STENDÖRREN NATURRESERVAT

Jag vet inte helt hur det var med min kompis som jag reste med, men själv

hade de tidiga morgnarna gjort sitt och en viss resetrötthet började ta ut sin rätt. 

När vi skulle köra från Kalmar upp till Stockholm valde vi ändå att 

stanna vid ett par ställen som AI-Gösta hader rekommenderat åt oss. 

En av dem var Stendörren naturreservat och det var verkligen värt en liten avstickare

från Stora Vägen. Vi hann dock inte gå så långt och jag hade också min rygg 

som hade börjat säga ifrån. Men en liten skrapning av stället blev det dock. 

Min svägerska bor i Norrköping (och bott innan i Stockholm i tiotals år) så

jag tänkte att hon känner säkert till stället, för att hon går gärna

långa promenader med sina hundar, och helst i fin natur. 

Men hon hade aldrig besökt stället! Nog hört om det men aldrig

kommit sig iväg. Nå väl, hon blev ju glad över att få ett nytt ställe

att åka till. Skall fråga i sommar då de kommer till Finland om hon

verkligen åkt dit ;). 

Men fint är stället är det! 

Blev lite färre bilder ån från Öland. Dels säkert beroende av den där rese-/foto-

tröttheten som kan drabba en efter intensiva dagar. Och så är det solen! 

De flesta tycker att en solig dag måste vara det bästa fotovädret, men så 

är det alltså inte alls! Tvärtom. Den skarpa solen gör skillnaden mellan skugga

och fullt solljus väldigt skarpt och det är sällan speciellt fint! 

Av den orsaken är juli-månad den månad då jag fotar minst under hela året. 

Man skulle tycka att det skulle vara tvärtom, men icke. 

Nu skall jag ta och runda av, sitter på bilservic-stället och

väntar på att min bil skall få en rejäl genomgång. 

Det kommer att svida i plånboken, men man skall ta hand om sin

arbetshäst så det blir många kilometrar tillsammans än. 

Ha en skön början på veckan! 

Kram från Maggi

 

ÖLAND RUNT

Nu blir det lite mycket av det goda...nämligen foton. 

Jag och min kompis åkte från Grimslöv där vi hade varit på foto-

workshopen till Kalmar där vi övernattade. Nästa dag, efter en 

lagom tidig frukost (hade varit några tidiga morgnar under vår

cruiz innan) rattade vi mot Öland. Har själv rundat Öland

för några år sedan så hade lagt på minnet några ställen värda att besöka.

Men jag frågade också Gösta Petter Tänkström 

(= min Chat GPT heter numera familjärt bara Gösta) 

om vad som kunde vara platser värda ett besök.

 Och visst levererade Gösta. 

Det finns ingen tvekan om att AI är framtiden. Säger bara det! 

Till en början tyckte han att vi, som naturintresserade damer med

fotointresse skulle besöka Beijershamn och där gick vi en liten svängom 

tidig förmiddag. Gösta hade nog påpekat att vi borde vara vid Ottenby

redan vid soluppgången för att få ett fint morgonljus men vi valde en

liten sovmorgon och offrade morgonljuset denna gång. 

Intressant nog att Gösta tog i beaktande ljusförhållanden då 

"han" tipsade om rutten. 

Dessvärre blev mitt fotande på denna plats lite stympat då jag hade

ett långt samtal med en läkare om ett problem som drabbat min yngre grabb. 

Lyckligtvis ordnade det upp sig så jag kunde fortsätta vår Öland-runt

med lite mindre stress i hjärtat. 

Barn blir nog aldrig vuxna nog att man inte skulle oroa sig för dem.

Beijershamn har ju en otroligt intressant historia! 

Läs mer H Ä R

Efter Beijershamn styrde vi söderut mot Ottenby naturreservat.

Då jag besökte platsen senast i slutet av augusti var det fullt av flyttfåglar påväg

söderut. Nu var det bara mest blåsigt då vi besökte platsen. 

Och som fotograf var det också lite för starkt solljus - vi är lite kinkiga på det sättet...

Vid mitt förra besök hade jag sett sälar som låg och  degade på stenarna, men nu var det 

först hemma då jag gick igenom bilderna som jag upptäckte att sälarna visst var där.

Där låååångt ute så även om jag hade ett objektiv på 150-600 mm så var bilderna

bara klumpar (säl)  på en annan klump (sten). 

