...och ändå inte.
Jag blir lite vemodig när årstider ändrar. Det blir som om längtan efter det nya kolliderar med saknaden av det man lämnar bakom sig och bildar en smak, en känsla som lite skär sig.
Inte sött, inte salt. Knappast besk och absolut inte sur.
Men en liten disharmoni i alla fall.
Sommar flyter sakta över till höst. Man känner att man borde starta om, lite som nyår.
Skolorna börjar, en ny hösttermin.
På jobbet startar man också om. Alla är tillbaka från sina semestrar och plötsligt skall det maskineriet gå på fulla varv igen.
Vi förväntas ha tankat energi under sommaren för hela resten av året.
Med god tur har vi gjort det.
Något som däremot inte är så fullt av energi är våra naturresurser.
Idag är nämligen den dag, då man beräknat att vi förbrukat årstillgångarna av naturresurser.
Härifrån och framåt förbrukar vi mer än det finns att ta av. Vi lånar av...
...lever på lån...ja av vem då?
Våra barn? Barnbarn?
Få är de mammor, pappor, mormödrar eller farfädrar som utan att blinka skulle gå och tulla på ungarnas spargrispengar.
Fast det hur skulle knipa innan lönedagen.
Men när det gäller vår natur är det andra regler som gäller - eller?
Och det känns lite visset faktiskt.
Riktigt visset!
