PYSSEL OCH STÖLDGODS...

...söndagskväll har det hunnit bli, ja.

Det har varit en hel del pysslande med dittan och dattan. Ganska skönt.

På fredag var jag, vi, på en kombinerad middag och teaterföreställning i min 

förra hemkommun. Det var himla skoj att träffa vänner som man 

inte sett på länge!

Och pjäsen, ja den var ruskigt underhållande!

Äldre grabbens goda kompis har skrivit, och uppträder i en

enmansshow: SKAMLÖST

Håll ögonen på den grabben - han är fenomenal!

På riktigt!

I övrigt då? 

Diskuterade under kvällen (den med middag och teater) om det här fenomenet

att när det väl blir veckoslut har man liksom gjort slut på alla ord.

Och fast VILJAN finns att träffa, bjuda hem huset fullt, av underbara

människor som man träffat under årens lopp, så finns liksom inte

tiden/orken/lusten...för när fredagen kommer vill man bara....vara.

Ett veckoslut utan inbokade program är ren lyx.

Hur, och när, har det blivit såhär?

Jag vet faktiskt inte, men det var intressant att höra att jag inte är ensam 

om att uppleva det så. 

För mig har insikten med att jag är en mer introvert person än extrovert då, betytt att 

jag i allt större grad förstått varför jag reagerar på vissa saker som jag gör.

Det har varit underbart befriande faktiskt.

Jag förstår nu att desto mer jag har möten, samtal, träffar under veckan, desto

mer stillhet, tystnad och ensamhet behöver jag på veckosluten för att uppnå 

balans i mig själv.

Det här veckoslutet har ändå varit ett socialt veckoslut.

Mött, träffat, umgåtts. 

Men också pysslat för mig själv.

Märkte här under veckan att mina kokosfett-jordnötter-kakor har en

strykande åtgång bland fåglarna.

Dags att göra en ny! Igen.

Funderade också på det här med julpynt.

Känns som om det skulle vara dags att lite tänka om i år, och

inte köra "så-som-alltid-innan".

Det har säkert att göra med det faktum att det liksom inte finns

några "barn" i år. Hur man än vill så kan man inte klämma

in två grabbar, 24 och 15 år i mysjul på samma sätt som när de

var mindre eller ja, små då.....;)

Samtidigt känns också det ganska befriande.

Att inte längre ha de där förväntningarna om hur en jul skall vara så låsta som

de kanske är när barn (små då) är involverade.

Även om vissa saker, när det gäller jul, hamnar nu in i en ny era, så

finns det det som bara måste finnas kvar...

...och det är väl att smyga ut i skogen och sno sig en liten lillajulsgran

från en dikesren - när ingen ser....;)

Hur har era jular ändrat? Och har de?

kram

KRISTALLEN DEN FINA...

...i ett blekt och rätt sällsynt novembersolsken tvättar jag mina kristall-lampor.

Det ligger en märklig förväntan i arbetet. 

Snart, snart tänds ljusen runt kristallerna och ett annorlunda sken tar över.

Det är ett stillsamt jobb. Att putsa kristaller.

Det droppar, sakta. Droppe efter droppe av damm från dagar

som varit ramlar ner på tidningar från igår.

Jag blir ibland andlöst betagen av skönhet så där mitt där i vardagen.

Städning är städning är städning....men mitt där finns ändå något vansinnigt vackert!

Hahaha...jo men så där kan det bli ibland! Det där herreminjeeså-tråkiga som man

bara liksom  m å s t e  ta itu med kan överraska. Och bjuda på något ändå.

Sådant gillar jag.

Eller som när jag nu på kvällen stod och rörde ihop en bolognese i köket.

När jag stod där och skivade morot och lök - och vitlök, såg jag ut över trädgården

som gått i vila, ut över havet, över molnen och solnedgången.

Och än en gång fick vardagens skönhet ett grepp om mig.

Det händer. 

Nu och då.

200 KM I TIMMEN...

...så fort lär skallen på en hackspett röra sig när den blir riktigt ivrig.

Fullt så fort går det ändå inte i mitt liv för tillfället, men nästan.

Känns lite som om jag ändå skulle lida av ett "post-traumatisk trauma" 

efter kontorsflytt och samarbetsförhandlingar och organisationsförändringar och 

nya arbetssätt som inte riktigt har hittat sin passform. 

