ETT NYTT FÖRSÖK MED TEXT

Satt häromkvällen i mitt soffhörn och skrev ett rätt så långt inlägg där

jag filosoferade över hur viktig stugan är för mig, och i synnerhet vilken

stor roll den spelade för mig mentalt under de år så jag var utmattad och sönder-

stressad av lite för mycket krav. 

Men texten försvann! Det har inte hänt på åratal, att Blogger liksom

inte alls sparat texten medan man skriver. 

Tror inte speciellt mycket på ödet, men efter att den första ilskan och 

frustrationen hade lagt sig, så tänkte jag att kanske det inte var meningen att 

gå tillbaka till de känslorna som då var jobbiga och som jag faktiskt inte

ens skrivit om innan här på bloggen. Och inte lyfte jag nu fram de nu heller, 

mer bara vikten av att jag hade denna stuga att dra mig tillbaka till och 

andas fritt och uppleva en kravlöshet som var helande. 

Skrev också om att även om jag än i dag upplever samma njutning

att komma ut till stugan, till gränslandet mellan skog och hav, så är

det inte på samma sätt befriande. För i dagens livssituation har jag inget

jag behöver "fly" ifrån. Skrev också att jag minsann inte saknar stressen

och utmattningen, absolut inte, men att det inte heller känns

lika starkt i själen att få dra sig tillbaka till tystnaden. 

Skrev också att jag ibland faktiskt har tänkt på att stugan var min 

räddning. Inte för att jag då bara kom ut hit för att vara, nejdå jag

pysslade på. Målade, putsade, fejade och inredde. 

Inredning, eller "behovet" att ha det vackert omrking mig har aldrig varit

ett krav för mig. Jag blir lugn och trygg i en miljö som är vacker för mig. 

Vad andra tycker och tänker om mina val av vare sig kläder eller ting

har aldrig betytt något för mig. Men det som har betydelse är att jag blir 

väl till mods och glad av att omge mig med estetik, min estetik. 

Mja...vad vill jag nu egentligen säga med detta? 

Kanske att man inte skall underskatta den "självhjälp" och 

en stunds flykt från vardagskrav som enkla små grejer kan ge en. 

Numera när jag kommer ut till stugan, tänder brasorna, en i bastun och en

inne i stugan, så fylls jag av en tacksamhet över detta ställe som nog

en gång i tiden räddade mig från att sjunka ännu djupare i 

stress-träsket och höll min näsa ovan ytan i utmattningens vågor. 

Kram från mig

 

KYLSLAGEN PÅSK OCH STUGÖPPNING

Det blev nu ändå så att vi åkte till stugan, vattnet kopplades på av en 

bybo som kan det här si så där tusen gånger bättre än vad vi gör. 

Det är krångligt med alla pumpar och kranar och vippstakar som skall 

vara i rätt läge för att vattnet skall forsa till. 

Vi är två stugor som delar på samma brunn så det är en hel del trixande, 

så vi har valt att låta proffsen sköta det här vår och höst. 

Samtidigt satte han på lite värme i stugan så det inte var helt iskallt då 

man kom. Men det tar ändå ett par dagar innan vinterkylan och fukten 

försvinner från stugan. Tredje dagen här nu, och nu börjar det kännas varmt och

mysigt inomhus. Tänder en brasa nu och då för att få bort vintern som satt sig

i väggarna. Men tar det försiktigt med eldandet - pipan är ännu kall och fuktig. 

Och så städar man...å städar. 

Försöker varje höst vara så noga med att inte lämna minsta lilla smula

ätbart i stugan, men i höstas blev uppenbarligen en skål med

Marianne-godis framme på en hylla (trodde väl den var tom, skålen) och

ja mössen har haft kalas i vinter. Små, små rödvit-randiga flisor av godis papper

fanns överallt!  Och dessa små pripelbajskorvarna. 

Hade också glömt ett par t-skjortor i hörnet av ett skåp, och minsann hade

inte mössen haft det som sitt vinteride, bara att slänga dem. Urk! 

Gick igenom allt annat, korgen med sockor och mössor och vantar, 

men de verkar ha blivit lämnade ifred. 

Mössen är söta - ute i naturen - men är inte överförtjust i dem så här

på vårkanten...

Och inte är jag så här på vårkanten överförtjust i hjortar och rådjur heller. 