Men området är fint, och helt klart värt ett besök om man ens är det minsta

intresserad av fåglar och natur. 

Om det här kan du läsa mer

H Ä R

Så lämnade vi fyren Långe Jan och började vår klättring norrut 

längs den östra kusten. 

Vid något skede började saker och ting göra sig påmind som att det

minsann var ett tag sedan frukost och ett tag sedan ja....toa. 

Nu hade vi ju valt lite tassigt en måndag till att åka Öland runt och då

vi inte tvärnitade för en fin bro eller annat fint så tvärnitade vi vid

varje café-skylt bara för att läsa det småstilta - Stängt på måndagar! 

Till slut hade vi nedgraderat våra förväntningar från "ett mysigt café med utsikt"

till "en måndagsöppen ICA med toalett". 

Däremot gav diverse stopp för att kolla vad som kunde vara öppet och 

uppdatera GPS:n till en del spontana bilder av gamla murar och annat som 

dök upp längs vägen. 

Kossorn och den fina muren är inte från samma plats men de passar liksom ihop. 

Och om någon undrar över att kossorna saknar de där fulgula märken i öronen 

så är de enbart borttagna i Photoshop. Så ingen oro för oidentifierade kossor på vift. 

Och alvaret förstås. 

Jag fascineras av dessa öppna vidder. Är det sedan på mark eller till havs, eller båda! 

Vi stannade inte för att ta en promenad på dessa. Även om vi inte hade en så tight tidtabell så

gav en enda dag tid att runda Öland inte så mycket utrymme för utstickare hit och dit. 

Men vill du läsa mer om herdekulturen på alvaret så klicka

H Ä R

Nu minns jag inte längre var vi äntligen lyckades hitta lättnad både 

för hungern - och det andra. 

Men där var en stor väderkvarn som innehöll ett café. 

Också bilen fick behövlig näring för att 

orka ta oss vidare. 

En skagensmörgås gjorde oss gladare i sinnet. 

Även om jag reser gärna med henne som jag hade som resesällskap för inget

är liksom svårt och vi har ganska samma rytm och tankar. Föredrar henne som 

resesällskap typ hundra gånger hellre än den där mannen jag varit gift med i över 35 år. 

Men att lämna för lång tid mellan måltiderna gör ingen glad. 

Så åkte vi då till norra udden av Öland. 

Skulle gå och se på ett vrak av en förlist båt och kolla Trollskogen.

Nu är vi ju båda från Finland där tall är typ det 

första man ser när man tittar ut genom fönstret.

Och så råkar vi båda ha tillgång till skärgård och dess martallar så 

just för oss så kändes det inte speciellt fascinerande. 

Och naturumet var - stängt...

Så vi åkte vidare. 

Stannade vid raukarna som Gösta rekommenderat, och det är ju något 

vi inte har i vår skärgård, så det var intressant. 

Lite knepigt att få bra foton på, så det fick bli lite "turist-bilder". 

Kanske också en viss res- och fototrötthet började märkas i alla fall hos mig. 

Ingen fotograf gillar klara, soliga dagar då ljuset är alldeles för skarpt och

skuggorna blir vassa som ett rakbett. Till all tur hade vi ändå lite spännande moln

som gjorde himlen lite roligare än bara en klarblå platt sak. 

Och så lite soldis var också välkommet när jag fotade Blå Jungfrun

Nu hann vi ju inte besöka den ön men om någon är på väg till Öland så kolla 

H Ä R

Slutligen på vägen söderut längs Ölands västkust och på väg till 

hotellet i Kalmar stannade vi vid Halltorps hage och gick en 

kort sväng längs en naturstig. 

Läs mer

H Ä R

Det var en otroligt rofyllt liten promenad vi gjorde. Doften av de 

blommande trubbhagtornsbuskarna var alldeles bedövande. 

Något i den lummiga hage/lundmiljön var så skön att jag ville ta 

med mig den känslan hem. De där galet gamla fina ekarna som 

kanske sjöng på sista versen, men som trots det gav liv åt insekter som är

beroende av dem. På sådana här ställen påminns man alltid om hur

skört allting i naturen egentligen är. 

Doften av dessa bär jag som ett minne i själen ett bra tag. 

Tänker att oberoende hur inrutad en resa än är, och hur tight kanske en

tidtabell är så är det värdefullt att stanna och ta sig en, om än så kort stund, 

längs en spång eller en stig. Nu hade vi tid och det var alldeles underbart. 

