EN KVÄLL I EN SKYMNINGSTRÄDGÅRD

Av olika orsaker har det blivit färre veckoslut, och kortare

tid att vara på stugan i år än vad det varit på många år. 

Och där det i fjol blev att bosätta sig där hela sommarhalvåret, 

så kommer det att hinna bli juli innan jag återser min trädgård igen. 

Därför kändes det lite speciellt att få traska runt där i trädgården

och ta in stämningen av försommarnatt. 

En av favoriterna är majlök (Allium 'Zebdanense') Fattar inte att jag inte

planterat den innan? Men det är väl lite det som är charmen med

en trädgård, man stöter ständigt på nya skönheter. 

Endel trivs i trädgården ens, andra inte. 

Allium och narcisser ogillas ju av hjortar så det gillar vi! 

Jag gillar också det här med att ha vita blommor som 

blommar vår och försommar. Just för att de lyser så fint i 

den allt mer ljusnande natten. Det blir nästan lite trolskt! 

En av mina favoritnarcisser är sorten 'Thalia'. På bilden är det 

dock en annan som är större och liksom "plattare i ansiktet"

men som också är så fin! Och så rosenbräckan, den vita. (Saxifraga)

Den blommar så fint vid mina hundars gravsten som skymtar där bakom. 

I år har det också blivit att jag valt vitt tema till sommarblommorna. 

Nu har jag inte fyllt riktigt alla krukor och urnor som går att fylla när

jag insåg att jag inte kommer att hinna vara så mycket på stugan i juni. 

Och även om jag har ett hyfsat bra bevattningssystem så litar jag

inte fullt ut om det skulle bli riktigt, riktigt varmt. 

För att det nu inte skall bli bara vita blommor, så måste jag ju 

slänga min kameralins mot den rosa klematisen. Har nog någonstans

uppskrivet vad det är för sort...man tror att man minns vad man stuvat

ner i myllan, men jag gör nog inte det. Mitt instagram har blivit mer och 

mer en minneslista gällande växter. Den här tiden på året funderar jag

på hur mycket foton på växter från trädgården jag kan stuva dit? 

Nu skall jag kolla nyheterna och sedan glo på

serien Badehotellet. Jag har sett den innan och är en av de få

serierna jag orkar eller ens velat se på nytt. 

Något i serien gläder mig. En skön glädje, även om det 

finns moln även på seriens himmel. 

Kram från Maggi

 

STENDÖRREN NATURRESERVAT

Jag vet inte helt hur det var med min kompis som jag reste med, men själv

hade de tidiga morgnarna gjort sitt och en viss resetrötthet började ta ut sin rätt. 

När vi skulle köra från Kalmar upp till Stockholm valde vi ändå att 

stanna vid ett par ställen som AI-Gösta hader rekommenderat åt oss. 

En av dem var Stendörren naturreservat och det var verkligen värt en liten avstickare

från Stora Vägen. Vi hann dock inte gå så långt och jag hade också min rygg 

som hade börjat säga ifrån. Men en liten skrapning av stället blev det dock. 

Min svägerska bor i Norrköping (och bott innan i Stockholm i tiotals år) så

jag tänkte att hon känner säkert till stället, för att hon går gärna

långa promenader med sina hundar, och helst i fin natur. 

Men hon hade aldrig besökt stället! Nog hört om det men aldrig

kommit sig iväg. Nå väl, hon blev ju glad över att få ett nytt ställe

att åka till. Skall fråga i sommar då de kommer till Finland om hon

verkligen åkt dit ;). 

Men fint är stället är det! 

Blev lite färre bilder ån från Öland. Dels säkert beroende av den där rese-/foto-

tröttheten som kan drabba en efter intensiva dagar. Och så är det solen! 

De flesta tycker att en solig dag måste vara det bästa fotovädret, men så 

är det alltså inte alls! Tvärtom. Den skarpa solen gör skillnaden mellan skugga

och fullt solljus väldigt skarpt och det är sällan speciellt fint! 

Av den orsaken är juli-månad den månad då jag fotar minst under hela året. 

Man skulle tycka att det skulle vara tvärtom, men icke. 

Nu skall jag ta och runda av, sitter på bilservic-stället och

väntar på att min bil skall få en rejäl genomgång. 

Det kommer att svida i plånboken, men man skall ta hand om sin

arbetshäst så det blir många kilometrar tillsammans än. 

