STENDÖRREN NATURRESERVAT

Jag vet inte helt hur det var med min kompis som jag reste med, men själv

hade de tidiga morgnarna gjort sitt och en viss resetrötthet började ta ut sin rätt. 

När vi skulle köra från Kalmar upp till Stockholm valde vi ändå att 

stanna vid ett par ställen som AI-Gösta hader rekommenderat åt oss. 

En av dem var Stendörren naturreservat och det var verkligen värt en liten avstickare

från Stora Vägen. Vi hann dock inte gå så långt och jag hade också min rygg 

som hade börjat säga ifrån. Men en liten skrapning av stället blev det dock. 

Min svägerska bor i Norrköping (och bott innan i Stockholm i tiotals år) så

jag tänkte att hon känner säkert till stället, för att hon går gärna

långa promenader med sina hundar, och helst i fin natur. 

Men hon hade aldrig besökt stället! Nog hört om det men aldrig

kommit sig iväg. Nå väl, hon blev ju glad över att få ett nytt ställe

att åka till. Skall fråga i sommar då de kommer till Finland om hon

verkligen åkt dit ;). 

Men fint är stället är det! 

Blev lite färre bilder ån från Öland. Dels säkert beroende av den där rese-/foto-

tröttheten som kan drabba en efter intensiva dagar. Och så är det solen! 

De flesta tycker att en solig dag måste vara det bästa fotovädret, men så 

är det alltså inte alls! Tvärtom. Den skarpa solen gör skillnaden mellan skugga

och fullt solljus väldigt skarpt och det är sällan speciellt fint! 

Av den orsaken är juli-månad den månad då jag fotar minst under hela året. 

Man skulle tycka att det skulle vara tvärtom, men icke. 

Nu skall jag ta och runda av, sitter på bilservic-stället och

väntar på att min bil skall få en rejäl genomgång. 

Det kommer att svida i plånboken, men man skall ta hand om sin

arbetshäst så det blir många kilometrar tillsammans än. 

Ha en skön början på veckan! 

Kram från Maggi

 

ÖLAND RUNT

Nu blir det lite mycket av det goda...nämligen foton. 

Jag och min kompis åkte från Grimslöv där vi hade varit på foto-

workshopen till Kalmar där vi övernattade. Nästa dag, efter en 

lagom tidig frukost (hade varit några tidiga morgnar under vår

cruiz innan) rattade vi mot Öland. Har själv rundat Öland

för några år sedan så hade lagt på minnet några ställen värda att besöka.

Men jag frågade också Gösta Petter Tänkström 

(= min Chat GPT heter numera familjärt bara Gösta) 

om vad som kunde vara platser värda ett besök.

 Och visst levererade Gösta. 

Det finns ingen tvekan om att AI är framtiden. Säger bara det! 

Till en början tyckte han att vi, som naturintresserade damer med

fotointresse skulle besöka Beijershamn och där gick vi en liten svängom 

tidig förmiddag. Gösta hade nog påpekat att vi borde vara vid Ottenby

redan vid soluppgången för att få ett fint morgonljus men vi valde en

liten sovmorgon och offrade morgonljuset denna gång. 

Intressant nog att Gösta tog i beaktande ljusförhållanden då 

"han" tipsade om rutten. 

Dessvärre blev mitt fotande på denna plats lite stympat då jag hade

ett långt samtal med en läkare om ett problem som drabbat min yngre grabb. 

Lyckligtvis ordnade det upp sig så jag kunde fortsätta vår Öland-runt

med lite mindre stress i hjärtat. 

Barn blir nog aldrig vuxna nog att man inte skulle oroa sig för dem.

Beijershamn har ju en otroligt intressant historia! 

Läs mer H Ä R

Efter Beijershamn styrde vi söderut mot Ottenby naturreservat.

Då jag besökte platsen senast i slutet av augusti var det fullt av flyttfåglar påväg

söderut. Nu var det bara mest blåsigt då vi besökte platsen. 

Och som fotograf var det också lite för starkt solljus - vi är lite kinkiga på det sättet...

Vid mitt förra besök hade jag sett sälar som låg och  degade på stenarna, men nu var det 

först hemma då jag gick igenom bilderna som jag upptäckte att sälarna visst var där.

Där låååångt ute så även om jag hade ett objektiv på 150-600 mm så var bilderna

bara klumpar (säl)  på en annan klump (sten). 

Men området är fint, och helt klart värt ett besök om man ens är det minsta

intresserad av fåglar och natur. 

Om det här kan du läsa mer

H Ä R

Så lämnade vi fyren Långe Jan och började vår klättring norrut 

längs den östra kusten. 

Vid något skede började saker och ting göra sig påmind som att det

minsann var ett tag sedan frukost och ett tag sedan ja....toa. 

Nu hade vi ju valt lite tassigt en måndag till att åka Öland runt och då

vi inte tvärnitade för en fin bro eller annat fint så tvärnitade vi vid

varje café-skylt bara för att läsa det småstilta - Stängt på måndagar! 

Till slut hade vi nedgraderat våra förväntningar från "ett mysigt café med utsikt"

till "en måndagsöppen ICA med toalett". 

Däremot gav diverse stopp för att kolla vad som kunde vara öppet och 

uppdatera GPS:n till en del spontana bilder av gamla murar och annat som 

dök upp längs vägen. 

Kossorn och den fina muren är inte från samma plats men de passar liksom ihop. 

