VINGKLIPPTA...

...är jag, vi, nog lite idag.

Det har nämligen varit dags för Sven att flytta hemifrån.

Han har ju inte fått till det själv, som vi hade hoppats på.

Han har tittat och ropat efter kajorna som flyger över här hos oss på hög höjd. Men aldrig förstått att ge sig efter, lyfta, flyga iväg.

Han har gett sig på flygturer nu och då, men tydligen aldrig långt nog att nå de andra kajorna.

De håller till en dryg kilometer härifrån.

Sven har aldrig flugit längre än att han skulle vara på höravstånd.

Han svarar när vi ropar.

Hur gärna vi än hade haft Sven här hos oss, så måste han få leva ett kaj-liv.

Han måste lära sig söka mat på egen hand, vara tillsammans med de sina.

Hösten är snart här, och det är så mycket en kaja måste lära sig, som vi inte kan lära ut...

Dessutom är området där vi bor kråkornas revir.

Här finns en helt gäng som inte räds att ge sig på Sven när vi är inne eller borta.

Man kan inte klandra dem, detta är deras kvarter.

Men Sven kan inte försvara sig ensam.

Han behöver nu sitt eget gäng.

Visst känns det lite ledsamt, och vi saknar honom redan, men detta måste bara göras.

Vi tog aldrig hand om honom av den orsaken att han är rätt underhållande att ha.

Nej, vår tanke, kanske den är naiv, jag vet inte, var att ge Sven en chans till i livet.

Nu är det dags att låta honom på riktigt pröva sina vingar. Ta modell av andra kajor, lära sig kajspråket.

Ta hand om sig själv, vara självständig.

Vi hade som sagt tänkt att han skulle flyga iväg självmant. Det gjorde han inte.

Var vi inte hemma, flög han till grannen - och de är kanske inte riktigt lika förtjusta i Sven, har inte riktigt samma förståelse som vi i att få sin frukostmacka pickad...risken finns nämligen!

Nej, nu var det dagen att föra Sven till kajrika trakter.

Där lämnade vi honom nu, pickande ett stycke i från de andra.Hur det slutar kan vi inte veta. Vi kommer inte att visa oss den närmaste tiden där, för att Sven inte skall försöka söka sig tillbaka till oss. 

Men visst, fast vi visste att så här skall det gå, så här var det meningen, är det lite ledsamt att släppa taget.Ledsamt för oss, men nödvändigt för Sven - om han skall ha nytta av sin nya chans.

Hos oss har han ingen framtid - vi har bara hjälpt honom en bit på vägen. För mycket hjälp kan också stjälpa honom.

Sven är inte vingklippt, han skall få flyga fritt.

Vi är det, kanske lite...en liten fånig kaja hinner sätta sig i hjärttrakten på knappa två månader.

*

Och så får man gärna ha en liten åsikt om hur bloggen upplevs, är det lätt/svårt/enkelt/hopplöst att läsa...typ sånt!

Här testas det vidare:)

TIDEN FLYGER IVÄG...

...så är det bara!

I går, nej i förrgår, var det fem år sedan jag startade Tuvull.

Jag har aldrig varit så där pro på att komma ihåg bemärkelsedagar...

....och så lyckades jag missa den här femårsdagen - också!
Fråga bara mina nära å kära hur bra jag är på det här!

Vad jag inte heller är så pro på är att uppdatera utseendet på bloggen.

Tassar på i gamla invanda spår, men känner att det kanske skulle vara dags att göra något nytt med bloggen nu.

Problemet är att jag inte riktigt vet vad...hehe.

Så det får bli så att jag nu en tid framöver kommer att sitta och testa och smaka och humma och fundera hur jag vill ha det. Jag hör ju inte heller till de där som ids ladda ner en testblogg för att sitta där och testa och hålla på och sedan servera en färdig tårta...så där....tadaaa!!!

Nix, här får ni lov att följa med hela bakningsprocessen med jäsningar och allt!

Så, tyvärr får ni nu gräva fram lite tålamod och ha överseende med att bloggen kanske ser lite annorlunda ut varje dag här en tid framöver. Tiden att sitta och trixa och fixa är ju också för tillfället lite...begränsad.

Så nu får det bli lite såhär, den här gången.


Som belöning för tålamodet, ja, kanske jag faktiskt skall jag ta det till tradition så där var femte år, så kommer jag att frångå alla mina principer och faktiskt lotta ut en grej när Tuvull hittat sitt nya utseende!

Men som sagt....hav tålamod...jag har mycket att lära mig....;)

*

Fem år! Kan man tänka sig? Det trodde jag aldrig!

Så tiden ändå flyger iväg!

SIMMA LUGNT...

...lite så hade jag tänkt mig att jag skulle återgå till arbetet.

Sväva lite lojt in på verkstadsgolvet och söka mig mot min stol. Dra igen dörren efter mig och sätta upp en viktig min när jag skummade genom e-posthögen som samlats under fyra veckor av total frånvaro.

Det blev nästan så. Nästan.

Förutom att jag har lite svårt att hålla mig om jag försöker se så där viktig ut.

Jag tänker alltid att om den där första, kanske till och med den andra, arbetsdagen efter en semester känns som första dagen på en ny arbetsplats, då har man liksom lite lyckats.

