EN BLÅ STUND...

…och en bra dag. 

En riktigt bra dag. På många plan, på de flesta plan faktiskt!

Visserligen grälade jag med nyss hemkommen lillunge igår, och det är

faktiskt (konstigt nog med tanke på "värsta-tonåren"…) ändå så pass sällsynt, 

att det blir som en tagg i hjärtat på mig.

Känner mig samtidigt dålig (för att det blev ett gräl överhuvudtaget) men

samtidigt glad (över att det är såpass sällsynt att ett, trots allt ett litet gräl, blir till

en stor grej). För oss båda. 

Och att det faktiskt var min son som på något vis ändå var den mer "mogna" av oss.

Det var en - intressant - upplevelse!

Det där med att se sitt barn mogna och någonstans ifrån gräva fram visdom och 

rättfärdighet också i ett sårat tillstånd.

Och att inse att jag, som absolut borde bära den där mognaden inom mig som

en andra hud, faktiskt kan tappa bort det. Som att förlägga sina

glasögon lite.

- Var sjutton lade jag mitt förstånd?

Nåväl, vårt gräl var rätt banalt, men ändå var det ett annorlunda gräl. 

På något sätt ett gräl mellan två "jämbördiga", mer än ett gräl mellan mor och barn.

Det var mycket lärorikt, för mig.

Min lillunge vuxnar till sig. Mognar. Kloknar.

En annorlunda, men skön insikt.

Vi skildes åt som vänner, förlåtna både en och två gånger, och åt båda hållen.

Grabben skall nu vara en vecka hos sin far och dessutom gå på PRAO.

Känna efter hur det känns, därute i arbetslivet. I det "verkliga" livet?

 Vilket får mig att tänka på hur man egentligen delar upp det där.

Vad är det verkliga livet egentligen?

Är det det som räknas då vi jobbar och är produktiva. Är det det verkliga livet?

Är det det som räknas? Vad man åstadkommit och hur man lyckats klättra på

karriärstegen? Eller är jobbet bara något nödvändigt ont som man måste göra för att 

ha smör och ost i kylskåpet och något man bara står ut med (just å just) medan

det verkliga livet är det man sysslar med på sin fritid?

Vad väljer vi - och kan vi alltid välja?

Och vågar vi välja annorlunda?

Borde också vi vuxna med jämna mellanrum ta oss en PRAO-vecka för att känna efter om

kanske något annat sätt att jobba - och leva - ändå kunde vara det bättre alternativet för oss?

Jag tror nämligen att de allra flesta av oss medelålders har någon gång funderat på om

just det vi jobbar med verkligen är det vi vill göra, om inte resten av våra liv, så i 

alla fall år ut och år in.

Tänk om vi skulle bli tvingade att testa på något nytt, låt oss säga var femte år?

Skomakare som lärare, lärare som florist, florist som författare, författare som försäljare,

försäljare som forskare, forskare som taxichaufför, taxichaufför som bagare…

Om så bara för en vecka eller två?

*

Själv hör jag till den där kategorin som rätt strängt har uppdelat mitt liv i ett jobb-liv och

ett fritids-liv. Eller så är det just nu. 

Men så har det absolut inte alltid varit. 

Det har också funnits tider då allt har smultit ihop.

Vilket är bättre?

Jag vet faktiskt inte! 

Inte så länge man, om man tydligt separerar dem åt är nöjd och glad 

med att det är så. Men om man börjar känna att "jobbet hindrar fritiden", då är

det kanske dags att tänka om?

Men också om man känner att "fritid känns som jobb". Då är det också dags att känna

efter hur man vill ha det.

Balans…det är väl just det där magiska ordet. Att hitta balans!

Är det kanske det vi så ivrigt jagar efter hela vårt liv.

Att hitta den där gäckande, jävla balansen…?

Är livet verkligen en balansgång på lina där fallet är djupt oberoende om vi 

halkar åt det ena eller det andra hållet?

Hur gör de som hittat balansen?

Har inget svar på det, hade jag det skulle jag inte sitta här och undra…liksom…;)

Men istället väljer jag att ta ut svängarna över en kväll då huset är tyst, i öppna spisen brinner

en stilla brasa och stunden har övergått från att vara blå till  mörkt vårmörker, med att hälla

upp ett uppfriskande fotbad.

Med den farten våren har tagit så står vi när som helst inför det faktum att det är

dags att ta fram vårt barfota-jag.