Ha en skön början på veckan! 

Kram från Maggi

 

SMÅTT SEGT MEN PÅ BÄTTRINGEN

Det har varit en ovanligt seg förkylnings om vi haft ihop med oss. 

Endera dagen känner man sig nästan som folk, för att nästa dag igen 

känna viruset rusa runt i kroppen och förorsaka kaos bland 

försvaret. Men nu börjar det kännas som om livet återvänder. 

Nå, det om det...

Hämtade de två julrosorna som fått växa på balkongen under vårvintern 

hit till stugan, med tanken att plantera dem i rabatten och se om de kommer

igen nästa år. Tvivlar på det, de här förädlade sorterna vill

inte riktigt klara av vårt tuffa klimat, men de är underbara att 

köpa tidig vårvinter och ha dem på balkongen där de håller sig hur

bra som helst. Lite köldknäppar rycker den bara på axlarna åt. 

Jag köpte mina julrosor i början av mars, så de har minsann 

spritt blomsterglädje länge. Två månader! 

Och det skulle de säkert fortsatt med också i rabatten här på stugan, men 

eftersom vädret var så attans kyligt och regnigt så valde jag att knipsa av blommorna

och ha dem inne i stugan i stället. De håller sig fint som snitt också! 

Så ja, de här skönheterna kan kosta en slant men när man tänker på

hur länge man har glädje av den blomningen så är det alla gånger

värt priset. Och så kan man ju bara hoppas på en mild vinter nästa år

så att de övervintrar i rabatten. 

På tal om det så var det endel växter som inte klarade övervintringen i 

det kalla annexet. Trodde mitt olivträd hade fixat det, men det var nog sedan 

också heldött. I mina bamsestora krukor där bla sammets-sumaken och en 

uppstammad bollthuja bor, hade jag i fjol gråtimjan som underplantering

och något förvånad över att den inte överlevt, inte i någondera kruka. 

Afrikas blå lilja, agaphanthusen, är ännu lite oklar om det klarat det hela. 

Än ser det lovande ut, men man vet inte. Två stora (eller stora å stora...) 

buxbomsklot verkar ha tagit vintern med ro. De får nu stå i nästan total skugga

så de inte blir brända. Buxbomen är här hos oss på gränsen hur långt norr

den vill vara. En krukazalea strök med också. Det var lite förväntat, men ville testa. 

Ett återkommande "måste", om än ett kärt sådant, är att så luktärter och idag

fick de komma till sin växtplats. Tidigare år har jag haft dem i rabatten, men i år

får de lova att växa i en odlingslåda för jag har tänkt skippa odlandet av

grönsaker i år. Vi har så otroligt fina odlare runt om i byn som man kan

köpa sommargrönsaker av som dessutom är finare än de jag åstadkommer. 

Så det får bli lite sommarblomsodling i lådorna i stället. 

Och säkert någon ört i kruka och kanske, kanske en tomatplanta...

I övrigt har jag nästan bestämt mig för att ha vitt som blomtema i år. 

Vitt och silver och grönt och kanske lite rosa och en liten hint av vinrött. 

Så får det bli! 

På tal om sällskap i trädgården. Iris är så lycklig när den får snoka

omkring och upptäcka utomhusvärlden. Det finns både flugor inomhus som

är lite yrvakna efter vintern som man kan försöka fånga. 

Det gick sådär...

Och fjärilar som man kan häpnas över, men som fladdrar alldeles för

högt för att man ens skulle försöka sig på ett anfall. 

Man märker minsann att hon är en riktig liten stadsfröken. 

Men en cool sådan. Träffade häromdagen grannens (snälla) hund som

är van vid katter så det var tryggt. Iris gick fram till hunden men när den ville

komma helt fram till henne så sköt hon rygg och fräste - men backade inte en centimeter. 

Så liten man är så har man koll på sitt revir. 

Bara vädret blir bättre (det slutar blåsa som attan) så skall jag ta och

fiska och se om man inte skulle kunna bjuda henne på en färsk abborre. 

Som sig hör till en skärgårdskatta. 

Nu skall jag gå och tillreda en varm tomatsallad. 

Lite sommarsmaker men i ljummen version så kallt som det än är. 

Brasan sprakar och ljusen är tända. Stugmys! 