De har, som jag kanske nämnt, ätit upp alla mina idegransbuskar och lämnat

bevismaterial efter sig dessutom, så ingen oklarhet i vem som är den skyldiga. 

Har precis beställt den taggigaste av alla taggiga rosor som jag skall ha i

stället för de uppätna idegranarna. Ha! Tugga på där om ni kan, hjortskrällen! 

Tog hemifrån lite nötter och pumpafrön som hade blivit oanvända hos oss och 

bjöd på lite godis åt fåglarna. Visst hittar de redan annat ätbart i naturen, men

istället för att slänga bort, tänker jag. 

Nej, det är inte det mest strålande fina påskväder precis, men 

ett otroligt skönt, nästan meditativt väder - även om det är kylslaget - 

Bara ett par grader varmt. Men fjärden ligger lugn och på håll hör man

knipornas flygt över vattenytan. Ett sådant underbart vår-ljud! 

Några av vikens övriga invånare har också anlänt. Knölsvanen och storskraken, 

men inga ejdrar hörs och ingen skäggdopping syns till, men de kanske kommer? 

En annan som kanske kommer är mina mängder av snödroppar som jag i höstas

planterade i ett tråg. Än har bara några få tittat fram ur myllan, så kanske de 

övriga också sticker upp om ett tag? 

Så här startade våran påskhelg. Efter att kojan och annexet blev putsade och sängarna 

bäddade med rena lakan var det dags för bastu. Nu är allt rent - till och med vi själva.

Och en ny stugsäsong kan inledas! 

Ikväll blir det påskmiddag med lamm, rödvinssås och vitlökspotatis och sparris. 

Och pasha. Och äggletning och sådant. 

Vår familj är inte speciellt religiösa av oss så har nog inte alls kolla på 

vad som skall ätas när under påskhelgen. Beroende på vilken dag vi hinner

sammanstråla - då blir det Stora Påskmiddagen. 

Så på tal om det: 

Glad påsk  från mig till er alla! 

 

AUGUSTI OCH ETT BRÖLLOP TILL MINSANN

Tidigare i somras blev jag alldeles fladdrig i hjärtat när jag öppnade min

mejl och hade en inbjudan till bröllop nu i augusti. 

En av mina favoritmänniskor sedan över femtio år (!) tillbaka skulle

säja JA! till sin alldeles, alldeles egna favoritperson. 

"I den här åldern" - vi är jämngamla - är det inte så där att det ordnas

bröllop speciellt ofta och därför blev det extra skoj att de här 

två skulle göra det. De har ju varit ett par i femton år redan, så ingen

ny förälskelse precis. Men åååh, va fina de var!

Dagen före bröllopet ringde han, min kompis, och lät lite stressad

på rösten. Glad, men stressad. 

Du vet när någon börjar samtalet med; 

- Det är helt okej att säga nej, men...

Plötsligt hade de kommit på att de kanske sen också skulle vilja ha en

(proffs)fotograf till sitt bröllop, trots att bröllopet var meningen att vara högst

incognito. Och ja, de kom att tänka på mig. Mig!??

Jag som alltid sagt att jag ogärna fotar människor, och absolut inte under

några som helst förutsättningar bröllop - dop eller begravningar - inberäknat. 

Det är alldeles för mycket som kan gå fel, tänker jag. 

Man kan liksom inte följande dag, när minneskortet kraschat ringa och säga;

- Äsch då, kan vi ta om det här...

Och ändå...trots mitt heliga löfte till mig själv så

hörde jag mig säga att visst kan jag ta kameran med, men...

Och så kom det sig att jag blev bröllopsfotograf för en kväll då två

underbara människor lovade älska varandra i nöd och lust vid

en sagoligt vacker liten sjö som betyder mycket för dem båda. 

Parets önskan var att inga fotografier, av mig eller av andra tagna, skulle delas 

på sociala medier och det respekterar jag naturligtvis. Fick ändå lov

att slänga ut ett par bilder här på bloggen. 

Bara för att bloggen min är lika delar min egen tidskapsel - så länge som jag hållit på! 

När jag gick igenom bilderna så både skrattade jag högt för mig själv 

och fick tårar av beröring i ögonvrån. Hoppas jag lyckades

fånga den stämning som rådde på bröllopet i mina mycket

ex tempore-bilder. Kanske å andra sidan bra att jag inte riktigt visste 

vad jag gav mig in på. Att bilderna kan förmedla den spontana glädjen, 

och lite av den godhjärtade yrseln som rådde. 

