VILLA-AVSLUTS-AFTON

Det regnar, ett stilla stril, skönt att lyssna på, men bidrar till att 

allt känns fuktigt och kallt. Och jag fryser. Klär på mig en

dunväst över den långa fultröjan och huttrar till. Fötterna 

känns iskalla. Borde hämta ett par sockor, men orkar inte stiga upp för

att gå in och leta efter ett par. Stuvar mina bara fötter i ett par sneakers 

och hoppas att de skall hjälpa till att få fötterna varmare. 

Sitter på verandan och skriver. Visst kunde jag gå in, men då försvinner

ljudet av regnet, och det vill jag inte. Kanske regnet skulle ge lite nya svampar

i skogen? Den senaste tiden har det varit rätt torrt just här hos mig. 

I och för sig, så hinner de knappast växa upp innan det är dags att packa ihop

oss och resa hemåt. Till staden, till golvvärme, innetoalett och hämtmat! 

Och fultröjan skall få en sväng i tvättmaskinen - som så mycket annat. 

Skall bli intressant att se hur Iris-katten kommer att ta det med stadsliv igen? 

Att bli innekatt efter ett par månader som frigående katt. 

Jag har njutit av att se henne tassa omkring, hämta en näbbmus nu och då och hitta

en solig och varm plats för sin eftermiddagslur. 

Hemma i stan skulle jag aldrig vilja släppa henne fri, till det finns det för mycket trafik,

men främst är jag rädd för en massa illasinnade människor, faktiskt. 

Bilar kan man lära sig att akta, men att läsa människors avsikter är inte lätt. 

Inte för en katt som bara mött snälla människor och har total tilltro till människornas

välvilja. Bara att läsa till exempel på Facebooks kattforum för att inse att 

katter inte populära hos alla. 

Katter äter miljoner fåglar varje sommar, sägs det. Jag har otroligt svårt att 

tro det. Mina katter har under alla trettio år med katt tagit väldigt få fåglar. 

I somras, som några sommar innan, har vi ett svalpar som byggt bo under vår brygga.

Och på bryggan har sädesärlan sitt bo. Första gångerna Iris gick ner på bryggan

anföll svalorna henne, men hon visade noll intresse för dem. 

Likaså fick sädesärlan vara ifred. Också då hela familjen trippade omkring på

bergen och jagade småkryp fick de vara ifred för Iris. Och svalorna, de slutade helt

bry sig om henne då hon gick ner till bryggan. 

Annat läte var det när minken kom. Då blev svalorna lite stressade nog. 

Vi råkade se när den kom och gick själva också ner till bryggan för att jaga 

bort minken, men den hann smita någonstans i gömman innan vi hann ner. 

Ett par timmar senare såg jag hur Iris verkade väldigt nyfiken på någon 

under trappan ner till stranden. Och vips hoppade minken fram, och Iris efter. 

Minken sprang igen ner till bryggan, men Iris, som inte är mycket större än minken,

rusade efter och jagade iväg minken! 

I skrivande stund, då ovannämnda skedde för en vecka sedan, har svalboet fått

vara ifred. Det är alltså svalornas andra kull som nu snart skall bli flygfärdiga. 

Nu är det ju kanske inte heller helt riskfritt att ha en frigående katt här i

skärgården heller, men riskerna är ändå färre. 

Vi har lo här, och så havsörnen förstås. 

Av de två tror jag lon är en större fara. Det verkar ändå som om Iris inte går så

långa turer utan håller till ganska nära stugan ändå. Och så får man hoppas att

lon inte känner för att ta vägarna förbi just här. 

Nähe, nu skall jag ta och börja värma bastun, det skall bli

villa-avsluts-aftons-bastu ikväll och en middag bestående av

lite ditt och datt från ett allt sinande skafferi. I morgon blir det

middag med vänner som faktiskt aldrig tidigare besökt vår stuga! 

Skall servera en fisksoppa med lite hetta - passar bra när hösten står

och stampar i farstun. 

Ha en skön helg alla! 

Kram från Maggi

 

HÖSTTYSTNADEN

Höstens tystnad är annorlunda. Eller kanske alla årstider har sin egen sorts

tystnad. Sommarens tystnad här ute i skärgården är liksom lätt som en fjäder, 

medan höstens tystnad på samma plats är liksom tyngre. Den lägger sig lite

mer kompakt omkring en, och den kryper intill en på ett annat sätt. 

Det skall bli regn idag, man ser det på molnen. 