Alldeles underbart att kunna böja sig ner och se de där små lundblommorna

där i kvällsskymningen. Alla nävor som hör till mina favoritblommor, är de sedan

vilda eller trädgårdsvarianter. Nävor är bara så fina. 

Och så gullvivor. Är ingen vän av gula blommor över lag men gullvivor

undantaget. Och genast börjar jag nynna på "Där gullvivan blommar"

Vill du lyssna på den? 

H Ä R

Här hade vi Öland i ett snabbt ihopsopat nötskal. 

I ärlighetens namn tyckte jag att det var skönt att vara här innan 

turistsäsongen dragit i gång. Och alla måndagsstängda cafér får min fulla

förlåtelse och förståelse. 

Måste ju lite googla och snöa in mig på siffror och bara tanken på att

det bor ca 27 000 personer permanent på Öland men att människomängden 

under sommaren ökar till 300 000 personer är svår att ta in. 

Skulle jag bo på Öland skulle jag antagligen gräva ner mig i en bunker och komma 

upp igen i slutet av augusti eller i början av september. Tänker - hur ryms

alla ens längs dessa smala vägar? För tänker att många kommer väl

ändå med bil? Nu var det så skönt med glest på alla parkeringsplatser

och ingen trängsel i vare sig café, toa eller butik. 

Det är något väldigt fint med Öland, säger då det! 

*

Snart börjar det bli läge för att packa för följande resa.

Ett par veckor dit! 

Kram från Maggi

 

FÖRSTA FROSTEN

I söndags kom vi äntligen iväg, min väninna och jag, till Torronsuo nationalpark för att lufta våra kameror.  Vi startade tidigt för att en solig söndag brukar snabbt fylla den ganska lilla parkeringen vid Torronsuo. Torronsuo ligger en timmes körtid från Helsingfors, och är faktiskt Finlands djupaste kärr, och söndra Finlands största. 

Dessvärre var vi nog lite sent ute då vi hade hoppats på att få fota fina höstfärger. Det mesta var redan åt det mer bruna hållet. 

Natten hade varit rätt kall och även en bra stund in på förmiddagen låg frosten kvar på gamla löv och på spångarna av trä. Det gör dem synnerligen hala. Var riktigt glad över mina halkskydd som jag hade dragit över gummistövlarna. Halt var det också på vägen för jag trodde en stund att jag fått punktering eller något annat fel på bilen då den krängde till lite nu och då. Efter ett tag kopplade min morgontrötta hjärna upp såpass att jag insåg att det var halka på vägen och bilen försökte bara göra sitt jobb genom att "ta över" styrningen så jag skulle hållas på vägen. 

Läste idag en intressant artikel gällande vad som pågår uppe i stratosfären. Eftersom jag inte kan ett hum om sådant, men tycker det är spännande att läsa så kan jag inte annat än referera till att artikeln finns på Forecas hemsida (på finska). Men det som händer där uppe är att stratosfären uppvärms tidigare på hösten än den brukar. Vanligtvis sker det närmare nyår och då ofta med den följd att det blir vinter på riktigt. Dvs kallt. Förståsigpåarna är inte helt säkra på om det är lika klart att så sker också nu då uppvärmningen startat så mycket tidigare, men om...så skall vi få riktigt kallt inom bara någon vecka. 

Uppvärmningen får nämligen till stånd polarströmmar som kastar isande kalla vindar omkring sig med hälsningar från självaste Nordpolen. 

Så där mycket förenklat sagt. 

Vilket faktiskt fick mig att ta och boka tid till däckbyte här så småningom. Nu när uppmaningen att jobba hemifrån inte längre är gällande så måste en ju ta sig i alla fall nu och då till kontoret. Med långa tänder för att vara ärlig. Jag hör till dem som gärna hade distansarbetat heltid också framöver och inte blivit påtvingad närvaro på kontoret. Jag uppskattar att få jobba i lugn och ro, vilket inte helt förverkligas på kontoret med ett gäng mycket pratglada kolleger.

Inget personligt, men ibland kan det bli för mycket tjatter bara. 

Sitter vid mitt soffhörn och hör hur vinden tilltar i styrka därute. Nu åker nog de sista löven ner från träden och det blir att börja vänta in gråhösten - som också kan vara vacker på sitt dämpade vis. 

GRÅVÄDER - ATT LUFTA SJÄLEN

På finska finns det ett uttryck : Pilvisenäkin päivänä aurinko nousee! 

