DE NYA...

…i viken ja. 

Eller en sjöfågel är en sjöfågel är en sjöfågel.

Jag kan stundvis tycka att det är nästan komiskt att jag kan hitta mig själv, 

visserligen lojt tillbakalutad, på klipporna, så där lagom i skymundan bakom 

en undernärd tall. 

Hur i hela fridens dag kommer det sig att jag plötsligt drabbats av detta 

intresse? Ja, man kan undra!

I tjugo års tid var allt som simmade i stugviken för mig en and. 

Om den var storväxt kunde det kanhända vara en gås. Så tänkte jag.

Mannen min har alltid varit fågelintresserad så brist på läromästare hade

jag då minsann inte! Det fanns bara absolut inget intresse.

När barnen var små och vi var på stugan så stack han ofta iväg

tidigt på morgonen på skogspromenader för att kolla fåglar.

Och jag valde nästan alltid att stanna kvar och sova.

Som den utpräglade kvällsmänniska jag är känns all morgonaktivitet, som gör

att man måste lämna sängen alltså, bara…jobbig!

Så för mig var en sjöfågel antingen en and eller en gås. Punkt.

Sedan kom våren 2008. Jag tror det var då något startade.

Min mamma hade dött någon månad tidigare och jag kände att jag mer

än någonsin behövde mina funderingsstunder vid havsstranden.

Och där simmade och flög den ena "anden" efter den andra.

Och de såg väldans olika ut.

Så jag dammade av min gamla (och urdåliga) kikare och började följa med.

Snart lärde jag mig lite om deras beteende. Och allt blev genast så mycket mer intressant!

Ändå dröjde det länge innan jag riktade min kameralins första gången mot en fågel.

Vid det här laget känner jag rätt bra till alla bevingade sommargäster i viken.

Faktiskt så till den grad att när jag såg dessa två på håll, utan vare sig glasögon eller

kikare, så tog jag för givet att det var paret skäggdopping som huserade ute på 

fjärden som två små prickar - de brukar vara där.

Men det var det ju inte alls!

Utan helt nya gäster i viken.

Svarthakedoppingarna minsann.

Förmodligen hade de bara stannat och rastat en stund, för enligt vad jag läst på så

häckar de i insjöar och lugna, frodiga havsvikar.

Nå, visst har vi ett och annat vasstrå men så där himla frodig skulle jag inte säga att våran

vik är. Och inte är där speciellt lugnt heller, när vinden ligger på så känns det minsann!

Men få se. På besök var de i alla fall och eftersom arten blivit mer och mer 

sällsynt så är det ju ännu mer skoj att ha dem på visit i viken.

En and är inte alltid en and, fast jag trodde det så länge….;)

Ha en skön vecka alla!

NI VET DE DÄR SMÅ, SMÅ, FÅNIGT SMÅ TINGEN...

… i vardagen.

På facebook snurrar för tillfället ivrigt en utmaning om att fota sin vardag i fem

dagar. Många tycker att det är en återvändning tillbaka till det vad facebook

i tiderna var tänkt för. Andra river sig i håret åt bilder på morgonkaffet -

gärna i en Muminmugg…vi är ju från Muminland vi!

Jag tycker själv att det på sitt sätt är rätt skoj.

Det är ju det vi vardags-bloggare håller på med.

Delar med oss av vår helt vanliga vardag.

Tänk bara på framtidens forskare som förmodligen har en enorm

mängd information om vårt sätt att leva här och nu, både i text och bild, att plöja

igenom. 

Tänk nu, kanske någon forskare någon gång i slutet av 2000-talet

hittar mitt foto om hur vi i vår familj firar påsk.

Ofta, ofta har det varit invigning av stuglivet på samma gång.

Mina barn kommer att minnas hur de letat påskägg i 

mer eller mindre isande havsvind, i vårblek skärgårdsnatur.

Gömställen för äggen är begränsade men alla år lyckas jag påskharen

hitta några nya ställen….

Är havet öppet till påsk, vilket händer nu och då, är det obligatoriskt

invigande av kastspöet som står på programmet.

Oftast är fiskelyckan så där…sååå ivriga fiskare är ingen av oss att vi skulle

lita på att det blir färsk fisk endera dagen…

Men det är njutbart att bara testa in kastknycken. Den brukar bli 

bättre fram emot midsommar. Och då serveras det färsk abborre lite

nu och då. Jag säger bara färsk fisk och nypotatis. 

Också det ett fånigt litet vardagsting att bli lite lycklig över, liksom!

Och när vi nu är inne på de där små vardagliga tingen så går det inte att 

förbise vår "vädersten". Invid bryggan finns en ensam sten som 

med skarp tydlighet visar vattnets höjningar och sänkningar.

