VARFÖR INTRESSERAR VÄDRET OSS - ELLER GÖR DET?

Det var i veckan här som sjön jag bor vid öppna upp.

Isen gick.

Strax började plinga till i bolagets WA-grupp och det var många som kommenterade

att nu är minsann sjön isfri. En dag senare än i fjol, visste någon berätta. 

På något plan gillar jag det här, att man har koll på sådana saker. 

Är ingen fågelbongare precis, men gillar att följa med BirdLife Finlands sida

som heter Tiira där bongare rapporterar om fåglar de sett. 

Och just så här på våren, när flyttfåglarna kommer, är det ju som mest

intressant. Bland det första jag gör när jag kokat mitt morgonte och satt mig vid datorn

för att kolla in vad som hänt under natten ute i världen är ändå att kolla vädret. 

Är det bara en vana, eller är jag genuint intresserad?

Visst är det skoj att följa med årstiderna och dess växlingar. 

Gick igår en sväng för att se om jag kunde hitta tussilagon, men 

den lilla tur jag gick var så pass skogig och saknade södersluttningar 

så jag fick nöja mig med lite tickor och fjolårs rallarros. 

Nu är jag ändå inte en sådan som skriver upp varje dag grader och

så - men för att vara ärlig så är det inte långt ifrån. Jag gillar tanken.

Varför? Har ingen aning faktiskt. 

Kanske en kvarleva från min förfäder som var bönder,

som nu så många andra i Finland, och i Norden överlag. 

För dem var det viktigt att kunna sia i väder och 

jag fascineras fortfarande av bondepraktikan. Och älskar att 

försöka läsa i moln, att försöka reda ut om det är lågtryck, 

eller högtryck som är på kommande när det blåser. 

Ibland kan det hända att det är för att jag sett på väderleksrapporten

dagen innan som jag tycker mig kunna tolka rätt...heh. 

Påsken och väder har alltid varit nåt som hört ihop i vår familj. 

Vi har alltid strävat efter att fira påsken på stugan och öppna upp

säsongen därute vid havet. Några år har vi backat i sista stund och

stannat hemma, men i år skall vi nog fira påsken där. 

Allt hänger och står med att vi får vattnet kopplat så man får vintern

(läs möss-skit och damm) bortstädat.

Och om vi får vattnet kopplat beror på temperaturen. Påsken är tidig i år, 

men så är också våren. Ändå kan det vara lite si och så för de har 

trots allt lovat nattfrost. Men det skall väl gå bra ändå. 

Sååå kallt skall det inte ändå bli. Gäller att hålla koll på väderleken ;). 

Men ännu om väder. Ibland är det också väldigt skönt att ha något

så trivialt som väder att tänka på - åtminstone en liten stund av dagen. 

Det finns alldeles för mycket annat i välden just nu som känns 

för ostabilt och gungigt och rentav helknasigt. 

Så väder, det är stabilt - om än omväxlande. 

Läste precis för ett tag sedan att många gillar att lyssna på 

den långa väderrapporten för sjöfarare på radio, den där man läser 

upp vattenståndet, vinden och sikten på de olika mätstationerna. 

Det är nästan meditativt! 

Nä, nu har jag pratat om väder och vind här alldeles tillräckligt

och skall gå och fixa till lite ostsmörgåsar åt oss. 

Vi hörs! 

Kram från mig

 

EN LITEN UTFÄRD TILL HAVET

Förra fredag åkte jag och min kompis på en lite utfärd till Hangö, 

Finlands absolut sydligaste spets, i hopp om att se lite flyttfåglar komma

inflygande då sydliga vindar utlovades. 

Dessvärre blev det mer storm, vilket kanske inte syns på bilderna, 

men det luggade rejält kan jag lova. Luvan hölls knappast på då jag var på den

sydligare sidan av Hangö udd. Även om det var sydlig vind så var den

knappast varm då den ändå tog med sig en isig andedräkt från ett isigt hav. 

På norra sidan av udden var havet ännu istäckt, men här på den södra sidan

kunde man ändå skönja öppet hav, kanske en kilometer ut, om alls mina

ögonmått håller streck. 

På den sydligare sidan var det mer lä och där låg isen ännu tryggt förankad i 

sin vinterskrud, men det skall väl inte dröja länge innan den får ge sig. 