Och om någon undrar över att kossorna saknar de där fulgula märken i öronen 

så är de enbart borttagna i Photoshop. Så ingen oro för oidentifierade kossor på vift. 

Och alvaret förstås. 

Jag fascineras av dessa öppna vidder. Är det sedan på mark eller till havs, eller båda! 

Vi stannade inte för att ta en promenad på dessa. Även om vi inte hade en så tight tidtabell så

gav en enda dag tid att runda Öland inte så mycket utrymme för utstickare hit och dit. 

Men vill du läsa mer om herdekulturen på alvaret så klicka

H Ä R

Nu minns jag inte längre var vi äntligen lyckades hitta lättnad både 

för hungern - och det andra. 

Men där var en stor väderkvarn som innehöll ett café. 

Också bilen fick behövlig näring för att 

orka ta oss vidare. 

En skagensmörgås gjorde oss gladare i sinnet. 

Även om jag reser gärna med henne som jag hade som resesällskap för inget

är liksom svårt och vi har ganska samma rytm och tankar. Föredrar henne som 

resesällskap typ hundra gånger hellre än den där mannen jag varit gift med i över 35 år. 

Men att lämna för lång tid mellan måltiderna gör ingen glad. 

Så åkte vi då till norra udden av Öland. 

Skulle gå och se på ett vrak av en förlist båt och kolla Trollskogen.

Nu är vi ju båda från Finland där tall är typ det 

första man ser när man tittar ut genom fönstret.

Och så råkar vi båda ha tillgång till skärgård och dess martallar så 

just för oss så kändes det inte speciellt fascinerande. 

Och naturumet var - stängt...

Så vi åkte vidare. 

Stannade vid raukarna som Gösta rekommenderat, och det är ju något 

vi inte har i vår skärgård, så det var intressant. 

Lite knepigt att få bra foton på, så det fick bli lite "turist-bilder". 

Kanske också en viss res- och fototrötthet började märkas i alla fall hos mig. 

Ingen fotograf gillar klara, soliga dagar då ljuset är alldeles för skarpt och

skuggorna blir vassa som ett rakbett. Till all tur hade vi ändå lite spännande moln

som gjorde himlen lite roligare än bara en klarblå platt sak. 

Och så lite soldis var också välkommet när jag fotade Blå Jungfrun

Nu hann vi ju inte besöka den ön men om någon är på väg till Öland så kolla 

H Ä R

Slutligen på vägen söderut längs Ölands västkust och på väg till 

hotellet i Kalmar stannade vi vid Halltorps hage och gick en 

kort sväng längs en naturstig. 

Läs mer

H Ä R

Det var en otroligt rofyllt liten promenad vi gjorde. Doften av de 

blommande trubbhagtornsbuskarna var alldeles bedövande. 

Något i den lummiga hage/lundmiljön var så skön att jag ville ta 

med mig den känslan hem. De där galet gamla fina ekarna som 

kanske sjöng på sista versen, men som trots det gav liv åt insekter som är

beroende av dem. På sådana här ställen påminns man alltid om hur

skört allting i naturen egentligen är. 

Doften av dessa bär jag som ett minne i själen ett bra tag. 

Tänker att oberoende hur inrutad en resa än är, och hur tight kanske en

tidtabell är så är det värdefullt att stanna och ta sig en, om än så kort stund, 

längs en spång eller en stig. Nu hade vi tid och det var alldeles underbart. 

Alldeles underbart att kunna böja sig ner och se de där små lundblommorna

där i kvällsskymningen. Alla nävor som hör till mina favoritblommor, är de sedan

vilda eller trädgårdsvarianter. Nävor är bara så fina. 

Och så gullvivor. Är ingen vän av gula blommor över lag men gullvivor

undantaget. Och genast börjar jag nynna på "Där gullvivan blommar"

Vill du lyssna på den? 

H Ä R

Här hade vi Öland i ett snabbt ihopsopat nötskal. 

I ärlighetens namn tyckte jag att det var skönt att vara här innan 

turistsäsongen dragit i gång. Och alla måndagsstängda cafér får min fulla

förlåtelse och förståelse. 

Måste ju lite googla och snöa in mig på siffror och bara tanken på att

det bor ca 27 000 personer permanent på Öland men att människomängden 

under sommaren ökar till 300 000 personer är svår att ta in. 

Skulle jag bo på Öland skulle jag antagligen gräva ner mig i en bunker och komma 

upp igen i slutet av augusti eller i början av september. Tänker - hur ryms

alla ens längs dessa smala vägar? För tänker att många kommer väl

ändå med bil? Nu var det så skönt med glest på alla parkeringsplatser

och ingen trängsel i vare sig café, toa eller butik. 

Det är något väldigt fint med Öland, säger då det! 

*

Snart börjar det bli läge för att packa för följande resa.

Ett par veckor dit! 

Kram från Maggi

 

HÄSTFOTOGRAFERING

 

Vid något skede frågade min kompis mig om jag skulle vilja 

hänga med på en workshop i hästfotografering i Sverige. Hästar har, 

till skillnad från min kompis, inte en så stor roll i mitt liv, men tycker ju

att de är fantastiskt vackra djur. Det som fick mig att tippa över till ett

jakande svar på frågan var hon som skulle hålla workshopen. 

Hon heter Maria Lindberg KICKETIKLICKoch tar de mest fantastiska, drömska

bilder man kan föreställa sig. Kände att oberoende av vad vi skulle fota

så skulle jag komma hem med nya insikter och ny kunskap. 