När det ser ut så här betyder det att det blir fint väder även följande dag.

Vi kollar in stenen utan att tänka desto mer på att vi läser naturens

egna väderleksrapport. 

Så här på våren blir det att "kolla in" att vikens alla invånare hittat hem från sina vintervisten.

Även de återkommer till "stugan i norr".

Strandskatan var på plats. Check.

Än så länge var hen/den ensam.
Däremot hade många andra vik-invånare återkommit med sina partners.
Endel hade inte helt kommit underfund med vem de nu sen riktigt skall bilda familj med, men
allt det där var på gångs med en härlig aktivitet!

Framtida historiker och forskare må undra men även om jag är rätt
med på kartan om vad som händer ute i världen, om kriser, både ekonomiska och
geopolitiska, så är det ändå de där små, små, fånigt små vardagstingen
som kryper över nyhetströskeln i den här bloggen!

Här kommer nu och för alltid att presenteras en alldeles vanlig
medelålders-kvinnas alldeles vanliga vardag.

I mer än fem dagar, hahhahaaa...

Sorry…det får ni leva med :D!

ETT STORT TACK TILL VÄDERGUDARNA...

…man kan ju inget annat än ödmjukt ta emot en påskledighet med sol och värme

och spegelblankt hav och god mat och ja hela paletten.

Mellan varven hann jag in till storstan på en 50-årsfest som

var precis så varmhjärtad och glad som mannen som firades själv är.

Skratten, och talen och musiken lämnade jag kvar i stan och styrde

tillbaka ut till stugans tysthet.

*

Det var mycket tranor i farten, men också sjöfågel - till och med några alldeles nya

bekantskaper i viken, och det var ju en härlig överraskning det!

Nu har jag åter landat i mitt soffhörn, helgens sol och havsvindar hettar på kinderna.

Säger bara igen - ett sådant väder! På sina ställen nästan 20 grader även

om det ute vid havet var helt okej med dubbla tröjor…

Till natten öppnade jag de dubbla fönstren ut mot havet och lät brisen

ta sig in. Dubbla täcken och man sover som en stock!

Bara det att jag har den dåliga ovanan att sova med ena armen utsträckt under 

huvudet då jag sover på sida. Vilket jag oftast gör.

Så även denna natt då temperaturen ändå kröp ner till nollstrecket.

I sömnen drog jag då armen in under täcket och….iiiiikkk!!! 

Den var så iskall att i min yrvakna förskräckelse så ville jag ta tag i armen och 

- slänga ut den!

Började sprutskratta när jag insåg att den där isiga saken liksom sitter fast i mig...

Innan jag somnade om djupt inkrypen bland mina täcken hörde

jag orrspel på håll, men var alldeles för sömnig (och frusen) för att stiga 

upp så okristligt tidigt…

Somnade om medan ejdrarna kuttrade på i viken, 

och även om jag kan förbanna vintern i detta norra hörn av världen,

så lika mycket älskar jag vårens skådespel i naturen.

Låter som världens mest uttjatade plattityder, men 

alla har vi vårt…inte sant!

INGEN PÅSKHARE I ÅR...

…istället en Påsk-ekorre som onekligen påminner om en koalabjörn.

Men det är nu som det är under påsken, allt är möjligt.

Tanter flyger till Blåkulla med en katt på kvasten, haren lägger ägg,

och Jesus uppstod från det döda, lite så där bara...

Med andra ord, mycket märkligt kan hända, varför då inte en påskekorre?

Skönaste påskhelg till er alla!

önskar,

LÄNGTAR SÅ HJÄRTAT SPRICKER...

…nu, eller alldeles om någon dag så får jag än en gång styra motorhuven mot

paradiset i mitt liv. 

En vinter har åter passerat och när jag bläddrar i bilder från i fjol kommer

en längtan över mig som får mitt hjärta att skrynkla ihop sig en aning.

Längtar så. 

Efter doften av hav och gammal vass, efter tystnaden och ljuset, efter 

öppenheten i landskapet (eller kanske havskapet…) 

Efter det enkla i allt.

Att man ändå kan sitta och nästan räkna timmarna efter något man

upplevt i större delen av sitt liv. Varje vår. Inget exotiskt alls, inget

spännande eller speciellt.

Och ändå så att hjärtat nästan spricker.

Av längtan.

Helt stolligt!

tycker,

HEMMA IGEN...

…efter en weekend i Oslo.

Fast det kändes som så mycket längre för alla fina minnen som 

som kommer att stanna länge, länge.