Ett bröllop som såg exakt ut som paret som vigdes. 

Glada, skrattande, yra, berörda, hjärtliga och alldeles, alldeles kära! 

*

Ja, det var väl allt för denna gång. Vädret har blivit svalare vilket

har för egen del mottagits med glädje. Skönt med lat-

sommardagar också förstås, men man blir liksom lite klarare

i tanken när det uppstår lite hönshud längs armarna nu och då. 

Kram från Maggi

 

ATT ÅTERSES

Har man en trädgård som är lite som på distans, så längtar man lite extra

efter att återses efter en vinter. Under vintern som gått har jag varit här

ett par gånger för att se till hur övervintrande växter mår och för

att fylla på mina stora fågelautomater. I år var vintern mild vilket 

underlättade både för övervintrande växter och fåglar. 

Men att få komma ut till stugan och det är påsk och långhelg - hur underbart är inte det? 

Tulpanerna sticker upp lite här och där, mest där jag glömt att jag petat ner lökar, 

men det är nog så det är för många av oss trädgårdsmänniskor. Minnet hinner svika under vintern

fast man är så övertygad på hösten om att man kommer att minnas var man petat ner vad. 

Krukskärvan på stigen påminner mig om den fina krukan som gick itu då den gigantiska

klockrankan hamnade i ett vindfälle förra sensommaren och drattade ikull så krukan sprack. 

Minns klockrankan och sörjer krukan ett tag, sedan är det dags att gå vidare. 

Att återse en trädgård är som att möta en vän. Stillsamt vandrar jag bland mina rabatter och säger 

hej till rosorna, till narcisserna som sticker upp, till alla som visat att de överlevt vintern. 

Mycket i trädgården pockar på uppmärksamhet och viskar - gör något. 

Rännan som leder bort regnvatten är full av löv och barr, det skall jag ta och putsa. 

Men försiktigt så jag inte skadar mossan - den är så vacker. Och en del av

just den här trädgården. Skogsträdgården. 

Min urgamla caféstol i järn blir bara mossigare för varje år. Och jag tänker mer som att

den blir ett med just den här trädgården. Den här skogen har välkomnat den med att bilda mossa

på ytan. Nu måste jag ju tillägga att jag inte använder den till att sitta på. 

Under mina vinterbesök här på stugan hade jag med mig fågelmat både

i form av frön och nötter att fylla på automaterna med, men också självtillverkade talg-

bollar som jag hängde upp lite här och där. 

En del talg-snögubbar av talg hittar du bla  H Ä R 

Trädgården finns ju i ett område med gott om hjort och rådjur. Det har en tendens

att sätta sina...eh, spår...i trädgården. I stenkrukan har murgrönan som nog annars hade

överlevt den milda vintern blivit uppäten. Och samtliga hortensior har blivit "naturligt 

beskurna". Ingen aning om de kommer att blomma i år...

 

Betalade mig lite sjuk häromåret för att jag hade önskat mig en idegranshäck och 

köpte ett gäng färdigt stora plantor. Jag älskar idegran - överlägset den snyggaste 

städsegröna grej man kan ha! Hjortarna tyckte lika och käkade upp mina idegranar

första året. Gaaaahhhh! Kan ju inte täcka in en hel häck, så jag räddade de idegranar

som hade potential att växa till sig och plantera dem i hop tre och tre med tanken att 

formklippa dem till bollar. Bör nämnas att efter hjortarna "beskärning" så fanns inte mycket

annat kvar än några käppar med lite grönt här och där. 

Idegranen hör till de barrväxter som skjuter nya skott direkt från stammen, så med

tiden kanske mina idegransklot blir verklighet. Men att jag behöver skydda dem vintertid

med väv så hjortarna inte äter på dem, det får jag leva med. Om jag vill ha ide-

gran i min trädgård. Vilket jag vill...

Att putsa upp efter vintern är också att städa upp de där ettårigar som fått

stå kvar över vintern. Lite hebe från hösten står där i mossan och minner om min

höstplantering. Och den risiga högen påminner mig om doftliljans fina 

blomning senaste sensommar. 

Ytterligare ett tecken om att hjortarna besökt trädgården. Tulpanbladen var 

avknipsade, här verkar det ändå som om själva blommorna klarat sig. 