Lite tom i rocken - och i hjärnan.

Men det går väl om? Jo, det gör det ju! Det gör det alltid.

Är bara mitt i det just nu. 

Satt häromdagen med kollegerna runt mötesbordet och hällde i oss lite wake-up-kaffe och 

konstaterade att....det bara är fem veckor till jul.

De flesta av oss såg ut som om någon berättat för oss att...ja, vad som helst som vi

aldrig trott på. På något sätt har hela kontorsflytten och invigningar och andra tillställningar

liksom stulit en hel månad av oss.

What?

Fem veckor till jul! 

P å  r i k t i g t ?

Nu hinner jag inte riktigt med!

Bäst att knappra på lite fortare.

Ta modell av hackspetten.

200 km i timmen eller så?

MIDDAG I SKYMNINGEN...

...så var det farsdag. Och middag. 

Och jag har fortfarande inte kommit ihåg att ringa elektrikern för

att koppla min lampa. Vanligtvis brukar jag klara av att koppla lampor själv, men 

eftersom jag samlat på mig både ett och annat som ändå kräver elektriker så kan han ju fixa det 

på samma gång? Isynnerhet som jag har tre meter i tak och höjder inte liksom är min grej.

Men tills jag kommer ihåg att ringa elektrikern (och bilservice för den delen) under

tillstymmelsen till arbetstid så äter vi middag i väldigt mysigt sken.

Så mysigt att jag emellanåt får upplysa mina gäster om vad det är de äter...

Gäller bara att komma ihåg att undvika att servera mat som kräver

att man till exempel skall bena en fisk.

För det lyckas inte i detta sken. Kör med filéer.

Om det serveras fisk, hos mig.

Och fisk har det blivit, och grönsaker.

Kom på att jag glömt att berätta hur min köttfria oktober gick.

Faktiskt var det riktigt intressant att "tvingas" tänka om, på nytt och helt 

annorlunda när inget kött ingick i menyerna.

Knepigast var faktiskt att äta "på stan" - i mitt fall luncherna.

Nu först inser jag hur smalt utbudet av vegetarisk kost är på de flesta 

lunchställen. Och jag hade ju ändå valt att också äta fisk under min köttfria månad. 

Men hade jag valt strikt vegetarisk föda hade jag nog stått besviken vid menyerna både 

en och två gånger. 

Efter en månad utan kött, ja.

Och nej, jag kastade mig inte över första bästa köttstycke med lysande ögon. 

Men inte tackar jag nej till en köttgryta med indiska smaker så där i

stearinljusens sken med gott rödvin till heller.

Temamånaden är över, men jag har hittat många nya vegetariska 

favoriter - dock inte på lunchställen då...

...men hemma i köket.

Och det är ju dit vintern driver oss.

När regnet dränker alla tankar på friluftsliv och mörkret tar 

över kvällarna. Då kan man ju alltid ställa sig vid grytorna och experimentera.

Det är sällan svårt att hitta frivilliga testkaniner om man 

lovar att kittla smaklökarna lite grann. 

Och tur är ju det!

För av god mat och gott vin är skymningsmiddagar gjorda.

Dem skall vi njuta av.

OKEJ...NOVEMBER...

...och stormen som inte kom. Men andra sorters stormar som kom istället. 

Och lugnet innan följande storm.

Vad talar jag om? Jo, det är så att vi har haft samarbetsförhandlingar på

jobbet. Och det är som att vara i en storm det också, på sätt och vis.

Eller som att invänta en storm. Man vet inte vad som är på kommande.

Om det ens är på kommande. Om stormen drabbar en.

Man går på spänn fast man inte vill, 

jo det kryper in i musklerna vid skulderbladen, rynkan mellan ögonbrynen

djupnar lite mer, man känner tröttheten bakom ögonlocken och ovissheten gnager

som ett par skor som aldrig passade.

Man tänker på alternativ och planerar både B och C och D.

Alla gör det, men för sig själv. Där inombords.

Man funderar på sin egen situation, naturligtvis, men lika väl oroar man sig för 

sina kolleger, sina vänner. Bakom varje siffra då ett företag sanerar finns en

människa och hens liv och öde.

Det griper om en som en alldeles för liten tröja. Det blir lite obekvämt under armarna och 

man vill liksom dra ner linningen hela tiden. Man vill inte vara i det man

hamnat i. Man vill byta tröja. Fort!

