...inomhus i alla fall.
Utomhus är det så mörkt att man är rädd att tappa bort sig själv de stunder man behöver befinna sig där.
Inne är det också väldans mörkt, i alla fall om man tänker på att fota.
Köpte för en vecka sedan amaryller för att fota knopparna - jag tycker de är så vackra.
Och såhär gick det...när jag äntligen hade tid att fota hade de slagit ut, kroknat i vasen och fick fortsätta sin tillvaro i en gammal skål.
Och ljuset att fota - ja, det har jag inte sett skymten av på en lite onödigt lång tid.
Fast å andra sidan har jag faktiskt sett solen, en gång denna veckan. Jag såg den skymta bakom en molnridå, på onsdag tror jag det var. Jag kan kolla i min kalender - så pass stor upplevelse var det att jag tror jag banne mig skrev ner det!
Och tro eller inte, men det gjorde ont i ögonen att uppleva detta ljusfenomen!
Hur ont skall det inte göra om det någon gång denna vinter kommer snö till detta norra land.
Och om det samtidigt skulle ske ett under och solen skulle skina från en klar himmel.
Snö och sol - på en gång? Tänk er!
Jag har funderat. Har mina ögon övergått till någon form av grottmännisko-nivå?
Går jag tillbaka i evolutionen till en tillvaro då ett litet svagt sken från en falnande eld var allt som behövdes?
Håller jag på att bli ett grott-troll.
Utvecklingen är dock lite på hälft. Eller nervecklingen, eller invecklingen.You name it.
Än är det bara ljus-skyggheten som aktiverats.
Fortfarande ser jag inte ett skit därute! Inget nattseende känns ännu av.
Snälla Snö-tomten, eller Snö-guden, eller vem som nu styr det där vita, kalla, fluffiga.
Kan du fixa lite av den varan. Bara lite. Inte som i fjol, eller året innan, det var lite att att ta i.
Men lite.
Så mycket bara att jag ser nåt därute, och att jag inte pga att dagsljuset som för närvarande kan räknas i minuter snarare än i timmar, sakta utvecklas till ett ljusskyggt bergstroll.
Jag vill gärna också ha ljus nog att fota också.
Så där btw.
-tack-