Och i morgon skall jag dränka hela trädgården i Trico Garden - det hjälper! 

Så tips till de med trädgård på distans som man inte kan övervaka direkt på

våren - lite senareblommande tulpaner får kanske vara ifred - om man hinner skydda 

dem med Trico Garden. 

Den uppstammade enen har lagt sig på sned. Jag vet inte om jag egentligen vill ha den kvar. 

Om den skall bli kvar måste den får en ny och stadigare pinne att luta sin tillvaro emot. 

Måste fundera. Kanske kan den flyttas, eller så skippar jag den. Lite osäker på vad jag tänkte då 

jag skaffade den...Men det är så där med trädgård. Ibland köper man något som inte sen heller

passar eller som inte trivs. Då skall de väck. 

Barr...

Trädgården finns i gränslandet mellan hav och skog. Skogen är i det här fallet

talldominerad skog. På havssidan om stugan finns krokiga martallar, medan det

på skogssidan finns magnifika gamla enorma tallar - som barrar. Barrar i mängder! 

Ändå vill jag inte avstå från dem. De är så ståtliga och mäktiga! 

Nackdelen är barren och kottarna. Till våren är hela sandplanen

som inkluderar vår infart och p-plats samt vändplats för ett par bilar 

täckt av barr som skall krattas...å krattas...å krattas...

I över tio år funkade de gamla partylamporna som jag riggat bland

vildvinet. I år blev det att ersatta lamporna med nya och samtidigt passade

jag på att binda upp vildvinsrankorna som hängt ner så de nästan nuddat vid

bordet - och in i kaffekoppen. Heh. 

Och så hittade jag i enen några till märkliga hängen som åter påminde om de där 

fettkorvarna jag knådade ihop i vintras för småfåglarna. 

Iris-katten ja. Det var för henne första gången någonsin att stifta bekantskap med

naturen utomhus. Hon är ju en rätt så cool katt, så med en god självsäkerhet tassade hon

ut i "friheten". Hela dagen följde hon med oss när vi pysslade på i trädgården. 

Tror hon kommer att sova gott i natt...

Och hon är nog inte den enda. Havsluften har den magiska inverkan att 

man kan sova nästan hur mycket som helst här ute i skärgården. 

Vaknade visserligen rätt så tidigt i morse, men efter middagen som bestod

av lammstek, potatismos, hel ugnsvitlök och ugnstekta tomater slängde jag

mig på soffan på verandan och sov gott i ett par timmar! 

Nu har det börjat bli mörkt utomhus och känner att det är minsann 

strax läge att tassa upp till sängkammaren och låtsas läsa en stund innan

ögonlocken blir alltför tunga. 

Så skönt att återses - trädgården och stugan och havet. 

Gääääsp och  

Kram från Maggi

 

ETT HALVÅR I EN KOMOCKAS LIV

 

Det fanns en tid i mitt liv då "flyttlasset" till stugan bestod av hundar och katter, ungar 

(något år kajor och någon svala som behövde växa till sig). 

I år har jag packat med mig ganska mycket mer för tiden här skall ju

bli längre än vanligt. Känns nästan lite hisnande att jag skall vara här nu

mer eller mindre nonstop tills det blir höst på allvar. 

I bästa fall nästan ett halvår! 

På tal om halvår så kommer jag att tänka på min "komocka", 

höstcyklamen-knölen som jag lade på ett fat senaste oktober.

Vattnade lite och i november började den blomma! 

Tänkte att om den orkar blomma till jul så är det bra. 

Men...där blommar den än. Ett halvår senare. 

Klart jag tog den med mig. En "komocka" som klarat vintern och 

konstant skjutit ut nya blommor genom alla mörka vintermånader 

skall behandlas som en prinsessa! 

Nu ser jag att det också börjar växa ut små blad.

En magisk växt! 

En annan magisk växt är scillan. Bland de första lökarna jag petade ner i 

skogsträdgården var just scillor. Till min glädje har de redan på bara ett par år

spridit sig. Likaså har de blå scillorna som jag tog med mig från min senaste trädgård. 

Växter bär på minnen. Som bara man själv vet. Som en slags gemensam hemlighet. 