Kram från Maggi

 

ATT ÅTERSES

Har man en trädgård som är lite som på distans, så längtar man lite extra

efter att återses efter en vinter. Under vintern som gått har jag varit här

ett par gånger för att se till hur övervintrande växter mår och för

att fylla på mina stora fågelautomater. I år var vintern mild vilket 

underlättade både för övervintrande växter och fåglar. 

Men att få komma ut till stugan och det är påsk och långhelg - hur underbart är inte det? 

Tulpanerna sticker upp lite här och där, mest där jag glömt att jag petat ner lökar, 

men det är nog så det är för många av oss trädgårdsmänniskor. Minnet hinner svika under vintern

fast man är så övertygad på hösten om att man kommer att minnas var man petat ner vad. 

Krukskärvan på stigen påminner mig om den fina krukan som gick itu då den gigantiska

klockrankan hamnade i ett vindfälle förra sensommaren och drattade ikull så krukan sprack. 

Minns klockrankan och sörjer krukan ett tag, sedan är det dags att gå vidare. 

Att återse en trädgård är som att möta en vän. Stillsamt vandrar jag bland mina rabatter och säger 

hej till rosorna, till narcisserna som sticker upp, till alla som visat att de överlevt vintern. 

Mycket i trädgården pockar på uppmärksamhet och viskar - gör något. 

Rännan som leder bort regnvatten är full av löv och barr, det skall jag ta och putsa. 

Men försiktigt så jag inte skadar mossan - den är så vacker. Och en del av

just den här trädgården. Skogsträdgården. 

Min urgamla caféstol i järn blir bara mossigare för varje år. Och jag tänker mer som att

den blir ett med just den här trädgården. Den här skogen har välkomnat den med att bilda mossa

på ytan. Nu måste jag ju tillägga att jag inte använder den till att sitta på. 

Under mina vinterbesök här på stugan hade jag med mig fågelmat både

i form av frön och nötter att fylla på automaterna med, men också självtillverkade talg-

bollar som jag hängde upp lite här och där. 

En del talg-snögubbar av talg hittar du bla  H Ä R 

Trädgården finns ju i ett område med gott om hjort och rådjur. Det har en tendens

att sätta sina...eh, spår...i trädgården. I stenkrukan har murgrönan som nog annars hade

överlevt den milda vintern blivit uppäten. Och samtliga hortensior har blivit "naturligt 

beskurna". Ingen aning om de kommer att blomma i år...

 

Betalade mig lite sjuk häromåret för att jag hade önskat mig en idegranshäck och 

köpte ett gäng färdigt stora plantor. Jag älskar idegran - överlägset den snyggaste 

städsegröna grej man kan ha! Hjortarna tyckte lika och käkade upp mina idegranar

första året. Gaaaahhhh! Kan ju inte täcka in en hel häck, så jag räddade de idegranar

som hade potential att växa till sig och plantera dem i hop tre och tre med tanken att 

formklippa dem till bollar. Bör nämnas att efter hjortarna "beskärning" så fanns inte mycket

annat kvar än några käppar med lite grönt här och där. 

Idegranen hör till de barrväxter som skjuter nya skott direkt från stammen, så med

tiden kanske mina idegransklot blir verklighet. Men att jag behöver skydda dem vintertid

med väv så hjortarna inte äter på dem, det får jag leva med. Om jag vill ha ide-

gran i min trädgård. Vilket jag vill...

Att putsa upp efter vintern är också att städa upp de där ettårigar som fått

stå kvar över vintern. Lite hebe från hösten står där i mossan och minner om min

höstplantering. Och den risiga högen påminner mig om doftliljans fina 

blomning senaste sensommar. 

Ytterligare ett tecken om att hjortarna besökt trädgården. Tulpanbladen var 

avknipsade, här verkar det ändå som om själva blommorna klarat sig. 

Och i morgon skall jag dränka hela trädgården i Trico Garden - det hjälper! 

Så tips till de med trädgård på distans som man inte kan övervaka direkt på

våren - lite senareblommande tulpaner får kanske vara ifred - om man hinner skydda 

dem med Trico Garden. 

Den uppstammade enen har lagt sig på sned. Jag vet inte om jag egentligen vill ha den kvar. 

Om den skall bli kvar måste den får en ny och stadigare pinne att luta sin tillvaro emot. 

Måste fundera. Kanske kan den flyttas, eller så skippar jag den. Lite osäker på vad jag tänkte då 

jag skaffade den...Men det är så där med trädgård. Ibland köper man något som inte sen heller

passar eller som inte trivs. Då skall de väck. 

