BLIR JUST FNITTRIG...



…ja, ni vet den där känslan när man liksom är så där trött både inom- och
utombords att man känner hur det enda rätta sättet att tackla diverse situationer
är att fnittra hysteriskt.
Jag känner att jag är nästan där nu!

Jag är inte helt på det klara om det är bra eller inte…

I morse när jag vaknade stötte jag på en gigantisk dammråtta.
Den kröp sakta fram under min säng. Kanske den har ett bo där? 
Med ungar?
Den rullade lojt över sovrumsgolvet i vinddraget från en öppen terassdörr.
Den verkade inte riktigt veta vart den skulle.
Kanske ville den kolla om det sen också skulle vara bättre att bosätta sig under byrån?
Eller tänk om det var en ung vuxen dammråtta som söker sig ett nytt eget revir?

Jag fnittrade till där på sängkanten.

Grabben, som stökade med frukost i köket undrade vad jag hade så roligt åt?

- En dammråttas irrfärder.
- Aha, okej…?! svarade han.

Jag vet inte om jag skall bli lite orolig för att sonen inte verkar tycka att det är
det minsta märkligt att hans mamma beter sig så här...


Men idag skiner solen, och det är nästan varmt. Ja, det är ju på de här breddgraderna alltid lite
relativt vad som är varmt och vad som inte är det, det beror liksom lite på.
Vad man jämför med. 
Men jo, idag är det nästan lite sommarkänsla i luften.
Och om jag får önska så hoppas jag att den inte skall spricka, försvinna som en såp-
bubbla i luften. 

Jag borde städa där inne, ni vet dammråttor…
Istället sitter jag och försöker samordna, samkoordinera, samfixa min lilla, men rätt så 
spretiga familj så att alla åtminstone vid något skede skulle hinna, ha möjlighet att 
sammanstråla. Ens lite.

Om jag någonsin tyckte att det var knepigt att få saker och ting att gå ihop så där
tidsmässigt när barnen var små, så tar jag allt jag någonsin yttrat om det tillbaka!
Den verkliga utmaningen är att få alla tidtabeller att gå ihop när barnen inte är små…

För någon dag sedan hade jag ändå nöjet att få min äldre planta att landa hos mig några dagar.
Vi bakade pizzabullar.
I kopiösa mängder. Med kopiösa så menar jag faktiskt det.
Hundratals…

Den arma fattiga studeranden hade fått för sig att han skulle kunna samla ihop en extra slant
genom att sälja dem på en marknad som vi hade här i byn.
Så vi bakade, och bakade och bakade…
Två hushållsassistenter snurrade deg i köket så de nästan ändrade färg från vitt till rött,
och mitt stora matbord förvandlades till en utkavlingsavdelning som fick hela 
möblemanget att försvinna i en mjöldammsdimma.

Men det var det ju värt. 
Alla pizzabullar såldes slut på två timmar.

Och en studerandes sommarekonomi var räddad igen för en stund framåt.
Pizzabullarna ja, de har alltid varit en succé.
Har bakat dem till båtutfärder ut till skärin, till barnkalas, till matsäck på skogsvandringar,
till dagar på simstranden, till mellanmål vid pulkabacken, till skidturerna.
Har sålt av dem på ungarnas basarer.
Och de är i all sin barnsliga enkelhet oslagbara!
(jag lägger ut receptet senare)

Nä, nu skall jag fortsätta med att pussla ihop tidtabeller.
Vem har sagt att sommaren är en loj tid…?

Det var onekligen enklare när man bara meddelade;

- Hörni ungar, idag blir det en dag på stranden. 
Vi tar pizzabullar med som matsäck.

Det här är mycket knepigare - jag behöver en sekreterare!
Tack!




P.s.
Ja, och så skall jag nog ta itu med det där sanitära problemet med dammråttorna - också.

SEMESTERPLANER JA...


…och egentligen borde jag inte alls skriva det här inlägget för 
egentligen är jag alldeles för trött för att göra det.

Men jag skriver ändå.