Den vita scillan och jag har ett gemensam förflutet, den blå scillan och jag har också 

något gemensamt - fast inte samma som den vita. Vid valet av växter vi väljer

till våra trädgårdar planterar vi också ibland in minnen. Gäller inte för alla växter, 

många växter blir bara som flyktiga bekanta, men för en del blir det som ett 

slagt känsloband som finns där och upprätthåller ett minne. 

Tror att jag sent kommer att glömma min "komocka" - den som tog mig 

genom vintern 2023-2024, vintern som kändes oändligt lång. 

I övrigt kan jag nämna - så där ur naturiakttagarens synvinkel att jag har

glädjande mycket bin som vaknat ur sin vintersömn i år. Och humlor likaså. 

Har lyckats identifiera flera olika humlearter vilket är riktigt skoj. 

Stugan är ju ganska kargt beläget - där mellan skog och hav - båda två rätt

utmanande biotoper så varje tecken på naturens egna mångfald gör mig glad. 

Varje övervintrande bi jag hjälper ut från stugan under våren gör mig

glad i själen. Varje liten humla likaså. 

Vi bestämde ju oss för att låta skogen häromkring vara, bli en 

vildskog - och med tiden en gammelskog. Det tar dock tid. 

Det har varit ett viktigt beslut för oss. Naturens mångfald är så

mycket mer värd för oss än de slantar vi kunde få ut ur skogen. 

Någonstans i närheten häckar ett hackspett-par. Dagligen ser jag 

dem båda, eller den ena, i närområdet. Vi delar också något. Vi delar

en liten skog som är vår lilla värld. Lite längre bort hör jag spillkråkan. 

Och mindre hackspetten som kommer och lite försynt hackar på tallgrenarna. 

Där hackspettarna trivs, där kommer det också att finnas boplatser för de

allt mer fåtaliga mesar som inte riktigt förstår sig på holkar utan vill ha just gamla

hackspettbon till sina små. Utan gamla, murknande träd, inga hackspettar, utan 

hackspettar inga tofsmesar och svartmesar. 

Till näst skall jag ta er med på en liten promenad i vår gammelskog. 

*

Nu skall jag dock gå och lägga mig - tidig uppstigning i morgon! 

FÅGELSKÅDNINGSDAGEN PÅ GÅRDEN

Det är Birdlife Finland som ordnar detta trevliga jippo. 

Tanken är att man tar sig tid och kollar in vilka fåglar som rör

sig runt ens egna miljö. Kan vara hemmet, stugan eller någon annan plats. 

Regler för evenemanget är enkla. Man har en fast punkt, 

som tex i mitt fall sommarstugan och så har man en radie på 

100 meter inom vilken man skall hålla sig. 

Det är dock ok att anteckna fåglar som man ser/hör även utanför 

denna cirkel.  Man har ett dygn på sig att kolla fåglar, 

men det betyder inte att man behöver ha öron och ögon på helspänn 24 h 

utan man väljer hur länge man vill. 

Jag gjorde detta medan jag var ute och bökade i trädgården. Hade en liten lapp

som jag skrev ner vilka fåglar jag upptäckte. 

Ibland tog jag en liten paus och kollade med kikaren ut över havet eller 

lät min app med fågelljud analysera något ljud som jag inte kände till. 

Vilket är rätt många. Jag är inte bra på fågelläten alls. 

Känner igen fåglar om jag ser dem, 

men när det gäller läten är jag en riktig nybörjare. 

Har varit det de senaste 30 åren, så har inte stora förhoppningar på

att jag plötsligt skulle bli en hejare på det. Har bara inte det

språköra-minnet som gör att jag skulle minnas hur en viss

fågel låter. Så för mig är dessa appar som erbjuder alternativ vilken

fågel det kan vara som låter en stor hjälp. Jag känner ju till vilka fåglar kunde

vara sannolika i just den biotopen jag befinner mig i så helt lurad blir jag inte

av appens förslag. Dessutom har apparna blivit riktigt bra nuförtiden och erbjuder inte

tropiska guldfärgade tofssjungare som alternativ för en blandskog i Finland. 

Visar appen på en sannolikhet på kring 95% eller mer är det troligen rätt fågel. 

Med eller utan hjälpmedel, och jag ser en fågelljudsapp som likadant hjälpmedel

som en kikare, så är det en trevlig introduktion att lära sig mer om fåglar. Och att 

upptäcka närnaturen. Det finns massor med fint att uppleva där man är, bara man tar sig tid

att göra det. Och till det är ett sådant här evenemang guld. 