Barr...

Trädgården finns i gränslandet mellan hav och skog. Skogen är i det här fallet

talldominerad skog. På havssidan om stugan finns krokiga martallar, medan det

på skogssidan finns magnifika gamla enorma tallar - som barrar. Barrar i mängder! 

Ändå vill jag inte avstå från dem. De är så ståtliga och mäktiga! 

Nackdelen är barren och kottarna. Till våren är hela sandplanen

som inkluderar vår infart och p-plats samt vändplats för ett par bilar 

täckt av barr som skall krattas...å krattas...å krattas...

I över tio år funkade de gamla partylamporna som jag riggat bland

vildvinet. I år blev det att ersatta lamporna med nya och samtidigt passade

jag på att binda upp vildvinsrankorna som hängt ner så de nästan nuddat vid

bordet - och in i kaffekoppen. Heh. 

Och så hittade jag i enen några till märkliga hängen som åter påminde om de där 

fettkorvarna jag knådade ihop i vintras för småfåglarna. 

Iris-katten ja. Det var för henne första gången någonsin att stifta bekantskap med

naturen utomhus. Hon är ju en rätt så cool katt, så med en god självsäkerhet tassade hon

ut i "friheten". Hela dagen följde hon med oss när vi pysslade på i trädgården. 

Tror hon kommer att sova gott i natt...

Och hon är nog inte den enda. Havsluften har den magiska inverkan att 

man kan sova nästan hur mycket som helst här ute i skärgården. 

Vaknade visserligen rätt så tidigt i morse, men efter middagen som bestod

av lammstek, potatismos, hel ugnsvitlök och ugnstekta tomater slängde jag

mig på soffan på verandan och sov gott i ett par timmar! 

Nu har det börjat bli mörkt utomhus och känner att det är minsann 

strax läge att tassa upp till sängkammaren och låtsas läsa en stund innan

ögonlocken blir alltför tunga. 

Så skönt att återses - trädgården och stugan och havet. 

Gääääsp och  

Kram från Maggi

 

VACKRASTE KVÄLLEN

Det är torsdagskväll, har precis kommit från bastun och sitter på 

den öppna verandan i nattsärken med en tröja över axlarna och 

undrar hur det ens är möjligt att det är en så här underbart, ljuvlig kväll. 

Bilden är visserligen från igår kväll, men det ser ut att bli en lika fin, 

och varm kväll i kväll. 

Har ätit den sista grillkorven som legat i frysen och väntat på lämplig

tidpunkt för grillkorv. Det var idag det. När barnen var små startade vi 

alltid upp första besöket på våren med bastu och grillad korv. 

Hur lämpligt är det inte av avsluta säsongen med det samma? 

Traditioner må vara banala, men det är kanske de som är de bästa ändå?

Idag har jag packat ihop mitt distanskontor för att starta upp det hemma 

i lägenheten nästa vecka. Idag har jag också tömt skafferiet på sådant som skall

tas hem, packat ner alla onödiga kläder som jag hade med mig - och knappt använt. 

Idag köpte jag också kattmat och kattsand för att i morgon är dagen då 

jag får åka efter vår lilla kattunge! Jag varnar redan nu för kattbildsbombning

i alla fall den närmaste tiden! 

Skall bli så intressant att stifta bekantskap med en ny varelse. 

Kommer hon att gilla att åka bil till exempel? Av mina katter

har ungefär hälften tyckt att det är okej, medan andra hälften har skrikit som

små stuckna grisar om de blivit inlåsta i en kattbur - och o ve och fasa - i en bil! 

Känner efter om det känns lite vemodigt att lämna stugan? 

Jo, det gör det, för det har onekligen varit en annorlunda sommar då vi

faktiskt bott heltid på stugan. Även om jag kommer att komma hit ännu

en sväng i höst (med eller utan katt, heh) så känns uppbrottet mer än det brukar. 

Annorlunda. 

Nu skall jag gå in och tända en brasa. Inte för att det är kallt. 

Men för att det är så jädrans mysigt! 

Kram Maggi

 

SYREBEROENDE

 

Det kan hända att det här kommer att låta smått knasigt, men jag undrar om man

kan bli beroende av frisk luft, av syre? 

Jag tror det, och jag tror att jag är det! 

Redan under många år så har jag sovit med fönstret öppet nästan året runt. 