Familjen sammanstrålade på flygfältet och precis innan planet skulle gå, 

kunde det konstateras att ett stycke kostym liksom hade blivit glömd,

så en av tre herrar saknade festklädsel.

Med andra ord var programmet för fredagskvällen "fixad". Det blev kostymjakt

i Oslo city.  Men det ordnade upp sig, och medan herrarna jagade kostymer, kravatter och annat stuff

hann jag med en liten sväng på stan, jag med. Satte mig på en uteservering, och i den sena kvällssolen,

åt jag en fantastiskt god ravioli, lite gott rött till och bara njöt av att det var vår, buskarna

knoppades, och även om träden ännu vara kala, så kände man att något var på gångs.

Vid Akerelvas stränder var det lite smått parbildning på gångs. 

Det låg i luften. Det kände man. 

Gick en promenad längs älven innan jag tog mig till hotellrummet och

bara njöt av den spirande, skira våren.

Morgonen grydde med regntunga skyar, men det är inget att bekymra sig över.

Regn på bröllopsdagen lär betyda lycka. Säger de som vet.

Vigseln var i Akershus-slottskirke , och så vacker att redan vid de första tonerna

kunde jag konstatera att jag är försedd med alldeles för lite näsdukar, dvs inga.

Det var bara så vackert! Och jag blir tokrörd av sådant!

Ja, suck - sådan är jag!

I samband med vigseln, blev också brudparets lilla dotter döpt.

Den sötaste lilla tös, omringad av sina tre halvbröder, blivande 

faddrar och så de alldeles, alldeles nyvigda, 

lyckliga och härligt kära föräldrarna!

Åh, bara så underbart för en gammal romantiker som jag.

Bröllopsfesten hölls i Sand i Nord-Odal, och sällan har jag varit på en

bröllopsfest då det varit så mycket vackra och rörande tal! 

(Senare på kvällen fanns det inte så mycket till smink kvar, liksom…)

Brudens och brudgummens far höll verkligt fina tal, men det fanns tre tal som

smälte hjärtan hos precis alla! 

Det första var av brudens son, under tio år gammal, som säger att han har den

finaste mamman i världen, och att hon gjort ett bra val, för brudgummen är det bästa som

hänt dem.

Jag lovar! Inget öga var torrt! Inget!

Han var festens yngsta talare, men också festens äldsta talare, brudgummens

mormor (min svärmor för övrigt, för att få ordning på det här), 

nyss fyllda 90, förorsakade en inte så liten snyftorgie i sitt tal till brudparet om

hur viktigt det är att se sig själv, och varandra, långt i framtiden, 

tillsammans på en bänk i trädgården,

åldrandes,

vetande om att man gjort sitt allt för varann och för sina barn.

Det är dit man skall sträva.

Eller som min bordsgranne, syster till brudens mor, sade;

Tänk att det skall vara festens äldste som är den som ser längst framåt i framtiden.

Och så brudens tal till brudgummen…så kärleksfullt, äkta och rörande!

Jag minns när han som igår stod brudgum ringde till mig och berättade om

att han träffat denna kvinna och sade att han kan tala i timmar och

åter i timmar med henne och alltid finns det nytt att tala om.

Jag svarade att så vitt jag vet, så är det kanske det absolut viktigaste tecken på

att en förälskelse har en chans att överleva och bli till kärlek.

Att det alltid finns något man vill tala om, tala med, tala för, just den personen.

Det är liksom koden. För kärlek. 

De här två har precis startat sin vandring tillsammans och jag

tror att de har valt rätt - för båda har de hjärtat på rätt ställe.

Och inte bara för varandra utan också för andra.

När jag själv stod brud, för 25 år sedan, var detta bröllops brudgum

brudnäbb på mitt bröllop. Då var han, ja..vad kan han har varit…7 år?

*

Nu har jag landat rörd och glad och lycklig och fån-varm-i-hjärtat i mitt soffhörn igen.

Och nej, jag har inga bilder från bröllopet. 

Jag velade länge och väl om jag skulle släpa kameran med mig eller inte. 

Men jag gjorde inte det, jag valde att resa riktigt light denna gång.

Jag visste att det skulle finnas många duktiga fotografer på plats, så jag kommer att få bilder.

Alla bilder behöver man inte ta själv…;)

*

Hunden är hemkommen från hundhotellet och har krupit ihop i en lycklig knut i 

andra ändan av soffan, den med.

Katten, som stannat hemma som "husvakt" ligger lika nöjd i en fåtölj invid brasan.

Den äldre sonen är lyckligt hemma hos sin käresta och lillungen har ramlat

in i sitt eget lilla rike i övervåningen. Skratt över skype hörs ner hit till soffhörnet.

