När det blev klart i början av året att det minsann skall vankas bröllop i
Seoul så har en ju bara väntat på denna resa! Vi kom iväg och även om jag
ogillar att flyga (är inte flygrädd, tycker bara att det är så erbarmligt tråkigt)
så var det värd sina 13 timmar i en obekväm stol.
Väl framme i Seoul möttes vi av en fuktig värme på ca 30°C.
Ungdomarna - konstigt att skriva det om andra än en själv, hahahaha - stack
iväg på äventyr medan gubben å jag valde att vandra i närkvarteren runt hotellet
och sticka oss in på en lokal restaurang för lite mat. Blev lite oklart vad vi åt för
engelska är inget som koreaner behärskar och vi är lite kassa på deras alfabet.
Men vi identifierade i alla fall de där vita svamparna som vi inom familjen
döpt till "hattifnattar". Läs mer om hattifnattar
och du kommer aldrig mer att se på dessa asiatiska svampar som bara svampar...
Under första natten plingade telefonen till ett antal gånger och det kom allmänt
nödmeddelande upp - på koreanska. Så ingen susning om vad det gällde.
Senare kom det fram att det varnades för monsunregn, och visst regnade det rejält
dagen därpå. Efter ett tag vande man sig att det plingade varningar i telefonen.
Fick veta att allmänna nödmeddelande kunde handla om allt från väderleksvarning
till meddelande om borttappade personer och annat "vardagligt".
Så lite lägre tröskel där att varna/meddela allmänheten än vad vi är vana med här i Finland.
Seoul är så stort att det är lite svårt att ta in det. I stadskärnan bor det knappa 10 miljoner
människor och om man tar med metropolområdet som sträcker sig i runda slängar 80 km
i radie från centrum så bor där inget mindre än 25 miljoner människor.
Tänk att ta hela Nordens befolkning och klämma in dem- oss - i en cirkel på
ett par hundra kilometer. Det går nästan lite över ens förstånd.
Det som också är alldeles obegripligt är att staden är så ren. Det är snyggt precis
överallt. Man hajar till när man ser ett skräp på gatan!
Man skräpar inte ner.
Det är bara inget man gör. Punkt.
Det är inte socialt okej att skräpa ner.
Punkt.
Nu skulle man ju kunna tro att det finns soptunnor i alla gathörn, men si så är det inte alls.
Tvärtom så lyser dessa med sin frånvaro. Man får helt enkelt snällt bära hem sitt skräp.
För att slänga det på marken är inte ett alternativ.
Däremot kan man få böter om man inte sopsorterar rätt. Så det finns inte heller sop-
kärl vid bosättning utan skräpet samlas vid gatorna i genomskinliga påsar så
alla ser att det är rätt sorterat. Koreanerna är stolta över sin stad, och vill att den skall
vara ren och prydlig. Och det är den.
Det är också en trygg stad. Frågade brudens föräldrar och de kunde bekräfta att
man när som helst på dygnet, även som ensam kvinna, kan gå ut på stadens gator
och vara trygg. På flera ställen såg man människor lämna sin väska eller telefon/plånbok
obevakad på bordet när de gick efter mat. Att man som finne är van med att folk här
hemma mest är ärliga och så, men där är det ännu mer vanligt.
Att begå ett brott i Korea är också kopplat till en social skam, så det bidrar till
att avskräcka för ett dåligt beteende. Aldrig har jag känt mig så trygg och säker i en större
stad som i Seoul. Det faktiskt andas någon slags renlighet och ärlighet.

Men vi kom ju till Seoul av en alldeles speciell orsak. Det skulle vankas bröllop.
Min äldre grabb har sedan 2014 sällskapat med en förtjusande koreansk tjej. I början
var det lite hysch-hysch över deras förhållande, isynnerhet sedan de flyttade ihop (som ogifta).
Och jag vet fortfarande inte riktigt hur mycket hennes föräldrar vet om tiden från då
de träffades och blev ett par, men eftersom grabben min i sitt tal till bruden "avslöjade" en del
så kan jag nämna det här. Det har inte varit så lätt för de unga tu alla gånger.
Olika kulturer och starkt närvarande familjetraditioner och västerländsk frimodighet
kan krocka så smått även på 2020-talet.
Det tog länge innan det blev allmänt känt i den Koreanska familjen
att det inte bara var "det fantastiska november-vädret i Finland"
som lockade Hyein år efter år till Finland.
Och efter att de båda blev klara med sina studier så gjorde först corona-tiden och senare
hennes arbete i ett koreanskt företag det omöjligt att stanna i Finland längre tider åt gången.
Så nog har deras kärlek testats! På så många plan!
För oss var det också första gången vi träffade hennes föräldrar. Andra kvällen blev vi bjudna
på en alldeles fantastisk middag med säkert uppemot trettio, om inte fyrtio, olika
traditionella koreanska små rätter. Blir utmanande att slå den middagen då
det är dags att få bjuda hennes föräldrar på ett besök i Finland.