Ungefär som att "även en mulen dag stiger solen upp". Jag har det här på en liten lapp för att stundvis påminna mig om att det faktiskt är så. Vi ser inte solen ständigt, men den är där, och en annan dag visar den sig för oss igen. Men den ÄR där, med oss, varje dag. 

Jag gillar ju gråväder nästan lika mycket som jag gillar soliga höstdagar. Det är bara det att det inte alltid är lika lockande att ge sig ut på en utfärd när molnen ligger tunga over tillvaron. Däremot är det ofta då man får vara mer för sig själv även på de mer populära natur-utfärdsplatserna. 

Denna märkliga corona-tid har ju fyllt våra naturparker med mer människor än kanske någonsin. Och för en person, som jag, som helst vandrar ensam, kan det kännas lite "trångt" på vissa ställen här i huvudstadsregionen. När jag går ut på mina promenader och vandringar så vill jag helst gå för mig själv och låta lugnet tala till mig och ja, helt enkelt lufta min själ. 

Då gör jag ibland så att jag helt enkelt ger mig ut då vädret är sådant att det inte lockar gemene man ur slott och koja. Eller så har jag gjort så att jag jobbar på lördagen och tar måndagen ledig i stället. 

Letar upp ställen som inte är så där otroligt populära. Blir bara allt svårare att hitta dessa "egna" och "tysta" platserna då så många människor upptäckt det fina med att vistas i naturen i år. 

Och det tycker jag verkligen är alldeles härligt! Att människor, gammal som ung, upptäcker vår natur och vilken avkoppling den ger. Vilken möjlighet att lufta själen. 

I morgon skall jag igen roa mig med denna favoritsyssla. 

Att släppa tankar, funderingar, drömmar och önskningar att vandra fritt medan den ena foten läggs framför den andra i en skön, stilla, lunk. Det utlovas mer gråväder. Och det är inte alls så illa som det låter. 

Testa på gråväder något tag. Själen tackar! 

 

OLIDLIG RES-KLÅDA

 Som introvert har jag ju inga som helst problem med att inte fysiskt ränna runt och träffa folk, så på det sättet har det här med Corona inte påverkat mig speciellt mycket. 

Jag trivs också alldeles ypperligt med att jobba på distans. Och på grund av personer i riskgruppen som jag har i släkten vill jag också hålla möjligast mycket avstånd till ja....lite allt och alla. 

Men jag börjar sakna att bara sätta mig i bilen och styra iväg någonstans dit näsan pekar. Bara dra. 

Det har varit ett alldeles underbart höstväder och jag längtar mig sönder ut i naturen, men när man bor som jag i huvudstadsregionen så är alla de nära utflyktsmålen alldeles smockfulla av människor nu och jag vill inte ständigt ha människor omkring mig - inte i skogen. Och det har inget med coronapandemin att göra. Jag vill helst redan då jag parkerar bilen uppleva att jag är ensam på platsen. Och det är helt solklart att det händer inte alla tiders varmaste (och vackraste) septemberveckoslut i en region med 1,3 miljoner invånare. Då dessutom många under vårens och sommarens corona-tider upptäckt detta med friluftsliv och det härliga med att vara ute i naturen. Jag passar detta veckoslut. Jobbar på en text som egentligen borde varit klar förra veckan, men som kunde skjutas upp. Solen är varm. Höstlöven dansar. Gubben eldar bastu. Allt är fridfullt och skönt.

Men min själ blir orolig och rastlös. Längtar ut. Längtar bort. Bara för ett par dagar. Bortbort! På riktigt bort! 

Det är precis ett år sedan jag senast åkt iväg någonstans som inte är till stugan. Eller matbutiken...typ.  Och det börjar gnaga som en sten i skon. Jag har en sådan packa-bilen-och-bara-dra-iväg-klåda att det inte är sant!  

Jag tror jag måste bota den på något vis. På något sätt måste jag få lindring! Jag kanske bara måste dra iväg. Bara en liten sväng...Utan att träffa nån, bara jag och naturen. 

Få andras fritt. I djupa andetag. 

VAKNA UPP TILL RUSKAN

 - 14 SEPTEMBER 2019 - 

Så är det.

I går kväll hoppade jag (och min bil) på natt-tåget till Rovaniemi. När jag gick och lade mig i min tåghytt var det ännu sensommar och ganska varmt. Och när jag vaknade vid halv sju-snåret på morgonen nästan 1000 km senare kliver jag rakt in i hösten. 