Våren kommer med rejäla kliv, lite tidigt så Gubben Frost kan ännu ge igen, 

men ändå känns våren nära nu. 

På hemvägen såg jag på flera ställen rådjur som hade tagit sig ut på åkrarna

för att förse sig med det späda, späda gröna som börjat växa där. 

Lärkorna och tofsviporna flög på åkrarna de med. 

Vårtecken de med, om något! 

 

Jag besöker den här stranden och naturstigen nu och då, nu var det

något år sedan senast, men kvar är den sista biten av vraket som en gång

var ett skepp. Fartyget Palawan som lastad med vedlast 1932 började

brinna utanför stranden, gick på grund och slutligen drev delar av 

skeppet upp på stranden, och där är de än nästan hundra år senare. 

Där har det legat år ut och år in. Om en vrakdel nu kan uppleva något, 

vilket är föga troligt, men om så tänk vad det kunde berätta! 

Denna gång kunde jag tyvärr inte promenera så långt vilket en envis

ryggskada satte stopp för, men man får njuta av det man kan. 

Man kanske inte kan bestiga Mount Everest, men man kan upptäcka det fina

och allt det vackra man kan nå. Eller som Ernst säger:

"I det lilla bor det vackra".

*

På tal om ryggbesvär. 

Kommer aldrig att glömma den gamla damen som giktbruten 

kom in i den blombutik som jag jobbade i för snart 30 år sedan. 

Hon gick nästan i 90 graders vinkel. 

I mitt stilla sinne undrade jag om hon alls kunde se sina

blommor där på bordet i sitt hem, så krum som hon var. 

Hem till sig köpte hon en lite bukett vårblommor, och som om 

hon läst mina tankar så sade hon:

"Jag kanske inte hela tiden kan se min blommor där på bordet, 

men jag vet att de finns där, och jag kan känna doften! Det räcker".

När jag slog in priset för den buketten drog jag av en rejäl rabatt.

För det kändes som det enda rätta. 

Det kanske blev ett litet minus i kassan, men ett stort plus i min själ. 

Och nu 30 år senare kan jag så väl förstå det där. För vad som än 

hindrar en, vilka utmaningar - tillfälliga eller bestående - man än har

så finns det alltid något i ens tillvaro som är tillgängligt och som man kan njuta av. 

Och som man bör göra. Ta till sig, glädja sig åt. 

*

Men nu, nu skall jag ta och ha en date med John Blund. 

Gör ni det med! 

Kram från mig

 

ATT INTE ODLA TOMATER

 

Magbobba - jag säger då bara. Ju äldre jag blir desto jobbigare känns det. 

Själva akuta skedet gick över rätt fort, men gudars skymning så trött jag var efteråt, 

bara att ta sig en sväng till butiken och så hem igen tröttade ut mig. 

Huuu....men nu börjar livsandarna återkomma. 

När jag inte riktigt var i skick passade jag på att öva på temat i målarkursen jag 

deltar i. Behövligt skulle jag säga, för att måla glas är en riktig utmaning! 

Svårt, men roligt! 

Vad har det här nu med tomater och göra, kan man undra. 

Allt och inget. Jag hade redan i fjol, eller året innan till och med, bestämt

mig för att inte odla tomater. Är ju större delen av sommaren på stugan

och där härskar tuffa förhållanden, där blåser typ alltid från något håll. 

Skönt heta sommardagar för oss människor, men tomaterna är lite mer...känsliga. 

Har väl lekt med tanken om ett växthus, men nja...det känns ändå lite att ta i.

Dessutom är jag mest orolig om det kommer mycket snö på vintern och

man inte kommer fram för att få ner snö från taket. Och så 

tänker jag att det får väl ändå vara någon gräns på hur mycket hem-

odlat får kosta? Så ja, jag skulle inte odla tomater! 

Men så finner jag mig peta på lite gamla fröpåsar i min frölåda.

De är lite överåriga, men man kunde ju ändå testa? Inte förlorar man något...

...och vips har jag ett gäng krukor innehållande tomatfrön. 

Hur gick det nu så här? 

Kanske var det bara våren som drabbade mig?

För nu är det vår i luften! Solen skiner, snön smälter.

Sjön ligger ännu istäckt, men isens utseende ändrar från dag till dag och

i går morse när jag försökte få upp mina trötta ögonlock hörde jag

sångsvanarna trumpeta medan de flög ett varv eller två över sjön! 