När förhandlingarna kommit till slut och vem som får stanna och vem som får

gå klarnat blir det lite som ett vakuum. För alla. Även för dem som stannar.

Den trånga-tröjan- känslan vill inte riktigt släppa.

Man läser på sociala medier kommentarer som: "När inget är nog" av någon som inte

kommer på jobb i morgon.

Och man känner hur tröjan blir än mer för liten.

Det är mer tungt än jag någonsin tänkt mig - även om jag inte berördes 

personligen (åtminstone denna omgång) så berörs jag in i själen för andras öde.

Det är bara så.

Det finns stormar av olika slag.

Och så har det hunnit bli november också, till råga på allt, liksom.....;)

Och lugnet innan följande storm då - ja då tänker jag ju på det här med julen.

Och DET är ju en ljuvlig storm det, då man har möjlighet att göra det till det man vill.

Jag gillar julen, det är bara så. Och jo den HAR lyckats krypa in i mitt medvetande.

Inte den där julen som prånglar på oss chokladkalendrar i september utan den där

som sakta och stilla kryper in i vårt sinne som en trygg och skön känsla.

Den där, där alla måsten och dumma traditioner som man egentligen

inte gillar är bortgallrade.

På något vis tänker jag att alla borde få rätten att göra just en sådan jul

de vill. Strunta i vad andra tycker och tänker.

Göra sin egen jul.

Skall vi lova det - åt oss själva - i år?

Vara lite ärliga.

Mot oss själva.

En självisk jul - får man tänka så?

DET HÄR MED VÄDER...

...jag har hört dem, deras vemodiga pipande på avstånd. En tid har de hörts, men inte synts till.

Har märkt att ofta, ofta, dyker domherrarna upp vid fågelmaten först när det utlovas riktigt 

hundväder inom någon dag.

Jag har absolut ingen vetenskaplig grund, bara ett enkelt iakttagande.

På lördag dök de upp, hela gänget, fladdrade runt i syrener och plommonträd och käkade

solrosfrön som om de aldrig sett det förr. 

Meteorologerna bekräftar det domherrarna visste.

Höststorm.

Inte så tuff här hos oss som mer söderut, men höststorm i alla fall.

Det kan nog lugga till lite här längs sydkusten i alla fall.

Och ifall om. 

Nu är det ju inte så att stormar skulle vara något ovanligt, de har en envis

tendens att dyka upp varje höst, varje vinter, varje vår och ibland till och med på sommaren.

Varje år.

Och just därför, för att jag varit med om elavbrott både en och två och sju gånger, så

har jag lärt mig att förbereda mig.

Utan att vara det minsta stormhysterisk så finns det vissa rutiner jag har inför varje storm.

Ni vet, plocka fram ficklampor, ladda telefonerna. Se till att det finns torr ved inne.

Nå, ljus behöver jag inte plocka fram

de har jag inom räckhåll största delen av åren ändå.

Men jag ser till att det finns ljus också där jag kanske inte normalt har ljus, 

som på tuppen till exempel.

Och så det viktigaste! Isynnerhet inför natt-stormar.

Jag tappar upp vatten så det finns nog för oss att tvätta oss på morgonen.

Och så lagom till en kopp kaffe och te.

Nu har jag ingen vedspis här inne där jag kunde koka upp vare sig mat eller kaffe, så då

tar jag till det nästbästa: plockar fram mitt spritkök som jag vanligtvis har med mig på

de där lite längre turerna i skogen.

Kollar att det finns sprit i behållaren och tändstickor inom räckhåll.

En höststorm med eventuella elavbrott skall banne mig inte hindra mig från att få mitt 

morgonkaffe, och lillungen att få sitt morgonte! Lite så tänker jag.

Jag gör som domherrarna, förbereder mig. 

Varför skulle jag inte?

Det krävs så lite. Egentligen. Inte så mycket mer

än att se till att man har ett paraply med när det regnar.

Just därför blir jag så förvånad när jag hör hur många som inte gör något alls då storm, 

med sannolika elavbrott, är i antågande? 

Hur tänker man då? Berör inte en storm alla? Om den slår till ordentligt?

Nu talar vi ju inte om att bunkra upp för isolering i veckor.

Mina förberedelser tog exakt 4 minuter.