Här har vi då brudparet och hennes föräldrar och hennes bror.
Det var lite knepigt för mig att fota så just nu finns det inte så många
foton att klämma upp här, men eftersom hela bröllopet fotades och
filmades så får jag ta och återkomma till själva bröllopsceremonin när
jag får de bilderna.
Men så mycket kan jag nämna här att mamman här bär en traditionell
koreansk dräkt som kallas hanbok. Ett alldeles otroligt fint plagg med
handsydda detaljer som syns på bilden nedan.
Bröllopsbuketten var också vacker, och en fin gest mot Finland.
Bröllopet var ju på självaste midsommardagen så en brudbukett med prästkragar,
liljekonvaljer och annat "nordiskt" var en fin detalj!
Men mer om bröllopet när det finns mer foton att ta till.

Tidskillnaden mellan Finland och Korea är sex timmar och det låter ju inte så mycket.
Men av någon orsak så känns jetlag mer då man åker österut har jag märkt.
Orkar inte riktigt klura ut varför det är så, men det är.
Vi flög ett nattflyg så i teorin skulle man ha kunnat sova, men det blev nu mest
bara att slumra de minuter man kanske hade en bekväm ställning.
Och ingen unge skrek, eller det var turbulens.
Följaktligen var dygnsrytmen lite knasig ett par dagar.
Vi hade för vana, eller kanske ovana, att vakna runt fyra på morgonnatten och
vara klarvakna. Så ett par gånger kokade vi kaffe på hotellrummet och
satte oss vi fönstret för att glo på "natt-trafiken" i en miljonstad.
Hotellet var beläget i ett business-distrikt så det var inte så mycket happenings
på nätterna där överlag. En rolig detalj från staden är de här trafikljusen som
finns inne i gatan. Kanske för att man inte skall behöva lyfta blicken från sina
mobiler när man går för att kolla om det är grön gubbe, eller röd.
Man ser det på strecket i gatan. Vid nästan varje övergångsställe fanns också
gigantiska parasoll som fälldes upp till skydd för skyfall eller för att ge
skugga när man stod och väntade på sin tur.
Skyfall blev det också den andra dagen vi var i Seoul.
Det var samma dag vi skulle ha gemensam middag med föräldrarna.
Brudens bror kom och hämtade oss med bil från hotellet, och det var ju skönt
med tanke på regnet. Man ville ju inte se ut som en dränkt katt vid första
träffen. Bilfärden genom (en del av) Seoul i fredagsrusning gav en liten
aning om hur trafiken kan vara när den är som värst. En resa på knappa fem (!)
kilometer tog en dryg timme (!).
Korea är ju känt för att vara ett högteknologi-land och det märktes på många sätt.
Däremot blev jag lite fnissig av att se att backspegeln i bilen vi åkte i var de facto en
bak-kamera, och kameralinser har en tendens att bli suddiga om det regnar på dem...
Så sikten bakåt var lite si och så i ösregnet. Ungefär som back-kameran på min bil
när jag kört i novemberslask...
Däremot var bilparken i stort väldigt fin. Såg nog inte en enda skruttig gammal hoppa
till bil. De flesta var nya, fina bilar. Bara i Seoul finns det lika mycket bilar som i hela
Finland, och taxibilar finns det redan 70 000 st. Att åka taxi i Seoul kostar ungefär
hälften av vad det gör i Finland.
Även om det dräller av bilar på gatorna så såg man extremt sällan en skråma på en bil,
och fast det gick undan då det inte var rusning så var det som om alla var artiga i sin
körstil. Att en fin bil är en statussymbol märks väl. Seoul. Man är mån om att bilen
hålls ren och fin och så kör man efter det. Lite som med det där med soporna.
Det är inte socialt okej att ha en skuttbil med skråmor. Även äldre
bilar var välpolerade och välhållna, man är mån om andrahandsvärde.
Och så är de knasbra chaufförer.
Min bild av Korea innan besöket där baserade sig säkert till en del på
stereotypa bilder om hur koreaner är. Nu har jag ju haft fördelen att känna min
svärdotter i tio år, lite på, så bilden av en typisk korean har säkert förfinats något.
Men ändå är det liksom som om det fastnat en sinnebild av något plastigt,
gärna i pastellfärger och lite komiska tv-shower.
Och det är det till en viss del. Att öppna TV:n på hotellet var som att mata
mina stereotypier. En massa totalt knasiga (läs onödiga) realityshower med vad jag
kunde tolka noll vettigt innehåll. Ändå är det inte alls så koreaner är till vardags. De är ganska
dämpade (lite som finnar), artiga och vänliga. TV-kanalernas utbud var inte alls kopplat
till verkligheten kändes det som.
Även om det var lite utmanande att göra sig förstådd på engelska så fick man alltid hjälp.