När det är så här tyst kan jag höra de allra första dropparna mot

bergeniabladen som växer precis här nedanför verandafönstret. Talgoxe-

familjen tjattrar runt i den närliggande tallen. 

Köpte förresten en påse nötter när jag senast var till butiken. Det är väl inte läge än

att börja sätta ut mat åt fåglarna, men passade nu på när det fanns. 

Snart är det ändå höst på riktigt. 

Det är ett skönt regn som kommer. Så där stilla, nästan lite försynt. 

Havet ligger fortfarande alldeles spegelblankt. Det skall ändra läser

jag på min väderleksapp. Till eftermiddagen skall det blåsa upp. 

Skall gå och bunkra upp med ved både till bastun och in till stugan. 

Katten hade lyckats med konststycket att låsa in sig i bastun här under

morgonen. Hörde henne jama, men kunde inte lokalisera varifrån jamet

kom. Det lät så litet och ynkligt, hennes jamande. Inte som när hon

smått uppfodrande påpekar att matskålen är tom. 

Den uppmaningen tar man inte miste på. 

Där ligger hon nu på veranda-soffan 

och tar igen sig efter morgonmålet, och bastuäventyret, 

innan det är dags för lite lunch. Regnet har upphört och jag

skall också ta och aktivera mig lite.

Iklä mig gummistövlar och kliva ut i hösttystnaden. 

Kram från Maggi

 

EN SENSOMMARSTORM KOM

Det kom en storm och ruckade om i sommaren ett tag. Hade på lördagen mina

barndomskompisar på årliga träffen här på stugan. Som rätt introvert har jag 

säkert färre ytliga vänner/bekanta än mången annan men jag har en  handfull eller

två riktigt goda vänner. Vänner sedan årtionden som jag vet jag skulle kunna ringa

när som helst på dygnet om så skulle behövas. Och jag hoppas - och tror - att det

är ömsesidigt. Två av dessa träffar jag annars också nog i vardagen genom gemensamma

hobbyn och så, men de här sommarträffarna här på stugan har blivit en tradition

och lite av ett begrepp. Det som pratas här - stannar här är vår devis. 

I år blev det kräftor i ett synnerligen ickesomrigt väder med regn och blåst

och första natten då jag snudd på frös när jag sov ute på verandan. 

Hösten är onekligen och väntar där bakom knuten. 

Gässen samlar sig ute vid skäret och deras skränande är ett av de mest

kära sensommarljud som jag vet - även om det finns ett visst vemod i det hela. 

Inför stormen flög de i stora flockar över vår stuga för att söka sig till lugnare vikar 

ännu längre inskärs.  Det ligger som sagt ett vemod i det hela men också ett slags

skönt lugn över att det tippar mot höst. Sommaren är ändå liksom mer aktiv

på nåt sätt. Även om det just för min egen del denna sommar verkligen inte varit det. 

Har haft en av de mest lata somrar någonsin. 

 

Att det lider mot höst märks också inne i byn. Torgdagarna blir färre och i och med

att skolorna börjat är det glest med sommargäster i hamnen. Desto tacksammare 

är jag för den här lilla "kojan". Längs vägen står den uppdukad med grönsaker, rotsaker,

sommarblommor, bakverk, mjöd, bär, svamp...till och med lokala vindruvor! 

Bara att plocka åt sig och betala med kontant i en mjölkstånka fastkedjad 

i en tall, eller så betalar man digitalt. 

Mjölkstånka är vad jag vet en finlandism, vet inte riktigt vad den där stora 

mjölkkannan som man förr bar ut till vägen heter på "ren svenska"? Längs vägarna

fanns för ändamålet byggda små hus, mjölkbryggor tror jag de heter, 

för avhämtning av mejeri-bilen. 

Nå, hur som helst så har den lilla mjölkbryggan som också funnits vid detta vägskäl

växt till sig och är världens bästa självservice-torg - med de godaste av tomater! 

Och i den gamla lilla byggnaden som förr var mjölkbrygga finns nu ett bokutbyteri. 

Hämta en bok - låna en bok. Intill finns också en liten koja där man kan köpa

för en mycket liten slant böcker, tidningar och bordsspel. 

Allt sådant som man kan behöva på stugan när vädret är ruggigt. 

*

Nu är det måndag och vädret är igen soligt och nästan somrigt. 

Vinden ligger på ännu här så ylletröjan är ingen överdrift här ute på udden. 

