DET BÄSTA MED ATT VARA FÖRKYLD...

...är att man helt legitimt får krypa ner i soffan bland alla fårskinn och filtar och släpa med sig en bra bok.

Deckare och historiska biografier i alla ära, jag älskar att läsa sådana med,
men denna gång blev det boken:

Fantastiska Feriehus som fick hålla mig, hunden och näsduksberget sällskap.

Katten min verkar lida av bacillskräck för hon håller sig långt borta från mig när jag är förkyld...

Men ah, tillbaka till boken. 

Den lindrar inte precis min lite märkligt starka längtan tillbaka till eller framåt mot sommaren.

Oj, den boken får mig att önska att jag hade en mormorsstuga vid ängskanten, en skäristuga i ytterskärgården, en liten koja i fjällen, gärna en jaktstuga mitt i skogen också och massor med tid att ge dessa fritidshus.

Och så någon liten miljon förstås...skulle liksom inte skada.

Men skämt åtsido. En alldeles, alldeles underbar bok som verkligen inspirerar! Fast man inte skulle ha den minsta lilla koja någonstans, den innehåller så mycket som ger sommarkänsla.
Oberoende har man en koja någonstans att peta på eller inte.

Inte så tokigt med lite förkylning i alla fall.

Inte en kväll som denna, när alla är mätta och nöjda och ligger mojsar sig i någon del av huset, ljusen är tända och i väntan på att bastun blir varm kan man drömma sig bort till sommaren...
Lite grann...
...efter bastun skall jag kasta mig över en jultidning - då blir det helt andra feelisar :)

ups...ett andra inlägg på samma dag - då förstår ni att jag ligger däckad och har skit-tråkigt ;)

INNAN HELGMIDDAGEN...

...kan vi ju ta en sväng till köket. 

Här har vi det som det var innan:

Och här hur det sedan blev:

Ja, ljusmängden är i alla fall en hel annan, men det måste bero på att det är ca fyra månader mellan bilderna. Och några tiotals lux mindre...

Denna Allhelgonadag är just så murrig som en novemberdag bara kan vara!
Fast jag klagar inte, det är varmt ute, och jag saknar inte kylan alls. 

Jag tänder ljus och ser fram emot en god middag och helslött helgslappande.

Om det blir dessa hyllor i längden vet jag inte, men jag ville i alla fall testa på att ha öppna hyllor i stället för övre skåp. Och med en tids erfarenhet, så gillar jag faktiskt öppenheten mer. Men själva hyllorna vet jag inte riktigt. Tja, vi får se. Hm?

Men vad jag inte kommer att byta ut någonsin är denna kran:

Den är inte bara tokvacker att titta på, den är verkligen praktisk också. Jag har aldrig tidigare tänkt på att det faktiskt är skillnad på hur kranar släpper ifrån sig vattenstrålen. Hade en tillfällig här som var helt omöjlig, det bara vrålforsade ur den och stänkte ner halva köket om man inte var försiktig. 

Men denna...är bara så fin att ha.

På alla sätt!

Den hittar man om man knapprar in Tapwell Classic. 

Men nu skall jag ta och köra iväg lite ungar på bio, och själv ta itu med middagen och sluta sitta här och babbla ;)

Bon appétit!

Njut av helgen!

Kram!

ENVIS SOM FÅ...

...är Mårbackadrottningen, som bara blommar och blommar...

Är höstens förkylning. 

Är jag. Eller så inte?

Ja fy f-n....för förkylningen som håller mig i ett envist grepp. 

Vet ni, det allra värsta med en förkylning, för mig, är att jag förlamas av min energifrånvaro, jag blir alltid lika osäker på att den inte kommer tillbaka.
Jag funderar faktiskt aldrig på att jag inte skulle bli av med snuvan, hostan, halsontet, febern.
 Men jag är alltid lika fån-ängslig om o-energi-tillvaron skulle bli bestående.
Helt galet, jag vet, men det är så.

Just när man ligger däckad och ganska liten så kommer tankarna på allt skoj man kunde göra.
Men tänk om man inte orkar? Ids? Vill?