Hann inte ut med kameran innan de redan besvikna dragit vidare, men 

satte mig vid mitt målarbord och målade vinterns sista vintermotiv. 

För nu är det vår! 

Och jag odlar tomater - som jag inte skulle! 

Kram från mig

EN VECKA KVAR AV OXVECKORNA

I vanliga fall brukar jag vara så utled på vintern vid det här skedet, 

och det är jag kanske lite nu också, men ändå tycker jag att 

dessa oxveckor i januari och februari gått överraskande fort detta år. 

Ofta brukar jag idka verklighetsflykt till diverse frö- och knöl-

butiker och odlat trädgårdsdrömmar i fantasin.

Mycket har jag målat vinter, men efter förmåga (en rygg som bråkar) har

jag också tagit mig ut i den verkliga vintern. 

Havsvattennivån har varit otroligt lågt denna vinter. Först kom det nordliga

vindar som knuffade vattenmassorna söderut här i mina vatten. 

Östersjön är ju som ett badkar, det skvalpar lätt åt ena och andra sidan. 

Men sedan efter de nordliga stormarna kom högtrycket som pressade ytterligare

på havsytan och "skvalpet" söderut kom liksom inte tillbaka. 

På sina ställen längs den finska kusten har vattennivån inte varit så här lågt

på 100 år! Bland annat bilfärjor, sk "lossin", mellan öar har på sina ställen 

fått ändra på hur många bilar de kan ta ombord per tur för att inte köra på grund! 

Nu när det har blivit mildare och högtrycket lättat kommer det att börja

rinna vatten tillbaka igen och vattennivån stiger. Det är nu som bryggor 

kan ta stryk. Isen sitter så hårt fast i byggnationer att när

vattnet stiger underifrån så kommer isen att lyfta och flytta på 

mången brygga. 

Vi förlorade vår bryggas yttersta kista för något år sedan just en sådan

isvinter då vattennivån åkte bergochdalbana. 

Det är enorma krafter som sätts i rörelse. 

När högvatten kommer in släpper isen också längs stränderna så 

plötsligt kan det vara svårt att komma ut på isen. 

Har själv varit med om att man på morgonen kunnat gå ut längs isen

till en holme, men när vi skulle hem på kvällen så fick vi

skutta över en ränna av vatten som dykt upp längs strandlinjen. 

Så kan jag tipsa om en mycket trevlig bok, när vi nu talar här om

skärgård, nämligen Mikael Kilpis fantastiska bok om Ejdern. 

Ejdern är den ultimata skärgårdsfågeln som hela tiden minskar i 

antal. Ejderhanens, gudingens, Oooo-ande vår vårarna är DET ljudet

man vill höra. Men det ljudet minskar år för år. 

Finns en hel del orsaker till det. Kanske skriver jag 

mer om det en annan gång. Eller så lånar man eller köper

boken. Mycket läsvärd om man är intresserad av natur. 

Idag är gårdsbjörkens grenar inte längre frostnupna. Kändes helt märkligt att gå

ut och det var bara någon enstaka minusgrad. Kändes nästan att jackan var överlopps! 

Om det inte hade blåst så förstås. Blåsten har också gjort att all den vackra snön som

legat på grenarna är nu borta. Det är naket och smågrått därute. 

Men bara en vecka kvar innan det är mars och man kan börja räkna

vårtecken så där på allvar! 

Kram från mig

 

GOTT SLUT...

...och förhoppningsvis en god början på det nya året till alla er

därute i slott och koja. 

Här har det börjat smälla i knutarna och strax skall

nyårsmiddagen dukas fram! 

Ta vara på varandra - också hela nästa år! 

Kram från Maggi

 

TANKAR OM NATUR OCH FOTO OCH NATURFOTO

Slösurfade på Facebook och märkte att en av mina kurskompisar från

min naturfotokurs hade länkat till en intressant artikel om en doktors-avhandling 

(Tampereen yliopisto, YTM TaM Markus Sjöberg)

som handlar om naturbilder, eller foton på vår (finska) natur blir förvräng

i de sociala medierna. Har inte läst själva avhandlingen, 

enbart ett disputationsmeddelande, men det hela verkar väldigt intressant. 