Att det sedan var fokus på arbetshästar kändes inte heller fel. I mina ögon

är de, om möjligt, ännu vackrare än andra hästraser. 

Och precis som jag gissade så hade jag en massa idéer och ny inspiration med

mig hem från kursen. För även om man känner att man på något plan behärskar sin

kamera och kan lite editering så behöver jag i alla fall få en liten spark i aktern eftersom

jag väldigt lätt blir lite lat i mitt fotande. I synnerhet i de bilder jag bara tar för mitt

egna höga nöjets skull. Att hamna lyfta ribban lite är bara hälsosamt för ens egen utveckling. 

Själv fotar jag väldigt sällan människor, det har bara blivit så. Jag är mer intresserad av 

natur och växter och djur, men under en sådan här workshop med modeller

(människor) så är det för mig riktigt givande att få öva på det också. 

Och människor tillför onekligen nog något till fotona - ibland ;). 

Vi fotade tidig morgon, eftermiddag och kväll, i olika belysning och i 

olika miljöer. Mycket givande. 

Min absoluta favoritbild tog jag då solen gått ner och nattskymningen började sänka 

sig. Den vita hästen blev som ett sagoväsen i det ljuset. Eller hur? 

Bara ett litet troll eller en älva som saknas? Eller en medeltida riddare som stövlar in

för att hämta sin häst från bete? 

*

Nu skall jag gå in, sitter på verandan på stugan och skriver och det börjar 

strax regna verkar det som. Inte för att jag skulle bli blöt men känner att 

det skulle vara skönt med en liten brasa som skulle jaga bort skärgårdsfukten.

Kram från Maggi

DET DOFTAR INTE ROSOR

Tillbaka till vardagen efter Midsommaren och jag skulle ju gärna säga

att det doftar rosor och akleja, men så är det dessvärre inte.

Gubben har ett par minkfällor för att försöka få minken som rövar

sjöfågelholkarna fångad. Innan helgen hade han fått en del fiskrens från

en lokal fiskare som skulle locka minken i fällan. 

Han ville ju inte rigga fällan då han inte själv var på stugan så fiskrenset

glömdes så där lämpligt i en plastpåse över några dygn.

Det doftade inte rosor över nejden när vi kom hem om man säger så! 

Minken måste ha fel i huvudet för att få för sig att äta något så asluktande. 

Tur var att lillungens gäster hade hunnit åka hem till sitt...

Vi hade nämligen i år igen valt att överlåta stugorna till lillungens gäng. 

Det är dryga dussinet ungdomar som samlas, hälften vänner från barndomen, och den 

andra hälften smått överraskande nätspelskompisar från Norge. De har valt att åka hit

till Finland några år redan. Bila genom Sverige, ta färjan från Umeå till Vasa och köra ner till 

finska sydkusten. Inte en helt kort tripp för lite midsommarfirande, men härligt att en

nätvänskap som börjat med att bygga fantasivärldar i Minecraft för mer än tio år sedan 

kan växa sig så stark. Sex glada norrmän och norskor firade i år igen finlandsvensk midsommar. 

Tänker ibland på att man skall inte underskatta den vänskap och gemenskap som byggs upp via nätspel. 

Vad gör jag och gubben då? Vi hängde faktiskt torsdagskvällen tillsammans med gänget, men på

själva midsommarhelgen valde vi att överlämna herreväldet åt ungdomarna och dra till annan ort. 

Under årens lopp har det blivit lite av en "tradition" att hitta på nåt annat än stugliv under midsommar-

helgen. Så länge min svärmor var vid liv (hon dog 98 år gammal förra året) och så länge min sjuka

bror levde (han dog för två år sedan) så blev det ofta så att vi ordnade vårt midsommarfirande  

på det sättet att de två också kunde delta och få sig en midsommarfest som inte tröttade ut

dem för mycket. Nu efteråt känns det som en fin gåva på något sett. Både till

ungdomarna som fick överta skärgårdsstugorna för en fest som passade dem. 

Och en slags "stadsmidsommar" för oss, vilket möjliggjorde att också andra släktingar 

kunde fira midsommar på sina sommarstugor. 

Det kändes faktiskt aldrig som någon uppoffring, tvärtom var jag alltid glad att kunna

erbjuda midsommar åt dem som inte längre kunde fira midsommar i skärin så som förr.  

Midsommardagen åkte vi, gubben å jag, ändå ofta iväg och "turistade" i någon närbelägen stad. 

Och nu när vi inte längre ordnar dessa "stadsmidsomrar" för släktens äldre och sjuka så har 

vi påbörjat en ny "tradition". Vi åker iväg på ett par dagars stadssemester, bara vi två. 

Äter gott - som någon annan tillrett. 

Vandrar hand-i-hand (faktiskt ;)) och kollar in midsommarfirandet på just den orten. 

Kryper ner i nybäddade hotellsängar, och vaknar lagom sent till en framdukad frukost. 

Kan bara säga att det är ett vinnande koncept. För oss. Just nu.

Kanske vårt midsommarfirande ändrar sig, men just nu är det bäst så här. 

 Äldre grabben valde i år att jobba midsommarhelgen och kamma in extra till sin kassa. 

Och hans förlovade är ju från Sydkorea så midsommarfirandet är liksom inte så 

starkt förankrat i deras gemensamma livsrytm. 