Lyckats med att koppla av under semestern.

Jag kom dock ihåg alla lösenord. Det var jag lite stolt över.

Det har funnits gånger då min första arbetsdag efter semestern gått åt till att telefonjaga it-gossar, som oftast också är på semester, för att de tyst skall viska i mitt öra vad jag skall skriva för att låsa upp en dator som försatt sig i inbrottsläge.

Nu klarade jag det helt utan hjälp.

Hurra!

Jag var den första som tog mig till morgonkaffet. 

Du milde, jag hade ju varit vaken bra mycket tidigare än min lekamen vant sig med, 

och den skrek efter koffein.

Jag saknade i ärlighetens namn lite av det där flow som lär ge ett underbart flyt i arbetet.

Det ville liksom inte riktigt infalla.

När jag gick hem, var jag rätt glad över att jag fått datorn att hosta igång, kommit på hur man öppnar sin e-post.

Jag entrade entren på utsatta tidpunkter, hittade upprepade gånger till kafferummet och kom ihåg vägen till toaletten.
Sådant viktigt.

Suckade lite, och försökte se viktig och stressad ut.
Det gick så där.

Däremot, om vi talar lite allvar här nu, så har jag faktiskt tänkt sträva efter att ta det lugnare på jobbet.
Ta lite modell av gässen, som gladeligen låter en hel del droppar rinna över fjädrarna.

Jag tänker som så, att om man börjar suga i sig av allt negativt som finns omkring en så sitter man snabbt där med dyblöt fjäderdräkt och det blir tyngre och tyngre att ta sig fram.

Är det kanske det som är flow?

Vara lite gåsaktig nu och då, skaka av sig med jämna mellanrum, ordna sina fjädrar på nytt och lugnt simma vidare.

Kanske det bara är jag som inte förstått?

ATT SEGLA...

...är ingenting för mig.

Jag är en riktig landkrabba. Verkligen.

För en tid sedan blev jag bjuden på en saltig bit och lite vin till en kompis som låg i hamn här i mina knutar. Jag menar, vem tackar nej till det? Mat slinker alltid ner, vin är inte heller fel, och allt det i vänners sällskap. Ja, men det kan väl inte bli bättre?

Om inte det skulle vara för att jag hör till den där lillalilla kategorin människor som inte riktigt har fattat saker och ting.

Inte riktigt blivit biten.

När jag kommer ner till hamnen för att stämma träff är kvällen lite sommarsval, efter en sommarsval dag. Med lite regn.

Jag stiger ner i något som i mina ögon är ett aningen tilltaget plastbadkar.

Ganska fult dessutom. Faktiskt. I mina ögon.

Min kompis som precis vet min åsikt ler brett och önskar mig så hjärtligt välkommen.

Vi kramas och om det inte skulle vara för denna innerliga vänskap jag känner för kaptenskan på detta plastkar så skulle jag vägra sätta min fot där.

Vi sitter två meter från grannen på ena sidan, och två meter från grannen på andra sidan.

På fuktiga sittdynor i en plastbalja.

Maten som trollats fram är gudomligt god och efter det andra glaset vin glömmer jag att jag är våt i rumpan. Nästan.

Lyssnar på allt strul som skett under seglatsen så här långt.

Det är en hel del.

Och båten kom i sjön, av olika orsaker först till midsommar. Och i år blir det inte så mycket seglat, kanske en vecka två. Av olika orsaker.

Båten är värd en...massa.

Och jag förstår inte.

Hur i hela fridens dag utsätter man sig frivilligt för detta?

Först plöja ner en ruskig massa pengar i en vettig båt. Betala hyra för kajplats. Och vinterförvaring.

När man väl är ledig för att kunna färdas någonstans med båten så kostar också det skjortan.

Och så finns det typ hela tiden något som strular med båten.

Det mesta är vått och fuktigt av havet. Hela tiden.

(Jag vet, för stugan min är så gott som PÅ havet. Där kan man glömma att ha sockret i en sockerskål om man inte har en förtjusning i sockertoppar, stelnat socker, vill säga).

Jag sitter där i min kompis båt, som i mina ögon har stora likheter med en jacuzzi tömd på vatten, och känner mig ungefär lika vilsen som en fisk på land - fast tvärtom då.

Men maten och sällskapet övervinner allt annat, och det var en ruskigt trevlig kväll.

Men inte blir jag båtmänniska för det...

...vad mitt hjärta däremot kan slå en liten volt eller två för är de där riktigt gamla (eller nygamla) skeppen som bara är så mäktiga så jag får ståpäls bara av att tänka på dem.

Vem vet, kanske jag var en gammal sjöbjörn i mitt förra liv, som bara inte, i detta liv, kan ta in badkarsbåtarnas skönhet? 

Och inte riktigt förstå meningen med att rätt meningslöst ta sig från den ena hamnen till den andra, år ut och år in. Utan att man egentligen behöver Ta Sig någonstans alls.

Men skönheten i dessa har jag inga som helst problem med.

Under några dagar har båtarna i Tall Ship Race stannat i Helsingfors.

Och jag var ju där för ett se dessa skönheter.