Veden och ljusen hade jag redan.

Och oberoende av el eller inte så dricker jag kaffe i morgon bitti......;)

Håll i hatten i blåsten!

Heja höststorm!

P.s aj jo...och så plockar jag in prylar som kan få för sig att flyga omkring när det börjar blåsa på

riktigt.

Nu börjar det yla i knutarna här....och jag kom just på att jag har ett par saker till som skulle må bra 

att komma i skydd - om jag vill att de skall vara hela i morgon, vill säga...

RÄTT FÄRGLÖST...

...är det därute. Inombords är det också lite uttömt.

I veckan flyttade vi ett kontor. Vårt, mitt och mina kollegers.

Till slut var det mesta på plats och allas datorer funkade och ett nytt sätt att jobba

har tagit sina första steg. Intressant - och annorlunda. Eller åtminstone annorlunda.

Drömde i natt att alla mina kolleger flyttade in i samma höghus - tolkar det som om jag nog 

fått en överdos av flyttande för en tid framöver. Men eftersom mina kolleger i drömmen 

var precis lika trevliga som de är på riktigt, så tar jag det som ett bra tecken, att jag åtminstone

inte tröttnat på dem. Och hur kunde man, de är faktiskt prima typer, hela bunten!

Kanske det är min introverta sida som ändå slog bakut för till fredagen hade jag bokat ledigt åt

mig. Efter all kaos, allt packande ner och packande upp, allt fixande och ordnande kändes en 

ledig dag som en exklusiv minisemester, även om den gick i pysslandets tecken här hemma.

Hela veckan hade inneburit långa kvällar, av olika orsaker.

Först på sen eftermiddag gav jag mig tid att ge mig ut och sniffa på havet.

Lät hunden springa av sig bland vassruggar och strandstenar.

Tänkte på hur olika syfte våra promenader har - för mig och för hunden.

Jag behöver få komma till ro, och den behöver få härja av sig.

Tänkte på att det kanske är sista gången jag träffar svanfamiljen för i år? 

Kanske de dragit vidare nästa gång jag kommer?

Deras flytt är kanske enklare än vår. Eller kanske inte?

Vi kan ringa en flyttbil, de styrs av instinkter och sådant.

Å andra sidan har de betydligt mindre bagage...

Vilket får mig att tänka på hur enkelt skulle vi människor klara av att leva - om vi måste?

Jag funderar nu och då på det här. Vad skulle vi skala av från våra liv om vi blev tvungna till det?

Roade mig ju med att testa på köpstopp här tidigare i år. Det var intressant att testa på det. Verkligen!

Jo, jag rekommenderar det åt var och en. Kanske det blir ett eget inlägg om det...

Mitt mål var ett halvår, det blev åtta månader. Sedan "tvingade" tonårssonens tillväxt i höjdled oss till 

att återuppta "shoppandet". Under tiden hade min vinterjacka sagt upp kontraktet, så även där behövdes

nyinförskaffning.  Mina vinterstövlar, som jag verkligen skött väl om med vårdande medel till läder, ja deras botten sade upp sig. Efter drygt ett års användning.

 De var inte speciellt billiga då det begav sig. Har prislappen kvar, 169 euro. Och ett drygt år senare är lädret i prima skick, men sulorna har sprickor, det läcker in vatten. Inte skoj!

Skall det vara såhär? Även om man vill satsa på sk kvalitet så håller det ändå inte...

Det känns...bara fel!

Om jag skulle behöva skala ner på min konsumtion, då skulle jag ju börja med att försöka satsa på kvalitetsgrejer. I det mesta. 

Men vad är kvalitet? I dagens läge?

Är det kvalitet på riktigt eller är det bara illusion av ett märke, som ändå

inte garanterar kvalitet på annat sätt än att man köper intrycket av kvalitet...?

Hmmm...

Men på tal om svanar, och om ni känner för att ge er ut i naturen trots det gråa vädret.

Just nu, detta veckoslut, pågår svanräkning. 

Har ni vägarna förbi där det finns svanar, delta, vet jag.

Det kostar inget - än en stund ute i naturen.

Och även om det är lite färglöst därute just nu, så finns det något att uppleva.

Det lovar jag!

Skönaste lördag till er alla!

från

VÄNDA PÅ KAKAN...