Sedan vi i april flyttade ut till stugan har vi knappt stängt ytterdörren. 

Den får stå på vid gavel, endast de senaste dagarna har vi stängt den. Inte för kylan,

för det har ju inte varit kallt, utan för fukten. Men efter ett tag med stängd dörr 

känner jag att jag bara måste gå ut, måste ha dörren öppen ett tag, släppa in syret. 

Och vi har bra ventilation i stugan så det är inte det. Men det är inte fräsch luft. 

Jag kan känna det samma när jag övernattar på hotell, hur bra luftkonditioneringen

är brummar på så vill jag öppna fönstret och få in  s y r e ! 

Det är den där känslan av "oanvänd luft" som är så fantastisk. Det ligger en 

slags mental frihet i att andas frisk luft, gärna hela tiden! 

Jag kan ju inte vara ute hela tiden, men jag vill kunna ha fönster eller dörrar öppna. 

Därför är jag lite...fundersam, är kanske det rätta ordet, inför hösten därhemma. 

Vi kommer inte att kunna öppna vare sig balkongdörrarna eller sjösidans fönster

innan balkongerna är färdiga någongång på vårvintern/våren. 

Och fönstren mot gatan måste jag kattsäkra så de kommer inte heller att 

kunna stå på vid gavel (så mycket vädringsfönster nu ens kan kallas stå på vid gavel? 

Dessutom kommer det bara in lite med byggdamm pepprat syre genom plastfilter. 

Nam! 

Låter ju som ett fånigt litet problem, men faktum är att jag ser inte alls

fram emot en instängd tillvaro - i månader ännu. 

Jag är ju knasigt glad över att vi hade möjligheten att bo på stugan under

en stor del av fasadrenoveringen, och det blir ju så fint...sedan! 

Och vi hade ett riktigt bra avtal med vädergudarna denna sommar.

Men mitt syreberoende börjar nog redan skicka ut små hjärnspöken till mig. 

Hur min sömn kommer att bli urusel när jag inte kommer att kunna knarka

syre åtta timmar om natten. Har jag förresten nämnt att då jag hade en sådan 

där mojäng på armen som kollar hur mycket djupsömn man sover så 

visade den nästan alltid att jag sov över halva tiden av natten djupsömn. 

Och somnade så gott som på direkten när jag lade huvudet på dynan. Det behöver 

jag ingen mackapär till. Jag drar ett djup andetag av syrerik sovrumsluft, drar

täcket över axlarna - och somnar. 

Sådana symptom har mitt syreberoende. 

Kram Maggi

LÄR STUGLIVET EN PRAKTISK MINIMALISM?

Vi börjar nu så smått packa ihop oss för att dra hemåt efter nästan fem månader stugliv. 

Har varit intressant att märka hur få klädesplagg jag använt av alla de jag släpade med mig. 

Och då lovar jag att jag var ganska nogräknad redan från början. Samtliga kläder, skor och 

hygiengrejer rymdes galant i en IKEA-kass. Och ändå finns det plagg som 

jag inte alls använt under hela tiden här på stugan. 

Känns nästan lite knasigt med hur lite jag klarat mig. 

Nu spelar det ju in att jag jobbar på distans så jag behöver inte tänka på 

att klä upp mig för kontoret. Men även under hela pandemitiden och nu

efteråt då jag fortsatt distansa så klär jag mig annorlunda då det är arbetsdagar. 

Det är som om jag skulle känna mig lite mer fokuserad, lite mer skärpt då. 

Inbillar jag mig! Heh.

Och så har jag nästan alltid på mig skor då det är arbetsdag. 

I övrigt tassar jag för det mesta barfota. 

Skor är jobb, barfota är fritid. 

Sedan är det faktiskt så att jag har bara använt ett par skor under den här tiden. 

Eller jag har ett par andra med. Snörkängorna som jag tänkte jag skulle använda nu 

på hösten - men det har ju varit så varmt så de har jag haft på mig kanske två gånger. 

Hade också ett par sandaler, men deras botten är så hala att de kan jag inte alls

använda här på klipporna, och så har jag glömt bort att jag har dem ens. 

Mina sneakers börjar verkligen se ut som om de varit med ett bra tag - vilket de 

också har! Tror jag köpte dem -20 eller-21. Och varit mina favoriter varje sommar! 

