NÄR MAN HAR TRÅKIGT...

...kan vad som helst plötsligt hända.

I denhär kojan fortsätter den lite långsamma tillvaron. Katten ligger på fönsterbrädet och tittar lojt ut på fåglarna i äppelträdet. Hunden fortsätter sitt suckande och ligger demostrativt jag-har-så-tråkigt-så-jag-dör-utslängd på mattan.

Då börjar det hända:

Katten stegar med majestätiskt lugn in i köket, gömmer sig bakom köksdraperiet, men lämnar en liten bit av svanstumpen utanför och börjar vispa den fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Det tar inte många nanosekunder innan en valp är med på noterna:

Nämen, hallå? Vart försvann du?

Ahaaaa...! Där fick jag dig!, verkar katten utropa när hon attackerar den totalt överraskade valpen.

Och så vänder hon om med samma stora lugn, gömmer sig bakom gardinen...

...och attackerar på nytt.

Denna gång är ändå valpen förberedd och tar till flykt.

För att komma tillbaka, och så här håller de på.

Attack. Katten gömmer sig. Hunden söker. Ny attack.

Om och om igen. 

Det kan se riktigt vilt ut, men de har aldrig skadat varandra det minsta lilla. 

Detta pågår tills de ganska snart landar i samma soffa i största samförstånd.

Jag blir så fascinerad av denna alldeles tydligt planerade lek, där båda verkar veta spelreglerna. 

Och jag är ganska lättroad, en dag som denna.

Och alldeles strax kommer lillungen hem från skolan - då blir det lite mera liv och rörelse här.

Skall plocka fram lite bulle ur frysen, och hälla upp en kopp choklad åt honom.

För visst är det som han sade:

Mamma, det bästa med att du är sjuk, är att du är hemma när jag kommer hem från skolan.

Jo! Det är nog det som är det bästa!

KOKBOK...

...jag vill göra en kokbok!

Herregud, vad gör ni när ni är förkylda?

Jag menar, om jag mot förstånd och förnuft tar och river till, genom att till exempel ta mig till postlådan - och tillbaka, så straffas jag med världens hostattack och får ta några stapplande steg tillbaka till sofftillvaron. 

Men det är som om det bara är mitt fysiska jag som drabbats av förkylningen. 

Det är som om min hjärna minsann vill ha samma mängd av stimuli som annars också. 

Jag har bunkrat mig i sängen, i soffan, och i fåtöljen nu i tre dygn. 

Omger mig av en luddig tillvaro av näsdukar.

Jag har läst böcker, jag har bläddrat i tidningar, jag har sett på tv-program som jag inte hade en aning om att det fanns! Jag har gjort nytt bloggläsarrekord, jag har beställt reservdelar till min bil, betalat räkningar. Fördrivit tid på fejan med att läsa mer eller mindre underhållande inlägg.

 Men jag har faktiskt  i n t e  shoppat inredning eller härliga kläder på nätet.

 (Det finns liksom en gräns på hur skoj man får ha när man är förkyld, och har absolut inget med min ekonomiska situation just nu att göra....hahaha)

Jag har sorterat mina foton på datorn och gjort en foto-års-bok på anspåkslösa nittio (90) sidor med det fantasifulla arbetsnamnet Tjugohundraelva.

Ser ni, jag tror ju på Bokens Kraft.

Jag tvivlar på att mina barn och barnbarn i tiderna sitter med en chipspåse framför sig och lusläser min blogg, eller att de med stor entusiasm tar sig igenom tusen och åter tusen foton som finns bevarade på dammiga hårdskivor (som antagligen inte ens funkar när vi kommer så långt.)

Men en bok kan det hända att de får för sig att bläddra i.

Kanske.

Jag ser dem sucka lite välvilligt  över mors, farmor, farmorsmors berättelser om hur livet tedde sig i familjen anno 2011. Och 2012. Och 2013...ja och så inte att förglömma de lite äldre upplagorna från 2007, 2008...ja ni fattar.

Den dagen jag tassar vidare tänker jag lämna ett helt epos av vardagsberättelser i ord och bild efter mig,  till stor glädje för de efterkommande. 

Jag menar, vem skulle inte vilja läsa om vardagen i en alldeles vanlig familj i början av 2000-talet?

Med lite god tur hinner jag ännu med ett fyrtiotal årsberättelser. 

Men nu har jag tänkt att det skulle vara skoj att göra en kokbok. Att för en gångs skull samla alla kladdiga tidningsutklipp, hastigt nerskrivna recept på en post-it lapp. Och plocka ut receptet på den där goda grytan som är typ det enda riktigt bra receptet i kokboken som man fick till julklapp 1995.

Tänk vad skoj det skulle vara!

Fast just idag blev det bara att gräva fram ett foto på en macka som jag gärna skulle hugga tänderna i så fort jag återigen börjar känna smak.

Som det nu är kan jag lika gärna blanda marmelad och salami på samma macka utan att mina smaklökar på minsta lilla vis skulle protestera...

Och jag har inte ens konjak hemma. Det skall man dricka när man är förkyld, har jag hört.

Fast jag tycker inte om konjak, men när nu smaklökarna ändå är ur bruk så...

Det får bli lite te i stället, bara jag orkar ta mig ut till köket sju steg bort.

Jap, det får bli mitt nästa projekt.

LITE EMPATI...

...verkar det som om min lilla hund skulle vilja förmedla, för hon hänger mig i hasorna när jag varit förkyld nu några dagar, hon kryper ihop i fotändan på sängen och suckar medlidsamt när jag håller på att snyta hjärnan ur mig.