Ruska ja...det är ju ett finskt ord som har blivit en finlandism, vi finlandsvenskar talar 

också om ruska, medan det i ett svenskt öra mest låter som en kvast - en ru-ska

När man sätter igång och blandar språk såhär så blir det lite komiskt ibland.

Alltså; det finska order RUSKA uttalas som ordet ro - ROSKA. 

Också på finlandsvenska. 

Det finska ordet ROSKA (det ordet finns också) det uttalas som ordet rå - RÅSKA.

Också på finlandsvenska fast där har vi tappat bort a-et. Rosk.

Det däremot betyder skräp...

Inte helt lätt, eller hur? 

Men ordet RUSKA betyder alltså den där fasligt vackra färg som 

uppstår i träd och ris då klorofyllet kryper tillbaka och de andra färgerna

kommer fram. Höstglöd kan man kanske kalla det? 

Har det ett eget namn på svenska? 

Hur som helst. I allt detta vackra har jag landat. 

ÄN EN GÅNG I STARTGROPARNA

- 12 SEPTEMBER 2019 - 

Vet ni vad? 

Bland det bästa jag vet är att få ta er med på en utfärd, en resa eller en liten tripp bara. 

Men att vi skall någonstans. 

I morgon bär det iväg igen. Eller igen, och igen - känns att det är ett bra tag sedan.

Dit vi skall behövs både yllesockor och varma tröjor. 

Häng med! 

EN NY STIG...

Igår körde jag lillungen (ja, jag vet, jag måste sluta kalla honom det...) till 

sin civiltjänstgörings-utbildning i Lappträsk, i Östra Nyland. 

Han hade gott kunnat ta bussen, men jag hade ju en helt egoistisk tanke bakom att erbjuda

honom skjuts och det var att samtidigt besöka en nationalpark med lite doldis-stämpel, 

nämligen Valkmusa nationalpark mitt i triangeln Kouvola, Lovisa, Kotka. 

Nationalparken består av myrar där över 30 olika kärrtyper identifierats och även 

om det inte säger så mycket åt en vanlig söndagstraskare, så är känslan på myren 

desto mer hanterbar och begriplig. 

Att ta sig ut på myren känns som om man skulle förflytta sig till Lapplands ödemarker

lite grann. Här finns verkligen en känsla av vildmark.

Det är så tyst och så stort och så oförstört.

Och allt detta finns cirka en timme från huvudstadsregionen - och än så länge

lite av en doldis - så man får faktiskt tassa runt där utan större trängsel. 

I Valkmusa finns en 2,3 km lång utmärkt spång som för en ut på myren. 

Stigen är på alla sätt i gott skick så även om man nu inte råkar ha gummistövlarna eller

vandringsskorna i bakluckan på bilen så kan man gott stanna till här om man 

råkar vara i knutarna och känner att man vill sträcka på benen lite 

och uppleva lite gottgörande och skön tystnad i orörd natur. 

För det är precis så det känns. Rätt snart efter parkeringsplatsen försvinner 

ljudet från vägen och man får traska direkt in i en slags "urtid" som står stilla. 

Längre rutter och vandringar i all ära, dem siktar man sig in på med tid, men

man skall på inget sätt förbise dessa korta stigar som ger

"mycket upplevelse på liten stäcka".

Att gå runt den här stigen tar ca en timme, och då räknar jag med att man stannar till och känner in,

beundrar, kanske fotograferar, klättrar upp i utsiktstornet, tar sig ett mellanmål 

eller bara njuter av stämningen på myren så här på hösten 

då mossorna lyser upp myren med alla fina färger. 

Skulle jag vara i den situationen att jag hade små knoddar i min tillvaro som jag skulle vilja 

lite smått introducera i det här med natur och vandring och sådant så skulle

det här vara den ultimata turen. 

Inga höga backar eller stup att oroa sig för. Lagom kort tur med lämpligt ombytlig terräng 

för att upprätthålla någon form av intresse för en liten en. 

Så här på hösten var det fullt med sländor som flög hit och dit, och på

håll hördes tranorna ropa, vilket bidrog till känslan av ödemyr. 

Det är något med dessa öppna landskap. 

Är det sedan havet, eller är det en myr. 

Öppna landskap ger en mer utrymme att andas. 