 

Har man begränsat med förvaringsutrymme så blir det automatiskt att man måste välja bort. 

Och då utkristalliseras också mycket tydligt vilka kläder, skor och accessoarer är

ens verkliga favoriter. När jag kommer hem är det nog läge att se på kläderna i garderoben

med kritisk blick. Inte vill jag hemma heller ha onödiga saker som tar plats, 

även om det råkar finnas förvaringsutrymme. 

Så jo, stugliv gör en till minimalist. Lite i alla fall. Automatiskt.

Sitter i mitt soffhörn och skriver, ute brusar havet sin eviga sång. 

Har lagt på lite klassisk musik och tänt ljusen. Det är hur mysigt som helst. 

De disiga morgnarna, med nattfukt kvar i spindelnäten är lika vackra och

magiska som alltid. Bastun doftar och känns lika gott som alltid.

Ändå börjar jag längta efter golvvärmen i badrummet därhemma. 

Fukten som kryper från skogen och från havet gör allting här lite småkyligt

trots sprakande brasa, elbatterier och det faktum att det är rätt varmt ute för årstiden. 

Jag börjar uppenbarligen längta hem nu! 

Har ätit egen zucchini, rödbetor och morötter så det kommer ut ur öronen. 

Jag längtar efter att en fredagkväll beställa hem en pizza och slippa stå vid spisen. 

Tror gubben längtar efter en diskmaskin han. Han är nämligen min diskmaskin här på stugan. 

Jag tvättar, han diskar, vi lagar båda mat, så har det alltid varit. 

Men hämtmat - det skulle kännas riktigt välkommet! 

Mat som någon annan tillrett och som man kan äta hemma i det där andra soffhörnet. 

En vecka, sedan hämtar jag lilla Iris-kissen och flyttar hem igen. 

Då får det bli höst på riktigt! 

 Kram Maggi

 

STANNA ELLER INTE - DET ÄR FRÅGAN

Hur sjutton skall jag göra? 

Dilemmat är lite löjeväckande, jag är medveten om det. 

Och det luktar i-landsproblem om det så att man knappt kan andas i

närheten av mina tankar. Det oaktat ger det mig lite bryderi-rynkor i pannan. 

Skall jag stanna kvar på stugan ännu några veckor? Vädret är ju underbart och 

här är bara så skönt att vara. Vilken början på september liksom, värmebölja och

bara ljuvlig varm höstbörjan. Vill inte släppa stuglivet än.

Men så har jag då en liten kattunge som är alldeles fem före mogen för ett nytt liv

med oss. Kan jag ta henne hit ut till stugan för ett par veckor innan vi sedan 

flyttar till stan? Eller är det bättre att ta henne direkt till stan, så hon får vänja 

sig med bara ett nytt hem - så här i början? 

Samtidigt är det fortfarande fasadrenovering på full gång därhemma så

kan vara lite hårda ljud och så. Vilket är bättre? 

Att mellanlanda på stugan och bli bekant med oss människor.

Eller att direkt åka hem till det "riktiga hemmet" och där få börja känna

sig hemma? Med både oss och hemmet? 

Ena stunden lutar jag åt det ena alternativet för att nästa stund tycka att det andra är 

en bra mycket bättre utväg. 

Fördelarna med att stanna är det ljuvliga höstvädret som verkar fortsätta. Växterna

i mina krukor som ännu är så fina. Höstfärgerna som bara är på början. 

Hösten i skärgården med alla flyttfåglar som samlas. 

Lökar som jag beställt och som skall fås i jorden. 

Hittade på Zetas majlök som jag tror är den växt som en tidigare granne hade växande vid

sin trappa. Jag beundrade den alltid, men husägaren visste inte vad det var för en växt 

för den hade funnits där då de flyttade in. 

Kan inte veta säkert, men jag tror att det var just majlök. Och oj oj...den är så fin! 

Och bara tanken på att återvända till ett inplastat hus får mig att känna mig instängd. 

Jag, eller vi, som levt utomhusliv i nästan fem månader. Sovit ute, men under tak. 

Ätit ute, men under tak, jobbat med fönster på vid gavel. Och plötsligt vara så utan 

kontakt med allt som är ute. Ingen balkong, inga fönster som går att öppna. 

Ingen vy över sjön. Inga naturljud som förirrar sig in. Inget syre - känns det som! 

