ENVIS SOM FÅ...

...är Mårbackadrottningen, som bara blommar och blommar...

Är höstens förkylning. 

Är jag. Eller så inte?

Ja fy f-n....för förkylningen som håller mig i ett envist grepp. 

Vet ni, det allra värsta med en förkylning, för mig, är att jag förlamas av min energifrånvaro, jag blir alltid lika osäker på att den inte kommer tillbaka.
Jag funderar faktiskt aldrig på att jag inte skulle bli av med snuvan, hostan, halsontet, febern.
 Men jag är alltid lika fån-ängslig om o-energi-tillvaron skulle bli bestående.
Helt galet, jag vet, men det är så.

Just när man ligger däckad och ganska liten så kommer tankarna på allt skoj man kunde göra.
Men tänk om man inte orkar? Ids? Vill?

Vilket får mig att ligga här under filtar och täcken i sällskap med empatisk hund och sällskapsjuk katt (ungen med kompis har jag förpassat till övrevåningen...) och fundera på varför man egentligen sätter så mycket energi på att inreda. Att fixa och dona.
För att imponera på nån? Knappast, det är inte så många som blir imponerade av mina luggslitna, malätna, möbler som är mer eller mindre fulla av skavanker och som jag släpar hem än härifrån, än därifrån.
 För att vara ärlig är det faktiskt ganska få av mina vänner och bekanta som ens egentligen skulle bry sig hur det såg ut hos mig.
De skulle nog dyka upp här ändå....och tack för det....;)

Om mina familjemedlemmar faller i trans av mina inredningsidéer?
Nej, det gör de inte.
Min familj, min släkt, som består mest av representanter av det manliga könet, är onekligen mer intresserade var kylskåpet är beläget, eller kanske ännu mer...vad det innehåller.

Så för vem görs allt detta inredningsfixande?
Ja, inte är det för att tillfredställa eller imponera på någon, inte för min del i alla fall....hahahahaa.
Jag har kommit fram till att jag gör det just bara för mig själv.
Helt egoistiskt tänkande här.
För att jag mår helt enkelt bra av att ha det vackert - för mig vackert - omkring mig.
För att jag, för att vara ärlig, skulle ha svårt att leva där det inte är vackert.
Vackert i mina ögon alltså.

Är jag för den skull ytlig? En materialist?
Det blir så lätt att man tolkar oss som bloggar och babblar om inredning, om dessa vackra och sköna ting i vardagen, som materialister, som nyckfulla inredningsmodemarionetter.

Men är vi det?
Eller kan vi bara inte leva utan skönhet i vardagen?

Är det verkligen något vi kan välja bort? Om vi ville?
Eller är det så starkt bara en del av oss?

Jag vill aldrig välja bort det, jag hoppas jag alltid kommer ha
energi att se till att ha det vackert omkring mig.

Inte för någon annan, men för mig.
Och för att jag vill!
För att jag njuter av det!

Och med envishet kommer man långt.
Fast inte då man ligger däckad av en ännu envisare förkylning då.
Bäst att passa på att drömma och fantisera om allt möjligt vackert, när man ändå inte orkar ta itu med något på riktigt...

KANSKE VACKRASTE...

...hundkojan?

Eller kanske det sen också är gästrummet vi talar om? 

Även om det de facto inte är så mycket större än en hundkoja. 

Ja, ser ni jag förstår inte. 

Detta är det absolut miniminiminsta rummet i hela lägenheten, tänkt då antagligen till barnrum. 

Men hallå? 

Visst är det frågan om att det är en liten människa som planerarna (måste varit män btw....;)) tänkt skall husera här. Men vem, i en vanlig familj, har mest grejer, som är för det mesta utspridda på golv och andra tillgängliga platser, om inte just barnen? 

Var är logiken här?

Visst, man kunde tänka sig att byta sovrum. Barn och vuxna byter sovrum liksom. 

För vuxna sover ju mest bara i sina sovrum - eller ja, tillbringar sin tid i sängen i alla fall, ja ni vet vad jag menar?

Men när det planeras såhär pyttesmått så kan man inte få in en dubbelsäng ens med skoslev här.

Inte en chans!

Så hos oss här får detta vara ett gästrum. 

Ett litet gästrum.

Men fortfarande förstår jag inte hur de som planerat detta tänkt?

En halvmeter till åt något håll skulle ha gjort detta rum så mycket mer användbart.

En familj är ju inte statisk. En liten unge växer upp. 

Tänk, bara en halv meter till och vi skulle snacka helt andra möjligheter här...

Men nu är det som det är, och jag hoppas att mina gäster sover gott i den utdragbara soffan.

Jag hoppas också att gästerna inte är av den mest allergiska sorten, för då får jag helt enkelt placera dem någon annanstans, för detta är favoritrummet för min hund.