...jo, jag bakade på veckoslutet, vilket i och för sig borde ges ett eget inlägg, så pass sällan

som det händer, men tänkte ta itu med något som händer nästan lika sällan:

Nämligen aforismer, eller sådana där liknande små versen som dyker upp lite här och där nu och då.

Jag har ett lite ambivalent förhållande till dem.

Dels kan jag inte riktigt låta bli att läsa dem om jag snubblar över dem, och dels blir jag, oftast, rätt

irriterad över deras alldeles för självklara budskap.

Självklarheter är förvisso sanningar de med. Kanske just därför, men ja...det är något i sättet

att presentera det som blir lite för färdigtuggat ändå.

Men sen kan det hända att i den tätaste av aforism-kloka-och-tänkvärda-verser-djungeln

snubblar man över något som på riktigt får en (eller mig då) att tänka till.

Och i morse ramlade jag över en sådan:

"Ego says, "Once everything falls into place,

I'll feel peace."

Spirit says, "Find your peace, and then everything will fall 

into place."

(Marianne Williamson)

Ja-happ...Hur vana är vi inte att tänka så där som "egot"?

När jag fixat det å det , när jag fått/nått/mött/sett/ det och det...då är allt som det

skall vara, lite så. 

Jag gör det nog, de flesta gör det. Men ibland undrar jag:

Når vi någonsin dit? 

Är det inte då mer idé att försöka hitta tillfredsställelsen med det som är här och nu?

Än att ständigt jaga oss själva mot något ouppnåeligt mål, där målen dessutom ständigt ändras?

Någon kan tycka att det är det som driver oss vidare, motiverar oss? Sporrar?

Det ouppnåeliga. Att nå dit. Ända fram.

Men är det verkligen så?  

Jag gillar ju det där, som vänder upp och ner på kakan.

Kakan som består av våra tankar och värderingar.

*

Men min äppelkaka skall man lämna ifred för upp-och-ner-vändningar.

Den skall avnjutas på annat vis. 

Helst.

DET KRISPIGA...

...efter regnet.

Det har redan börjat skymma i trädgården. Nej, det är redan mörkt när jag smyger iväg genom

trädgården, över stigen av sten som gräsmattan håller på att sluka.

Det låter när jag går. Det krispar under crocsen vid varje steg jag tar.

Frosten har kommit. Och mörkret. Det doftar bara kyla och kallt hav.

Grannens katt blir skrämd för mig i sin mössjakt och drar iväg genom syrenbersån.

Lyfter tegelstenen åt sidan, den har som funktion att agera lås till bastun.

Eller lås och lås...

Stiger in. Det doftar ved och...ja liksom bastu. Utebastu.

River sönder tidningen från i onsdags, för det var den som blivit liggande på en

stol inne i huset och låg lagom inom räckhåll.

 Rispet av tidningen skär i tystnaden. För det är en så kontraster funkar. De äter

upp varandra och förminskar ytterligheter.

För bara någon timme sedan var det fullt fräs med allt som hör jobbet till. Och så lägger vi en 

flyttning på det. Nej, nej, det är inte, denna gång, jag som flyttar, men väl mitt jobb.

Kan inte påstå att det skulle vara så mycket enklare fast man är fler att dra lasset.

Det blir bara lite mer yrt, liksom. 

Så jag värmer bastun. Finns inget som nollar en så effektivt.

Det är tyst, det är skumt, det är varmt och mosar till ens själ på ett alldeles speciellt vis.

På ett återupplivande sätt.

Och förstår den nästan heliga relation många av oss har till denna

byggnad och dess hetta.

Dess famn. 

Där man fött och dött.

Blött och stött.

Och kommit ut renare - utanpå och inuti.

*

Efteråt går jag barfota genom krispigt gräs in till mig.

Det ångar om mig.

Och jag är renad. På alla plan.

ATT KISSA LÄNGST...

...så var det över för denna gång då. 

De riktigt stora pojkarna fick en hel värld att hålla andan medan de kände

varandra på pulsen och checkade upp vem som kissar längst.

Eller brydde en hel värld sig - egentligen? 

Gäspade man lite blasé bakom sin hand och tänkte att det ordnar väl sig åter.

Som det gjort, de senaste 78 gångerna USA har ramlat in i en situation då fyrken är slut.

Och man måste låna lite till.

Jag satt, än en gång, där på min terass med min kaffekopp, och försökte förstå.