Vill man delta i en naturfototävling åtminstone i Finland så finns det en hel del regler på 

hur man får redigera sina bilder, och de är faktiskt ganska stränga och man måste också skicka

in raw-bilden så domarna kan avgöra om man tagit bort, eller lagt till något som

inte fanns där i originalbilden. Men vad man gör med sina bilder innan man

lägger upp dem på sociala medier finns det ju ingen koll på alls. 

Och jag säger inte att det skulle behöva vara det heller. "Alla" gör något med sina

bilder innan de landar på Instagram. 

Många naturbilder som vi ser i våra flöden upprepar lite samma natur-skönhets-

ideal som våra nationalromantiker målade runt förra sekelskiftet. De förskönade nog

en hel del de med. Och vi fortsätter med det. Låter AI ta bort en störande kvist, eller en

telefon som blivit synlig på det där vandringsfotot. Kuksan i trä får stanna kvar på

bild, men telefonen får AI städa bort. 

Vi vill ha kvar den rena, oförstörda bilden av vår natur. Och ge en bild av att man

är ensam i naturen, enad med naturen. 

Har själv sett bilder i flödet som det facto är tagna från parkeringsplatsen till 

ett naturskyddsområdet, men man hade plockat bort P-skylten och dasset. 

Nå, vad gör nu de då? kan man tycka. 

Det är ju bra att fina bilder lockar man ur huset för att gå ut i naturen och röra på sig. 

Absolut, men det finns alltid en risk att instagramvänliga platser blir för slitna när

"alla" skall ta sig dit. Samtidigt kan man ju sprida en massa kunskap om natur med

hjälp av just naturbilder och kanske ge insikter om det som är problematiskt i vår natur. 

Försöker själv nu och då lyfta fram vikten av gammelskog bland annat, hur det påverkar

så otroligt mycket mer än bara träden i skogen då man avverkar skog för

mycket för att inte tala om att man kalhugger. 

Har jag själv förfallit i fällan att förbättra ett naturfoto med AI. 

Inte mycket, men jo...visst kan det ha hänt. 

Och just på det där problematiska sättet som tas fram i avhandlingen. 

Vilket kanske gör att jag fick en liten aha-upplevelse när jag läste vad

den handlade om. 

På bilden ovan har jag plockat bort en grej som störde mig. Bad familjen

att de skulle peka ut vad det var. Samtliga sade att jag gjort något med granen för

den ser knasig ut på bilden. Men det har jag inte. Den är bara en knasig gran vars topp

vid något skede brustit och en gren har börjat växa som en ny topp. 

Bilden är från min balkong ut över sjön och det jag gjort är att jag plockat bort ett

hus som man ser gaveln på till vänster om granen. Valde att lämna kvar resten av huset 

som syns till höger om granen för det var inte lika "störande". 

Så visst, jag har gjort just det som man tog upp i avhandlingen som lite problematiskt. 

Nu är ju nästan just så här som det ser ut från balkongen, och jag förväntar mig ingen folk-

vandring till balkongen min men ur ett större perspektiv så kan dessa förskönade

foton förstås påverka folket lite snedvridet. Som om naturen skulle må bättre än vad

den gör för att allt är så vackert, och allt som inte är det är bortstädat. 

Och så är det ju så svårt att på bild fånga det som är det verkliga problemet. 

Som klimatuppvärmningen. Bara som ett exempel. 

Nä, nu skall jag gå och sno ihop lite middag, skall på

möte senare ikväll och då vill jag vara mätt å belåten. 

Kram från Maggi

HÖSTSMAKER PÅ MÅNGA PLAN

Idag hade jag en tid att passa i östraste Vanda, och efter det skulle jag - om jag känt mig effektiv 

på ett tidsmässigt sätt - ta mig till Sjundeå som enligt GPS låg på knappa timmens avstånd. 

Men nu hade jag ingen tid att passa där så jag valde att köra en massa småvägar dit. 

Lite åt höger här i den här korsningen och så kanske vänster i den här korsningen. 

Älskar att göra så! 

Det är så himla mycket roligare än att susa fram längs de där stora autostradorna. 

Tycker dessutom att det är nästan meditativt att köra längs med kurviga små vägar, 

längs små byar och genom lantbrukslandskap. Ibland måste jag ut på diverse större

vägar men undvek dem så gott det gick! Enda gången jag var tacksam för de större vägarna 

var då jag kände en viss hunger och det enda negativa med de där småvägarna är

att det dessvärre är rätt glest med vare sig bensinstationer eller matbutiken, inte för att nämna 

restauranger. Och då är vi ändå inte ute i ödemarken utan kanske 40 km från hufvudstaden. 