Och det här är en mycket lätt-tillgänglig plats att uppleva

tystnad och öppna landskap i om man nu råkar ha sina vägar förbi. 

Jag älskar myrlandskap kanske mest på hösten då mossorna glöder. 

Detta annars så platta landskap får ett djup i och med färgerna som dyker upp 

varefter hösten djupnar i sitt väsen. 

Efter en timmes tur i detta smått magiska myrlandskap känner jag mig redo för att dra vidare. 

Ett annat ställe ville jag stanna till vid innan jag kopplar in min favorit spellista på Spotify

till bilens högtalare och susar hemåt i kvällningen, men mer om det stället en annan gång. 

Men seriöst - rör ni er i knutarna - gå denna lilla tur.

Den är en lisa för själen! 

EN DOLD PÄRLA...

För en tid sedan så var jag på en tillställning där man frågade mig om 

jag kunde tipsa lite om vilka nationalparker det skulle löna sig att besöka. 

Nå, min åsikt är kanske mest den att alla nationalparker är fina på sitt sätt 

och värda ett besök, men jag nämnde nu några som jag tycker om.

Det var innan jag hade nöjet att besöka Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark.

Om jag då vetat, hade den här nationalparken åkt mycket högt upp på min lista! 

Nationalparken med det omöjliga namnet Kauhaneva-Pohjankangas är södra Österbottens 

största ombrogena högmosse. Ombrogen betyder att mossen, eller myren är nederbördsförsöjd,

det vill säga utan påverkan av grundvatten. En sådan här myr är mycket näringsfattig. 

Det bidrar säkert till känslan av att tiden stannat därute på myren.

Inget växer snabbt eller blir frodigt i denna näringsfattiga miljö. 

Och jag fascineras så av stämningen ute på myren.

Spovens ödsliga ski, de knotiga tallarna som förmodligen är mycket gamla trots sin 

kortväxthet. Den totala ödsligheten som bara kan upplevas på en myr.

Den som är så vacker! 

Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark har en intressant historia också.

Här igenom gick nämligen en av Finlands äldsta vägar nämligen

Kyrönkangas väg som omnämns i historieböckerna redan på 1500-talet.

På den tiden var vägen bara en stig, men blev sedan en ridväg och efter det en 

viktig postväg och en förbindelse mellan Österbotten och södra Finland. Vägen är numera

en vandringsled och då man besöker nationalparken går man ett tag på 

den uråldriga vägen. 

Om man ser till mängden besökare är det här Finlands minst besökta nationalpark, vilket 

är totalt obegripligt om man en gång besökt den här platsen! 

Här är så vackert att jag kunde gott tänka mig sätta mig en höstmorgon i bilen 

och skurra iväg i tre och en halv timme för att vandra där en gång till! 

Här finns en stig som man kan gå runt längs. Hälften av den är sådana här "pitkospuita" - vad det nu sen kan heta på svenska...spång?

Rutten som man kan gå runt är ca 5 km, vilket är precis perfekt för en liten dagsutfärd. 

Däremot märkte jag att det tog betydligt mer i tid att gå dessa 5 km här

än det skulle ha tagit på en annan plats. Här fanns bara så mycket fint att stanna och 

beundra och förundra sig över! 

På flera ställen såg jag bland annat brushanar som trippade omkring längs stränderna. 

Storspoven flög över, måsarna jagade korpen...

Och det bästa - jag hade hela nationalparken helt för mig själv! 

Man startar nämligen från den ena parkeringen och om man rundar stigen kommer man 

också till den andra parkeringen. Inte heller där fanns en enda bil. 

Med tanke på hur glest besökt denna pärla är, så är det lite 

överraskande hur välunderhållen spångarna och pausställen är.

Det är riktigt prydligt överallt. Och på väg tillbaka till parkeringen längs

den stig som går genom Pohjankangas tallmoar kunde jag se att man 

i år byggt nya, fina och breda, gångbroar över sumpmarken. 

Att vandra längs den här nationalparkens utmärkta stig är bara ren njutning! 

Älskar stämningen på myren! 

Jasså, jag har sagt det? 

Jag startade min rundtur från Nummikangas. 

Behöver jag nämna att det var rätt så torrt längs sandvägarna då jag körde dit? 

Nähe...det blev också klart?! 

*

Men en doldis är denna naturpark. Och en pärla! 

Kommer säkert tillbaka en dag. Det vet jag at jag gör!