För skönheter är de ju.

Inga tupervarebehållare med köl här inte!

Och så är ju hela tanken bakom racet så bra!

(vill du veta mer? Kolla här)

Det är bara så...det finns båtar och så finns det Båtar.

Jag blir aldrig vare sig en båtägare eller en Båtägare.

Min lilla fjuttiga eka klassar inte riktigt här...

Däremot kan jag kanske, kanske, förstå hur det känns att få ta riktning mot horisonten.

Kanske är det just det som är grejen? Frihetskänslan?

Men ändå...i en plastburk???

Näe, jag tror jag fortsätter min tillvaro som renodlad landkrabba.

*

Och för er som undrar; hon som bjöd mig på god mat och gott vin - hon vet min inställning...och trots det bjuder hon mig till sin båt år efter år. Och jag kommer, trots plast och blöta sittdynor.

Det är väl det som kallas ingrodd vänskap eller något sånt?

Som motvikt släpar jag ut henne i en höstig skog för att plocka svamp.

Där har hon sällan varit...

Och som svar på fuktiga sittdynor och plastkänningar bjuder jag då på älgflugor och spindelnät med dagg. Ganska fifty/fifty inte sant?

ÄNNU LITE SVEN...

...visst är det så, tar man hand om en fågelunge, så blir det bara så att den tar en rätt stor roll på scenen.

En fågelunge är som vilken "unge" som helst, djur eller människa, den tar plats, hur liten den än är.

Numera sköter Sven ätandet själv, behöver bara lägga ut mat åt honom.

Han flyger omkring. 

På onsdagkväll flög han iväg, övernattade i något träd. Kom en snabb sväng på morgonen för att äta lite ost (som han älskar) och flög iväg igen.

Jag såg honom i en björk kanske 100 m bort, såg honom lätta in mot byn.

Då tänkte jag att nu ser jag nog inte honom mer.

Lockropen från kajflocken har blivit för stark. Så tänkte jag. 

Som det i och för sig skall vara.

Men så blev det inte. Inte denna gång.

När kvällen redan började skymma hörde jag hans kraxade.

Både jag och hunden reagerade:

- Visst är det Sven det där?

Jag ställde mig i trädgården och ropade:

Sve-ee-eeen!!!

Då kom han susande runt husknuten och landade först på en stege som står och lutar mot terassräcket

(i väntan på att jag skall ta itu med att skruva fast en ränna som snön rev ner i vintras...)

för att sedan flyga direkt in genom den öppna altandörren och in på min byrå.

(Nej, Sven får inte vara inne...om nån trodde det)

Efter att han varit borta i nästan ett dygn tänkte jag att han var vrålhungrig.

Det var han däremot inte.

Av vissa "bevis" att bedöma hade han försett sig med ansenliga mängder...blåbär.

Det kunde man inte missta sig på, liksom...

Nej, han var inte hungrig, inte törstig, inte ens medtagen på något vis.

Han ville bara....bada!

Den här kajan gillar nämligen att bada.

Det är igen överdrift att säga:

Han älskar bad!

Inget snack om saken. 

Morgon och kväll - och gärna ett dopp på dagen också om man är i knutarna, vill säga.

Så jo, det där eländigt fula, lilla knytet som ramlade genom stuprännan ner på lastningsrampens parkeringsplats vid min arbetsplats i början av juni, har utvecklats till en självgående, självflygande fin kaja, som kommer "hem" för att...bada.

När jag ser på honom nu, känner jag en stor glädje över denna lilla, lilla bit av vild natur som jag fått följa med, lära mig av och uppleva.

När jag ser honom lyfta och sätta sig högt uppe i en björk, högre än jag någonsin skulle våga klättra känner jag en aning stolthet över att kunnat hjälpa honom på vägen dit.

När jag ropar på honom, och han kommer flygande till mig känner jag en alldeles otrolig ödmjukhet över att denna frihetens symbol litar på mig och känner sig så trygg med mig att han kommer svävande.

Den känslan är hisnande. 

Att se honom vända på huvudet mot min röst, breda ut sina vingar och ta riktning mot min utsträckta arm, det är bland det vackraste jag sett. 

Det är...magiskt!

VÄRMEN FORTSÄTTER...

...sätter mig på en filt i trädgården på det knastriga gula gräset.

Det skulle regna - det har det inte gjort.
Inte än. 

Min vattenmätare är torr. En mal har mumifierats i botten på den.
Hela trädgården ser lite ledsen och hängig ut.
Syrenerna hänger med sina blad, plommonträden har fällt sina karter.
Rosorna har blommat ut medan jag vippade på tårna på klipporna.

Pelargonerna har mirakulöst nog överlevt, varför och med vilka konster skall jag berätta om i ett annat inlägg...

Det är kvavt, tungt i luften, och jag har dragit på mig rejält ont-i-halsen.

Skyller på luftkonditioneringen, den i bilen, den här hemma.

Hetta och kyligt om vart annat kan inte vara så bra? Men det är så skönt att få sova i svalt....

Mitt sovrum ligger uppe under snedtaket - där är det  m y c k e t  varmt utan den där magiska mackapären som blåser svalt och skönt. God nattsömn vägs mot ont i halsen och allmän flunssa-känsla.