Hur mycket skuld USA egentligen har.

Det är nästan 17 000 miljarder pengar.

17 biljoner.

17 000 000 000 000.

Det är hemskt många nollor det. 

Och läget är helt bisarrt! 

Om jag tänker mig en vanlig familj. Maja Meikäläinen och 

Sven Svensson. De förtjänar i månaden låt oss säga 6000 € .

(vi struntar i skatter här...)

Deras utgifter är ändå 8000 € 

 Vilket gör att det ju inte riktigt går ihop. Så där.

Så de vill låna lite. Traskar till banken och lägger fram sitt ärende.

Jodå, de kan amortera på lånet - men då måste de få låna ännu lite mer.

Och det är väl okej, för Maja och Sven har en så många som tycker att 

de sköter sina finanser så bra så. 

Ok, det här är väldans förenklat, men i grunden är det just så här det är.

Vi fasar över lilla Greklands statskuld som var vadå... något kring 150 % av landets BNP när

det sket sig där.

Redan 2010 gick USA över 100 % men är gud-vet-hur många AAA-rankade - trots det.

Medan de stora pojkarna grälar stannar 800 000 amerikaner hemma i väntan på att gossarna skall bli 

överens. De kommer att få sin lön retroaktivt för de två veckor de stannade hemma när (inte om) man 

än en gång kommer till överenskommelse. Så som alla de andra 78 gånger. Eller är det 77...?

I mina öron låter det som ett förfärligt slöseri.

Och detta upprepas igen. Som det nu ser ut om någon månad igen.

Varför låter det oerhört ansvarslöst i mina öron?

Och ändå finns förtroendet - för att ingen vågar något annat?

För då skulle himlen ramla i nacken på varenda en kotte på jorden, 

om man började tvivla - på riktigt.

Nä, det blir för stort för mig. Jag drar på mig mina handledsvärmare och fortsätter kratta.

Det blir lite kaffe kvar i koppen.

Lite ironiskt är de av "märket" GLOBE HOPE, ett företag som gör nytt av gammalt.

Jag vill ju så gärna tro på...det goda, det rättvisa. Men ärligt talat verkar det som om 

globen vår får dras med den ena märkligheten efter den andra. 

Undrar ibland om det inte är just jorden som håller andan - och inte världen.

Eller vad vet jag? 

Ställer krattan mot lönnen, tar mig till terassen och dricker en sista slurk av kaffet 

som givetvis hunnit kallna. Bläj, men så blir det ofta, jag glömmer kaffet.

Hittar på något att göra eller så åker jag bara iväg med mina tankar.

Jag matar mina fåglar, klipper ner lite vildvuxna buskar som kommer att gnissla mot fönstret när

höststormarna tar i med kraft. Här står jag med mina små vardagliga bekymmer och borde inte

orka bry mig om vem som kissar längst over there.

Men jag gör. För allt har med allt att göra. Precis allt. Och det känns lite... obekvämt.

Nej, det är inte så att jag samlar på mig en överlevnadslåda längst bak i skrubben, så 

illa är det ju ändå inte. Jag är inte heller lagd åt domedagshållet. Mitt motto i livet har 

alltid varit : allt ordnar sig.

Och det gör det oftast också - frågan är bara till vilket pris "allt ordnar sig".

Jag tycker det är lite bakvänt att världens ledande finansiella makt håller på

att gå i (åtminstone teoretisk) konkurs ett par gånger i året så där...

Att i landet där allt är möjligt kostar tre dygn på sjukhuset 22 000 €.

Och att en sjukförsäkring kostar samma där per månad som hos oss i året...

Något stämmer inte riktigt bara.

Ja, ja...det finns problem på närmare håll som man kan ta itu med, men när nu tankarna

ibland har den dåliga smaken att flaxa iväg.

Vad gör man?

Kanske tar man itu med middagen, fjällar gösarna ute vid stenröset.

Smeker katten som vispar runt benen med hoppfull min.

Ibland saknar jag det där riktigt enkla livet som djuren har.

Fast då talar vi ju om djur som har det bra....och vips är vi inne på en helt annan diskussion.

Just så där går det till - man bara halkar in på nya intressanta ämnen

Och jo, också jag har tävlat i att kissa längst, vi kvinnor kan ju testa på

det till exempel genom att placera oss uppe på en brant klippa...

