märkligt att ingen annan velat ha den???

Men efter det har även det här med julgranar utvecklats. Numera kan man välja vilken som helst gran, fast med förbundna ögon och de är perfekta. Odlade, inhemska granar. Dessutom nersågade så sent som möjligt vilket ger garanterat lite mer tid innan det börjar rassla barr på parketten. Så skall det vara. Kvalitet.

Men, djuren...ja, den där blicken av väntan får jag nog oftast av att de är av den åsikten att jag glömt något, eller släpar efter i tidtabellen, nämligen gällande det viktigaste av allt: 

Maten.

Undrar om inte min jul också är uppbyggd på det:

Maten. Och så granen. Och så de där nära och kära, förstås.

Där är det. Inte krångligare än så!

VINTERVITT...

...inomhus i alla fall. 

Utomhus är det så mörkt att man är rädd att tappa bort sig själv de stunder man behöver befinna sig där. 

Inne är det också väldans mörkt, i alla fall om man tänker på att fota.

Köpte för en vecka sedan amaryller för att fota knopparna - jag tycker de är så vackra.

Och såhär gick det...när jag äntligen hade tid att fota hade de slagit ut, kroknat i vasen och fick fortsätta sin tillvaro i en gammal skål. 

Och ljuset att fota - ja, det har jag inte sett skymten av på en lite onödigt lång tid. 

Fast å andra sidan har jag faktiskt sett solen, en gång denna veckan. Jag såg den skymta bakom en molnridå, på onsdag tror jag det var. Jag kan kolla i min kalender - så pass stor upplevelse var det att jag tror jag banne mig skrev ner det!

 Och tro eller inte, men det gjorde ont i ögonen att uppleva detta ljusfenomen! 

Hur ont skall det inte göra om det någon gång denna vinter kommer snö till detta norra land.

Och om det samtidigt skulle ske ett under och solen skulle skina från en klar himmel.

Snö och sol - på en gång? Tänk er!

Jag har funderat. Har mina ögon övergått till någon form av grottmännisko-nivå? 

Går jag tillbaka i evolutionen till en tillvaro då ett litet svagt sken från en falnande eld var allt som behövdes?

Håller jag på att bli ett grott-troll.

Utvecklingen är dock lite på hälft. Eller nervecklingen, eller invecklingen.You name it.

Än är det bara ljus-skyggheten som aktiverats.

Fortfarande ser jag inte ett skit därute! Inget nattseende känns ännu av.

Snälla Snö-tomten, eller Snö-guden, eller vem som nu styr det där vita, kalla, fluffiga.

Kan du fixa lite av den varan. Bara lite. Inte som i fjol, eller året innan, det var lite att att ta i. 

Men lite.

Så mycket bara att jag ser nåt därute, och att jag inte pga att dagsljuset som för närvarande kan räknas i minuter snarare än i timmar, sakta utvecklas till ett ljusskyggt bergstroll.

Jag vill gärna också ha ljus nog att fota också. 

Så där btw.

-tack-

DOFT...

...alldeles på riktigt!

Hade planerat in lite pepparkaksbak till den inkommande weekenden, men eftersom både lillungen och jag bestämde oss på eftermiddagen att det nu är så synd om oss just idag, att vi bara måste få gotta oss i lite pepparkaks-deg, peppakaks-doft och pepparkaks-bak just i kväll.

Lillungen har varit däckad av förkylning nu sedan fredagen, och jag hade bara så mycket sådant att ta itu med under dagen, sådant som jag inte tycker om men måste.

Och är det så att det är synd om oss. 

Ens lite, så tar vi tillfället i akt och gör något som man blir på gott humör av på kvällen.

Pepparkakor gör en, om inte snällare, så i alla fall på betydligt bättre humör!

Och jag känner mig redan som en mycket behagligare människa nu när jag försett mig med lite deg, lite doft och lite färdigt pepparkakshjärta. Prima produkt! Om man skulle skicka lite pepparkaksdeg och en massa brödkavlar och hjärtformar till världens alla krishärdar. 

Tror ni man har en chans på Nobels fredspris med en dylik handling? 

Inte? Att det behövs lite mer?? Hmmm?

Men ta en pepparkaka du med - bara för att testa!

Jag lovar - världen blir bums en lite bättre plats än den var innan!