…ja, ni vet den där känslan när man liksom är så där trött både inom- och
utombords att man känner hur det enda rätta sättet att tackla diverse situationer
är att fnittra hysteriskt.
Jag känner att jag är nästan där nu!
Jag är inte helt på det klara om det är bra eller inte…
I morse när jag vaknade stötte jag på en gigantisk dammråtta.
Den kröp sakta fram under min säng. Kanske den har ett bo där?
Med ungar?
Den rullade lojt över sovrumsgolvet i vinddraget från en öppen terassdörr.
Den verkade inte riktigt veta vart den skulle.
Kanske ville den kolla om det sen också skulle vara bättre att bosätta sig under byrån?
Eller tänk om det var en ung vuxen dammråtta som söker sig ett nytt eget revir?
Jag fnittrade till där på sängkanten.
Grabben, som stökade med frukost i köket undrade vad jag hade så roligt åt?
- En dammråttas irrfärder.
- Aha, okej…?! svarade han.
Jag vet inte om jag skall bli lite orolig för att sonen inte verkar tycka att det är
det minsta märkligt att hans mamma beter sig så här...
Men idag skiner solen, och det är nästan varmt. Ja, det är ju på de här breddgraderna alltid lite
relativt vad som är varmt och vad som inte är det, det beror liksom lite på.
Vad man jämför med.
Men jo, idag är det nästan lite sommarkänsla i luften.
Och om jag får önska så hoppas jag att den inte skall spricka, försvinna som en såp-
bubbla i luften.
Jag borde städa där inne, ni vet dammråttor…
Istället sitter jag och försöker samordna, samkoordinera, samfixa min lilla, men rätt så
spretiga familj så att alla åtminstone vid något skede skulle hinna, ha möjlighet att
sammanstråla. Ens lite.
Om jag någonsin tyckte att det var knepigt att få saker och ting att gå ihop så där
tidsmässigt när barnen var små, så tar jag allt jag någonsin yttrat om det tillbaka!
Den verkliga utmaningen är att få alla tidtabeller att gå ihop när barnen inte är små…
För någon dag sedan hade jag ändå nöjet att få min äldre planta att landa hos mig några dagar.
Vi bakade pizzabullar.
I kopiösa mängder. Med kopiösa så menar jag faktiskt det.
Hundratals…
Den arma fattiga studeranden hade fått för sig att han skulle kunna samla ihop en extra slant
genom att sälja dem på en marknad som vi hade här i byn.
Så vi bakade, och bakade och bakade…
Två hushållsassistenter snurrade deg i köket så de nästan ändrade färg från vitt till rött,
och mitt stora matbord förvandlades till en utkavlingsavdelning som fick hela
möblemanget att försvinna i en mjöldammsdimma.
Men det var det ju värt.
Alla pizzabullar såldes slut på två timmar.
Och en studerandes sommarekonomi var räddad igen för en stund framåt.
Pizzabullarna ja, de har alltid varit en succé.
Har bakat dem till båtutfärder ut till skärin, till barnkalas, till matsäck på skogsvandringar,
till dagar på simstranden, till mellanmål vid pulkabacken, till skidturerna.
Har sålt av dem på ungarnas basarer.
Och de är i all sin barnsliga enkelhet oslagbara!
(jag lägger ut receptet senare)
Nä, nu skall jag fortsätta med att pussla ihop tidtabeller.
Vem har sagt att sommaren är en loj tid…?
Det var onekligen enklare när man bara meddelade;
- Hörni ungar, idag blir det en dag på stranden.
Vi tar pizzabullar med som matsäck.
Det här är mycket knepigare - jag behöver en sekreterare!
Tack!
P.s.
Ja, och så skall jag nog ta itu med det där sanitära problemet med dammråttorna - också.