Ett bra slut på en bra dag!

Våren….framtiden…..jag är redo!

…eller nåt!

Ta vara på era blå stunder, de är inte så många ändå,

tycker

SLAPPAT OCH SLÖTT...

…idag hände det,solen gjorde intrång i våra liv. 

Lockade mig ut på terassen med min kaffekopp, och jag gick.

Den värmde, i själen, i hjärtat, i kroppen. 

Bara en nordbo kan förstå den känslan när solen äntligen, äntligen infinner sig

och dessutom värmer. Den värmer, den värmer…

Man känner en eufori bubbla, som ett nyss upphällt glas champagne i hela sitt inre.

Blåmesen burrar upp sig till talgox-storlek och twittrar, nej kvittrar, ut budskapet

om äganderätten till holken i pilträdet till alla som tvivlat.

När jag kommer in ligger mina fyrbenta tillsammans i solskenet som 

strilar in genom terassdörren.

Våren gör alla lite gladare och go'are.

Man måste ju bara lite…älska solen!

MAMMA, VAD HAR DU GJORT DÅ...

…var den första frågan när lillungen landade på finsk mark efter en knapp vecka i 

Portugal, med dopp i Atlanten, besök på Europas sydspets, 

stadspromenader…minst hundra kilometer!

Ja…a…jaha, vad har jag gjort då? Nå, inte så mycket…ju!

Glott på mina småledsna krukväxter, blivit lyckligt yr och glad och uppåt av tre 

minuter solsken, det måste ha varit på onsdag? Eller kanske det var måndag? Tisdag?

Det är skrämmande hur dagarna börjar flyta in i varandra!

Men! 

Jag har beställt pallkragar åt mig! Det är många år sedan jag odlat något ätbart 

överhuvudtaget. Lite örter i krukor och lökar nerpetade i rabatten räknas kanske inte riktigt?

Näe, det kanske det inte gör, men nu skall det alltså bli andra bullar av!

Medan jag glor på min marströtta älghornsbräken går ätbara trädgårdsdrömmar lite i gång.

Mangold, och rucola - helt klart.

Morötter? Nja…jo…kanske?

Gräslök förstås. Och dill. Basilika i stooora krukor.

Squash. Och tomaterna, de som är på gångs under glaskupan.

Måste gräva fram en gammal skev hink att plantera dem i.

Rädisa! Finns det något bättre? Och olika salladssorter, naturligtvis.

Rödbetor!!! Få se nu….hur många pallkragar beställde jag….?

Fortsätter drömma, medan solen visar sig lite till,

vinden är havskall, och lillungen är på väg hem.

Han som mött solen på riktigt och fått gå i t-skjorta och simmat i Atlanten.

Lövli!

ÄR MARS FULT...

…eller kan man alltid välja vad man ser?

Jag har en bekant som avskyr mars. Mer än november, mer än någon annan månad faktiskt.

Han tycker mars är det fulaste, tråkigaste, smutsigaste som finns.

Är det så?

Har "roat" mig idag med att plocka upp hundskit. Från min gräsmatta.

Och nu talar vi inte någon enstaka liten förvirrad lort utan en hel gravgård av 

bajskorvar i mer eller mindre långt kommet upplösningstillstånd.

Under de senaste veckorna har jag varit tvungen att bara släppa ut min hund

på sina bestyr på bakgården. Och en liten hund klämmer ur sig kopiösa mängder.

Allt det där har jag nu serverat som på bricka på min bakgård. Najs?

Fåglarna har formligen dränkt marken under fröbaren med fröskal.

En kvarglömd pumpa från oktober har löst upp sig och runnit ut i en orange smet.

Vägarna är fulla av sand och blöthet. Det ligger något grått över allt. Najs?

Jag kan se att den finns, den här fulheten (hih, vet ni vad - fulhet är inte ens ett ord som finns!). 

Det osköna går liksom inte att undgå om 

man väljer att lyfta fram det.

På något sätt har jag ändå lyckats leva i snart ett halvsekel utan att fästa någon 

större uppmärksamhet på mars frånstötande väsen.

Funderar på vilken styrka, ja makt, vi har i våra tankar, i det vi väljer

att fokusera på. Och i att tillåta oss att acceptera det som är, men som vi 

inte kan rå för ändå. Och istället skyffla lite mer energi på att 

lyfta fram det där som är vackert, viktigt, betydelsefullt för just vårt välmående.