I går satt jag största delen av dagen i bilen, kuskade ungar till Borgbacken, besökte äldre grabben och min bror, sprang diverse ärenden och körde, körde. Och jo, jag älskar när det är riktigt svalt i bilen...

Tydligen betalar man för den lyxen med ett rivjärn i halsen?

Funderar över om djur reagerar på samma sätt, sitter de där och har ont i halsen för att jag vill ha det svalt?

Visst verkar de uppskatta det svala de med, hunden lägger sig gärna där i draget från mackapären.

Katten...nå, hon verkar inte bry sig om det är för hett, förutom i bilen då hon lätt börjar må illa - men det gör hon inte om jag har så svalt det går. 

Hmmm....jag lär inte få svar på den frågan.

Regnmolnen tornar upp sig i väster, kanske det ändå blir lite regn idag?

Vem vet?

TILLBAKA I "STAN"...

...eller stan och stan, det är mera som ett uttryck bara. 

Jag bor ju på landet, hela tiden, även om det här är rätt tätt mellan husen. Men på landet är det ju.

Däremot, när jag är ute på stugan mitt i ingenstans, då är jag i en stad. 

Men här hemma i "stan" då, här är det "bara" en kommun. 

Det blir lite avigt och bakvänt, men det är nu så det är. Eller har blivit med alla kommunsammanslagningar. Det blir lite märkligt. På något vis.

Där "på landet" (läs stugan) har så gott som all service försvunnit sedan det blev stad.

Inte så rysligt länge sedan fanns där tre bybutiker. Två mittemot varandra på var sin sida om vägen som korsar byn. Priserna var humana - och man köpte sina varor där. För att understöda.

Så brann den ena butiken upp, det är rätt länge sedan. Men det kom inget i stället.

Den andra, den riktigt lilla, drogs in, var borta.

Nu finns det en butik kvar, den tredje, den där det verkligen svider i plånboken.

Men alternativet är att köra 40 km (ena vägen) till en stormarket. Inte så lockande en solig semesterdag.

Och så vill man ju stöda det lilla av service som finns kvar. 

Ge lite konstgjord andning även om det svider.

Känns bara lite...märkligt!

*

När min äldre son var liten hamnade vi en gång åka in till byn för att besöka läkare. 

Vi har kommit lätt undan, jag vet, som bara behövt ett besök.

Men jag tror det ändå händer ett och annat ute i skärin som kräver vård, lite mer än de plåster och värkmedicin man har i sin sneda byrålåda...

Men tillbaka i tiden, inte så mycket men något år:

Då fanns där en hälsostation, en liten en, men dock. Med läkare och hälsosyster.

Först försvann läkaren, något år senare hälsosystern. 

Kvar finns en sönderrostad skylt om något som var. 

Det fanns också en veterinär. I byn, den som nu är stad.

Och så fanns det en bank. Som var öppen.

Nu finns det fortfarande en bank, men den är bara öppen nu och då. Mest då. Helst på tidsbeställning.

Men ingen bankautomat. 

Ibland behöver man ju pengar, sådana där papperslappar med olika valörer tryckta på ni vet? 

Sådana papperslappar behövs tex då man handlar på ett torg - vilket man gärna gör för att understöda närmat, lokala odlare, fiskare, företagare som försöker leva därute i "stan" - i obygden.

Skulle det nu vara så illa att man glömt att ta ut kontanter åt sig så kan man ju alltid sätta sig i bilen och köra 30 km (ena vägen) till närmaste bankautomat. På de smala, krokiga vägarna går det ju i ett nafs - på en dryg timme är man ju tillbaka. För att märka att torget stängt...

*

Jag vill så gärna handla lokalt, leva lokalt, där jag är.

Kan bara tänka mig hur det som bor där känner det...

...jag tror många fler skulle välja, som kajorna, att vara rätt stationära.

Min grabb säger att han skulle älska att bo där ute i obygden, för den gör honom så lugn, så harmonisk.

Är det bara att inse att den tiden är förbi, då det gick att välja var man vill leva sitt liv?

Många väljer kanske av ekologiska skäl att bosätta sig ute på landet. Eller skulle.

Men det finns ju ingen ekologi i världen om man måste köra hundratals kilometer för minsta lilla service?

Det finns knappast någon som sitter på lösningen till detta. Undrar bara hur man tänkt med alla de kommunsammanslagningar som är planerat?

Åtminstone denna lilla kommun som blev stad har förlorat.

Här "i stan" där jag bor, det som fortfarande är en liten kommun.

Här finns matbutikER, hälsostation, veterinär, företagare...

...låt det få fortsätta så!

Vi behöver nog en levande landsbygd.

Det vill jag så tro på!

*

Oj, det här inlägget skulle egentligen handla om Sven...

...får ta det en annan gång :)

ATT SE UT GENOM ETT FÖNSTER...

...när bilen är packad, de nytvättade trasmattorna är utrullade på såpskurade golv.

När det doftar tallsåpa i hela huset. 

När hunden krupit ihop i sin stol, på det gamla fårskinnet.

När katten dragit ut till skogs på jakt.