I år valde vi med gubben att fira midsommarafton i Åbo och midsommardagen

i Raumo. Båda fina gamla städer. Bra val, fast jag själv säger! 

 Åbo är ju en av mina absoluta favoritstäder och under vår vistelse där lekte vi med tanken

att flytta dit. Det var bara en tankelek, men samtidigt är vi ganska lätta i våra rötter båda två. 

Så aldrig säg aldrig. 

Midsommardagen blev det att kurva till Raumo med sin fantastiska gamla stadsdel. 

Den är förresten bland Nordens största enhetligt bevarade trähus-stadsdelar och från

1991 upptagen på UNESCOS lista över världsarv och alltid värt ett besök. 

Under andra veckoslut under sommarmånaderna är det garanterat inte lika folktomt

på de gamla kullerstensgatorna. I Finland lever fortfarande den kulturen kvar att 

"allt" stängs till midsommar. Både i Åbo och i Raumo märktes det att butiker men också

många restauranger hade valt att ha stängt just detta veckoslut. 

Lite synd, för alla är ju ändå inte intresserade av stugmidsomrar på landet. 

Men det kanske ändras? 

För mig som släpar kameran med på de flesta ställen var det att det var folktomt

bara en fördel. Kunde fotografera fritt i den fina trädstaden utan att flanerare behövde känna

sig besvärade av att hamna på bild. Och visst fanns där någon restaurang som hade öppet så

vi kunde vila våra trötta tassar på en terrass och äta en smarrig middag i kvällssolen. 

Det är länge sedan jag besökt Raumo senast, närmare 30 år säkert. Då var staden lite "schabbig" och 

endel av de fantastiskt vackra gamla trähusen som kunde inhysa en ölpub hade då fått tillåtelse

att ha strykfula neonskyltar som gjorde reklam för något ölmärke längs husfasaderna. Jag som 

älskar gamla hus, grät nästan...Men allt sådant är borta nu. Gamla stadsdelen är verkligen som

en karamell med alla sina fina snickerier, välskötta hus och husfärger som är färggranna men 

lagom dämpade och jordnära. 

Skulle jag vilja bo här? Nja...även om mitt hjärta alltid kommer att klappa för skönheten i gamla

hus så är jag osäker på att det skulle vara så härligt alla gånger att bo i en turistattraktion. 

Efter en långfrukost på hotellets terrass i midsommardagens mjuka solsken började

vi ratta hemåt - eller mot stugan. Det är ju det som vi nu får kalla hem då stadshemmet är 

inplastat pga av pågående fasadrenovering. 

Tillbaka till stugan märker vi vår frånvaro. Inte bara på grund av odören

av det kvarglömda fiskrenset utan också att det knoppas och har sig i rabatterna. 

Trädgården är ju bara ett par år gammal, men med en viss tillfredsställelse märker jag hur 

fint endel växter passar ihop med varandra. Den mörkbladiga nävan passar så snyggt ihop med

funkian som har lite gråblå blad. Och så till de en krollilja med vinröda blommor. 

Även om jag gillar rosa blommor som sommarblommor så väljer jag ofta djupa, 

lite mer dramatiska, färger i rabatterna så att det inte blir för "gulligull-fluffigt". 

Snart börjar dock min doftande ros blomma. Och då skall det dofta ros minsann. 

Och inte ruttnande fiskrens. Om en får uttrycka en stillsam önskan. 

 

EN GÅNG MÖTTE JAG EN SÅDAN MAN

Mitt förhållande till ljudböcker är aningen problematiskt. 

Gillar tanken med att kunna göra annat medan jag serveras litteratur, 

men det är väldigt sällan en ljudbok lyckas fängsla mig på samma

sätt som en bok jag läser själv. 

Men nu har jag lyssnat på en strålande bok. 

Alldeles trollbunden har jag lyssnat den med bara några pauser. 

Det är så mycket som jag gillar i boken. Språket, 

platserna och människorna. Jag sugs in berättelsen, jag är i berättelsen. 

Det underlättar förstås att jag varit på de platser som beskrivs i boken. 

Platser som fängslade mig med sin skönhet, med sin karghet. Där jag kan 

tänka mig att allt det magiska bor. Där man blir jordad på ett sätt som jag aldrig 

upplevt någon annanstans. Kanske har jag levt i ett annat liv där? 

Jag talar om boken 'Kniven i elden' av Ingeborg Arvola

Händelserna börjar i nordostligaste Finland men flyter sedan över 

gränsen till Norge mot Varangerfjorden. 

När jag för något år sedan körde till Varanger valde jag vägen via Neiden, 

Sevettijärventie heter den, och den är så vacker, mytisk rentav. 

I boken lever vi i andra hälften av 1800-talet, men vyerna är än idag de samma. 

Jag behöver bara blunda för att föreställa mig hur naturen ser ut.

Och ofta vill jag blunda när jag lyssnar på boken. Blunda och riktigt 

kliva in i berättelsen. Jag ser människorna där. Lever med i resan, i 

öden, i kärleken och inte minst i passionen. En gång mötte jag en sådan man

som bokens Mikko. En man som har snällhet, klokhet, lugn, men också den 

otämjda vilda passionen i sig. Han drog mig till sig som en magnet. Det 

var helt omöjligt att motstå. Han fanns inuti mig fast vi hade tiotals meter 

mellan oss. Jag tänkte ofta att det måste synas, märkas, vara så uppenbart.

Begäret och längtan. 