Vilket säger något om hur på något plan snedvridet vår geopolitik är. Och jag vet inte om jag tycker

att det är skönt att det finns ren landsbygd bara ett stenkast utanför Helsingfors stadsgränser. 

Eller om jag skall vara orolig för den "riktiga" landsbygdens väl och ve i vårt land. 

Det kanske må bli ett eget inlägg längre fram.

*

Men om det man ser när man kör genom landsbygden.

Jag har reagerat de senaste åren om hur mycket lador som är påväg att ta steget 

ut i historiens arkiv. De behövs ju inte längre...så de får förfalla. Och jag skulle så gärna 

vilja fånga dem på bild innan de säckar ihop och en (bonde)kultur förmodligen

för evigt går i graven. 

Regniga dagar njuter jag av att plocka fram akvarellerna och sätt mig för att måla. 

Just nu över jag på att mål tyg - attan så det är svårt! För att få lite inspiration så 

bad jag lillungen, som råkade ringa, om ett motiv och det var "sammet" som i en

teaterridå. Och så råkade jag hitta en bild med lite Belle Époque- känsla. 

Vanligtvis brukar väl akvarellerna vara ljusa och så, men jag gillar

 just nu i alla fall de mer mustiga tonerna. 

I övrigt händer det inte så mycket annat än att vardagen lunkar på

i ett ganska så skönt spår. Och tempo. Vanligtvis brukade hösten

betyda mer jobb och upptrappat arbetstempo, men nu har jag helt 

hängett mig åt att ta dagens som den kommer och det lugn jag känner

är nästan lite sakralt. Att kunna gå ut och promenera när det är ljust

och just lämpligt väder är ju en otrolig lyx! 

Har också njutit av att ha möjligheten att läsa, läsa i massor! Så tänkte faktiskt ta

och sammanställa en läslista till nästa gång, kom jag på just precis! 

Höst och mys i soffhörnet med en bra bok - det hör ju ihop! 

Och god mustig mat. Och till receptet på maträtten på bild får jag också

återkomma. Det skulle bli ett alldeles för långt inlägg annars. 

Men tills dess! Ha det gott! 

Kram från Maggi

 

HEMOMKRINGVANDRINGAR - GAMMELSTADSFORSEN

 

Senaste veckan lyckades jag lura både gubben (ena dagen) och en foto-kompis (andra dagen) 

med på lite hemomkringvandringar. 

Eller det där med hemomkring kanske är en sanning med modifikation, men 

för mig är nog alla promenader och vandringar i huvudstadsregionen hemomkring. 

Vi besökte Wiks naturskyddsområde som ligger alldeles intill Gammelstadsforsen, 

dvs det område där Helsingfors ursprungligen grundades 1550.

Att det hyfsat snart - eller snart å snart - det tog väl sina modiga nittio år att inse 

att platsen egentligen var en grund och lite sunkig havsvik som inte alls

fungerade som livlig hamnstad i klass med Reval (nuvarande Tallin) 

Då flyttade man "staden" ca 10 km längre ut mot havet där Helsingfors 

centrum ligger idag. Och området här fick bli Gammelstaden - vilket den alltså heter än i dag. 

Med ytterligare landhöjning har viken vid åmynningen blivit än mer grund och vassbevuxen. 

Det har i sin tur gett området ett ovanligt rikt fågelliv. 

Och hör till mina favorit-promenadställen egentligen året runt. 

Området kring Gammelstadforsen och Viks naturskyddsområde går

egentligen ihop så lite knepigt att hålla dem isär, men den här gången startade vi från

gammelstadsforsen. Spångarna (som är breda och både barnvagns- och rullstolsvänliga) 

går igenom vassen. Så här års är vassen hög och man går mest inne i vassen. 

På flere ställen finns upphöjda ställen där man kan se över vassen och där man

nästan alltid träffar på fågelbongare och annat "naturfotograferande pack" - mig själv

inberäknat - som gärna berättar om sina iakttagelser. 

På ängarna runt viken betar både kor och får från den närliggande 

FORSKNINGSGÅRDEN (klicka för mer info) som lyder under Helsingfors universitet. 