När lillungen krupit ner i sängen med en gammal Kalle Anka-pocket och allt blir så där härligt stilla och tiden verkar gå lite långsammare än annars.

(Och Sven sover i bastun, i skydd för vinden.)

Då tänder jag ljusen på spiskransen, låter skymningen komma krypande inpå.

Låter blicken vandra ut genom fönstret.

Känner den djupa, innerliga, eviga kärlek jag känner för denna lilla plats på jorden.

Där solnedgångarna är mina, där havets brus är för mig, där jag kan andas, där det finns lite mera syre än någon annanstans. Där tystnaden är lite mer.

I morgon lämnar jag allt detta, men bara för att veta att det finns där. 

Inom räckhåll, när jag behöver det, bruset, vinden, lugnet, tystnaden, syret.

Och i mitt hjärta är det detta vad jag föder min längtan med när novemberslasket i 

sinom tid tar över scenen.

Då och alltid är en del av min själ här.

SÖNDAGKVÄLL...

...och slut på smultrontillvaron för denna gång.

Soldränkta tomatplantor, kassar med smutskläder, tummade bibbaböcker, packade och uppradade i väntan på att stuvas in i bilen.

Själen utvilad, kroppen redan lite rastlös, benen bruna, håret som ett saltigt trassel.

Semestermättnad.

Kvällen är lite sval, solen gömt sig bakom en molnslöja. Vinden har tilltagit.

Verkar som om sommarvärmen tänker ta en liten paus.

Lämpligt att lätta ankar.

Handdukar plockas in från bryggan, från klipporna. Solmadrasser rullas ihop och knyts ihop med de där gamla avlagda bälten som ingen längre minns vems de egentligen var.

Grillen ställs under tak. Tidningar buntas ihop. Kameran packas ner.

Sista kvällen här.

En del har åkt. Lillungen och jag åker hem i morgon.

Terassen känns avskalad och lite karg när dynor, filtar och blommor plockats bort.

Det lilla trädgårdsbordet ute på klippan gapar tomt.

Inga böcker, inga kvarglömda kaffekoppar, ingen morgonrock slängd över ryggstödet.

Det blir liksom naket.

Men jag är underbart mättad på sol, på klippor, på vind, på skogsdoft, på barriga stigar, på måsarnas skrän från skäret, på bara-vara-dagar. 

Svanfamiljen simmar förbi. De har förlorat en unge, men fem är kvar. 

Skrakfamiljen har jag inte sett till på ett tag. De har kanske dragit vidare någon annanstans?

Andfamiljen har alla ungar kvar. Men så har vi där också en tuff and-mamma, som med raseri ger sig på allt och alla som kommer i närheten av hennes flock.

Skäggdoppingarna, de som hela sommaren varit precis utanför mitt objektivs räckvidd, har bara en unge. En rätt nykläckt en. En liten krabat. Kanske den första ruvningen misslyckades?

Flugsnapparna fick ut sina ungar. Tofsmesen hade en lyckad häckning, den med.

Spillkråkan, en annan som förresten vägrat fastna på min kameralins, skriker och har sig. Hen verkar vara ensam? Fast vad vet jag?

Alltid kan man inte veta sådant där...

I morgon bitti bär det av hemåt.

Med laddade batterier.

Civilisationen kallar.

I SOLSKEN..

...är tordyvlar blå. Eller lila. Fina kryp.

Med bestämda steg var den här på väg mot vårt utedass, eller till några älgpluppar.

Vad vet jag?

Men det är ju det den sysslar med. 

Bajs.

Snacka om skitjobb...

Någon måste ju göra det också - även i naturen.

Nu råkade det sig bara så illa att vandringen korsades av en kaja (Sven) på upptäcktsfärd.

Under de senaste dagarna har Sven allt mer sällan "ätit hemma". Och mängderna han äter har också minskat. Det får mig osökt att tänka på att han kanske äter någon annanstans.

Sven är väl nu vad man kunde kalla "ung vuxen".

Han börjar ge sig ut på egna strövtåg. Han kan vara borta längre och längre stunder.

Han kan mopsa upp sig mot katten, som ibland kan få för sig att bli lite...eh...närgången.

Inte så att hon skulle anfalla, men någon inbyggd grej gör att Sven är aningen reserverad mot katten.

Och det är ju bara bra det!

Alla katter är inte att lita på. Även om min verkar vara det.

Men tillbaka till tordyveln. Den som kom traskande över stigen.

Sven blev alldeles till sig över en dylik delikatess...

Han ropade till och skuttade och hade sig, ropade på artfränder som just här saknas.

Hunden tittade lite förstrött upp från sin post på trädgårdsoffan, den i lä.

-Bajsbaggar får du hålla för dig själv, sade hundens blick och återvände till att hitta en bekväm ställning.

Sven hoppade ner från vedstapeln som varit hans utsiktspost.

Och tittade, och hoppade, och petade och tittade igen.

Och visst tusan blev det en tordyvel till mellanmål för Sven idag.

Det, och en geting, som han snappade tidigare.

Och ett antal myror.

Lite som jag anat - han äter numera någon annanstans än hemma hos oss!

Än kommer han hem till nätterna, kryper in i sitt "rum" som består av kattburen. 