Var en sväng till butiken och där kände jag mig minst sagt "överklädd" med min 

tjocka tröja bland alla andra i shorts och t-skirt. Heh. 

Ta vara på er själva - och på de där viktiga vännerna. 

För de är nog värda mer än guld. 

Kram från Maggi

MAN BEHÖVER SÅ LITE

Häromdagen frågade en av gubbens nya bekanta, som är en inbiten

stadsbo, att hur stort sommarhus har vi riktigt när vi kan stanna där

i månader utan att komma hem (efter mer kläder) emellan. 

Han skulle bara veta! Huvudstugan, låter pompöst,  är kanske 35 m2 och består av ett

rum och ett pyttelitet - men effektivt - kök som vi brukar sjunga om att

"detta kök är inte stort nog för oss två..."

Sedan finns det en liten övervåning som egentligen bara består av lite förvaringsutrymme

under snedtaket och en gång och ett sovrum där man knappt kan stå rak som

fylls nästan helt av vår dubbelsäng som inte ens är fullbred. 

Så har vi verandan, som är till hälften öppen, som innefattar en soffa/säng

ett bord med en elgrill på och så ett utdragbart matbord för 4-8 personer. 

Sommartid intas de flesta måltider där, oavsett väder. 

Inne i stugan finns också ett matbord men faktum är att det skall vara 

riktigt ruskigt väder för att vi skall äta där. Inne finns också en skön soffa att 

sjunka ner i när det blivit mörkt ute och man tänt en brasa för att

antingen värma upp eller bara få bort fukten från...allt. 

När stugan ligger bara några tiotal meter från öppet hav så är det

ibland som att vara på en båt - allt är fuktigt mest hela tiden. 

Så finns där också en liten garderob. En som lillungen hade när han var liten,

så vi talar i barnstorlek. Lite lägre, lite smalare, lite färre hyllor och en klädstång

som är hög nog för en skjortblus, men allt som är längre än det får jag hänga 

på gardinstången bakom soffan. Funkar samtidigt som gardin...heh. 

På krokar i skrubben har jag påsar för strumpor, undisar, bh:n, toppar

Sparar massor med utrymme och efter ett tag lär jag mig att påsen med gult

band är för undisar, den minsta för strumpor etc.

I en liten stuga får man tänka som i en husvagn, eller i en båt. Man 

behöver inte så mycket. 

Vi har en liten, yttepytte, gäststuga - kallas sovstugan -som bara rymmer

två sängar och ett nattduksbord samt två hyllor ovanför sängarna. 

Och några krokar på väggarna för att hänga kläderna på. 

Ungarna och deras kompisar har huserat där. Numera är det en 

liten fristad om man vill dra sig tillbaka för en tupplur, eller för att läsa en

bok i lugn och ro. Fast nå...lugn och ro finns här överallt när medelåldern 

bland de som huserar här just nu är 56 år...kattens ålder frånräknat! 

Vi har alltså storungen på besök, så han drar ner medelåldern något.....heh! 

Handdukarna förvaras i en korg utanför bastun. Och torkas antingen på tvättlinan, den

är förresten förnyad i år till en i gammal stil, en mer autentisk än den förfärliga i

knallblå plast som hängt med i eviga tider och som jag bara inte fått utbytt. 

I år brast den, så ja...det var på tiden.  

Ja, eller så torkar vi dem i eftervärmen i bastun. 

Så har vi det sk.annexet. Låter lite tilltaget det också, men är egentligen

ett sommarkök, men utan just kök, med glasdörrar och två stora fönster, men kvadratmetrar

kanske någonstans mellan 12 och 15? Minns inte helt. Där finns en enkelsäng som kan

fås till en dubbelsäng vid behov. Mitt skrivbord för de dagar jag distansjobbar, finns där 

och ett par små garderober (också de i typ barnstorlek, fast nya) som slukar printer och annat som

jag behöver i jobbet och så lakan, extra sängkläder och gubbens kläder. 

Låter lite oromantiskt, men förr sov vi tillsammans i huvudstugans övervåning, men 

eftersom han - med åldern - stiger upp ett par gånger för att kissa och trapporna

upp är mer som en stege och han inte vill tända lampan för att inte väcka mig (snällt) 

så han ser var han skall gå utan att ramla och slå ihjäl sig, så sover han i annexet. 

Själv sover jag lite enligt väder och vind beroende på här

eller där. Sommartid när nätterna är hyfsat varma sover jag gärna på verandan

men i synnerhet när det börjar bli så där tokfuktigt så drar jag mig till övervåningen. 