Vardagen är tillbaka, allt är som vanligt - bara med ett guldkorn av minnen rikare.

Igen.

 Söndag kväll hos,

DET KNOPPAS...

…även om Karin Boye var av den åsikten att det gör ont när knoppar brister,

och dikten är galet vacker, så händer något helt annat i mig - och banne mig inte gör det 

ont inte…tvärtom!

Packar min kappsäck medan eftermiddagssolen försöker lysa in genom mina

otvättade fönster. I morgon sätter jag mig på ett plan och åker till Oslo

på bröllop. När jag själv gifte mig för tjugofem är sedan, då var brudgummen

en liten, glad kille på 6 år (ungefär) och vår brudnäbb. 

Och han var så söt så man kunde äta upp honom.

Nu skall han gifta sig.

Oj, oj, vad det sätter perspektiv på tid. 

En och annan vår har knoppats här emellan.

Jag känner tiden som ett kapital som ingen kan ta ifrån mig.

Ingen lågkonjunktur, ingen inflation i världen kan äta från det.

När jag packat (nästan) klart tar jag krattan i vacker hand och går ut en sväng i trädgården.

Från plommonträdet följer en sällskaplig rödhake med vad jag sysslar med.

Han (jag tror det är en han) har redan ett dryga par veckor flaxat omkring i mina

buskar. Efter att det blev kyligt igen, och flugorna försvann, har han varit en

ivrig gäst bland de kvarglömda talgbollarna. 

Han är modig - kanske till och med lite dumdristig - för kattens närvaro bekommer

inte honom nämnvärt. 

Men det är ju så det är i livet. De modiga, de kanske lite dumdristiga, får ta för sig 

först. Rödhaken har redan koll på sitt revir. Att katten vässer sina klor precis

intill verkar störa honom föga.

Är det mod eller är det dumhet? 

Återstår att se.

Våren har ju bara börjat.

(till saken hör, att förutom min egen katt så finns här fyra-fem andra katter

som håller min trädgård lite som sitt revir, de med….)

Jag skulle ju vilja att min katt bara skulle ta möss i mängder, vilket hon i och för sig gör.

Det är sällan hon lyckas med att ta en fågel, men det händer.

Jag vill så gärna tro att hon bara lyckas fånga fåglar som är försvagade av någon orsak…

Men jag vet ju inte.

Jag uppskattar alla fåglar, som vill bygga bo hos mig, och jag uppskattar att se katter få

gå fritt och leva ett för dem naturligt liv.

Det blir en liten kollision där.

Katter hör ju inte naturligt till vår natur.

Men…ändå.

Det blir knepigt, hur man än svänger på det!

Så jag matar min katt med godiskattmat, så hon åtminstone inte på grund av hunger

ger sig på fåglarna. Å andra sidan…hon tar inte möss heller för hungern, det vet jag

eftersom jag brukar hitta mössen snyggt uppradade framför min bil(!)dörr...

Det här ÄR knepigt!

Sätter mig en stund på den solvarma mossan på det som någon gång varit gräsmatta,

numera moss-matta bakom bastuknuten.

Där har scilla och någon enstaka snödroppe erövrat åt sig ett alldeles eget revir, de med.

Om någon dag, eller vecka, kommer hela området att vara täckt av blå scillor.

Här kan man inte kratta - det förstår ju vem som helst!

Går in tillbaka. Bjuder katten på gourmetkattmat och packar det sista.

I morgon är jobb och köra hund till hundhotell och hämta barn och stämma träff och 

sedan är det Oslo som väntar.

Och bröllop. Och dop. Och fest. Och vår. 

Och jag tycker så om tiden när knoppar brister!

av,

DET ÄR MED VÄNSKAP...

…som med så mycket annat, lite patina på ytan och det blir bara vackrare!

Igår morse steg jag upp och genomförde de alldeles vanliga morgonsysslorna i

alldeles vanlig ordning och i alldeles vanlig takt.

Hade småplanerat in en långpromenad i skogen, i det nästan kriminellt fina vårvädret.

Visserligen var vinden lite kall, men ändå.

Någonstans när jag är inne på den andra koppen kaffe och en halvläst morgontidning, 

ringer telefonen.

Och en väninna, som vi haft så himla mycket skoj tillsammans med då någon gång i 

tidernas begynnelse, är i andra ändan.

- Hej, vad gör du? Tänkte om jag skulle sätta mig i bilen och komma åkande ditåt? 

Var bor du förresten? Jasså, i Ingå!

Det tar några timmar, men om jag startar nu borde jag vara framme fram emot tolv!

Nu kan det här ju låta som om vilket samtal mellan vänner som helst, 

och det är det i och för sig. Det är bara det att vi inte setts på 15 år!