Vid hård nordlig vind, som idag flyttar, vi buren in i vindskydd i bastun.

(Inte de kvällar vi badat bastu då...för...grillad kaja är inte bra!)

Men övriga kvällar. Om det blåser.

* 

Igår flög Sven nytt rekord, kanske hundra meter.

Börjar bli dags att presentera mer kaj-täta bygder för Sven.

Vad passar sig väl bättre, för på söndag åker vi hem igen. Där finns det kajor.

Långpasset på klipporna lider mot sitt slut för denna gång.

Sista semesterveckan får innehålla lite annat än klippor, hav och...

...sol, som vi minsann fått njuta av i år.

2 dagar med någon fjuttig regnskur av...vad har det blivit...24 dagar!

Inte illa! Inte alls!

*

Nu vill en kaja gå och sova.

Och jag skall bära in buren i bastun.

I skydd för den envisa vinden!

THE WINNER TAKES IT ALL...

...för mig tillbaka till mina tonårssomrar och Åland, och stuga och klippor.

Precis som nu.

Fast ändå väldigt annorlunda.

Jag minns stugan utan tv, utan vatten (en lokal bonde hämtade det med mjölkstånka ett par gånger i veckan) utan...det mesta.

Men vi hade ändå el. Och en radio. Från den kom det väderrapporter.

De var viktiga! 

Jag minns när jag i 14-års åldern släpade med en kassettspelare. 

 Den skulle jag ha med! 

Och köpte mig sjuk på tjocka batterier, och dit rök mina arma veckopengar. 

Bara för att kunna lyssna på ABBA på klipporna medan jag plöjde genom bok efter bok efter bok. Då jag inte var ute och fiskade med familjen vill säga.

Eller badade bastu, eller diskade - då det var min disktur, märk väl.

Jag tyckte nog ändå, nästan, att det var snudd på helgerån att släppa loss Dancing Queen  där bland martallarna, men vadå...jag var ju 14!

Jag tror att både mor och far lite snörpte på munnen, men sade nog inte så mycket.

Jag kände det väl mest på mig och försökte hålla volymen nere då de var i faggorna, men när de gett sig ut med båten lät jag 

Does You Mother Know 

gallopera över ljung och grästuvor så nya rispor uppkom i urberget.

Så mycket som batterierna bara höll.

Vilket i och för sig, med dagens mått mätt, knappast imponerar på någon.

Nå, hur som helst. 

Det är klart jag minns mina barndoms somrar genom ett skimmer av glittrande hav och solkatter.

Man vill ju liksom ge det åt sina egna barn också. Upplevelserna, dofterna, naturens totala närvaro, lugnet, tystnaden.

Mycket är lika, och lika mycket är annorlunda.

Nu, i skrivande stund är vi tre personer här. En vuxen (vill säga jag då, för att vara tydlig...) 

och två 14-åringar.

Det finns också tre datorer och lika många smart-telefoner.

Grabbarna har suttit och spelat, byggt på sina minecraft-världar, skypat med kompisar.

Jag har kollat nyheterna, läst mail, tassat in på fejan och bloggat.

Men!

Vi har också badat bastu, vi har spelat kort, vi har lyssnat och doftat på regnet.

Gått barfota över regnvåta stigar. Kollat att ficklampan fungerar om någon skall ta sig till dasset under de få mörka timmarna. 

Vi har försökt lära vår kaja, Sven, att flyga. 

Och vi har diskat.

Pysslat på med en hel del sådant som hör sommarstugeliv till.

Men vi har också hängt på nätet.

Jag måste medge att lika "häftigt" som jag tyckte att det var att släpa med kassettspelaren, då i tidernas begynnelse, lika "häftigt" tycker jag att det är att kunna sitta här ute mitt i ingenting 

och vara uppkopplad.

När jag vill. Om jag vill.

Vem är jag då att förbjuda grabbarna att ta med sina laptops och göra det som de gillar att göra?

Tack vare det trivs de här, det är bara att inse det.

Naturen, fisket, havet, bastubad, lässtunderna, spelstunderna, allt det där kommer ändå, bara för att det är mitt i allt det vi är.

Jag har funderat en hel del på det här. 

Hellre nöjda ungdomar, än sura, uttråkade sådana, eller ännu värre...inga ungdomar alls.

Just nu har grabbarna dragit sig tillbaka till sovstugan, det lyser mysigt från fönstret, skratt hörs. Det kollas på film på datorn.

Inte samma som att läsa en tummad bibbabok i en sotig fotogenlampas sken, nej, 

men ändå...

...samma stämning på något vis.

Och visst är det stämningar som egentligen räknas?

*

Bland måsarna verkar det ännu gälla, det som skallade över de åländska klippor i tiderna:

The winner takes it all!

(om en torr ciabatta-kant som ingen annan ville ha)

INTE SEDAN 1988...

...har detta hänt.

Tror jag, vad jag kan minnas.

Minnet är nu som det är ibland, och det kan till och med hända att jag väljer att inte minnas något. Isynnerhet om det skulle innebära extra jobb för mig. Sådan där lite mänsklig glömska, ni vet?

Men jag minns faktiskt inte när jag skulle bara varit, eller som det visste heter 2013; degat mig på klipporna en hel...dag!