Nej, jag skall inte klaga! Har haft möjligheten att vara större delen av tiden då

fasadrenoveringens bullrigaste arbeten utförts här på landet. Och jag skall nog 

klara av ett par, tre månader i plastbunkern. Mest funderar jag på vilket alternativ

skulle vara bäst för vår lilla kissekatt. 

Snart är stunden här då jag måste bestämma mig...

...stanna eller inte - det är frågan! 

Kram Maggi

 

DET KOM EN REGNFRONT

Idag har jag drabbats av någon form av melankoli. 

Melankoli över att sommaren nog kommit till sin ände för i år. Trots värmen. 

Samtidigt känner jag en barnsligt ärlig tacksamhet över sommaren som gått. 

Att jag haft möjligheten att tillbringa hela sommaren här på stugan, här ute i skärgården. 

Kanske är det regnfronten som med sina regntunga moln bidrar till min melankoli. 

Kanske är det faktumet att sommaren nog börjar dra på sina sista strängar som jag 

upplever detta vemod. Det är ändå inte en otrevlig känsla, bara en slags tyngd inombords. 

Något som kanske hör årstiden till? Trots att hösten faktiskt är min favoritårstid. 

Låter lite snurrigt och avigt det där, jag vet. Men det är nu som det är. 

Så jag njutit av denna sommar. Av dess stressfrihet och vardagens lugna lunk. Kanske

är det det som jag inte är helt redo att lämna än. Även om jag jobbar sedan några veckor 

så kan jag göra det på distans. Från ett litet kontorskrypin vars fönster öppnar sig mot havet. 

Där rosorna blommar på baksidan och jag kan ta min kaffepaus medan jag stoppar

näsan in i dessa ljuvligt doftande rosor. Jag har tid, och ro, att upptäcka små kryp.

Den rosa (!) spindeln på bilden är en höstspindel. Den väver sina nät i fönstersmygen intill

korgstolen där jag intar mitt morgonkaffe. Med lillungen brukar vi whatsappa våra spindel-

iakttagelser. Han har korsspindlar som väver enorma nät i sin trädgård. 

Det brukar jag också ha, men i år har jag inte sett bara ett rejält nät. 

Och det också på ett ställe där jag inte kommer åt att fota själva korsspindeln. 

Många har obehag för spindlar, något jag inte alls har, men kan förstå det för

jag känner något liknande gentemot gräshoppor. De är inte att lita på - de skuttar lite hit

och dit helt utan logik, medan spindlarna håller sig till sina nät och sina trådar. 

Vaknade förresten häromnatten att jag hade en enorm vårtbitare i taket precis ovanför

där jag sover. Eftersom jag sover uppe på ett loft är det inte speciellt högt till tak. 

Den morgonen var jag ovanligt rask när det gällde att ta mig upp ur sängen...Hu! 

Är inte speciellt "mesigt lagd", men nog får jag erkänna att det var gubben som fick

krypa upp på loftet och föra ut vårtbitaren. 

(Googla den - den är  e n o r m ! )

 

Det är nästan ofrånkomligt att man kommer närmare naturen och naturfenomen 

när man bor så här som vi gör på stugan. Sådant påverkar en nog. Att bo mitt i naturen. 

Att andas havsluft och skog. Att höra alla ljud. Att iaktta alla skiftningar. 

För ett tag sedan var solnedgången alldeles knallrödorange. Läste att det berodde

på rök från skogsbränderna i Kanada som gör att ljuset bryter på ett annat sätt än vanligt.

Röken är inget man märker av, den finns där i de högre sfärerna då den nått oss här i Nord. 

Visst är ju solen grann nästan alltid då den går ner, men under några dagar var den nästan

overklig. Även om den färgen bara varade en kort stund, så var det spektakulärt att se. 

Näe, nu skall jag ta och gå en liten sväng. Det är soligt igen, och vinden har 

mojnat - om än det lär vara temporärt. I morgon skall det blåsa rejält igen. 

 Kram Maggi

ALLT OM MAT OCH LITE OM TOMAT

Det har knappast undgått någon att jag är en vän av god mat. Minns inte riktigt när

jag köpte min första tidning Allt om mat. Måste ha varit någon gång på 90-talet? 

Minns märkligt nog när jag läste min första riktiga inredningstidning. Det var i juli 1989. 

Var precis nyförlöst med min förstfödde och i sjukhusets aula fanns ett nummer av

Hus och Hem och i det numret en artikel om hur man skulle bygga en inbygd

säng i "gammeldagsstil" med pärlspont och ja...ni kan föreställa er? 