Femton år! 

Visst har vi snarvlats vid i telefon nu och då, men inte ens det speciellt ofta. 

F e m t o n  å r - jag kan knappt tro det - att tiden går så rasande fort.

Och så är hon plötsligt där i andra ändan av samtalet, 

en alldeles vanlig lördag morgon och

redo att sätta sig i bilen och komma susande.

Man blir ju så glad av sådant att man nästan slår knut på sig!

För det är ju så som det är med de där guldkornen till vänner.

Tiden som går biter inte på sann vänskap.

Och så kom hon, lika underbart sprallig och glad och underbar som alltid.

Vi satte oss i solen, flyttade korgstolarna efter solens gång, och pratade, skrattade,

asgarvade så tårarna rann och det var bara helt magiskt.

Timmarna, alla sju, gick som sekunder. 

Pratet bara inte sinade, inte skrattet heller!

Hur det ändå är möjligt att avstånd, både i tid och rum, inte har en chans att 

sudda ut en riktigt djup vänskap.

Jag blir så in i själen lycklig av det!

Visst har vi båda fått ett skimmer av vacker patina på oss sedan de där underbart yra

åren i början av 80-talet, då vi träffades.

Men inombords är vi precis lika som då - och jo, jag har sagt det tidigare, men 

det finns inget som slår en sådan vänskap. 

Inget!

* 

Någon gång skall jag samla alla dessa underbara människor som 

på ett eller annat sätt kommit att betyda så mycket för mig 

och bjuda dem på en sjudundrande fest.

Because they're worth it!!!

Jap, det skall jag göra!

ETT NYTT TRÄDGÅRDSÅR...

…och en sväng i trädgården på jakt efter de där småsmå efterlängtade tecken på liv.

Någon liten krokus här, kärleksörtens knoppar. Klematisen ser inte så himla levande ut, men

det brukar den inte göra ännu den här tiden.

Den kvarglömda urnan med taklök talar sitt karga språk, allt övervintrar inte.

Kanske en liten rostig urna ändå var för kargt för den tuffaste av alla?

Solen har gått i moln och innan jag ger mig ut på promenad med hunden kryper jag upp

i mitt älskade soffhörn med en kopp kaffe och bläddrar i några trädgårdstidningar.

Har nog viktigare saker som jag borde ta itu med, men lite verklighetsflykt nu och då

skadar väl ändå inte, eller hur?

Var skall jag placera mina nya pallkragar? 

Skall jag ha utemöblerna på samma plats i år som

i fjol? Visst var det en bra plats, med vandrande skugga från pilträdet?

Vad skall jag satsa på i blomlådan vid "lilla parkbänken". Pelargonerna borde

få ny mylla! Skall jag ta itu med det idag? 

Eller skall jag istället såga de där brustna grenarna från

aroniabusken? Jag ser grenarna från min plats i 

soffhörnet, de hänger där lite ledsna.

Jo, jag skall nog ta itu med det just nu! Annars är risken stor att jag fastnar

här i världens bästa soffhörn…

…men var lade jag grensaxen nu då…?

Sen drar jag iväg på promenad innan jag packar skolväskan min inför

kvällens kurs. 

Inga stora nyheter, eller tankar, bara skön avslappnad vardagstillvaro, 

lite sådant idag, från soffhörnet hos

FROST PÅ NATTEN...

…men dagarna! 

Jag säger då det! 

Sällan blir man så bortskämd med underbart varma

vårdagar såhär i mars om man råkar grott i denna nordliga del av världen.

Vaknar, det är min downshiftingdag, vid halv nio. 

En snorig tonåring, som stannat hemma från skolan, vaknar en dryg timme senare. 

Då har jag redan druckit x-antal koppar kaffe ute på terassen i 

förmiddagssolens mjuka famn. 

Denna period av downshifting gör mig sagolikt gott. 

Efter många år av riktigt tuffa utmaningar på jobbet är det här det bästa jag gjort på länge.

Och jag är oerhört tacksam att det var möjligt att genomföra!

Både från min egen, men också från min arbetsgivares sida. 

Alla arbetsgivare kanske inte hade varit lika förstående. Synd nog.

Att lyssna på sina arbetstagare och vara lyhörd för dem är faktiskt väldigt värdefullt, för båda parter!

Det ger mer, för båda parter. Det är jag helt övertygad om.

Jag höll på att glida in i en känsla av uppgivenhet då kraven bara blev för mycket, för stora,

för omöjliga, inte förankrade i verkligheten och glädjen försvann.

Jag slog bakut inom mig och insåg till min fasa åt vilket håll jag var på väg.