Jag förnekar inte hundskiten och de smutsiga vägarna. Jag bestrider inte vinterdammet,

jag nekar inte till att perennerna i min trädgård ser överkörda och rätt slemmiga ut.

Men jag väljer att blunda för dessa, inte på så sätt att jag skulle tro att de 

försvinner, utan på ett sätt som gör att de inte tar så stor plats.

Jag kan acceptera att de finns men inte fästa mig, klamra mig fast i det.

Tänk om det är så att man kunde överföra det här till så mycket mer

i sitt liv? Bara inte låta det förpestande fula ta mer utrymme än det förtjänar?

Ingen kan trolla bort det, men man kan kanske dämpa det genom att

rikta sin uppmärksamhet på mer sköna saker.

Vad som är fult och vad som är fint, är ju så himla olika, men vi har alla något som

är vackert, älskligt, för just oss.

*

Idag startar fastan, och många väljer att fasta - på olika sätt.

Någon väljer bort kött, någon ser mindre på TV, någon väljer 

att åka kollektivt, någon sminkar sig mindre…you name it.

Man väljer bort något som man brukar vanligtvis ha i sina liv.

Jag brukar också fasta, tycker om tanken att lite städa i sina livsval.

Men i år tänker jag fasta på ett annat sätt.

I år väljer jag att varje dag:

- lyfta fram, se, något vackert

- göra något som jag njuter av

- ge mer utrymme för det just jag tycker att är fint

Rätt och slätt - mata mig själv med lite feel good.

(Rätt själviskt kanske, men ibland behövligt)

För jag tror, att samtidigt som man koncentrerar sig lite på att få till

det där vackra, sköna, fina i sin egen vardag så tar man bort risken att

man börjar fokusera på allt det som inte är så himla bra.

Mars må vara ful, jag kan acceptera det, men jag tänker inte låta det ta över!

Hundskit mot krokusknoppar! Bara att välja, liksom…;)

För om man vill kan man ändå alltid välja vad man ser, vad man tar till sig, 

vad man lyfter fram.

Att fasta handlar ju om att finna måttlighet och det är bra, 

men ibland kanske vi behöver mata oss själva med lite

övermått av det som gör oss glada?

Vad jag egentligen menar kan komprimeras i följande dialog:

- Du är inte så lycklig som du tror! INGEN kan vara så lycklig!

- Hmmm, hon kanske har rätt? Men vem bryr sig så länge det funkar!

Och ibland undrar jag om inte vissna tulpaner är minst lika vackra som färska.

Så där för dagen, i alla fall.

kram på er!

AVSKUREN...

…från verkligheten. Så känns det då jag är inne på fjärde veckan av sjukskrivning.

Mer eller mindre som en fånge i mitt hem krymper världen. På flera sätt.

Dels händer det rätt så lite i mitt lilla liv just nu. Ruskigt lite - egentligen inget alls.

Dels har hela världen krupit närmare in i mitt liv än på mycket länge.

Vad jag tänker på är att jag nu har haft tid att vara uppkopplad på nyheter, twitter, facebook och 

aldrig har jag läst så mycket artiklar relaterat till det som händer i världen som nu.

Det blir märkligt motstridigt på något vis.

I mitt fysiska liv har händelser som vad katten sysslar med under dagarna

intagit större plats än kanske någonsin förut. Fåglarnas våriver och om det 

är snö eller inte på morgonen. Allt sådant tar plats. Får ta.

Jag står färdig med smörgåsar när grabben kommer hem från skolan.

Sådana där små, banala saker som lite skrynklar till mig i hjärtat just för att

de är banala, jordnära, verkliga och just här och nu.

Samtidigt kan jag känna att jag är så avskuren.

Jag blir nästan lite manisk med att läsa nyheter, lyssna på nyheter, se på nyheter.

Och så seglar jag in på facebook och läser vad man har ätit, var man varit, ja ni vet.

Och det blir där också en märklig…konflikt.

På veckoslutet, när det minsann hände saker och ting i Ukraina, eller på Krim, som 

säkert på något sätt kommer att påverka oss alla, var facebook överöst med

bilder, inlägg och kommentarer om vårens tidiga ankomst.

Precis så som jag här på bloggen.