Som det nu ibland är i livet, så går det inte helt som man planerat.
Själv hade jag planerat en lite så där lagom långtråkig semester med
verklig tid att ta igen mig och rent ut sagt lata mig i ett par veckor innan 
jag skulle låna en väns husbil och dra iväg till Baltikum på en resa dit
näsan pekar.

Det blev ju inte så.

Istället blev det att rycka in som hjälp när min bror skall flytta.
Nu är det så att en stor del av det som varit vårt gemensamma 
barndomshem har av olika orsaker landat hos min bror.
Så egentligen har vi gått igenom en hel del annat också än bara de
fysiska grejerna som packats ner i diverse flyttlådor.
Eftersom min bror inte är helt i form, har det blivit många pauser,
och jobbet har tagit längre tid än jag är van vid. 
Men det har också gett utrymme för barndomsminnen att ploppa upp till ytan.
Många pratstunder över en kopp "paus-kaffe" har varit värda den
extra tid det tagit att packa ner en för oss gemensam barn- och ungdomstid.
Trots att jag ibland känt en tickande semesterklocka ticka...

Vi har så pass stor åldersskillnad att våra minnen, och intryck är
förståeligt nog rätt olika, vilket har gjort kaffepaus diskussionerna intressanta.
Mycket är förvisso lika, för vi är rätt lika till vår läggning, min bror och jag, men
också mycket har kommit fram som vi sett helt olika på i vårt förflutna.
Samma händelser som vi tolkat så olika, upplevt olika beroende på, 
förutom åldersskillnaden också
på de livsval och värderingar vi valt.
I ett avskalat och nerpackat hus blir lätt också tankarna, diskussionerna,
avskalade och nakna och ja, enkla på något vis.

Jag är lillasyster och han storebror, ändå har våra roller
blivit lite omvända nu. Inte minst nu när han är knäad av sjukdom.
Min snälla, starka bror är just nu bara mest snäll och inte alls stark.

Har funderat en hel del på det här att vara den som "tar över" när
orken tryter hos någon som är äldre. Är det sedan
en förälder, ett äldre syskon, som i mitt fall, eller en annan äldre släkting som
på något vis ändå är "högre" på rangskalan när det gäller ålder.
(Ni vet vad jag menar…)

Vilken prövning i social kompetens man ändå utsetts för, från båda hållen.
Om man vill hitta en väg som känns okej för alla iblandade vill säga.


Visst kan man som yngre och "starkare" helt sonika ta över och lämna den
försvagade utanför.
Men är det okej?
Jag tycker inte det...

Men men…även sjukvården verkar vara inne på linjen att det är okej att köra
över de svaga, de sjuka... 
När jag nu varit tillsammans med min bror ett par gånger till läkare under 
de senaste veckorna så har jag lite upplevt att vårdpersonalen talat "över" min 
bror, liksom mer till mig, trots att det inte ju är något fel på hans förstånd…
Han är bara svag av sjukdom.
Det må vara effektivt. Jag må vara den effektiva av oss två just nu.

Men…är det så jag själv vill bli behandlad den dagen det är jag som 
är försvagad och vingklippt…?

Att man börjar se över mig och att jag blir osynlig på något sätt?
Bara för att jag inte orkar hålla riktigt samma tempo som innan?

Jo, just den här flytten har tagit mer tid än mina två senaste flytt tillsammans.
Det har råddat till mina semesterplaner.
Men jag har gjort det frivilligt, och med en respekt till någon 
som alltid varit på min sida när jag bara varit en fånig liten lillasyster.

Som respekterade mig då, ändå.
Nu är det min tur att ge den respekten tillbaka.



FORTSATT BLEK SOMMAR...


…och kall. Och regnig. Och egentligen inte så mycket till sommar alls.

När regnet bara vräker ner och temperaturen med nöd och näppe orkar ta
sig över 10-strecket, ja då är det dags att ta till lite extra vitaminer! 
Odlade blåbär är faktiskt skamlöst höga i pris, men också 
skamlöst goda!

Och just idag kände jag att en halv liter blåbär sitter väldans bra!