...och så himla skoj vet jag inte om det var.

Och inte vann jag heller - om ni nu vill veta...?

Och inte höll världen andan heller. På sin höjd gjorde vi det. Om jag minns rätt?

EN MATTA AV GULD...

...den lilla lönnen fällde sina löv under veckoslutet. De lade sig stilla, en efter en, på gräsmattan och gömde under sig det friska gröna. Satt i solen på trappan och lät dofterna av avsked kittla mina sinnen.

En yrvaken geting surrar runt min tekopp. Det är lugn och ro. Precis lagom av det mesta.

Hunden har sträckt ut sig på trappan breved mig och katten ligger som ett lurvigt knytt i korgstolen som 

badar i eftermiddagssolen. Jag stiger upp, rättar till min halsduk, tar krattan och börjar.

Sällan tänker jag så bra som när jag krattar. Kanske när jag målar? Arbetets monotoni befriar.

En blick uppåt och jag inser att jag kommer att kratta länge än. Fast bara där jag måste.

Numera uppskattar jag en lite vildvuxen trädgård fram om det perfekt putsade. Kanske det har med åldern att göra? Med mognad kommer överseende och andra prioriteringar helt enkelt?

Det är inte längre viktigast hur det ser ut. Om någon förbivandrare verkligen skulle bry sig om att idka kritik mot mitt sätt att kratta liksom. Eller att jag låter bli? Det är viktigare för mig nu att ordna övervintringsmöjligheter åt igelkottarna, åt andra kryp. De där små. 

När vintern är över kan jag städa mer. Nu tar jag bara de grövsta. 

Och lägger det i en brandgul hög mellan stenarna. 

Kråkfamiljen följer mitt pysslande med ett visst intresse. De vet att jag brukar lägga ut torra ciabatta-kanter som blivit tråkiga i sin prassliga papperspåse. Sådant händer och de vet. 

Domherrarna och talgoxarna flänger runt kring fröna jag lagt ut.

Koltrastarna tömmer aroniabusken med envis frenesi. De gjorde de inte i fjol. Då fick bären vara kvar långt, långt in på vintern. Vad betyder det? Betyder det något?

Väntar på sidensvansarna. De har inte än synts till. Det är bara domherrarna av vinterboende matgäster som gör sig hörda. Mer hörda än synliga faktiskt. Deras vemodiga pipande hörs genom dagen, men det är först mot skymningen som de börjar dyka upp. Först i äppelträdet och sedan med snabba rusch till fröna. De första talgbollarna är uppätna. Redan? Vad betyder det? Betyder det något?

Känner hur jag står där mitt i naturen och inte riktigt kan tolka dess språk hur gärna jag än vill. Finns det ens något språk, några tecken? Eller är det bara slumpen?

Ser jag bara det jag vill se? Och finns det mer att se som jag inte har förmåga till?

Det blir kväll. Solens sista strålar får det guldgula att dra mot koppar.

Den klara kvällen skvallrar om kyla i natt. Jag drar av mig gummistövlarna mot trappkanten. En ensam koltrast flyger omkring och landar till slut i toppen av björken. Sitter där en stund, men drar vidare.

En kall natt skall man inte vara ensam. Det vet till och med en koltrast. 

I den gyllene stunden innan månen och nattfrosten. 

PYSSLAR PÅ HÄRHEMMA...

...någon borde städa undan utemöblerna inför vintern. Men någon bara pysslar på med annat dag efter dag, veckoslut efter veckoslut. Någon har ändå haft förstånd att byta trappans blommor till något lite mer säsongs-betonat. Alltid något. Kan man tycka. 

Någon borde kanske släpa hem lite grankvistar från skogen, när nu någon ändå tassar runt där stup i kvarten. Någon borde så mycket. Men just nu vill någon så lite av det som någon borde...

Någon skaffade hem höstblommor - någon borde bara också komma ihåg att vattna dem, ofta. Isynnerhet som de bor i en pytteliten kruka, som någon borde veta att är en alldeles för sårbar tillvaro för en törstig varelse som en calluna. Någon måste nog skaffa nya. Något tag.

Tills dess låtsas vi att knastertorr calluna är faktiskt riktigt fin tillsammans med alunrot.

Så tänker någon.

Någon funderar på det här med att blogga, och fokus på vad blogga om och varför.