Jag har sett burn out, utmattning och depression på nära håll, i många versioner.

Ingen av dem har varit något jag önskar att någon skall behöva uppleva. 

Någonsin!

Jag ville inte bli förbittrad, utmattad, trött, likgiltig för det jobb jag gör.

För jag tror på och gillar det jag gör, orealistiska krav bara höll på att äta upp mig

inifrån som en elak cancer.

Hårda ord kanske, men sanna och ärliga. 

Jag behövde ta ett steg tillbaka, ett steg inåt i mig själv, finna ett andrum för att hitta

tillbaka till det jag tappat bort i kravdjungeln.

Bara att erkänna sin egen otillräcklighet…var inte alldeles lätt.

Men när det väl var gjort var det bara plötsligt lättare att andas.

När jag äntligen sade det högt för mig själv, att jag behövde få 

tid för mig själv,

tid för något helt annat att fokusera på, 

något som utvecklar mig som person - utan krav, just då kände jag mig

rätt ensam. Lite som en vilsen krokus mitt i gräsmattan.

Men när beslutet väl var gjort kände jag bara en djup tillfredsställelse.

Och jag tror inte att jag är så himla ensam i mina tankar om 

att våga bryta något som inte känns så bra.

Det är förvisso ett pyttelitet, 

kanske till och med ett obetydligt, 

steg för mänskligheten men kan vara ett stort steg för den enskilda lilla människan.

Och jag är tacksam över att den möjligheten givits mig. 

Och att jag insett, i tid, att jag behövde den.

så tänker jag idag, ta vara på er - och er tid!

FESTLIGT VÄRRE...

…ja, eller, liksom. När hände det här?!

Jag lovar, det var ju alldeles nyss han lärde sig cykla och alldeles nyss han

skrek som en stucken gris när jag försökte lära honom simma. 

I havet, bland jättelika megastora vågor (påstår han). 

Så himla stora var de nog inte. Inte vad jag minns i alla fall.

Och nu är grabben då konfirmerad. 

Vilket får mig att lite fundera till om det här med när är
en kristen ceremoni just kristen, bunden till religion, och när halkar
det mer över till den kultur vi lever i?

För oss var det långt helt självklart att grabben skulle gå i skriftskola.
Inte för att vi kanske skulle vara speciellt religiösa, för det kan knappast någon av oss i familjen kalla sig, inte ens med lite god vilja.

Men religionen är ändå en del av vår kultur och kyrkans roll har under historien spelat en stor roll i det som vi nu kallar vårt kulturella arv.

*

När jag själv i tiderna gick i skriftskolan var det nog inte den rent religiösa delen som
jag minns mest av. Men under lägren och de övriga sammankomsterna vaknade
mitt ansvar för min omgivning.
Man kan väl säga att jag lärde mig att lyfta blicken
ur den egna naveln.
Jag minns mest de filosofiska diskussionerna, insikten om att man kan vara till hjälp,
att man kan och bör försöka påverka.
Då, för länge sedan, var det hungersnöden i Afrika och i kalla krigets skugga
arbetet för fred som var aktuellt.
Min värld, och mina värderingar, fick helt enkelt växa fritt under den här tiden.
Blev jag kristen? Nja, men kanske en lite bättre människa i alla fall.
På något litet plan.

Lite otippat kanske, men i skriftskolan fick jag också den mest befriande sexualundervisning,
man kan få i den åldern. Detta har roat mig själv många gånger i vuxen ålder.
All respekt till den lektor (det fanns inte kvinnliga präster på den tiden) som så
naturligt och effektivt avdramatiserade en hel del funderingar om sex som fjortisarna
hade på den tiden. Kanske finns samma funderingar idag också?
Också tipsen har varit till nytta….;)

*

Men tillbaka till idag.
Grabben fick välja om han ville gå i skriftskolan eller inte. Naturligtvis.
Och visst fanns det lite knorr över tidiga söndagsmorgnar då sovmorgonen måste offras för en gudstjänst.
(För dem som inte vet, så brukar det vara obligatoriskt att närvara på cirka sju
gudstjänster under skriftskoletiden.)
Men det hände att grabben kom hem och sade att det egentligen var riktigt okej att
gå i kyrkan. Mest för att det var så stilla och tyst och skönt där.
Säger en tonårsgrabb van att vara uppkopplad 24/7.

När jag hör det tänker jag på att det kanske kan finnas en liten beställning i vår tid på just det.
Att saker och ting är lite långsamma, lite traditionella och så där som det alltid varit.
Människor har under århundraden gått i kyrkan, finns det någon annan plats där
vi kan uppleva samma som våra förfäder? Och som inte är ett museum?
Sen kan man tycka hur man vill om religion.
Det är också frågan om en känsla.