Det är här hon helst vistas då hon är ensam hemma.

Härifrån har hon full kontroll på alla som går förbi på gatan nämligen.

Och hon trivs väldans bra i soffan även annars :)

Så det finns ganska många orsaker varför detta rum har fått smeknamnet hundkojan...

Innan var det barnrum, här huserade en liten fröken från familjen som bodde här innan vi ramlade in.

Till slut en bild hur rummet såg ut då:

Hoppas det finns fler än jag som gillar före-och-efterbilder?

Detta rum har alltså fått nytt golv det med och väggarna har fått sig en omgång av ljusaste grå målfärg.

Sedan kom lite möbler från gammalt, lite loppis, lite huutonet (närmaste kanske motsvarar svenska Blocket här i Finland) och så tänder vi lite ljus och det är hur fint som helst!

För att vara en "hundkoja"

VAR ÄR HUNDEN...

...eller allt annat som jag inte heller kan hitta.

Hunden låg ju bara och myste i höstsolen, men jag fick stå en stund och titta efter henne innan jag upptäckte henne njutande i korgstolen. 

Lika lätt att hitta är inte alla de saker som bara blivit instuvade i diverse skåp då vid flytten. Min ädla tanke har nog varit att jag skulle städa upp dessa diverseskåp vid tillfälle, men jag har liksom väldans gärna hittat på bättre saker att göra då detta ogjorda gjort sig påmint lite nu och då.

Jag vill inte släpa fram allt detta udda som bara stuvats in och som borde hitta sin rätta plats på något vis.

Jag kan skylla på vädret, på avsaknad av inspiration till just det jobbet, på tidsbrist, på att det är för varmt eller kallt, jag är för hungrig eller för mätt. Det är bara dötrist jobb.

Samtidigt kan jag yra omkring från rum till rum, från skåp till skrubb och leta efter än det ena än det andra som jag är ganska säker på att jag sparade.

Var är mina tjocka halsdukar? Jag kan inte förstå var en stor kass med halsdukar kan gömma sig. 

Och stövlar. Mina älsklingstövlar.

De finns ingenstans!

Jag kikar in i skåpen, gräver på hyllorna, känner efter i lådorna. 

Borta.

Kan det verkligen vara så att jag i sommarens klara solsken tyckte att de var mer shabby än chica och att de gjort sitt och borde släppas iväg till sällare stövelmarker? 

Men kassen med halsdukar? Jag kan inte bara ha gett bort en hel kass med halsdukar bara för att det då i hetaste sommaren inte var riktigt aktuellt med två meter yllehalsduk. Halsdukar.

Näe, stollig är jag men inte så stollig!

Jag fortsätter med mitt letande och grävande.

Och när jag håller på så stöter jag på både ett och annat som jag inte alls kommit ihåg att jag hade.

Vet ni, det är skrämmande hur mycket skrot man ändå har. Eller prylar, saker, ting.

Detta trots att jag tycker mig minnas ett visst rensande innan flytt.

Men nu märker jag att man kunde rensa ännu mer! 

Verkligen!

(Fast kanske inte favostövlarna då...

...men de måste nog ha varit väldans slitna? 

Jo, så måste det nog ha varit!?!)

Men sådär i övrigt, har någon sett var jag lagt bakformerna? 

Den Bästa Nagelsaxen? 

Reflexerna? 

Skyddet till grillen? 

Har jag liksom inte haft någon logik alls då jag stuvat undan allt det jag inte behövde just då?

Och precis medan jag står med största delen av mig inklämd och rotandes i ett skåp ringer de som köpte mitt hus.

- Hej, hur har du det? Har du hunnit få allt på plats redan? Tänkte bara påminna om att du har tre-fyra stora kassar med böcker här ännu? 

- Eh, har jag, mumlar jag och stirrar misstroget på min redan nu överfulla bokhylla.

- Ja, vi undrade bara att visst skulle du ha dem?

- Visst visst, säger jag sedan och försöker låta lite käck på rösten och lovar komma efter dem snarast.

För se bokkassarna hade jag verkligen redan glömt!

Hur kunde jag? 

SLÖ LÖRDAG...

...fortsätter på temat lugn och ro, för i den här stugan har det varit slö och slapp lördag hela dagen. Det ser en seg förkylning till. Att man inte överdriver med aktiviteter utan får snällt finna sig i slappandets ädla konst.

Nu får tapetrullarna vila, penseln får vila och jag tänker vila. Senaste höst hade jag en sådan förkylningsmaraton, för att undvika det, så tänker jag verkligen nu lyssna på min kropp och ta det lilla lugna. Dricka te på färsk ingefära och krypa ner breved katten med en rejäl hög gamla inredningstidningar och en deckare som blivit på hälft.