Nu var det senaste veckoslutet som evenemanget ägde rum och ännu idag kan 

man meddela sina iakttagelser till Birdlife Finland, men inget hindrar ju att man 

gör det här helt för sig själv vilken dag som helst. 

Om en vecka, eller två kommer det att vara helt nya arter som tar över

konserten i våra marker. 

Och det är alldeles ljuvligt. Våren är! 

 

VÄCKA EN SOMMARSTUGA

Det är den tiden på året igen. Spindelnäten skall sopas och 

mösskiten dammsugas. Dags att väcka upp stugan från sin vintersömn. 

Låter värre än det är, eller hur det brukar vara. I vanliga fall så har jag sällan mycket möss-

skit att städa upp efter vintern för jag är noga med att inte lämna något framme som ens 

skulle kunna tolkas som ätbart för mössen. 

Nu var det dessvärre så att i höstas så var det gubben och lillungen som var de sista på

stugan och om vi nu snällt utrycker det så är det en viss skillnad på noggrannheten i

att ställa undan allt ätbart mellan mig och resten av familjemedlemmarna...

Kan bara nämna att ett paket farinsocker, ett stort knäckepaket och en del annat

gött som blivit framme förser en hel bataljon möss med energi över en vinter. 

Här har det varit mössfest under vinterns mörka månader kan jag lova! 

 

Så ja, jag har städat mer mösskit än typ någonsin...

...och skall ta ett samtal med familjen. 

Lite frostvarning i rösten liksom. 

Skogsträdgården är på väg mot sin tredje växtperiod. 

Två vintrar ligger bakom och än ser man ju inte hur växterna överlevt.

Här i skogen intill havet är det rätt utmanande växtförhållanden men en av de största 

utmaningarna är ju nog hjortarna. För en ständig kamp mot dem genom att 

försöka välja växter som de ratar och rätt bra har det gått, trots allt. 

Endast idegranarna har blivit ätna in på bara grenen. Nu är ju idegranen en

av de få barrväxterna som kan skjuta nya barr direkt från grenarna, så plantorna

överlever nog men de ser ju onekligen smått taniga ut och fyller inte helt min 

sinnebild om en välmående, tät och stilig häck som vindskydd mot

kalla vindar från havet. Nix, det är mer som en luggsliten, gles hög med

nästan skalliga pinnar som spretar ur marken. 

Måste tänka om.

Däremot är jag riktigt nöjd över hur den här skuggiga, fuktiga skogsmiljön 

får krukorna att bli så där härligt mossiga - precis som jag vill att de skall se ut

här i skogsträdgården. Trots att våren knappt nått hit till udden så 

börjar jag lite fundera på sommarblommor.

Det är fortfarande tjockt istäcke på fjärden. Svanarna flyger förbi och 

vid måsskäret hördes några förvirrande skrän av måsarna som anlänt. 

När jag gick ut i morse flög ett gäng fåglar (kanske storskrakar, 

hann inte se så noga) skrämt iväg från stugtaket där de kanske övernattat?

Kanske värmde de sig i värmen från skorstenen? Knappast så, men en 

mysig tanke är det ju? Det är nämligen riktigt råkallt. Så som det nu alltid 

är på våren härute vid havet. Isen på havet kyler otroligt mycket fastän det i

skogen är nästan snöfritt redan. Våren tar sina steg lite mer försiktigt här ute. 

Det är kallt än. Minusgrader på nätterna, så vattnet kan inte kopplas på

än. Påsken verkar enligt senaste prognosen bli varmare än vad som tidigare utlovats

men det ser nog ut som om vi ändå firar påsken i stan. 

I år blir det faktiskt sönerna som skall stå för påskmiddagen och det skall ju bli skoj. 

Jag lovade leka påskhare i år igen och gömma påskäggen - det är en tradition som man

minsann inte växer ifrån så där bara  - och så fick jag efterrätten att tillreda på min lott. 

Men innan det skall jag hänga några dagar här på stugan, har några semesterdagar att ta ut. 

Bara vara och småpyssla med dittan och datten, fixa lite nya påskägg, skriva en artikel till en 

tidning, kratta gångarna rena från nedfallna kvistar, bränna upp gamla papper som inte 

längre behöver sparas (jo, jag har en papperförstörare hemma men den är så 

liten och trög och använder den egentligen bara till jobbrelaterat), promenera i skogen, välja ut

recept till mitt lilla kokboks-projekt, läsa böcker, mysa brasa. 