Vi har två toan. En traditionell torrtoa som är den vi använder mest, men har 

också skaffat en el-toa som faktiskt används jättelite, men installerades med 

tanke på att man inte blir yngre...

Och för de där riktigt mörka och kalla höst- och vinterkvällarna. 

Så nej, det är inte ett stort hus vi lever våra sommarmånader i. Och inte har vi så mycket

grejer heller. Undisar och så handtvättar jag efter behov och när det behövs större

tvätt så bokar jag tvättstugan inne i byn och passar samtidigt på att äta en god

lunch medan tvätten sköter sig. En snyggtröja blev jag tvungen att inhandla i 

sommar. Men utöver det har jag klarat mig med det jag hade med mig. Och

det rymdes i en lite större korgkass, så inga kappsäckar här, inte. 

Det som är intressant med det här, att inte ha så mycket utrymme, men samtidigt

stanna för en längre tid, är att inse med hur lite man klarar sig. Och det alldeles

utmärkt. Vilket får mig att undra vad det är som jag fyller mina skåp därhemma

med? Okej, det må vara vinterkläder och sådant som ju tar plats. Men ändå. 

Att bo så här en längre tid får en att inse hur lite man behöver 

och ändå liksom ha allt. 

Har sett på nytt den charmerande serien Badehotellet i sommar och tänkt att hur sjutton 

klarade de sig med bara ett rum en hel sommar, men jo man klarar sig. 

Hur bra som helst. Och det är ganska befriande! 

Kram från Maggi

 

AUGUSTI OCH ETT BRÖLLOP TILL MINSANN

Tidigare i somras blev jag alldeles fladdrig i hjärtat när jag öppnade min

mejl och hade en inbjudan till bröllop nu i augusti. 

En av mina favoritmänniskor sedan över femtio år (!) tillbaka skulle

säja JA! till sin alldeles, alldeles egna favoritperson. 

"I den här åldern" - vi är jämngamla - är det inte så där att det ordnas

bröllop speciellt ofta och därför blev det extra skoj att de här 

två skulle göra det. De har ju varit ett par i femton år redan, så ingen

ny förälskelse precis. Men åååh, va fina de var!

Dagen före bröllopet ringde han, min kompis, och lät lite stressad

på rösten. Glad, men stressad. 

Du vet när någon börjar samtalet med; 

- Det är helt okej att säga nej, men...

Plötsligt hade de kommit på att de kanske sen också skulle vilja ha en

(proffs)fotograf till sitt bröllop, trots att bröllopet var meningen att vara högst

incognito. Och ja, de kom att tänka på mig. Mig!??

Jag som alltid sagt att jag ogärna fotar människor, och absolut inte under

några som helst förutsättningar bröllop - dop eller begravningar - inberäknat. 

Det är alldeles för mycket som kan gå fel, tänker jag. 

Man kan liksom inte följande dag, när minneskortet kraschat ringa och säga;

- Äsch då, kan vi ta om det här...

Och ändå...trots mitt heliga löfte till mig själv så

hörde jag mig säga att visst kan jag ta kameran med, men...

Och så kom det sig att jag blev bröllopsfotograf för en kväll då två

underbara människor lovade älska varandra i nöd och lust vid

en sagoligt vacker liten sjö som betyder mycket för dem båda. 

Parets önskan var att inga fotografier, av mig eller av andra tagna, skulle delas 

på sociala medier och det respekterar jag naturligtvis. Fick ändå lov

att slänga ut ett par bilder här på bloggen. 

Bara för att bloggen min är lika delar min egen tidskapsel - så länge som jag hållit på! 

När jag gick igenom bilderna så både skrattade jag högt för mig själv 

och fick tårar av beröring i ögonvrån. Hoppas jag lyckades

fånga den stämning som rådde på bröllopet i mina mycket

ex tempore-bilder. Kanske å andra sidan bra att jag inte riktigt visste 

vad jag gav mig in på. Att bilderna kan förmedla den spontana glädjen, 

och lite av den godhjärtade yrseln som rådde. 

Ett bröllop som såg exakt ut som paret som vigdes. 

Glada, skrattande, yra, berörda, hjärtliga och alldeles, alldeles kära! 

*

Ja, det var väl allt för denna gång. Vädret har blivit svalare vilket

har för egen del mottagits med glädje. Skönt med lat-

sommardagar också förstås, men man blir liksom lite klarare

i tanken när det uppstår lite hönshud längs armarna nu och då. 

Kram från Maggi