Det blev aldrig riktigt något mer mellan oss än några passionerande kyssar

stulna en kall vinterkväll - en kväll vacker som ett julkort. 

Men med alldeles för mycket människor omkring. 

Senare stulna samtal, stulna blickar, stulna beröringar som var nästan fysiskt 

outhärdliga för att det inte gick att få mer. 

Kanske hade det kunnat bli kärlek, vad vet jag? 

Innerst inne ville vi kanske inte söndra det som fanns, 

kanske vi till och med blev lite rädda för den starka passionen?

Skulle elden vi kände bränna sönder oss i längden? 

En attraktion som ändå inte gick helt att motstå. 

Så stark var den. 

Just den känslan beskrivs så fantastiskt bra i boken. 

Det där att man möter en som man bara vill vara en med - på alla plan. 

Men också förhållandet till sina barn. De små, och de som redan är nästan

vuxna och plötsligt ser på en med andra ögon. Och som man själv behöver lära 

sig att möta. Ens barn som vuxnar till sig. 

Om att ge och kunna ta emot hjälp. Om kunskap som man ärvt, 

om tro och om mystik. Och om natur, om att överleva. 

Oj, boken har så mycket! 

Men! 

Jag tänker att om man inte alls känner till hur man förr levde i Sápmi (Sameland) 

eller känner till skolternas, kvänernas och de i området levande övriga folkens historia

så ger boken mer utbyte om man läser på innan man läser eller lyssnar. 

Vad kan jag mer säga? 

En strålande bok som väckte en längtan till en magisk plats på jorden.

Som fick gamla, och nästan bortglömda, minnen att vakna till liv. 

Och så är det här bara första delen av en planerad triologi. 

Bara att vänta - och längta. 

(Fotona är från min resa till Varanger 2019)

 

HÄNG MED PÅ EN ROADTRIP

En varningens ord här till en början. 

Det blir många kilometer så nu är det läge att gå

och hämta en kopp kaffe eller te, kanske ett glas vin eller en ask praliner,

eller vad som nu känns bra och behövligt just nu. 

Och så hänger ni med? 

Vi började alltså med att köpa en enkelbiljett från Helsingfors till Stockholm

(Tallink Silja) och resten av roadtrippen var sedan bara vagt uppskissat på ett papper. 

Vi ville besöka endel muséer och kurva in till vackra sevärdheter i naturen. 

Vi visste ju att när man åker så här off-season så är en del muséer inte öppna, eller

om de är det så är det med reducerade guidningar eller öppethållningstider. 

Så allt det där fick lite styra vår tidtabell. 

Men så här åkte vi: 

D A G   E T T

Stockholm - Falun - Mora

Både jag och gubben ville besöka Carl Larsson-gården. Tror bestämt att 

mitt första egna hem, huset som vi byggde ute på landsbygden minsann bar

på en och annan inspiration av just Carl Larsson - eller kanske mer av Karin Larsson. 

Måste ännu nämna att det som man får som fördel med att gå på muséer off-season

är att det oftast inte finns så många deltagare och man får liksom mer ut av det när man 

inte behöver trängas i svettiga klungor i julihettan. 

Men ja, Carl Larsson-gården var ju precis så pittoresk som jag hade tänkt mig. 

Hade gjort mycket för att få kliva in i deras liv en vecka eller så då det begav sig. 

D A G   T V Å 

Mora - Sälen

När vi nu var i knutarna så passade vi på att besöka Zorn-muséet i Mora också. 

Tydligen var jag morgontrött, för märker att jag inte hade plockat med kameran

till det besöket. Däremot gjorde jag en för mig rätt otypisk grej och köpte en del souvenirer 

(praktiska, men dock souvenirer...) från musei-shopen åt både mig själv och de mina. 

Kan varmt rekommendera att besöka dem båda om man ens det minsta lilla är 

intresserad av konst från den tid som man i Finland kallar den finländska konstens guldålder - 

undrar om inte det begreppet passar in på de svenska konstnärerna också? 

Där runt 1850-1920. 

Jag hade gärna levat då och varit en del av etablissemanget. 

Gubben stack sig också in till Sixten Jernberg-muséet - han är så där skid/sport-intresserad. 

Roar mig så "sådär" men de hade en riktigt god lunch där...nam! 

*

Första natten hyrde vi en nybyggd stuga ett stycke utanför Mora. 

Mycket prydlig och fin.

Natt två bokar vi in oss på Hotel Olarsgården i Sälen. 

D A G    T R E 

Sälen - Tännäs - Vemdalen - Klövsjö

Några år redan har jag drömt om att kunna åka till Dovrefjell i Norge och

fotografera myskoxar, men det har inte bara blivit av. Nu stack vi oss in på ett 

besök till myskoxcentret i Härjedalen. Och det kan jag varmt rekommendera att man gör

om man har vägarna förbi! Myskoxarna är ju så fascinerande djur. De har knappt ändrat sig 

på de senaste tiotals-tusen åren. Bara tanken på att de såg precis likadana ut under den

den senaste istiden då de tassade omkring här med mammutar och andra utdöda djur som 

sällskap är bara hisnande! Och så är så söta. 

De är mindre än vad de flesta som inte sett dem live tror. Och de är inte släkt med oxar, trots namnet, 

utan deras närmaste nulevande "släkting" är faktiskt vårt får. 

När dessa fantastiska djur låter är det ett ljud från urtiden. 