Och inte har jag bränt mig i solen heller...sedan 1988.

Vad jag (vill) minnas vill säga.

Nu svider det i skinnet på kroppsdelar som jag vanligtvis inte utsätter för solens strålar.

Vilket jag alltså gjort idag. Det svider.

Och jag fryser.

Säkert en kombination av sol-hett-frätt skinn och omslag i väderleken, men jag sitter med vinterjacka och täcke runt benen och....fryser.

Jag vet ju att det inte är bra att skaffa sig en dylik överdos av D-vitamin på en gång.

Det var bara det att...boken var så bra!

Jag tror inte det heller har skett så många gånger sedan 1988 att jag sträckläst en bok på 442 sidor.

Nonstop. I solen.

Tassade nämligen ner till bryggan i morgonrocken och med kaffekoppen, och så blev jag kvar.

Skalade av mig kläder efterhand som solen steg på himlen och klädde på mig tillbaka i takt med att solen sjönk. Eller den hann inte sjuka, den försvann bakom morgondagens regnmoln ungefär vid samma tid som min hunger började göra sig riktigt småilsket påmind om kroppens behovet 

av lite annat än vitamin D.

Tur att lillungen är en jäkel på att koka spagetti, vilket vår kulinariska middag bestod av idag.

Och då är det snabbt fixat att skruva i lite avokado, ost och örter och...middagen är klar!

I morgon, då de lovat regn, skall jag ta en sväng till hemknutarna.

Plocka med en tonåring till som skall få smaka på klipporna i skärgården.

Medan jag sitter här i solfrossa och täckjacka ute på terassen fylls himlen sakta av mörkare och mörkare moln. Det är ett nytt fenomen för den här semestern. Det har varit väldigt mycket sol tills nu.

Även om jag inte utsatt riktigt hela mig för sol förrän idag. 

Det händer inte så ofta, jag tycker vanligtvis att det är skönare i skuggan, 

och som sagt...och nu svider det lite.

*

Lite regn skulle inte skada. Skogen ropar av törst. Gräset i sprickorna på berget har torkat för länge sedan, mossan knastrar under stegen.

Sällan blir jag så medveten av väder som här.

Nord-västan, nordan och den från nordost. Alla rullar utan hinder in över klipporna. In i stugan, in i själen. Vissa dagar får begreppet vindpinad helt nya dimensioner här ute.

Endast sydvindar tas helt emot av skogen. Och den från väst, till en del.

Det öppna läget gör att det finns väldigt mycket himmel här. Som man ser, som man kan följa med.

Nu tornar molnen upp sig från väster. De drar in i långa, mörka sjok över fjärden. Endast en liten strimma ljus himmel syns mer. Skogen har tystnat, väntande, törstande.

På regn.

Efter sol.

VECKA 3...

...av semesterns fyra har inletts. Jag är halvvägs.
Och jag börjar få kläm på det här.
Det är märkligt hur lite man kan göra om man riktigt anstränger sig.

Dagarna blir till sköna transportsträckor från frukost till middag och kvällste, eller ett par glas vin i aftonsolen.

Dagens stora nyhet blir om svanparets kulle på sex ungar fortfarande är intakt när de seglar hemåt i kvällningen.
Hittills har det varit så. Det är skönt.
Pappa svan är barsk. Han fräser och har sig, och förstår inte alls att han och hans familj bidrar till nyhetsflödet på just den här udden.

I övrigt är det rätt lugnt här.

Sönerna sover.
Han som dyker upp till veckosluten klagar på att han ständigt är sömnig här, och måste ta sig en tupplur.

Det är så.
Den nästan ständigt närvarande vinden gör en sömnig.
Suset i tallskogen, kluckande mot stranden och bara vinden i sig gör en ovan sömnig.

Diskturerna är de enda som upprätthåller någon som helst struktur på dagarna.
Har man inte diskturer så faller hela systemet sönder.

När kylskåpet och det stora, stora fatet med grönsaker börjar eka tomt, då planeras en sväng till butiken.
Det bör planeras noggrant. Så det passar in mellan alla frukostar, mellanmål, lunchar och middagar.
Och tupplurarna.

När någon kommer på något som måste köpas från butiken, då gäller det att vara snabb och genast skriva upp det innan hjärnan igen slår om till off-läge.

Det är lite som med nätförbindelsen här. Det ploppar upp en ruta som säger att kontakten är tappad,
var fjärde minut sådär.
Lite så känns det i hjärnan också.
Det kommer liksom stunder då man känner att man är uppkopplad, men sedan tar dåsigheten över och kontakten är bruten. Det gäller som sagt att vara snabb med att få saker och ting nedtecknade då det finns kontakt.

Idag måste jag försöka vara uppkopplad och alert en lite längre stund.
Det är butiksdag, och jag tror att vi behöver något mer än kattmat. Det är nämligen det enda som står nerskrivet på listan.

Det får mig att tolka att det inte varit så mycket aktivitet hos någon den senaste tiden.
Med tanke på att kylskåpet är tomt och fatet med grönsaker likaså.

Fast vitlök har vi. Och med det kommer man rätt långt.