Inte göra något speciellt och ändå sådant som är viktigt för själen. 

Att jorda sig till stuglivet efter en lång vinter. 

 

I VALBORGS SÄLLSKAP

Tänkte passa på att bjuda på en bildkavalkad

Valborg till ära. 

Lyssna på valfri manskör sjungande

"Längtan till landet"

(eller "Vintern rasat" som många känner den som)

Och ta dig genom bilderna nedan: 

Eller sjung själv: 

Vintern rasat ut bland våra fjällar

Drivans blommor smälta ned och dö

Himlen ler i vårens ljusa kvällar

Solen kysser liv i skog och sjö

Snart är sommarn här i purpurvågor

Guldbelagda, azurskiftande

Ligga ängarne i dagens lågor

Och i lunden dansa källorne

Snart är sommarn här i purpurvågor

Guldbelagda, azurskiftande

Ligga ängarne i dagens lågor

Och i lunden dansa källorne

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar

Ut till landet, ut till fåglarne

Att jag älskar dem, till björk och lindar

Sjö och berg, jag vill dem återse

Se dem än som i min barndoms stunder

Följa bäckens dans till klarnad sjö

Trastens sång i furuskogens lunder

Vattenfågelns lek kring fjärd och ö

Se dem än som i min barndoms stunder

Följa bäckens dans till klarnad sjö

Trastens sång i furuskogens lunder

Vattenfågelns lek kring fjärd och ö

GLAD VALBORG! 

DET SKYMMER

Det lilla köket fylls av doften av stekt kål, fönstren

immar igen av fukten som kålen avger. 

Det doftar höst och mustighet. Skymning och lite

senare mörker kryper fram och tar över efter

en dag av regnskurar och inte så mycket ljus alls. 

Plockade in en liten bukett innan regnet skulle

göra blommorna blöta och tunga. Doftliljans 

karakteristiska väldoft tävlar om doftrikets

herraväldet med kållådan som långsamt 

gräddas klar i ugnen. 

Det är kanske inte en så bra kombination, men

symboliserar mötet mellan en sommar på väg bort, 

och en annalkande höst. Det får lov att vara så. 

Dofta så. 

Det doftar också äpplen här inne. 

Riktiga finska äpplen som har kvar sin doft. 

Inte som de där grandiosa gröna och röda som bortavlats

sin doft. Broileräpplen kallar jag dem. 

De här är lagom små, och doftar höst och barndom. 

Jag vet, det är ännu för tidigt att börja bjuda fåglarna extra föda, 

men kan inte låta bli att lägga ut några äpplen av mitt överflöd. 

Märkte att koltrasten är kvar än, kanske det smakar åt honom? 

Eller kanske kommer räven att skutta upp efter en tugga? 

Mest sannolikt blir det en ekorre, som snor äpplen. Hoppas det blir

den som har en så fin nästan svart svans och som visar sig så sällan. 

Följde idag en flock mesar som vimsade från tall till tall, 

tjattrande, småpratande, letande efter insekter. De har gott om 

mat i naturen än, och saknar inte mina frön eller nötter på ett tag. 

Jag tänker att de nog säger till när det är så dags att öppna

fröbaren. Än är vi inte där. 

Bilderna ovan är tagna från dörren till mitt distanskontor. 

Det där är det jag har utanför dörren. Och jag älskar det!

Lyssnade förstrött på ett webinar och kunde sitta tillbakalutad

i min kontorsstol och glo ut på skogen. Där händer sällan något. 

Något man ser, men trots det är det skönt att vila blicken där. 

Antagligen gjorde tystnaden inne i mitt lilla kontorskrypin det att

en liten skogsmus vågade sig fram för att äta på blåbären som 

fortfarande sitter kvar på riset. En god stund höll den på. Sträckte på sig för

att nå till de där blåbären högst upp. Sedan snabbt ner igen och in i skydd av 

risvegetationen. Endast den lilla rörelsen i blåbärsriset gjorde att jag kunde

följa med var den gick. Så knarrade stolen jag satt i till och den 

lilla skogsmusen försvann i ett nafs. 

Som uppslukad av skogen. 

*

Kållådan är nu färdig. 

Och ute börjar det skymma. 

Skogen har tystnat.