De, kossorna och fåren, bidrar till den lantliga stämningen bara ett stenkast från Helsingfors centrum

Ofta hör man hur människor som bor på landet grämer sig över att stadsborna minsann inte

berörs av besvärliga naturfenomen som "vi på landet" får dras med, som vargar och annat elände. 

Och som skarvar, men si...skarvarna har nog hittat in till centrum de med. 

Men området i sig. Ja det har liksom lagom av allt! Det är fågelliv så det räcker och 

blir över. Man har i området karterat ca 300 fågelarter, av vilka en tredjedel häckar här. 

Då jag besökte platsen kunde jag (läs min fågelapp för jag är kass på fågelljud) höra

både skäggmes och stjärtmes vilka gärna hade fått landa på mina foton, men de valde

att hålla sig gömda i den höga vassen. Istället fick jag njuta at kossorna och av det

underbara höstvädret - och sällskapet, båda turerna, men också av att det så här nära 

huvudstan finns ett område som faktiskt känns lite som äkta natur även om man efter en tur

runt området kan välja mellan diverse snabbmatsvagnar att stilla sin hunger med innan man 

tassar iväg till sin parkerade bil, eller om man är ännu mer urban än vad jag är tar bussen hem. 

Skall nog ta er med på fler hemomkringvandringar i Helsingforsregionen. 

Skall bli en ny "serie" minsann! 

Kram från Maggi

KALENDERN GÅR HÖSTERUT

Det känns inte riktigt klokt att det precis strax är oktober! 

September har bara rusat förbi och det utan att jag gjort något speciellt alls! 

Är det så här det är att vara pensionär, undrar jag och märker att mina

dagar bara flyter iväg utan att jag ens riktigt märker det. Okej, jag unnar

mig långa sovmorgnar och långfrukostar lite titt som tätt och det tycker jag 

faktiskt jag är lite värd också! 

Har inte ens börjat fundera på att försöka hitta ett nytt jobb, nej den här 

hösten har jag tänkt ge mig själv. 

Sitter på stugan, ute på den sk "bakre terrassen", den mot skogen. Jag hör hund-

skall på håll, och ett skott. Det är jakt på gång. 

Det känns fortfarande lite avigt att kunna ge sig iväg till stugan när som helst,

som tex en onsdag. Vilket jag gjorde. Jo, jag kunde ju tidigare också jobba

från stugan, men det krävde ändå att packa ner hela jobbarsenalen och oftast 

kändes det inte mödan värt för bara några dagar. 

Men nu har vi varit här i några dagar och jag har rensat upp i rabatterna, 

städat upp i odlingslådorna och skördat de sista örterna. 

Lillungen kom ut igårkväll. Har knappt sett skymten av honom på

ett par månader då han både studerar, sommarjobbar 

(fast det tog slut förra weekenden) och gör sin obligatoriska praktik. 

Han fortsatte efter smed-studierna med att utbilda sig till svetsare, och

det är väldans praktiskt med en praktiker i familjen! 

Vår fina, och sylvassa, häcksax, som vi också använder till att

klippa vass nere vid stranden med har fått ett nytt handtag av stål. 

Det gamla av trä mådde inte så bra av att bli blött lite nu och då, men nu

är det problemet löst. Tror att det är med träskaft på verktyg lite samma som med

moderna fönster. Kvaliteten på virket är inte vad det var förr då man valde 

bra tättvuxet virke till både fönsterbågar och verktyg. 

Den här häcksaxens bett är mycket bra, men träskaftet höll bara ett par år. 

Och jo, det förvarades nog torrt i lidret. 

Eftersom det har börjat bli lite trångt i mina rabatter så tänkte jag göra 

ett litet experiment. Snubblade över storpack av både krokus och snödroppe till

en nedsatt peng och kunde inte riktigt motstå...

Skall testa med att sätta lökarna i det gamla tråget som jag har.

I min fantasi sticker där i vår upp en liten "äng" av krokus och snö-

droppar. Eller så inte...återstår att se. Nästa vår! 

Tills dess, tänkte jag skriva, men även om jag varit lite lat med

skrivande nu i september så lär jag nog sätta mig vid tangentbordet

lite oftare bara vädret jagar mig inomhus! 

Kram från Maggi

 

AUGUSTI OCH ETT BRÖLLOP TILL MINSANN

Tidigare i somras blev jag alldeles fladdrig i hjärtat när jag öppnade min

mejl och hade en inbjudan till bröllop nu i augusti. 

