EN BLÅSIG DAG...

…även om mina bopålar för tillfället är, inte mer än hundra meter från havsstranden, 

så är den stranden som en mesig liten tandlös något jämfört med Havsstranden.

Stranden nedanför mitt hus är havsdoft och vass och blåblänk, men det är sällan det

ryter till i den viken.

Så stundvis känner jag att jag bara måste få ta mig ut dit ögonen tåras av vindens kraft och

det låter om havet.

Hit har jag inga som helst problem att lura med grabben min.

(och hunden, men det är aldrig problem att lura med den…)

Det härliga med att komma hit, där havet inte tar slut, är att även om det inte

stormar i vindstyrka så är vågorna väl tilltagna.

Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att släppa iväg tankarna på egna 

vandringar som här.

De bästa tankarna kommer tillbaka, stärkta och friska.

Medan de tankar som inte leder någonstans, inte längre behövs, har

dragit iväg, och tappat bort sig, någonstans i vinden, i havets skum,

i bruset. 

Jag skulle önska alla en plats där man kan rasta sina

tankar och funderingar, låta dem segla iväg och

pröva sina vingar, bli starka, eller om så

är meningen gå under.

En egen plats att andas på.

Det här är min plats just nu.

Platsen där vinden luggar och havet doftar…bara hav.

Skönaste lördagskväll på er alla!

från,