Ofta med hjälp av en app.
Så om man är på väg till Korea så lönar det sig att ladda ner appen Papago.
Vi hade en vecka på oss i Seoul och det är inte så lång tid för att upptäcka en storstad.
I synnerhet som det fanns ett bröllop och lite socialt umgänge med en ny familj som skulle
klämmas in. Och så lite monsunregn eller hetta som inte lockar nordbor till långa promenader.
Alla jag frågade sade att vill man besöka Seoul som turist är hösten bästa årstiden.
Nu var det ju inte ännu som hetast, och inte regnade det som mest heller.
Så skippa juli och augusti löd tipsen.

En dag tog vi ändå och turstade i hettan. I Seoul finns hur mycket som helst
att se och det mesta var vi nog tvungna att lämna till en annan gång,
men efter all bröllopsyrsel så var det skönt att ta en promenad i den kända parken
Cheonggyecheon. Så här presenteras området:
Cheonggyecheon, den porlande bäcken som löper genom centrala Seoul, är i dag en grön oas mitt i storstaden – men vägen dit har varit allt annat än självklar. Ursprungligen var det ett naturligt vattendrag som använts i århundraden för tvätt och vatten. Med tiden förvandlades det dock till ett illaluktande avlopp, omgärdat av slum, och under 1960-talet täcktes det helt över. Till slut låg en motorväg där bäcken en gång runnit – ett hårt uttryck för stadens snabba modernisering.
Men i början av 2000-talet beslutade man att riva motorvägen och återställa bäcken. Trots protester förvandlades platsen på bara två år till ett vackert promenadstråk med rinnande vatten, broar och konst. I dag är Cheonggyecheon inte bara en plats för vila och svalka, utan ett internationellt känt exempel på hur en stad kan återvinna sin natur och skapa livskvalitet för sina invånare – mitt i betongen.
Och det är verkligen en oas. Man kan välja att gå längs bäcken antingen uppe på gatunivå, eller
nere på "bäckens nivå" och då är det verkligen som om man steg ner i en annan verklighet.
Borta är nästan allt brus från trafiken och storstadens hets.
Förstår perfekt att detta är värt ett besök och att det har blivit Seoul-bornas egna oas.
Som jag redan skrev så är det tryggt att tassa runt i Seoul, och att det är renligt
nämnde jag visst också? När jag reser brukar jag ha för vana att alltid smaka på
lokala maträtter men så att jag ändå är någorlunda förnuftig när det gäller
fisk- och skaldjur för att de far så lätt illa i värmen. Men här var nog sjödjurs-maten så färsk
den kan bli, den nämligen simmade i akvarier utanför restaurangerna.
Bra med tanke på att undvika magsjuka, men kändes lite oetiskt ändå.
(Och jo, jag vet - det är så där på många håll i världen).
En annan stereotyp som jag hade om koreaner (och asiater i stort) är deras för-
kärlek för mjukisdjur. Fick mig förklarat att det delvis beror på att koreaner nu
bara tycker om sådant som är sött och gärna lite lurvigt och gulligt.
Och i pastell.
Men att det också finns ett "djupare" behov av dessa mjukisar.
I en högpresterande och pressad vardag känns ett mjukisdjur avslappnande och
kan ge en viss tröst i stressen. Det är helt vanligt i Korea att man har dessa mjukisdjur
också med sig på jobbet eller till skolan.
Sådana här "mjukisbutiker" fanns lite här och där och många hade mängder
av små lurvdjur hängande på sin väska till exempel.
Till sist så förundrades jag över dessa små, små hus som var inklämda mellan
större och mindre skyskrapor. Man skulle ju tycka att markpriset på de tomter de
där små barerna, bilverkstäderna, restauranger och de andra små butikerna står på
skulle vara skyhöga. Så man undrar varför de inte sålt, eller hur det kommer sig att de
fortsatt med sin lilla verksamhet inklämd där bland allt det stora.
Å andra sidan gav det onekligen ett sympatiskt intryck åt staden som annars är
just mest massiva betongbyggnationer.
Men slutligen ett par tips om du skall till Seoul:
Taxi är som sagt inte alls lika dyrt som i Finland (inte är det helt gratis heller...)
men från flygfältet går det en buss 6004 som stannar vid många hotell inne i city.
Ladda ner ett par appar. Den bästa är Papago som skriver koreanska när du
talar (eller skriver) engelska. Den kommer man att behöva.
Naver Map är den lokala "Google map". Användbar när man behöver fråga efter adress
av någon lokal, eller visa taxichauffören vart man vill åka. Vi åkte mest taxi från en plats
till annan så apparna Kakao T eller K.ride är användbara.
*
Men nu säger jag bara "Gamsahamnida" (tack) att du orkade läsa så här långt
inlägg. Nu skall jag gå och ta en tupplur och försöka hitta min rätta
dygnsrytm så småningom.
Kram från Maggi