Jag har så svårt att se att man dra isär det här med kyrkan, religionen, vår historia och
vår kultur. Därför blir jag lite bestört över att man funderar på att förbjuda psalmer
som Den Blomstertid Nu Kommer på skolavslutningar.
Varför det? De allra flesta tänker knappast på att det faktiskt är en psalm, tror jag.
Det är mest bara tradition. Mina föräldrar, jag, mina barn, kan alla nog känna den
där alldeles speciella känsla när man står där i sin fladdriga sommarkjol eller
obekväma kavaj och vet att nu, nu, nu är det sommarlov alldeles bakom knuten.
Vem kopplar ihop det på riktigt med religion?
Men med tradition och tillhörande vår kultur, jo visst sjutton är det där vi känner att den ramlar.

På samma sätt upplever jag att konfirmationen är en ceremoni som vi kan erbjuda våra unga.
Att känna att de tagit ett litet steg mot vuxenlivet, på ett sätt som varit tradition i århundraden.
Tvivlar på att någon ungdom har blivit kristen mot sin vilja, men för dem som funderar på dessa
frågor ger det en möjlighet att låta dem gro och växa.
Man ger ju sina ungdomar möjligheten att välja, känna efter och bestämma själv.
Lite så tänker jag.

Men hur tänkte grabben själv då om sin konfirmation?

Sent på söndagskvällen, när alla gäster åkt sitter han i soffhörnet och
säger plötsligt:

"Det var nog lite kova* där i kyrkan!"
(*kova kan väl närmast översättas till coolt)

Och så fortsatte han med att surfa runt på youtube.

Ha en skön dag - snart har vi den blomstertid här...

SKRYNKLA IHOP SIG LITE...

…och en dag som inte blev alls blev så energisk som jag tänkt mig.

Det blir så ibland. 

Vaknade utsövd men med en trötthet som inte riktigt villa rinna bort trots flera koppar kaffe och en

promenad i det soliga vädret. 

Hunden förde och jag följde. 

Som om hunden känt på sig att jag inte riktigt var med tog hon oss runt den korta, snabba rundan som vi brukar gå när tiden är knapp.

Hemma igen hittade jag katten i hörnet av kökssoffan. 

Det framstod som en lockande idé. Att vika ihop sig där breved och skrynkla ihop

sig till en kringla. 

Det blev inte så. Istället rycktes jag från min lite drömsk-trötta tillvaro tillbaka till

verkligheten genom att tvättmaskinen fick för sig att mitt under centrifugeringen

ge sig ut på en liten promenad, den med.

Ni vet så där när maskinen av någon outgrundlig orsak mitt i allt får för sig att nu, nu just idag,

har jag stått stabilt och balanserat på min plats i ett och ett halvt år, men nu räcker det!

Som åhörare till detta tvättmaskinsanfall tror man lätt att tredje världskriget brutit ut

eller att jordbävningarna fått för sig att ruska om det lilla landet i norr.

Och om detta råkar utspela sig i sitt egna badrum har det en viss

förmåga att få en väldigt vaken och alert på noll tid.

Nå, jag fick fast tvättmaskinen på rymmen, fick den nedlugnad och föst tillbaka i sin lilla

spilta precis lagom stor för tvättmaskiner som helst inte skall få för sig att sparka bakut.

När jag tömde innehållet råkade några solstrålar träffa mig och värmde skönt.

Fick en idé! Tänk om, tänk om man, vårdagsjämningen till ära skulle hänga UT

lakanen på tork? 

Solen lyser, vinden är precis lagom, lite kall förvisso, men ändå.

Sagt och gjort! Lakanen åkte ut på bykstrecket.

Aaaaah, kunde lätt förnimma doften när jag skulle plocka in dem.

Senare på kvällen åkte jag iväg på min kurs och kom hem först när mörkret

tagit över. Och nu var det ju inte bara mörkret som tagit över, också ett snöoväder 

hade dragit över. Och där i trädgården hängde mina lakan som 

frusna snöspöken och som det nu ser ut, så vete gudarna när jag kommer att kunna

ta in dem. 

Om något så får snöstorm mig att mer än något annat bara vilja

skrynkla ihop mig i ett mjukt och varmt hörn och blunda

för vintern återkomst.

Och det på dagen för vårdagsjämning!

Det skorrar så förfärligt illa i mina öron!

Som frusna lakan ungefär...

ATT HA HAVET INOM SIG...

 …då kan längtan efter vidderna bli nästan något fysiskt.