Precis sååå skall min 4 timmar gamla grabb få det när han växt till sig lite grann, 

minns jag att jag tänkte. Just den inredningsidén förverkligades aldrig, 

men det kickade igång mitt inredningsintresse. Matade ett behov av skönhet i hemmet

som jag nog alltid haft inom mig. Jag var ju ändå bara 14 år när jag första gången 

målade om mitt rum - själv. Till mina föräldrars smärre förtvivlan. 

Men det blev fint! Tyckte åtminstone jag. 

Men tillbaka till mat. Och mattidningar. Eller tidningar över lag, kanske. 

Under större delen av mitt liv har ändå tidningar varit en större källa till inspiration än 

det stora vida inter-nätet. 

Som kuriosa kan nämnas att Google är lika gammal som min sistfödde, 1998, men 

jag skulle nu säga att det - för mig - dröjde tio år till innan jag har något som helst minne

av att jag skulle ha googlat ett recept. Minns ni? 

Men det är ju det man gör idag, googlar ett recept. Jag har till och med frågat AI-chatten

(Chat GPT) vad jag skall laga för mat med de ingredienser jag har hemma. 

Funkar förresten överraskande bra! Tror absolut att AI hjälper många att fixa till mat

av det man råkar ha hemma. En slags virtuell Martha. 

Men tillbaka till tidningen! Mattidningen. 

Det är länge sedan jag köpt ett nummer av Allt om mat, eller någon annan mattidning. 

Men då jag senast var in till "storstan" för att fylla på skafferiet så hände det sig

att det slank ner senaste numret av tidningen. Väl hemma blev jag lite besviken. 

Tidningen kändes både mindre och "billigare" i sin kvalitet än vad jag mindes. 

Saknade den där känslan av Ooih! och Wow! och Aaaah! när jag bläddrade

framåt bland de lite sladdriga sidorna. Insåg att tidningens tid som papperstidning kanske

är inne på sina sista år. Min tanke bekräftades av chefredaktörens ord i början av tidningen:

"...har vi 240 000 läsare av papperstidningen och 989 000 på alltommat.se".

När siffror får tala, talar de sitt tydliga språk. Papper får ge vika för det digitala. Det

är bara så. Vill vi det eller inte. En utveckling som startade 1998. Med google. 

Han, min förstfödde som aldrig fick den där inbyggda sängen som jag såg i en inredningstidning

när han var typ 4 timmar gammal, jobbar med framtidens digitala utveckling. Jag fattar förfärligt

lite av det som han talar om även om jag inte upplever mig helt tappad bakom den digitala vagnen. 

Så mycket spännande - och kanske lite skrämmande - är på kommande. 

Eller kanske det inte alls är skrämmande, kanske det bara är en helt vanlig, sund utveckling?

Hade nöjet att vara fotografen som fotade bilder till ett AI-projekt på tekniska muséet i Helsingfors

tillsammans med grabben min. Mina bilder är bara en liten, liten del i ett större projekt, men

intressant och givande att få vara med på ett litet hörn är det allt. 

Men...Känns nästan som om jag själv nu skulle lägga en liten era bakom mig. 

Men jag tror jag köpt min sista Allt om mat-tidning. Den ger mig inte den känsla av

lite matlyx som jag vill ha då jag köper specifikt en mat-tidning. 

Med det inte sagt att jag inte skulle tassa in på deras hemsida, det kommer jag ju att göra. 

Sälla mig till den allt mer växande digitala skara amatörkockar på deras webbplats. 

Deras och många andra platser där man hittar det man vill kocka precis då andan faller på. 

*

Men nu skall vi inte glömma tomaterna. Det skulle ju handla lite om tomater också! 

Min egen mycket blygsamma tomatodling har i år varit en....mindre katastrof. 

De tomater jag fått har smakat nada, även om den samme grabb som jag här tidigare nämnt

så gentilt tröstade mig att visst är de också lite små-goda, fast inte som de som vi köpte 

av den lokala odlaren, förstås. Tack och lov för lokala odlare som levererar tomater som 

man kan lite dö för. Och som gör familjens samtliga kockar lite lyckliga. 

Vi som vill uppleva allt om mat. Och sommarsmaker när det är som bäst. 

Ha en skön vecka, 

 Kram Maggi