Nej, någon vill inte lägga av, bara filosofera om fenomenet att blogga.

Jag tänker: Om det skulle ha funnits möjlighet att blogga, låt oss säga för 25 år sedan. Vad skulle jag ha skrivit om då? Jag var då 22 år och väntade mitt första barn, byggde hus och gifte mig. 

Eller i lite omvänd ordning.

Skulle jag då skrivit om det, om att vara gravid heltidsarbetande nygift kvällsstuderande som vid sidan om planerade det kommande byggande av det första hemmet. Ritade och räknade.

Skulle jag fem år senare skrivit om hur det är att skola hundar, och själv ha en problemhund som trots all kunskap från tidigare kurser i hundlydnad, var just det - ett problem.

Skulle jag skrivit om hur det var att bygga hus, anlägga trädgård, köra traktor och ha höns.

Hur det kändes att för första gången själv behöva nacka en höna som räven slitit ut inälvorna på.

Skulle jag ha skrivit om det?

Vad skulle jag skrivit om? Om mitt avhopp från arbetslivet - långt innan man ens visste om downshifting - och mitt val att som vuxen börja om på nytt. Men något helt annat. Bara kasta sig ut för stupet och se vart det leder. Skulle jag ha skrivit om det?

Skulle jag ha skrivit om min passion för keramik? För att måla? Trädgård?

Det som var min passion då. Mina stora intressen. 

Hur skulle min blogg ha sett ut då - om det funnits?

Ännu tidigare skulle det säkert ha handlat om teater, om Danmark och om krogar, nattliv

och färgglada drinkar. Resor och frihet. Ungdom.

Vid något skede skulle det säkert varit fokus på mat. Och romaner.

Och historia. Och...och....listan är lång. På allt det som tidvis varit viktigt i mitt liv.

Skulle jag ha skrivit om kriser i parförhållandet, men också om djupet i den kärlek som fanns, som är. Om vikten av vänner, om väntan på ett andra barn som så drog ut på tiden. Skulle jag ha skrivit om allt det? Skulle jag skrivit om tidiga morgnar i hönshuset, om sena kvällar då jag läste till tentor då alla andra sov? Skulle jag ha skrivit om friheten i att vara studerande i vuxen ålder, om stunderna på stranden så grabben, den äldre, lärde sig simma i en mörk skogssjö? 

Om jular då allt var hemlagat, och Carl Larson kunde ha gått och gömt sig.

Om det hade varit möjligt att blogga då? Vad hade jag skrivit om? Vad hade du?

En intressant tanke inte sant?

Hade jag då städat undan det mesta och bara koncentrerat mig på ytskrap?

Jo, det hade jag nog. Bloggen är ju inte en dagbok. Den skrapar bara på ytan.

Ändå skulle den säkert ha lyft fram det som varit viktigt för mig just då.

På ytan viktigt, men inte inunder ytan.

Och ändå är det det som sker inunder ytan som gör oss till dem vi är. Idag.

Vi är som stenar. Vi är där vi är i livet, vi gör det som förväntas av oss. Men hur vi formas beror på vilka vindar råder, vilka vågor slår ner just på oss, hur vi är förankrade i vår plats på jorden.

En lös sten snurras av vågen tills den är rund. Andra förblir kantiga för att det finns så mycket som håller dem på plats. Bara ytan slipas.

Varför detta filosoferande? Ja....varför inte?

Allt det här hör ju också till, då det inte känns relevant att vattna callunor, och då trastarna kalasar på aroniabären, då havet lockar, och man vaknar med någons armar runt en.

När saknad och närhet finns i ett och många pusselbitar i livet inte ännu heller hittat sin plats.

Och så mitt i allt filosoferande, så pockar det på mig.

Doften av en bastu som håller på att bli precis klar där ute i andra ändan av trädgården.

Där ljuset är mycket dämpat, där det är tyst och hett, och natten sluter sig omkring.

Vad hade du skrivit om, om bloggar funnits, då innan?

För...låt oss säga... 20 år sedan? Vad hade du skrivit om år 1993?

Ta det som en utmaning. Vad gjorde du, vad tänkte du, vad intresserade dig i oktober 1993?

Ge det ett blogginlägg - varför inte?

Någon har talat, nej, babblat - igen....och glömt att vattna blommorna.

Skön början på veckan!

önskar er alla;