Däremot så luktar/doftar de inte mysk utan mer som en 

blandning av häst och får. 

Underbara djur! 

Vi hinner med en instickare till Fulufjällets nationalpark också.

*

Natt tre sover vi över på Hotell Klövsjöfjäll. 

Ett prydligt och nybyggt hotell med mer 

lägenhetskänsla än hotell. 

D A G   F Y R A 

Klövsjö - Hallen - Ristafallet - Åre - Tännforsen - Östersund

Vi hade båda som tanke att under den här roadtrippen köra en sväng 

i de svenska fjällen. 

Vi här i Finland har inte riktigt det där med fjäll. Lapska bergen  - jo men inte ändå samma. 

Norge har ju förstås ännu mer, men visst är de svenska fjällen fina de med! 

Vi stannar till vid en liten kyrka alldeles vid trädgränsen, 

går in och tänder ljus för våra pojkar - jag brukar göra så då jag besöker speciella kyrkor. 

Vi stannar och kokar kaffe och bara njuter av utsikten. 

Gillar att ha med en liten uppsättning av kokmöjligheter - ibland är

det mysigare att bara stanna på en fin plats och koka sitt kaffe, 

äta sin smörgås än att jaga något kafé som kanske är öppet i 

september...

Vi besökte Ristafallet nära Åre där Ronja Rövardotter-filmen spelades in. 

Och så ett stycke vidare från Åre finns Tännforsen (där jag också

glömde ta med kameran...) 

Intill Tännforsen finns ett kafé - som var öppet - 

och jag hittade till ett överraskande bra pris fina

fårskinn till mina korgstolar på balkongen. 

Nu längtar jag ju lite till att få höst- inreda där...

*

Natt fyra sov vi över i Östersund. Enda gången jag valde ett hotell 

från en hotellkedja (scandic). 

D A G    F E M 

Östersund - Strömsund - Gäddede - Stora Blåsjön - Klimpfjäll

Utöver Carl-Larsson, Zorn och myskoxarna var denna

vägsträckning den jag hade lagt mest förväntningar på. 

Vägen kallas också Vildmarksvägen och sträcker sig från 

Strömsund mot nordväst upp på kalfjället. Om jag förstått rätt

så kommer man inte högre upp på fjällen i Sverige med bil än så här. 

Och visst är det underbart?!!

Vägen är stängd mellan början av oktober till början av juni

för att under den tiden kan det snöa metervis med snö i området. 

På vårarna brukar det vara kö upp till vägen för att man vill uppleva de meterhöga 

snökanterna som inte ännu smält bort men då vägen igen är körbar efter att

monster-snöröjar-traktorerna varit där och slungat vägen fri. 

Måste vara en häftig upplevelse det också. 

Vid byn Klimpfjäll stannar vi vid Norgefarargården, som är ett hembygdsmuseum

(inte öppet i september) men man kan ju alltid läsa på på nätet.

Namnet Norgefarargården har det fått för att det varit ett slags gästgiveri för 

vandrare på väg till, eller hem från, Norge. 

*

Natt fem sover vi över på ortens enda boende 

Hotell Klimpfjäll som ligger precis nedanför trädgränsen. 

Sover gott med fönstren öppna mot fjällvidderna. 

D A G   S E X 

Klimpfjäll - Trappstegsforsen - Vilhelmina - Tallbergsbroarna - Umeå

Nu vänder vi kurs och drar österut tvärs över Sverige. 

Känner lite spontant när jag ser på kartan att idag blir det skog, skog och åter skog. 

Lite som att köra i Finland, heh. 

Hittar ändå ett par ställen att stanna till vid och de ena är 

trappstegsforsen i Marsfjäll. 

Kör vidare mot Vilhelmina där vi stannar för att fylla på vår lilla

kylväska med mjölk och smörgåspålägg och ta en bild av ortsskylten

Vilhelmina och skicka den till min kollega som - tadaaaa - råkar heta Vilhelmina. 

 

I övrig känns dagen som en transportsträcka. Sådana dagar hör ju också till när man är på roadtrip, 

man kan inte ha en massa skoj att kolla in jämnt, 

men hittills hade valet av väg varit lyckat för varje dag hade 

det funnits nåt intressant att snusa på. 

Målet för dagen var Umeå, men hittade en sevärdhet som låg nästan längs vägen. 

Tallbergbroarna. 

Tre galet höga broar som byggts under olika tider över en älv. 

Metallbron är den man kör över med bil 

och lär vara den äldsta. Byggd 1891. 

Den andra bron är en betongbro med fantastiska bågar. Då den blev klar

lär den ha varit världens längsta järnvägsbro i stenmaterial för normalspårig järnväg. 

Och så finns det en tredje bro, lika hög, där tågen idag kör. 

Absolut värda en liten omväg! 

Sedan blev det ju lite spänning för att ingen av oss hade riktigt kollat in

hur mycket bensin vi har kvar i bilen och då vi kom till bensinmacken som vi

hade siktat in på att få havre till vår häst så möttes vi av en handskriven lapp: 

"Jag väntar på att få påfyllning av bensin". 

Ja-ha....

...bara att försöka hålla andan och hoppas att inte följande by också hade slut på bensin.

Men det gick bra. Tankade bara lite mer än det egentligen ryms i tanken när vi väl kom fram till 

en öppen station...

*

Natt sex sov vi ett fantastiskt stiligt hotell i Umeå, 

Elite Hotel Mimer som tidigare varit en skola. 