Mina semesterplaner har blivit rejält ruggade. 
Eftersom brorsan blivit rätt dålig, och ja, han skall alltså flytta om en
dryg vecka så rycker flytt-akuten i form av mig in och kavlar upp ärmarna.

Och då sitter lite extra vitaminer riktigt bra!
Kosta vad det kosta vill. Lite så!

Idag hade jag en mellan-dag i det flyttprojektet. 
Eftersom jag flyttat rätt ofta
under de senaste åren, så kan jag väl nästan titulera mig som lite flytt-pro och
ställer naturligtvis upp när det behövs! 
Inte så att jag speciellt älskar vare sig flyttar eller att flytta, men
de flesta misstag är jag rätt bra på att undvika i alla fall.

Här hos mig flyttas det inte så där väldans mycket!
Lillungen har flyttat ut till sitt sommarresidens, dvs han har 
helt lagt beslag på min ateljé i det gamla torpet, och på något sätt har jag en
vild känsla av att det, i år igen, blir något helt annat än ateljé av hela ateljén.

Någon gång har jag en liten fånig tanke om att ha både tid och utrymme att 
faktiskt rigga upp ett staffli där och plocka fram penslar och färger.
Eller tända en brasa i den gamla spisen och sätta
mig ner för att skriva…något. Mina memoarer?

Men så är det alltså inte nu.

Ateljén är överöst av tonåringens datautrustning, av hans trumset, 
och annat som killar i tonåren tycker att man absolut måste omge sig med…
Och så finns där en massa överflödiga grejer som
brorsan vare sig vill eller kan ta med sig och som jag i ett ytterst svagt ögonblick 
lovat ta hand om och någon gång sälja på loppis…

Min bror har med så kallad "mycket generös hand" lastat över en hel del
grejer från vårt gemensamma barndomshem på mig.
Saker som har ett minnesvärde för oss (eller mer för mig - han är ju en karl..;))
Men saker som dessvärre tar en hel del plats.

Och jag vet inte om jag ändå har hjärta att sälja den där galet fina, handbroderade 
duken, som min mamma ärvde på 50-talet, och som hon aldrig nämndes
använda, och som jag inte heller kommer att använda och som 
mina barn aldrig någonsin kommer att använda, men som bär en 
historia, en berättelse,  i sina stygn och spetsar som bara vi vet om.


Hur fånig får man vara? 
Men ändå tänker jag, hur förmedla den historia som finns i 
dessa ting? 
Ting, rätt värdelösa i slantar räknat, men ändå värdefulla - för oss som vet.

Leker ibland med tanken att skriva ner alla dessa berättelser.
Lite som en bruksanvisning för kommande.

För generationen efter mig har kanske inte så mycket, vare sig kort eller brev,
att gå efter när de börjar forska i sitt förflutna, som vi haft.
För alla gör det vid något skede,
någon gång blir man nyfiken på det som varit för att förstå sig själv.
Och vem kan nu egentligen läsa något ur någons facebook-profil?
De flesta jag känner är ändå rätt opersonliga där.
Eller åtminstone återhållsamma om sitt "verkliga" liv, det som är och det som varit.

Kanske man borde skriva en alldeles egen blogg om allt det man vet?
Om tider som varit och om människor som gått.

Kanske man borde göra det ja, en sådan här kall och lite blek sommar
då regnet piskar mot fönsterrutan och åskan mullrar stilla på håll?


Kanske jag gör det! Men först skall jag hjälpa brorsan att flytta.
Och kanske ge mig iväg på en tur - om tid ges…

Att sådant idag, från;



HUNDGLÄDJE…


…stundvis, eller kanske mer periodvis, kan jag känna av lite dåligt samvete
för att jag tidvis har alldeles för lite tid att ge min lite smågalna hund
den uppmärksamhet hon förtjänar.

Men hon är så himla go´ så hon finner sig i att jag ibland har för många andra bollar i
luften för att hinna bolla hennes bollar också.
Hon nöjer sig med, eller åtminstone finner sig i, att vårt umgänge ibland bara består av
att släpa på en disträ matte som går i sina egna tankar på en promenad genom byn.