Jag är som sagt ingen båtmänniska direkt, men jag är definitivt en strandmänniska, en 

havsvymänniska, en som längtar efter de där stunderna då man kan se långt, andas fritt

och vara vid något så stort - och fint.

Efter att i nästan fem veckor stirrat mig skelögd på mina randiga tapeter, tog jag hunden

med mig och åkte längs leriga småvägar ner till havet så fort jag kände att nu,

nu äntligen, börjar jag kunna röra på mig mer än de där obligatoriska turerna

till matbutiken.

Det var kanske inte en utfärd för kroppens välmående och uppbyggande

av tappad kondition precis, ett klinkaklanka gående kommer inte 

riktigt upp i något pulshöjande precis.

Men åh och ah vad det gjorde gott för själen!

Jag får aldrig nog. Jag är omättlig. På vida vyer.

Ute på udden var vinden isande kall. 

Var glad att jag tagit både mössa och mina torg- (läs foto-)vantar med mig.

Trots det var mina fingrar stela och röda. 

Här var våren en annan än den jag njutit av på min terass, där morgonkaffet

intogs i morgonrock i en värmande sol.

Samma vår olika ändå.

När jag åkte hit körde jag förbi flera iriga fågelbongare längs åkerkanterna.

Där stod de med sina kikare och spanade. 

Härute var det tyst om fåglar. Vidderna var så stilla de kan vara.

Stenarna hade lyckats alstra lite solvärme. Deras sammetsyta kändes

ljummen, nästan lite varm, löftesrikt.

Sätter mig på en och blundar och bara tar in tystnaden.

Någonstans längre ut smäller isen.

Jag älskar det ljudet, får hönshud, av det eller så var stenen inte riktigt

så varm jag ville inbilla mig?

Kanske båda.

Jag är ensam på stranden. Kommer man hit ett soligt veckoslut är 

det många som kommit på samma idé. 

Men idag är det bara jag, hunden och vidderna. 

Det här är vardagslycka för mig.

Och hunden verkar instämma då den susar och snusar runt i bergskrävorna.

Jag har visst tidigare nämnt om att den här våren är en slags 

downshifting för mig. Jag kommer nämligen att studera ett par kvällar i veckan. 

Det kan låta lite, och säkert något jag skulle kunnat få ihop vid sidan av

mitt jobb, men då skulle det hela bara varit ett slags stressmoment till.

Inte bara för mig utan också för lillgrabben.

Så jag tänkte som så; om jag har ledigt de dagar jag är på kurs på kvällarna, så 

har jag möjligheten att vara hemma när han kommer hem från skolan, ha

maten klar och så hinner vi få en gemensam stund innan jag åker iväg.

Jag kan berätta att grabben tyckte det var toppen - att ha någon hemma

när man kommer hem. Ett par dagar i veckan i alla fall.

Bara den kommentaren gjorde att jag visste att valet var rätt.

Tonåringar är ändå först och främst bara barn. På vissa plan.

Under mina lediga dagar hinner jag läsa in mer på det jag studerar, ta reda på och

låta det sjunka in.

Jag är extremt usel på att lära mig under stress.

Eller jag lär mig, men det sjunker liksom inte djupare.

Jag är knappast ensam om det, men det är skrämmande få som vill erkänna det.

Man vill vara så himla duktigast jämnt.

Alltid vinner man kanske bara inte på det?

Visst, jag kommer att plugga en del av mina lediga dagar, men.

Men, det kommer också att finnas tid till utfärder till havet, vandringar i skogen, tid att

möta våren, något jag ofta längtat efter. Tid att se.

Detta är mitt downshiftande.

Jag unnar mig själv lite tid.

För vad är egentligen någon månad med lite lägre lön? Om ni minns, så köpstoppade jag ifjol

under ett halvår. Det är de besparingar jag njuter av nu.

Man behöver inte alltid vara en miljonär eller ha en fruktansvärt bra lön för att, åtminstone

under en kortare tid, downshifta. Det gäller att planera lite.

Och jag tror att det gör bra för själen. 

Vad är några månader i större perspektiv? 

Inte så mycket, men för personen, här och nu, kan det betyda enormt!

*

Idag är min första "downshifting"- dag.

Jag har planterat om buxbomar i kruka, krafsat katten, druckit fem koppar kaffe,

tagit en långdusch och skrivit ett inlägg på bloggen.

Och det har jag gjort ute - första gången i år!

Inte duschat, men de övriga.

Så här sitter jag och skriver.

Solen är varm och jag har fått kasta tröjan av mig! 

Gässen gastar nere vid stranden.

Även om de lovat snöstorm till veckoslutet så är

det just här oct nu som gäller.

Så har jag tänkt mig mina downshift-dagar.

De är här och nu!

Punkt!