D A G   S J U 

Umeå - Gävle - Sandviken

Förutom svenska fjällen hade vi siktat in oss på höga kusten. 

Höga kusten på svenska sidan bildar ju tillsammans med Kvarkens skärgård 

på finska sidan av Bottniska viken ett gemensamt världsarv. 

Hela fenomenet med landhöjningen som fortfarande pågår i områden

- både på den finska och på den svenska sidan - är otroligt intressant. 

Jag hoppas att många hittar till de naturum som finns längs kusterna och 

lär sig lite om landhöjningen. 

Tänk - om 2000 år kan vi traska över från Vasa till Umeå! 

Och bara för att trycket som istidsisen hade på jorden då för 30 000 år sedan

fortfarande släpper. Då på den tiden då myskoxarna vandrade omkring här. 

Överallt i naturen ser man spår av istiden. 

Vi tog en liten skogspromenad ut till Rotsidans naturreservat. 

*

Natt sju sov vi över på Högbo Brukshotell.

I Sverige är det ju inte fullt så glest mellan bruksorter och

herrgårdar som det är i Finland, och kan man passa på 

att övernatta på ett av dem så skall man ta chansen. 

En morgonpromenad i bruksparken efter frukost och 

innan utcheckning är inte helt fel.

D A G   Å T T A 

Gävle - Uppsala - Marielund

Som jag kanske redan nämnt så varierade våra kilometrar per

dag en hel del. Ibland blev det mer, ibland mindre. 

Eftersom vi inte hade någon speciellt kärv tidtabell så gick det mest på känsla. 

Märkte att det var skönt att komma sen eftermiddag/tidig kväll till boendet. 

Då blev det tid att gå och äta en god middag och att sätta sig vid datorn och 

planera följande dags program. Boka nästa natts boende osv osv. 

Den här dagen hade vi resans kortaste sk transportsträcka så det fick bli

en skön morgonpromenad i Högbo bruks område. 

Till näst skulle vi till Uppsala. 

Det fanns två små orsaker också varför vi valde att just besöka både Umeå och Uppsala, 

och det är för att gubben han har studerat på båda orterna - krhmmm - för ett antal år sedan. 

Men ändå. Vi skurrade omkring och kollade in hur det har ändrat. Om det har ändrat. 

Och jo, det har. Det brukar vara så. 

Vad som kanske inte ändrat, eller i alla fall väldigt långt återställts är 

Carl von Linnés trädgård i centrum av Uppsala. 

För en något sådär ivrig trädgårdsmänniska är ju nog Linnés trädgård lite av ett måste

om man är i knutarna. Och är man inte en trädgårdsmänniska så är det faktiskt riktigt rofyllt 

och skönt att ta sig en promenad bland rabatterna som man strävat 

efter att få så lika som de var på Linnés tid på 1700-talet. 

Här är skolsalen där det förelästes om botanik och medicin. 

Jag hade nog paxat en plats intill den fina kakelugnen - i alla fall 

de kallaste vinterdagarna. 

Men vilken miljö att studera i! 

Eftersom vi hade mer än gott om tid så tog vi en sväng ut till 

Skokloster, tyvärr bara öppet på helgerna i september och nu levde vi 

tisdag - eller onsdag? Dagarna går lite in i varandra när man reser har jag märkt. 

*

Natt åtta sov vi i en privat stuga i Marielund. Vi var på 

väg till Åland och skulle ta båten från Grisslehamn på 

morgonen så läget var perfekt för att slippa en 

väldigt tidig väckning. Från Marielund är det en dryg timmes körning

så start lite över åtta lät mänsklig. 

D A G   N I O 

Marielund - Grisslehamn - Eckerö, Åland

Har ju, som jag kanske också nämnt, firat de flesta av mina barn- och 

ungdomssomrar till stora delar på Åland. Både på fasta Åland och ute i skärgården. 

Så jag tänker att jag kan mitt Åland utan och innan, men det kan inte gubben. 

Jo, han kom visserligen - håll i er - och hämtade mig med flyg 

(hans kompis hade en liten Cessna som kunde landa på vatten) 

när jag minst anade det under min sommarsemester på en liten holme som heter Enklinge. 

Plötsligt var det inte ett fiskebåt som puttrade in i viken bland fiskebodarna utan en 

karl i ett flygplan som skulle komma att bli far till mina barn som hade lite ledsamt.  

Han kan skruva till det när han vill - gubben min. <3

Men tillbaka till fasta Åland. 

När man från Sverige kommer med båt till Eckerö längs den gamla 

postrodd-vägen så kommer man till Eckerö och möts av den något malplacerade

pompösa byggnaden som ryssarna efter att Sverige förlorat Finland till dem, 

 lät bygga till Post- och tullhuset som ett slags "monument" och "signal" mot

grannen i väst att här börjar en stormakt. 

Känns rätt pampig än i dag, men undrar hur man såg på byggnaden då den 

uppfördes i början av 1800-talet här på Åland.

Att det är Engel som ritat byggnaden, det ser man om man tänker på hur det ser ut i Helsingfors, 

(där han alltså planerat hela kvarter) 

men kan bara tänka mig vad de bönder/fiskare som också hade till uppgift att också

sköta om posten mellan Åland och Sverige tänkte. 

Men fint skulle det vara. Med kullerstenar på innergården och allt! 

Sedan är hela historien, och historierna, om postrodden mellan Sverige - Åland - Finland

otroligt mycket mer intressanta än detta enskilda bygge. 