Seglar man in på twitter är tonen en helt annan. Där kan man med hjälp av det alltid lika

fina google-translate läsa tankar om allt det där stora som händer oberoende av på vilket 

språk någon skriver. Krisen kryper ner i min soffa, lägger sig på min linnekudde, tätt där intill

hunden som tuggar på de sista resterna av sitt tuggben.

Jag nästan lite skäms för att jag lägger upp en suddig bild på min katt som rusar in till värmen

från en plaskblöt trädgård på facebook. På twitter skulle jag aldrig någonsin

lägga ut något så banalt. Hur skulle det se ut? Liksom?!!

Också här på bloggen har jag alltid valt att skriva om det där lilla, vardagliga.

Det lite vackra, snälla, sköna. I mina ögon.

Ibland har jag funderat:

Är det bara tråkigt, ett tecken på en trivial, ytlig tillvaro, eller kan det vara så att

vår alldeles egna leverne, med allt det där alldagliga ändå är vårt verkliga liv?

Det som finns kvar även om vi skulle bli avskurna från resten av världen, på riktigt?

Kan det vara så, att just på grund av det faktum att vi när som helst kan ta in hela 

världens jämmer och elände, kriser och katastrofer till våra kök och vardagsrum ja, 

till och med till våra soffhörn, 

faktiskt behöver, som motvikt, kunna lyfta fram de där enkla, fina, sakerna i vardagen.

Ge dem en stund i ljuset, dela dem med andra?

Påminna oss lite om vår egen sanning. 

Om att den oftast ändå är ganska så bra.

I MORSE VAR DET SNÖ...

…på marken där knopparna redan visat sig.

Glad att jag hann se, träffa, möta, dessa små, små tecken på vår innan

allt bäddades in i ett vått, tungt täcke av blötsnö.

Egentligen borde jag idag ha varit på en plats där våren redan kommit lite längre än här.

Hade beställt en resa till Lissabon, och in i det sista hade jag hoppats kunna

åka, men, men…

Så blidde det inte. Så är det ibland. Här sitter jag kvar.

Bara att försöka gilla läget, fast det just nu i tillvaron av snösörja känns lite krystat.

Försöker koncentrera mig på att skriva en text klar som jag jobbat på längre än

jag gillar att jobba med en text.

Orden, meningarna och ja, liksom hela tanken, vill inte samarbeta för att

skapa något vettigt över huvudtaget. 

Så ofta kan jag längta efter lugn och tystnad. Nu har jag det.

Och kan ändå inte koncentrera mig.

Lite patetiskt och komiskt, ynkligt och paradoxalt. 

Katten jamar utanför dörren, den har plockat ett möss till, vill ha lite beröm.

Smeker den över ryggen, hon gillar det egentligen inte, men har ibland överseende med 

att jag gör saker automatiskt utan att tänka. Hon får en bit ost.

Den katten älskar ost. Hon kunde lära sig jonglera för ständig tillgång till

gouda, eller ännu hellre cheddar.

Radion malar på om israpporten. Berättar var isbrytarna rör sig och om trafikrestriktionerna.

Jag förstår inget av det, och funderar på varför detta läses upp i radion i en tid då 

alla ändå hela tiden är uppkopplade, hela tiden?

Sedan följer nyheter, läget i Krim tar det mesta utrymmet.

Och så börjar en gudstjänst. Och jag fortsätter undra.

Varför är det väldigt ofta så att när det kommer religiösa program i radion så

blir talet såååå myyyckeeeet låååångsammmaaarrreeee?

Som om man förväntade sig att de som lyssnar har lite trögt att förstå?

Jag blir irriterad på det långsamma pratet och stänger av. 

Andlighet behöver inte vara trögt. Väl?

Kokar en kopp te och glor ut över den nu av snö täckta trädgården.

Det är ändå bara andra mars. Det kanske hör till att det skall vara snö?

Ja, ja…det är kanske så det skall vara. 

Och jag borde vara i Lissabon.

Men nu är jag inte det.

Lika bra att ta itu med den där texten nu.

Den som skall bli skriven.

Idag, det har jag bestämt…

…skall bara först.

Skön söndag! 

RASTLÖS I TANKEN….

Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste

solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild.

Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa

som skall ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och

resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam 

och trivas med sig själv.

"Det osynliga barnet"

-Tove Jansson-

…försöker vara i stunden, för det är det enda jag kan just nu.