Det bästa med att krypa ner i sängen är linnelakanen som jag hittade på HM, och som jag helt snöat in mig på. Det finns inget bättre att bädda med. Helt, helt underbara. 

Nu väntar jag ännu på mina linnegardiner, som jag skall hänga upp här i sovrummet, sedan ryker sommarstämningen från den här sovstugan. 

I vinter omger jag mig med linne, sammet och fårskinn.

I min rosa sovkammare.

Först skulle jag ha vitt på väggarna, inte alldeles oväntat eller hur. Sedan gled jag över till att tycka att grått skulle vara stiligt och stod redan med färgkoden i handen och köade för att få den nyanserad, när jag ändrade mig.

Puderrosa.

Ja! 

Trodde det knappast själv. 

Men nu är de där. Eller, väggarna har ju varit där innan, men nu är de ljust puderrosa.

Och jag tycker om det faktiskt.

Sängen är hemsläpad från IKEA, hittade faktiskt en gammal järnsäng i en antikbutik, men den var ganska smal (för att vara dubbelsäng) och fast jag är lite svag för gamla möbler, så ville jag ändå ha en  riktigt skön säng, med bra madrass.

Så ja, där väljer jag komfort framom skönhet 

(sade jag detdär???)

Men jo, så är det.

Däremot är det gamla linneskåpet gammalt. Riktigt gammalt. 

Tungt, rustikt - och helt underbart!

Bara låset är som ett mindre stall-lås och det funkar.

Nice!

I sovrummet finns kvar det ena av två inbyggda skåp. Tänkte först att jag skulle riva ut det andra också, men så blev jag sådär praktisk som jag någon gång kan bli, och tänkte att det kanske vore bra med en garderob också. 

Och även om jag kanske inte tycker att det är det mest vackra, så är jag just så tråkig att jag tänkte att den dagen jag lättar ankare härifrån så kanske köparna av lägenheten uppskattar att det finns lite förvaringsutrymme. 

Mest hänger mina kläder ändå på ett antal knaggar som jag gömt bakom dörren. 

Praktiskt, och faktiskt vackert på sitt sätt. 

Sovrummet sväljer inte så mycket mer än dessa två möbler, ett par nattduksbord och de inbyggda skåpen. Jag vill gärna ha lite utrymme att röra mig på också. 

Nu skall jag gå och brygga lite ingefärate till. Om det är gott?

Absolut inte!

LUGN OCH RO...

...är bland det bästa jag vet. Mitt jobb-jag har ofta många bollar i luften samtidigt, mycket människor omkring mig, telefoner som ringer. Full fräs. 

När jag kommer hem njuter jag helt galet mycket av att det är så där lugnt och skönt. 

Eller relativt lugnt i alla fall.

När jag var ung (alltså som ung-ung-utan familj) så hade jag lite svårt för det där stöket som fanns hos kompisar med familj, de med barn-familj-hela-tiden-nåt-på-g-stök.

Jag trodde aldrig jag skulle kunna leva, ha det så.

Men, men...ja så blev man då med karl till en början med...sedan med hund...med barn...med det mesta i djurväg mindre än häst...med katt(er)...med mera barn. Med barn kommer det kompisar, med flere barn kommer det ännu mera kompisar. Och min uppfattning av lugn och ro var plötsligt något man tidvis kunde få uppleva på utetuppen på stugan en regning sommarmorgon, då alla andra ännu sov.

Eller så plötsligt var det ju inte, 

till all tur kom det just så där smygande att jag inte riktigt hann märka att det skedde.

Numera, med bara en unge, en katt, en hund kan jag tycka att det är fasligt vad det är lugnt och ro-igt mest hela tiden. 

Skönt, onekligen, men jag är ändå inte riktigt van med det. Än.

Det är liksom bara EN unge (med kompisar) EN katt och EN hund. Det är liksom ingenting. Eller jo, de är naturligtvis massor för mig, men den där tjo-vad-det-är-livat-i-holken-hundra-i-glaset-hela-tiden-känslan lyckas de inte få till.

Ett tag här för en tid sedan, när storungen varit på middag och skulle åka iväg hem till sig uttryckte han:

- Vet du mamma, det är så skoj att vara här på "besök". Härligt med en tokivrig lillbrorsa, en kramsjuk katt och en vimsig hundvalp och en pratglad mamma. 

Men herregud vad skönt det ändå är att efter det få komma hem till sin egna, tysta lya.

Och jag kände så igen den känslan. Från länge tillbaka i tiden. 

Då när jag också kunde uppleva det just sådär. 

Och som jag igen börjar upptäcka på nytt. 

Det sköna i tystnad, lugn och ro. 

Man blir liksom tillbaka det man en gång varit.

Lika fast ändå inte. Annorlunda fast ändå samma.

Kanske det är så det skall vara?