Men maffigt är det så det förslår! 

Ett stycke från Post- och tullhuset ligger Käringsund. 

Nu har det ju nog runnit en del vatten under broarna sedan jag varit 

aktiv sommar-ålänning, men jag minns Käringsund som ett

pittoreskt och vackert gammalt fiskeläge. 

Och det är det, bara att jag undrar när tar det pittoreska slut och det 

finns bara ett förfall kvar? 

Jag menar, det var gammeldags mysigt för 45 år sedan. 

Nu är det mer förfall - tyvärr. 

När jag gick omkring med kameran bland sjöbodarna så råkade jag höra hur

ett ungt, finskt par som kanske första gången besökte Åland sade: 

- Läste på nätet att det här skulle vara en sevärdhet, 

en del av det vackraste Åland - men jag vet nu inte...

Och då plötsligt såg jag det med helt andra ögon och insåg det jag skrev om 

här ovan. Det var kanske inte bara min egen nostalgi som gjorde mig ett spratt, det var

kanske bara nedgånget? 

Besökte också snabbt bara för att få i oss en kopp kaffe Käringsund Camping som ligger intill

och som jag inte minns skulle ha funnits alls då i tiderna, men jag kan ha fel.

Men nu är det utbyggt - och det är bra med turism - Åland behöver ju det. 

Men lite kändes det krystat med nyfixade sandstrand med bambu-parasoll á la spanska

solkusten där intill dessa gamla fiskebodar som sakta håller på att vittra bort och 

inte längre har något att ge i turismhänseende. 

För fiskarna ger de väl än skydd för båtarna - antar jag? 

Fast fiskaren är väl också ett utdöende släkte? 

Kanske än viktigare att dokumentera dessa båtskjul. 

De, och lador, de kommer att försvinna inom överskådlig framtid. 

Intill Käringsund finns också ett viltsafari nuförtiden där 

man kan bonga både kronhjort och struts. 

Utan deltagande i någon safarin lyckades jag fånga en hjort på bild. 

Sedan bar det upp till Geta-bergen i norra fasta Åland. 

Nu är det inte jättehöga berg - sådant finns inte på Åland, men

en maffig utsikt får man nog till om man tar sig upp dit. 

Men lite samma sak här som i Käringsund. 

Uppe på Geta-berget finns en restaurang (inte öppen i september...) men

mest beklämd blev jag över de fallfärdiga gamla stugorna som fanns i området alldeles intill. 

Det här är inte längre pittoreskt...det är hemskt! 

Och kanske ännu värre att man fått lov till att på dessa fantastiska natursköna

platser anlägga en discgolf-bana. 

Som om man inte kunde slänga plasttallrikar någon annanstans? 

Och förstå mig rätt - har inget emot discgolf som hobby, bara att de som sysslar med det

kanske inte i första hand gör det för att njuta av fina vyer utan för att tävla i en sport...

...nåja. Vad vet jag? 

* 

Nionde natten gick vi och lade oss i en bokad lägenhet mitt i Mariehamn, 

Esplanad Suites. Här hade jag bokat två nätter för att jag missat att 

båtarna från Mariehamn till Helsingfors går bara typ varannan dag.

D A G   T I O

Bilar runt på fasta Åland

Är man på fasta Åland är Kastelholms slott ett måste, så är det bara. 

Har varit där en massa gånger, som barn, med vänner, på kurs och nu

då med gubben. Så jag lät honom ta en audioguidad tur på slottet medan jag själv tog

kameran upp till friluftsmuseet Jan Karlsgården som ligger precis intill 

Tvivlar på att jag varit här sedan barn faktiskt. 

Och visst är det lite så att har man sett ett dylikt museum har man liksom sett dem alla. 

Det är ju som att gå på Fölisön i Helsingfors, fast med mer skärgårdsvibbar. 

Och ändå är det något som jag gillar så skarpt med dessa museiområden som berättar om 

livet just här på orten - må det sedan vara ganska lika som livet varit på en annan ort

under samma tid. 

Men en septembertorsdag är det rofyllt och nästan meditativt att vandra omkring på 

området, stiga in i husen och fantisera hur livet sett ut då. 

Intill Jan Karlsgården finns numera också ett fängelsemuseum och 

hon som guidade där visade sig vara estnisk författare som skrivit en bok

om skärgården på Åland. Vi fann direkt en gemensam koppling och 

jag köpte hennes bok - skall bli skoj att läsa den. 

Dessutom tror jag att min, eller vår, nästa roadtrip blir till Estland så 

på det sättet ett vitsigt avslut också på detta maratoninlägg. 

På väg hem till hotellet kände både jag och gubben att det mullrar oroväckande 

i magen och mycket riktigt blev det så att vi tillbringade följande dygn

med att ta oss mellan sängen och toaletten...

Extra tack till hotellet som fixade så vi kunde hänga kvar på hotellet 

ett extra halvdygn innan båten till Helsingfors gick. 

Vi hade planerat att bocka av en massa sevärdheter i Mariehamn, 

men det fick nu bli till en annan gång...

*

Sista natten på vår roadtrip blev ombord på 

Viking Line, Gabriella. 

* 

Och nu är jag hemma igen i mitt älskade soffhörn. 

Hur skoj det än är att ge sig iväg, så undrar om det inte är 

snäppet bättre att sedan efter resan få landa i sin egen säng, i sitt eget soffhörn.