Värken i benet har nästan släppt, och dag för dag blir jag rörligare.

Men det är som om mina tankar, kanske min själ, eller det där man har

där inom sig, inte alls är i balans med kroppen.

Det känns som att vara i total otakt. Ett hjul är punkterat och farten har stannat upp, men

foten ligger på gasen och motorn skriker.

Inne i mig pågår ett litet krig, eller det är kanske att ta i, mer som ett uppror.

Mitt inre vill så mycket!

Det gastar och gapar, kastar tusen tankar omkring som confetti och lämnar mig sedan

med golvet i min själ täckt av små, små tankefragment som jag borde

lägga ett pussel av.

Min kropp skriker, protesterar:

- Hur skall du kunna ordna det här, du som inte ens kan böja ner dig?

Kroppen malar på, envisas med att försöka lugna ner mitt inre.

Det går sådär.

Nu skall jag ta mina bråkstakar, kroppen och själen,

koka en kopp kaffe och sätta mig i solen på terassen

och bara njuta av att det är mars.

Och så där alldeles underbart vårigt.

Morgondagen och gårdagen är lika långt borta.

Nu är här.

Det tar vi vara på!

Inte sant?

SÅ VÅR, SÅ VÅR...

…åh jag måste snabbt ta tillbaka det där med grådaskighet.

Solen, ni vet den där varma planeten som både lyser och värmer, har 

visat sig! 

Det där klotet som får nästan utvissnade tulpaner att bli vackra och humöret

att åka upp-upp-upp.

Sådde årets första frön.

En väninna hade smugglat hem några frön till en

g i g a n t -tomat från solkusten.

Få se vad det blir…

Eftersom jag inte ännu är så där sprittande rörlig av mig, så tar man vad man har

och slänger en ostkupa på krukan. Det får agera "växthus"…

Bläddrade i boken Franske Fornimmelser, den har redan några år på nacken,

men den bara är så vacker, så inspirerande, att jag undrar om den

inte håller på att bli en klassiker.

Hos mig åtminstone.

Jag tröttnar liksom inte på den sortens vackerhet som finns där.

Det första steget mot vår har tagits.

Idag borde jag också ha tagit mitt första steg på kursen jag planerat gå

nu under våren.

Men det gick…liksom inte. 

Att sitta är fortfarande inte min grej. 

Till all tur har jag en kompis på samma kurs som får hålla mig up-to-date,

tills jag klarar av att krypa ner i en skolbänk.

Det skall väl gå det med, vid något skede...

Idag var det ändå sol, det var lite vår…och det är inte ens mars än!

*

Jag vet att vintern kommer ännu att lugga till några gånger innan

det blir vår så där på riktigt, men ååååh, vad underbart det var att bli

matad med sol och förväntan.

Och längtan.

Och så jag längtar!

DE FÖRSTA FLYTTFÅGLARNA...

 …har anlänt läser jag i någon tidning. 

Blåmesarna flyger in och ut i holken i silverpilen, den mitt på gården.

Och det kvittras och hålls på i buskarna.

Själv har jag inte sett tillstymmelsen av en flyttfågel än, men å andra sidan har två

veckor av inomhusvistelse bakom mig, så det är ju inte så underligt…

Igår vågade jag mig ändå på att sätta mig i en bil (just den biten har varit kämpigast, att sitta)

och åka iväg för att hämta hem lillungen som varit på skriftskolläger hela sportlovet.

Nappade kameran med, så jag kunde med lämpliga mellanrum ropa STOPP! och STANNA! till

särbon som agerade chaufför, ifall något intressant skulle dyka upp.

Det gjorde det inte.

Vädret var milt sagt grått och sikten absolut noll.

Plötsligt inser jag att det är en point med färger som gult och rött där det är meningen att man

skall lägga märke till något. Det funkar tydligen.

Det är inte mycket till is kvar. Den kom snabbt - när den då äntligen kom - och tydligen kommer

den att försvinna lika fort igen. Även om "min" vik ännu är isbelagd så såg jag flera platser där

det är lite strömt där vågorna guppade glatt.

Flyttfåglar och vågskvalp - det är ju nästan så man får lite vårkänslor…nästan.

Några små, rätt svaga. Men ändå.

Lite svårt har man att föreställa sig blått glitter och solvarma klippor, klarblå himmel och

klart solsken. Men vi är ju på rätt väg, eller hur.