Vilket får mig att ligga här under filtar och täcken i sällskap med empatisk hund och sällskapsjuk katt (ungen med kompis har jag förpassat till övrevåningen...) och fundera på varför man egentligen sätter så mycket energi på att inreda. Att fixa och dona.
För att imponera på nån? Knappast, det är inte så många som blir imponerade av mina luggslitna, malätna, möbler som är mer eller mindre fulla av skavanker och som jag släpar hem än härifrån, än därifrån.
 För att vara ärlig är det faktiskt ganska få av mina vänner och bekanta som ens egentligen skulle bry sig hur det såg ut hos mig.
De skulle nog dyka upp här ändå....och tack för det....;)

Om mina familjemedlemmar faller i trans av mina inredningsidéer?
Nej, det gör de inte.
Min familj, min släkt, som består mest av representanter av det manliga könet, är onekligen mer intresserade var kylskåpet är beläget, eller kanske ännu mer...vad det innehåller.

Så för vem görs allt detta inredningsfixande?
Ja, inte är det för att tillfredställa eller imponera på någon, inte för min del i alla fall....hahahahaa.
Jag har kommit fram till att jag gör det just bara för mig själv.
Helt egoistiskt tänkande här.
För att jag mår helt enkelt bra av att ha det vackert - för mig vackert - omkring mig.
För att jag, för att vara ärlig, skulle ha svårt att leva där det inte är vackert.
Vackert i mina ögon alltså.

Är jag för den skull ytlig? En materialist?
Det blir så lätt att man tolkar oss som bloggar och babblar om inredning, om dessa vackra och sköna ting i vardagen, som materialister, som nyckfulla inredningsmodemarionetter.

Men är vi det?
Eller kan vi bara inte leva utan skönhet i vardagen?

Är det verkligen något vi kan välja bort? Om vi ville?
Eller är det så starkt bara en del av oss?

Jag vill aldrig välja bort det, jag hoppas jag alltid kommer ha
energi att se till att ha det vackert omkring mig.

Inte för någon annan, men för mig.
Och för att jag vill!
För att jag njuter av det!

Och med envishet kommer man långt.
Fast inte då man ligger däckad av en ännu envisare förkylning då.
Bäst att passa på att drömma och fantisera om allt möjligt vackert, när man ändå inte orkar ta itu med något på riktigt...

KANSKE VACKRASTE...

...hundkojan?

Eller kanske det sen också är gästrummet vi talar om? 

Även om det de facto inte är så mycket större än en hundkoja. 

Ja, ser ni jag förstår inte. 

Detta är det absolut miniminiminsta rummet i hela lägenheten, tänkt då antagligen till barnrum. 

Men hallå? 

Visst är det frågan om att det är en liten människa som planerarna (måste varit män btw....;)) tänkt skall husera här. Men vem, i en vanlig familj, har mest grejer, som är för det mesta utspridda på golv och andra tillgängliga platser, om inte just barnen? 

Var är logiken här?

Visst, man kunde tänka sig att byta sovrum. Barn och vuxna byter sovrum liksom. 

För vuxna sover ju mest bara i sina sovrum - eller ja, tillbringar sin tid i sängen i alla fall, ja ni vet vad jag menar?

Men när det planeras såhär pyttesmått så kan man inte få in en dubbelsäng ens med skoslev här.

Inte en chans!

Så hos oss här får detta vara ett gästrum. 

Ett litet gästrum.

Men fortfarande förstår jag inte hur de som planerat detta tänkt?

En halvmeter till åt något håll skulle ha gjort detta rum så mycket mer användbart.

En familj är ju inte statisk. En liten unge växer upp. 

Tänk, bara en halv meter till och vi skulle snacka helt andra möjligheter här...

Men nu är det som det är, och jag hoppas att mina gäster sover gott i den utdragbara soffan.

Jag hoppas också att gästerna inte är av den mest allergiska sorten, för då får jag helt enkelt placera dem någon annanstans, för detta är favoritrummet för min hund.

Det är här hon helst vistas då hon är ensam hemma.