En av mina favoritmänniskor sedan över femtio år (!) tillbaka skulle

säja JA! till sin alldeles, alldeles egna favoritperson. 

"I den här åldern" - vi är jämngamla - är det inte så där att det ordnas

bröllop speciellt ofta och därför blev det extra skoj att de här 

två skulle göra det. De har ju varit ett par i femton år redan, så ingen

ny förälskelse precis. Men åååh, va fina de var!

Dagen före bröllopet ringde han, min kompis, och lät lite stressad

på rösten. Glad, men stressad. 

Du vet när någon börjar samtalet med; 

- Det är helt okej att säga nej, men...

Plötsligt hade de kommit på att de kanske sen också skulle vilja ha en

(proffs)fotograf till sitt bröllop, trots att bröllopet var meningen att vara högst

incognito. Och ja, de kom att tänka på mig. Mig!??

Jag som alltid sagt att jag ogärna fotar människor, och absolut inte under

några som helst förutsättningar bröllop - dop eller begravningar - inberäknat. 

Det är alldeles för mycket som kan gå fel, tänker jag. 

Man kan liksom inte följande dag, när minneskortet kraschat ringa och säga;

- Äsch då, kan vi ta om det här...

Och ändå...trots mitt heliga löfte till mig själv så

hörde jag mig säga att visst kan jag ta kameran med, men...

Och så kom det sig att jag blev bröllopsfotograf för en kväll då två

underbara människor lovade älska varandra i nöd och lust vid

en sagoligt vacker liten sjö som betyder mycket för dem båda. 

Parets önskan var att inga fotografier, av mig eller av andra tagna, skulle delas 

på sociala medier och det respekterar jag naturligtvis. Fick ändå lov

att slänga ut ett par bilder här på bloggen. 

Bara för att bloggen min är lika delar min egen tidskapsel - så länge som jag hållit på! 

När jag gick igenom bilderna så både skrattade jag högt för mig själv 

och fick tårar av beröring i ögonvrån. Hoppas jag lyckades

fånga den stämning som rådde på bröllopet i mina mycket

ex tempore-bilder. Kanske å andra sidan bra att jag inte riktigt visste 

vad jag gav mig in på. Att bilderna kan förmedla den spontana glädjen, 

och lite av den godhjärtade yrseln som rådde. 

Ett bröllop som såg exakt ut som paret som vigdes. 

Glada, skrattande, yra, berörda, hjärtliga och alldeles, alldeles kära! 

*

Ja, det var väl allt för denna gång. Vädret har blivit svalare vilket

har för egen del mottagits med glädje. Skönt med lat-

sommardagar också förstås, men man blir liksom lite klarare

i tanken när det uppstår lite hönshud längs armarna nu och då. 

Kram från Maggi

 

SEMESTER OCH TRÄDGÅRDSSKÖNHET

 

Egentligen borde jag både rensa och ansa i blomrabatterna, men när

termometern dallrar närmare +30°C så känns det inte riktgt lockande. 

Trädgårdsskötsel för min del får räknas i att jag vattnar nu och då. 

I år har jag inget ätbart i mina odlingslådor utan satsade på lite snittblommor

istället. Luktärter förstås och så sådde jag den här galet vackra kornvallmon!

'Amazing Grey' heter sorten och den är just så fin som det utlovades!

Det här är den första blomman som slog ut. Så fin med sina

flortunnna kronblad. Tänk att man kan bli så glad över en liten blomma bara?!

Inte för att jag i övrigt heller har något att klaga på! 

Har inlett min semester som firades med lite rökta räkor från torget. 

Sitter på verandan och skriver och på håll mullrar åskan. Vinden

har tagit i, och just nu blåser det så där uppfriskande svalt. 

Linnegardinerna dansar i det öppna fönstret. 

Håller ett halvt öga på fågelholken utanför. Där har blåmesen

häckat i år. I ögonvrån tyckte jag att jag såg en unge flyga ut. Nu är ena

föräldern vid holken och försöker locka fram följande unge,

som nog kikar i hålet redan, men kryper tillbaka i holken igen. 

Har kameran inom räckhåll, men de är så snabba när de väl

bestämmer sig för att flyga ur boet. Borde egentligen, om jag skulle

vilja få riktigt bra bilder, rigga stativ och använda fjärrstyrd

serietagning, men så långt sträcker sig inte min energi idag. 