Det är som om hon skulle förstå att vi har våra olika syften av promenaderna.
Hon får snusa runt och hålla på med sitt hund-stuff, och jag, som matte, får 
tassa med och hålla på med mitt stuff, dvs låta tankarna vandra i takt med stegen.

Människans bästa vän. Så där härligt lyhörd för stämningar, utan krav.

Och en sådan (hårig) vänskap skall ju belönas. Inte sant?
Och det finns absolut inget som gör min hund mer lycklig än ett 
sådant där "påkört" mjukisdjur som piper, iallafall i en kvart...

Tänk att någon kan bli helt vimmelkantig av lycka att få rusa runt, runt i trädgården med
en överkörd skunk, som slutat pipa, i munnen.

Det är liksom ingen hejd på glädjen!


Ibland hålls man inte ens inom bildramarna, för att inte tala om andra ramar!

Det går inte att ta miste på den här lyckan...

Man kan nästan känna den där känslan att nästan få flyga fram av pur glädje!

Tankfulla promenader i all ära liksom, men att riktigt få rusa av sig - det är livet det!
Och en matte kan bara hålla med. 



När leken med allt spring och skutt och hopp är över,
lägger sig hunden lyckligt slut, lite andfådd, och tillfredsställd i gräset
för att sådär avslappnad skönt tugga på sin skunk.

Hur härligt är det inte att kunna glädjas över "små saker"?
Egentligen?

Hundar kan det - kanske också vi tvåbenta kunde lära oss av dem?


Att ta för sig i stunden just nu.
Det där tjatiga…carpe diem, ni vet?
Hur knepigt kan det ändå vara? Om också en hund klarar av det med glans, typ?

Fast okej…vi kanske behöver något annat än "överkörda skunkar"
men så himla svårt skall det väl inte behöva vara?

Att finna det där lilla som gör just den här dagen lite extra.

Det skall jag försöka lära mig av hunden.

Lite så tänker jag, idag.


VILL BARA ÖNSKA ER ALLA EN...



För egen del blev midsommaren lite annorlunda än planerat,
men det är nu så ibland.

Först var planerna givetvis att åka ut till stugan, men i takt med att väderprognosernas värmegrader
blev mindre och mindre, och det dessutom utlovad nordlig vind, vilket är precis den
vinden som ligger på mot stugan. 
Och då brukar det vara kallt. Oberoende av årstid, lite så.

Det märkliga är, att jag kan gärna åka ut tidigt på våren och sent på hösten, och då 
kan vindarna vara ännu kallare, men då är det på något sätt liksom helt okej.

Men att sitta och huttra i nordans famn en midsommar kändes inte så där
väldigt lockande.
Möjligtvis kan det hända att Lapplandsresans kyliga nätters övernattning
satt sina spår och lockelsen av bekvämlighet och värme fick vågen att tippa 
över för en hemma-midsommar i år.

Kollade istället runt lite vart man kunde åka och se på midsommarbrasa och andra
alternativa sätt att fira midsommar.

Men, så blev det inte heller…

Istället kom det sig att jag åkte in akut med min bror vars hälsotillstånd 
mer eller mindre kollapsat och tillbringade en stor del av midsommaraftonen
på läkarstationen.
Ny medicin hämtades ut ur helg-öppet apoteket och läget är under kontroll, även om
det inte är bra, och oron gnager i mig.

Kom hem till ett dukat bord av nypotatis och sill och smörstekt gös.
Det blev att tända brasa i spisen och dra på sig den här midsommarens största hit:
Yllesockorna!

Så, jag måste erkänna, att bilden ovan inte är från nu.
Den är tagen i fjol, på stugan, då midnattssolen sken och jag var där.

Men, som sagt…jag kunde ha varit där.
Om vädret och andra omständigheter varit annorlunda.

Nu var de det inte. Men midsommar, ja det är det ju ändå!

Hoppas ni alla haft en skön sådan!

tänker,