Härifrån har hon full kontroll på alla som går förbi på gatan nämligen.

Och hon trivs väldans bra i soffan även annars :)

Så det finns ganska många orsaker varför detta rum har fått smeknamnet hundkojan...

Innan var det barnrum, här huserade en liten fröken från familjen som bodde här innan vi ramlade in.

Till slut en bild hur rummet såg ut då:

Hoppas det finns fler än jag som gillar före-och-efterbilder?

Detta rum har alltså fått nytt golv det med och väggarna har fått sig en omgång av ljusaste grå målfärg.

Sedan kom lite möbler från gammalt, lite loppis, lite huutonet (närmaste kanske motsvarar svenska Blocket här i Finland) och så tänder vi lite ljus och det är hur fint som helst!

För att vara en "hundkoja"

VAR ÄR HUNDEN...

...eller allt annat som jag inte heller kan hitta.

Hunden låg ju bara och myste i höstsolen, men jag fick stå en stund och titta efter henne innan jag upptäckte henne njutande i korgstolen. 

Lika lätt att hitta är inte alla de saker som bara blivit instuvade i diverse skåp då vid flytten. Min ädla tanke har nog varit att jag skulle städa upp dessa diverseskåp vid tillfälle, men jag har liksom väldans gärna hittat på bättre saker att göra då detta ogjorda gjort sig påmint lite nu och då.

Jag vill inte släpa fram allt detta udda som bara stuvats in och som borde hitta sin rätta plats på något vis.

Jag kan skylla på vädret, på avsaknad av inspiration till just det jobbet, på tidsbrist, på att det är för varmt eller kallt, jag är för hungrig eller för mätt. Det är bara dötrist jobb.

Samtidigt kan jag yra omkring från rum till rum, från skåp till skrubb och leta efter än det ena än det andra som jag är ganska säker på att jag sparade.

Var är mina tjocka halsdukar? Jag kan inte förstå var en stor kass med halsdukar kan gömma sig. 

Och stövlar. Mina älsklingstövlar.

De finns ingenstans!

Jag kikar in i skåpen, gräver på hyllorna, känner efter i lådorna. 

Borta.

Kan det verkligen vara så att jag i sommarens klara solsken tyckte att de var mer shabby än chica och att de gjort sitt och borde släppas iväg till sällare stövelmarker? 

Men kassen med halsdukar? Jag kan inte bara ha gett bort en hel kass med halsdukar bara för att det då i hetaste sommaren inte var riktigt aktuellt med två meter yllehalsduk. Halsdukar.

Näe, stollig är jag men inte så stollig!

Jag fortsätter med mitt letande och grävande.

Och när jag håller på så stöter jag på både ett och annat som jag inte alls kommit ihåg att jag hade.

Vet ni, det är skrämmande hur mycket skrot man ändå har. Eller prylar, saker, ting.

Detta trots att jag tycker mig minnas ett visst rensande innan flytt.

Men nu märker jag att man kunde rensa ännu mer! 

Verkligen!

(Fast kanske inte favostövlarna då...

...men de måste nog ha varit väldans slitna? 

Jo, så måste det nog ha varit!?!)

Men sådär i övrigt, har någon sett var jag lagt bakformerna? 

Den Bästa Nagelsaxen? 

Reflexerna? 

Skyddet till grillen? 

Har jag liksom inte haft någon logik alls då jag stuvat undan allt det jag inte behövde just då?

Och precis medan jag står med största delen av mig inklämd och rotandes i ett skåp ringer de som köpte mitt hus.

- Hej, hur har du det? Har du hunnit få allt på plats redan? Tänkte bara påminna om att du har tre-fyra stora kassar med böcker här ännu? 

- Eh, har jag, mumlar jag och stirrar misstroget på min redan nu överfulla bokhylla.

- Ja, vi undrade bara att visst skulle du ha dem?

- Visst visst, säger jag sedan och försöker låta lite käck på rösten och lovar komma efter dem snarast.

För se bokkassarna hade jag verkligen redan glömt!

Hur kunde jag?