Värre än så här kan det ju inte bli?

Himmel, hav och jord har gått ihop till ett gråtäcke som tynger som

tusen duntäcken. 

Jag vet att det är så här varje år. Just som jag tror att jag inte kommer att stå

ut en endaste stund grådaskslaskvinter eller isandekylasomkryperinimärgen till, så

dyker det upp småsmå korn av hopp om vår.

Man måste uppleva en vinter här i Norden för att verkligen

uppskatta våren. Det tror jag.

Man blir ju helt fjantig av pyttepyttesmå tecken som knappast ens

kan tolkas som vår tecken.

Tänk att man skall bli så svältfödd - varje år!

Som gräddan på moset och smörklick i gröten

visade sig Hennes Majestät Solen mellan tallstammarna precis en

liten stund innan den kröp tillbaka bakom gråtäcket.

Det behövs så lite…så lite, så lite.

För att inge hopp åt en på solljus svältfödd stackare som jag…

Länge leve våren - alltid lika välkommen, desto tidigare, desto bättre.

Basta!

OS...

...i vanliga fall skulle OS gå mig rätt obemärkt förbi. 

Håhåjajaaa...

Visst jag skulle säkert se på de grenar som det skulle finnas 

medaljhopp i - och naturligtvis ishockey. Men till och

med det skulle förmodligen ske med vänstra handen, eller ögat då.

Och jag skulle förmodligen syssla med något annat vid sidan om.

Nå, i år är det ju lite annorlunda. 

Eftersom min favoritställning just nu är att ligga på golvet med benen på soffbordet i 

90 graders vinkel och det begränsar ju onekligen en hel del andra sysslor. 

Kvar finns att glo på TV.

Och det kommer liksom inte så himla mycket annat än OS...

...de senaste dagarna. Eller är det veckor redan?

Så fråga mig, jag har koll på det mesta när det gäller OS.

Eller åtminstone känns det så...

Följer med semifinalen mellan Finland och Sverige som bäst.

Nu kan jag tänka mig att ni får någon form av syn framför er med

mig liggande på rygg, med benen på bordet och en dator i famnen, men si

näe! Jag har nämligen kommit på att strykbrädet är en fantastisk uppfinning

när man behöver ett högt bord som man kan stå och göra saker vid!

(som tips till andra ischias-drabbade).

Men tillbaka till OS i Sotji.

Jag fick en e-post här i veckan med följande foton:

Ja visst sjutton är det jag, någon gång i början av 70-talet, med min pappa

i Sotji. Min mamma jobbade på den tiden på en resebyrå och vi 

hittade oss ibland på de mest märkliga ställen i världen.

Vad jag minns från den resan är de steniga stränderna med miljoner och åter miljoner

vansinnigt vackra och silkeslena stenar. 

En bastant och bister "nyckelpiga"-tant sittande vid varje våning i hotellet som var 

nästan lika skrämmande som de uppstoppade björnar som fanns lite här

och där. Jag var livrädd när jag någon gång behövde fråga efter rumsnyckeln...

Maten var konstig, tror att jag levde på tomater hela resan. De var enorma och sååå goda.

Och jag minns bergen, det var faktiskt väldigt vackert där!

Men nu måste jag nog ta och heja på lejonen lite grann här...annars slutar det ju inte så bra!

KORTA, KORTA STEG...

...och inte så mycket mer.

I morgon blir det två veckor sedan jag åkte på ryggskott.

Det har onekligen varit två långa veckor...

Jag hade först inte tänkt skriva något inlägg om det, men när det liksom är

det som hela huvudet, ja hela kroppen, hela livet fylls av just nu så till den grad 

att andra tankar liksom inte får plats.

Ryggskottet fick min ischiasnerv i kläm. Jag hade ingen aning om att det 

kunde göra så in i vassen ont. Liksom hela tiden.

Smärtan fyller ut alla tomrum. 

När kroppens största nerv är på dåligt humör så känns det.

Till all tur säger alla att det går om, det tröstar.

Det tar bara tid.

Tid som känns lång och utdragen.

Men jag biter ihop, och går och går och går.

Det lättar. 

Och väntar på att det skall finnas plats för andra tankar.

Så småningom. 

Men nu är det korta, korta steg

hos

SLOTT ELLER KOJA...

...nu har jag ju inte vare sig, eller vänta nu, jag har faktiskt en koja.