Eller så har hon bara toktråkigt och vill liksom med sitt suckande uttrycka snarare sin åsikt över hur tråkigt hon har det. Att hon tassar efter mig hela tiden KAN också bero på att hon tänker minsann vara på plats ifall matte skulle ta sig ur den där underliga dvala-liknande tillvaron och ge sig ut och hitta på något  s k o j,  sådär för omväxlingens skulle.

Soffan och sängen, sängen och soffan...hela veckoslutet, vi har liksom sett det nu, verkar hon tycka.

Jag kan hålla med om det. Det kunde räcka nu, men nej...segt är segt.

Idag funderade jag på om det faktiskt kan vara så att jag inte orkat dra upp ögonlocken riktigt sådär helt, för det blev inte ljust på hela dagen. Men en titt i spegeln sade att jag nog visst hade fått ögonlocken upp, det bara är just så här mörkt hela dagen.

Det blir mer tydligt när man är hemma tycker jag. På jobbet är det så mycket annat, så jag hinner liksom inte riktigt tänka efter att det inte blir ljust alls därute.

Jo, jag får känna fram mig till bilen på morgonen, och jag får göra det när jag skall åka hem. 

Men att det är såhär mörkt precis hela tiden.

Det kom jag på först idag.

Vilket får mig att tänka på vilken fantastisk grej det här med våra fyra årstider ändå är.

Varje november får vi humma och brumma om hur mörkt det ändå kan vara, och brukar det faktiskt vara såhär mörkt? Tänk att man glömt hur mörkt det kan vara? 

I november.

Sedan kommer snön och man tjusas över hur ljust allt plötsligt blir, det blir så ljust och vackert, men brrrrr...vad det ändå är kallt!

Skall det vara såhär kallt? 

Skall det verkligen snöa ännu mer? 

Och  om det inte är kallt, låter det:

Det skulle nu bli lite kallare så vi slapp slasket!

Och samma sker på våren;

Åh, denna underbara vår. Detta vackra ljus. Och solen, så den värmer.

Och på sommaren;

Pust, så det är varmt!

Man hinner liksom glömma hur det skall vara. Eftersom alla årstider är så olika.

Det blir lite som att uppleva dem på nytt varje gång, vilket onekligen har sin charm.

Men idag  v a r  det  v e r k l i g e n  alldeles extra mörkt.

Skall det verkligen vara så här mörkt?

Fast det är november?

Har jag inget bättre att tänka på när jag ligger däckad? 

Nja... nå näe!

Och hunden suckar.

DET BÄSTA MED ATT VARA FÖRKYLD...

...är att man helt legitimt får krypa ner i soffan bland alla fårskinn och filtar och släpa med sig en bra bok.

Deckare och historiska biografier i alla ära, jag älskar att läsa sådana med,
men denna gång blev det boken:

Fantastiska Feriehus som fick hålla mig, hunden och näsduksberget sällskap.

Katten min verkar lida av bacillskräck för hon håller sig långt borta från mig när jag är förkyld...

Men ah, tillbaka till boken. 

Den lindrar inte precis min lite märkligt starka längtan tillbaka till eller framåt mot sommaren.

Oj, den boken får mig att önska att jag hade en mormorsstuga vid ängskanten, en skäristuga i ytterskärgården, en liten koja i fjällen, gärna en jaktstuga mitt i skogen också och massor med tid att ge dessa fritidshus.

Och så någon liten miljon förstås...skulle liksom inte skada.

Men skämt åtsido. En alldeles, alldeles underbar bok som verkligen inspirerar! Fast man inte skulle ha den minsta lilla koja någonstans, den innehåller så mycket som ger sommarkänsla.
Oberoende har man en koja någonstans att peta på eller inte.

Inte så tokigt med lite förkylning i alla fall.

Inte en kväll som denna, när alla är mätta och nöjda och ligger mojsar sig i någon del av huset, ljusen är tända och i väntan på att bastun blir varm kan man drömma sig bort till sommaren...
Lite grann...
...efter bastun skall jag kasta mig över en jultidning - då blir det helt andra feelisar :)

ups...ett andra inlägg på samma dag - då förstår ni att jag ligger däckad och har skit-tråkigt ;)

INNAN HELGMIDDAGEN...

...kan vi ju ta en sväng till köket. 

Här har vi det som det var innan:

Och här hur det sedan blev:

Ja, ljusmängden är i alla fall en hel annan, men det måste bero på att det är ca fyra månader mellan bilderna. Och några tiotals lux mindre...

Denna Allhelgonadag är just så murrig som en novemberdag bara kan vara!
Fast jag klagar inte, det är varmt ute, och jag saknar inte kylan alls. 

Jag tänder ljus och ser fram emot en god middag och helslött helgslappande.

Om det blir dessa hyllor i längden vet jag inte, men jag ville i alla fall testa på att ha öppna hyllor i stället för övre skåp. Och med en tids erfarenhet, så gillar jag faktiskt öppenheten mer. Men själva hyllorna vet jag inte riktigt. Tja, vi får se. Hm?

Men vad jag inte kommer att byta ut någonsin är denna kran:

Den är inte bara tokvacker att titta på, den är verkligen praktisk också. Jag har aldrig tidigare tänkt på att det faktiskt är skillnad på hur kranar släpper ifrån sig vattenstrålen. Hade en tillfällig här som var helt omöjlig, det bara vrålforsade ur den och stänkte ner halva köket om man inte var försiktig. 

Men denna...är bara så fin att ha.

På alla sätt!

Den hittar man om man knapprar in Tapwell Classic. 

Men nu skall jag ta och köra iväg lite ungar på bio, och själv ta itu med middagen och sluta sitta här och babbla ;)

Bon appétit!

Njut av helgen!

Kram!