Diskmedlet är förresten också slut, det där smörjmedlet som får allt att fungera på en sömnig udde.
Det måste finnas. Det och diskturerna.
Resten tar man som det kommer.
Om det nu kommer något som man måste ta ställning till.

Jag tror inte det.

Vecka 3 har börjat.

TANKAR SOM FLADDRAR...

...och vill inte alls stanna upp för att bli till...någonting alls.

De bara fladdrar omkring som yra sommarfjärilar i solskenet och vägrar sätta sig ens för en liten stund så att de kunde bli en lite helhet ens.

Sonen, den äldre dök upp här för en vecka sedan. Det gillar vi ju. Skarpt!

Vi talar lite om livet, lite om kärlek, lite om vegetariskt, lite om hållbarheten i allting, lite om tiden, om att bli vuxen, om att ha varit barn, om projekt, om natur, om hälsa, om kondition, om rusmedel, om manligt kontra kvinnligt, lite mer om mat i allmänhet, om vikten av skönhet omkring sig, om känslor, lite till om förhållanden, om djur, om planer, framtidsplaner, om drömmar, om att resa, om människor man mött, om syskonskap, om solkräm, om pappor, om sömn, om moral. Vi pratar om teknik, om pengar, om diskturer, om kortspel och om politik.

Och om hur världen är.

Jag blir yr av alla tankar. Jag tycker, eller har tyckt en tid, att det mesta känns lite...konstigt, som om man gick bakåt i utvecklingen fast strävan, allas strävan, sägs det, är framåt.

Jag har svårt att hitta ord, för jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför det känns så.

Och jag är ju inte ensam om att tycka så.

Att i det vi kallar "vårt samhälle" är rätt mycket på tok. 

Så där om man använder sig av sunt bondförnuft - och varför skulle man inte det?

Det har ändå fört mänskligheten rätt så långt...

Känns bara som om man på något vis håller på att smula sönder något och ingen har någon aning om vad man egentligen skall bygga istället.

Och kan man bygga något av smulor?

Kan någon.

Jag kan ingenting om politik, egentligen är jag inte ens intresserad. Inte sådär att jag skulle sätta mig med pannan i djupa veck, och läsa tidningarna med en analyserande baktanke.

Nej, jag är väl som folk är mest...läser, lyssnar, ser och tar till mig. 

Och så tänker jag.

Och jag bara tycker att om det finns mer pengar än någonsin innan i historien så är något galet fel.

Varför är då ungdomsarbetslösheten gigantisk i så många länder. Varför är den det hos oss?

Varför mår så många unga skit? Varför får de inte hjälp? Varför är det så?

Varför skall åldringarna gå med skit i blöjan timme efter timme, för att det sagts att det bara finns tid att byta blöjor ett par gånger i dygnet.

Varför är tidtabellerna triggade så att ingen kan hålla dem? 

Ta bussturer till exempel. 

Chaufförerna vet att det är omöjligt att hålla dem. Ändå kör de, men vad gör det med deras yrkesstolthet, då de aldrig har en chans att vara i tid? Då det vet att de kommer klagomål, hur mycket de än försöker...

Försäljare av allehanda slag har försäljningsmål som de vet att de inte kan uppnå. Hur påverkar det dem? Blir de verkligen mer motiverade av det? Blir de bättre?

Byggare har budjeter - och tidtabeller - som inte räcker för att uppnå en hållbar nivå.

Hur frustrerande är det inte att tvingas till att göra ett uruselt jobb, och hoppas på att ingen reklamerar?

Lärare ger upp det vad det trodde var sitt kall, för omöjligheten i att få förverkliga det 

de trodde på, att få lära. 

Sjukvården, den vi betalar skatter för, smulas sönder. Och den privata prissätter sig så de som verkligen skulle behöva vård inte har en chans till det.

Den nya asfalten som läggs på våra vägar håller bara en tiondel av vad den gjorde förr, ändå är det utförandet värdefullare nu än då. 

Företag inom den branschen vet redan då de gör jobbet att det inte kommer att hålla. 

Kvaliteten är urusel.

Men denna gång vann de konkurrensutsättningen. Och allt är frid och fröjd i...två år?

Företag prissätter sina kunder, den kortsiktiga lönsamheten är det enda som räknas.

Här och nu, för tre månader. Helt absurt!

Allt detta på hållbarhetens bekostnad, på människors yrkesstolthets bekostnad, på vår välfärds bekostnad...på lite längre sikt.

Under hela min livstid, tills nu har jag varit stolt över mitt land, stolt över det "vi" byggt upp.

Nu är jag inte det längre, för det finns ingen vett och reson i...nästan ingenting!

Hur i hela fridens dag kan man bygga upp ett samhälle som fungerar, som man kan vara stolt över, när ingen riktigt verkar vara övertygad om att någonting sköts på ett vettigt sätt?

Jag tror inte längre på att det bara är ett allmänt klagande.

Jag tror att vi har ett Kejsaren utan kläder-syndrom som är rätt utbrett.

Vem vill vara den första som säger att han, kejsaren faktiskt inte har några kläder alls, att det här inte fungerar, det här tror jag inte på?

*

Ugh, jag har talat........i sommarkvällen.