Och ett hus. Men inget slott.

Kojan, hos oss omdöpt till ateljén, är ett gammalt torp från 1904, eller 

däromkring. Har fått lite olika uppgifter om det. 

Men ett år hit eller dit spelar nog inte så stor roll när det kommer till ett

torp som varit med över 100 år, eller hur?

Tiden går framåt, utvecklingen går framåt, allt går framåt.

Jag skulle gärna stanna i en svunnen tid, för de vackra tingens skull.

Jag är någonstans felkodad när det gäller att uppdatera min smak.

Jag finner rätt få moderna ting vackra - som estetiska. I min smak.

Nå, men det var inte det jag skulle skriva om! Egentligen.

Men med den bakgrunden är det ju inte så konstigt att jag sitter

klistrad som en kardborre vid tv:n när det kommer Downton Abbey.

(Visserligen repris, men jag missade de första delarna och lapar i mig dem nu).

Inte för att jag så mycket bryr mig om alla relationer, utan mest för miljön,

interiören och ja...det är bara så vackert!

Nå, hur som helst, så fastnade jag ändå för en konversation som fördes i

en av de första delarna.

Där är en ung kille, blivande arvtagare till hela härligheten, som har lite

moderna tankar och vill inte bli uppassad av sin butler utan nästan lite fräser till

att det kan väl inte vara ett jobb för en man att klä på en annan man?

Butlern ser mest häpen ut. Att hans jobb inte skulle vara viktigt, eller ens

nödvändigt, han förstår inte.

Ägaren, lord eller något i en stilen, till det stora godset, som killen någon gång skall ärva, 

får höra om det här. 

Han frågar:

"När du övertar det här, säger du då upp köksan, pigan, butlern? De har alla familjer att

ta hand om, vad händer med dem?".

Killen får sig en tankeställare och nästa gång han skall klä upp sig ber han butlern välja

manschettknappar och låter honom till och med hjälpa på med rocken.

Nu vet vi ju, att det var just så som det gick. För vi har facit i hand.

Väldigt få av oss har kvar sin butler, köksa, piga...

Men samtidigt tänker jag att mycket av det som hände då - för hundra år sedan,

händer också idag.

Många, många yrken håller på att försvinna.

Vem förväntar sig att en försäljare, i en klädbutik till exempel, verkligen skall kunna sin

produkt? Eller när har du senast frågat varifrån tröjan du tänkte köpa kommer ifrån?

Eller när har du fått råd om vilken olja du skall ha till din bil på en 

servicestation...vänta nu, service? Det kanske heter bensinautomat med

tillhörande skräpmatskiosk...?

Ute i mitt torp står en vedspis, lika gammal som torpet - and still going strong.

Jag slänger in ett vedträ eller två ibland, men ingen lagar längre mat där.

Den funkar men utnyttjas inte till det den var tänkt för.

Lite som en butler.

Vilka är de yrken vi tar för givet idag att skall finnas kommer att försvinna?

Vilka yrken kommer våra barnbarn att himla med ögonen åt?

Det som skiljer är ändå det att då för hundra år sedan var det adeln och de

högre stånden som fick avstå från sin service.

Idag hamnar vi på alla samhällsklasser att avstå från service.

Det är skillnaden.

Hörde i veckan hur man tänker gå in för personallösa bibliotek.

Jaha, men om jag vill fråga något då?

Aj jo, det finns ju nätet...där finns ju alla svar!

Och visst gör det, man får svar, man sköter saker lämpligt där...

Men ändå...ibland undrar jag om vi vet vart vi är på väg?

Vi avstår inte bara från en butler, vi avstår från så mycket mer!

Ställer mig vid fönstret och glor ut på februariregnet.

Inte ens snö har vi...då vi borde!

Det är intressanta tider vi lever i.

Mycket intressanta.

Alltings rullning kräver tillväxt.

Men ändå borde vi spara.

På våra små slantar, på företagens slantar, på statens slantar, på miljön, på jorden.

Och ändå växa.

Som sagt....mycket intressanta tider!

STANNA UPP...

...ryggskott och ischias har fått mig att stanna upp, så där fysiskt.

Tassar sakta, sakta fram, vilket samtidigt ger utrymme för tankar och funderingar

att ta plats och rusa fram precis så fort de vill.

Det är skönt. Det med tankarna, inte det med ryggen.