Kanske flyger den ut idag, kanske inte. 

Åskan har dragit förbi och jag tror jag skall gå och 

plocka lite jordgubbar. Det blir bra! 

Kram från Magg

 

SVALOR, ROSOR OCH ANTIKA FYND

                                         

Efter Sydkoreas fuktiga hetta kändes det faktiskt riktigt skönt att landa

ute i den svala (läs kyliga) skärgården där luften känns fräsch och frisk. 

Men nog skulle det ju vara välkommet med lite sommarvärme ändå. Så där lagom, 

om man får be. Här på stugan har jag varje kväll tänt en brasa för att

jaga bort kylan och fukten. Och förvisso hör jag till de som tänker att man

kan alltid klä mer på sig, men är det för varmt så måste man bara utstå...

...men liiiiite sommarvärme skulle inte skada. 

Svalorna, som har bo under bryggan, har tre ungar som ringmärktes häromdagen. 

Iris-katten som ibland tar sig en promenad ner till bryggan har lärt sig

att det inte lönar sig. Där får man kring öronen av upprörda sval-föräldrar. 

Förirrar hon sig dit så får hon snabbt ta skydd under vårt terrassbord vid bryggan. 

Terrassbordet som ser nästan övergivet ut. Så kallt som det varit har vi inte haft en 

tanke på att tassa ner till bryggan för frukost eller middag. 

Fördelen, eller vad man nu kan säga, med det svala och tidvis regniga vädret är

att man ids på ett annat sätt åka iväg på diverse små utfärder. Skulle det vara tokhett 

så vill man ju bara stanna vid havet och svalka sig. 

I helgen var det antikmarknad i Fiskars och jag fick min mans systerdotter med-

lurad på en sväng dit. Hon jobbar som scenograf i praktiken över hela världen och 

till och med hon tyckte antikmarknaden var både kvalitativ och skönt befriad från en

massa "strunt". Och det tyckte jag med. Det är några år sedan jag senast besökt 

Fiskars antikmarknad, så det var en glad överraskning för mig också att det inte

smugit in en massa kvasi-antik-handlare utan att det faktiskt hållit standarden. 

Har egentligen inget större behov av att hitta något, men gillar att kolla in

vad som finns ändå. Och visst hittade jag ett par saker som jag inte riktigt

kunde motstå. Det ena var en champagnekylare i tenn man nu verkligen inte

"behöver i sitt liv" men som jag bara gillade så skarpt. 

Det är något med den där dragningen till 1700-tals formgivning som jag faller för. 

Och för tenn. Märker att jag alltmer börjat gilla tenn. 

Den där lite märkliga kannan med sina vete(?)kärvar, blåklintar (?) och en märklig svan 

på locket - av tenn - är just en sådan pryl som jag tycker om att fynda. 

Faktum är att vi har användning för en sådan liten kanna. Och så har den 

just det formspråket som jag gillar och så är den lite knasig. För antikt behöver inte

alltid vara så högtidligt och allvarligt. 

*

Kanske både mina antikmarknadsfynd och rosorna från trädgården som jag 

plockade in innan sommarstormen på något sätt hör ihop?

En slags robust gammeldags romantik. 

Rosorna doftar alldeles otroligt starkt och gott. 

Och hör på något sätt ihop med det gamla slagbordet, kökssoffan 

och bordduken av linne och de där tenn-grejerna jag hämtade hem från marknaden. 

Det är något med de där genuina materialen som liksom hör ihop och som skapar

en stämning av flydda tider som jag så gillar. 

Jag fantiserar ibland på om vi alla har levt förr, i ett annat liv, och

det är den tiden vi vill återskapa på något plan? Som vi känner oss hemma i.  

Då hade jag levt mitt förra liv på 1700-talet, kanske en bit in på

1800-talet. Det är mitt estetiska århundrade. Sedan skulle jag för 

allt i världen inte velat ge upp den tid vi lever i nu med all teknik

som vi har att tillgå. Några knasiga världsledare hade man kunnat skippa och

ha en mer harmonisk tillvaro på jorden. Men ja, man får väl ta och göra det bästa

av vad man kan påverka. 

Och plocka in rosor som fyller ett helt rum med romantisk rosdoft. 

Och hälla mjölken i en lite tassig kanna som för ens egna blick är vacker. 

Skönhet finns alltid och enbart i betraktarens blick! 

Kram från Maggi