Ryggskottet gör att jag tvingas gå ner i varv, också mentalt. 

Jag känner en märklig rastlöshet och ett märkligt lugn.

På en och samma gång.

Företaget jag jobbar på går minsann inte undan för att jag är sjukskriven,

ändå känner jag en olust över det.

Att vara hemma väcker också tankar om en annan sorts tillvaro till liv.

Lägger upp en bild på facebook och skriver:

Det finns bara en framgång - att kunna leva sitt liv på sitt eget sätt.

Ett citat jag har läst någonstans och som liksom talar till mig.

Tar mig ut i trädgården, haltande, vingklippt.

Fyller på fågelautomaten, det är bara de, fåglarna och jag, alla andra verkar

vara någon annanstans. Vägen är tyst, ingen kör, ingen går.

Känner mig som om jag hamnat utanför på något sätt.

På bara en vecka känns det så. Jag är inte med. På G.

Och jag vet inte om det är skrämmande eller bara hemskt skönt.

Kanske lite av båda.

Ser på spåren som katten gjort på bastutrappan och hur februarisolen lyckats

smälta, smeta ut dem under några fjuttigt ljusa timmar mitt på dagen.

Nu ser jag dem, upplever dem.

Vanligtvis skulle jag inte.

När den sällsynta februarisolen tittar fram och termometern visar plus händer magiska saker på trappan.

Solen smälter snön. Det är nästan lite, lite vår...talgoxar och blåmesar kvittrar och bekräftar.

Jag haltar tillbaka in och ser allt som borde göras, men som inte går att göras nu.

Det känns bakvänt.

Nu när jag har tid kan jag inte göra något, när jag kan göra något - då har jag inte tid.

Går, sakta, sakta till postlådan.

Där finns ett väntat brev. Jag har blivit antagen till en utbildning.

Jaaaaa!!! 

Känner mig glad och förväntansfull och ivrig. Lycklig.

Samtidigt, hur skall allt gå ihop?

Jag har blivit lovad förkortad arbetstid under studierna.

En slags downshifting.

Nu står jag här med pappret i min hand och några förvirrade snöflingor ramlar ner över min

hjässa. För en tid kommer jag att downshifta och göra något helt annat.

Gör jag rätt? Är jag modig eller sprittsprångande galen?

Möts av katten på trappan.

Hennes blick säger;

vad väntar du på? Go for it, girl!

Och jag tror på katten.

Vem skulle inte det?

Katter är kloka, eller hur?

DET DÄR MED LJUSET...

...jag gillar skymningar, när ljuset sakta försvinner och det finns bara en aning kvar, som en svag

röklukt när man blåst ut ett ljus.

Ändå älskar jag ljusets återkomst.

(Bilden ovan är från ifjol, jag är liksom inte riktigt "iform" att fota just nu med den här ryggen...)

Då hade ljuset redan återkommit.

Jag längtar så efter milt väder, en sol som värmer ansiktet.

Fotot med hunden är från mitt första yogapass utomhus i fjol - så jag längtar!!!

Ja...just nu längtar jag efter ett yogapass fast mitt i natten.

Ryggskott och yoga klingar inte nåt vidare ihop, så där på samma dag(ar).

När jag var och fick en spruta så att den akuta smärtan skulle lätta, vilket den

gjorde också, kunde jag inte låta bli att just tala om det här.

Jag som ändå yogar relativt regelbundet, och ändå åkte jag på ryggskott.

Jag vill liksom inte...förstå.

Läkaren, som gav mig mig en spruta (aj) så den akuta smärtan skulle släppa,

vilket den också gjorde, nämnde att ofta kan helt simpel stress

ligga bakom. Stress sätter sig i kroppen och så behövs det inte så

mycket för att *pang* och man åker dit.

Just därför kan jag ibland bli så in i vassen trött på seminarier och annat som 

skall få oss att bara se på den där innersta cirkeln som vi kan påverka.

Inte de där yttre som vi inte kan påverka.

Men när mycket av det som sker i de där yttre cirklarna påverkar oss

i vårt jobb, i våra inre cirklar då går det inte att blunda, att låta bli att tänka.

Och just den biten tror jag sätter sig som stress i många.

Det där som man i och för sig inte kan rå åt, påverka.

Men som påverkar oss och förvandlas till en oformbar stressklump i kroppen.

Vi vill inte, men vi kommer inte heller alltid undan...

tror