I GODA HÄNDER...

...vill jag tro att min trädgård är, och har varit.

När snön smälter undan går jag kärleksfullt mellan mina rabatter och hälsar på alla små skott mellan torkade eklöv. Alla små knoppar på buskarna.

Jag sörjer rosen som inte klarade vintern, känner tacksamhet för trotjänaren clematisen vid husknuten då jag ser de ludna små trollen som var fjolårets fröställningar, och så ser jag dem - de små lurviga trollöron som sticker fram i förgreningen - nya löv på kommande!

Under mina tio, elva, år med just den här trädgården har mycket hunnit hända. Min smak har ändrat sedan jag i tiderna anlade den på en platt pannkaka till gräsmatta.

Den är inget underverk till trädgård, men den har förändrats.

Så har också jag.

Och fast jag njuter av att få välkomna min trädgård efter en lång vinter, fast mina händer längtar efter att få smeka lena blad, min fantasi och kreativitet efter att få utlopp, min näsa saknar så doften av pioner och nattviol.

Ändå tvekar jag.

Är detta vad jag vill? Innerst inne?

Eller är det dags att pröva på något annat?

Ett enklare sätt?

I vintras skulle jag inte tvekat.

Då snön gjorde en själv-mammas liv besvärligt, då isande kalla dagar gjorde en själv-mammas oljeräkning astronomisk. Då tvekade jag inte.

Nu gör jag det, när tulpanerna skjuter knoppar, när solen smeker, när det är obeskrivligt skönt att sätta sig på trappan i morgonsolen med kaffekoppen och lyssna på fåglarna.

Nu tvekar jag - igen...

Den som det visste! Samtidigt är jag en annan nu, livsituationen en annan, familjen är en annan än då jag landade här.

Ger trädgården mer än den tar?

Är jag redo att sätta flere timmar varje vecka bara på att klippa gräset? Är jag redo på att rensa meter efter meter av rabatter, är jag redo att stå med sekatören i högsta grepp och krattan och spaden och rensjärnet i högsta beredskap?

Är jag?

Eller är det dags för mig att låta någon annan ta hand om trädgården, och se mig efter något som inte kräver mer än det ger.

En smällkall vinterdag hade jag inga som helst problem med att föreställa mig i en vacker lägenhet.

Men nu?

När gräset doftar, när jag sitter här på verandan med ytterdörren på vidgavel, när vinden smeker spetsgardinerna, när hunden ligger och dåsar i solen och fjärilarna vimsar kring mina narsisser?

När lillungen fräser in på gården med cykeln, när fotbollen plockas fram och rullar iväg över gräsmattan med bleka barnsben i årets första shortsdag efter sig?

Tja...det blir nog trädgård en tid till. Åtminstone tills denna underbara handscrub är slut.

Sen kan jag tänka om.

Kanske...

Eller så inte...

Man kan knappast ringla slant om så stora beslut? Nähe, gissade det...

Det är nog bara att fundera vidare.

Och väga för och emot.

Emot och för.

Nja, nu har jag egentligen inte tid att sitta här och filosofera.

Jag har en trädgård som väntar...

PoK

M.

SKÖNASTE PÅSKHELG...

...till er alla söta påskhäxor och andra påskbakelser!

Nu känner jag i mina toviga hårtestar att värmen är på väg!

Nu skall kvasten sjunga!

Och krattan!

 

Blåkulla får vänta - trädgården kallar.

Vad jag längtat!

 

M.

HUR JAG ÄN FÖRSÖKER...

...hur jag än bestämmer, hur jag än önskar, hur jag än hoppas, hur jag än längtar, att jag kunde "leva upp" till ett slow-living-ideal, som jag så innerligt tror att gör gott för oss alla, så hinner verkligheten tidvis ifatt mig.

Eller egentligen hoppas jag ju att slowliving skulle vara en del av min verklighet, men det är inte så enkelt alla gånger att påverka det man inte kan påverka...

Och sådant man inte kan påverka borde ju inte få vara det som skapar stress.

 Och ändå gör det.

Jag försöker att inte låta frustrationen över det jag inte kan påverka ta över. Men det är svårt ibland.

Att andas lugnt. Att inte låta stressen ta över. Att inte låta rösten som ropar ut alla måsten höras.

Just nu finns det bara väldigt mycket måsten i min tillvaro som jag bara inte kan blunda för.

Måsten som finns där utan att jag kan välja bort något av dem.

Inte just nu.

Samtidigt som jag vet att det är en övergående fas, att det hoppeligen kommer en tid då det jag förknippar med slowliving för mig, återigen hör till min vardag som en naturlig del, tvivlar jag.

Tänk om det kommer annat? Mer som man skall klara av? Utmaningar som inte man vet någon om än?

Just nu känner jag stor gemenskap med de tuffa snödropparna som faktiskt tar sig genom hårdpackad snö med förvissningen om att det är just detta som är deras uppgift just nu.

De är så säkra i sitt uppdrag.

Är jag?

Har jag samma envishet som snödropparna?

Är jag lika hållbar som påskäggen av betong?

Är jag lika säker på att jag är på rätt väg som smältvattnet?

Jo, det är jag kanske nog. I synnerhet som jag hoppas och vill tro på det. Att det bara är en period nu som det är lite mycket av allting, en period då jag borde räcka till på så många områden, för så många människor.

Och att det trits det är rätt av mig att ta lite tid för mig själv, lite light-slow-living, stundvis.

Som dessa stunder då jag kan stanna med blicken på något, i mina ögon, vackert.

Som de stunder då jag stannar upp och lyssnar på skön musik i natten, då inget och ingen finns som pockar på min uppmärksamhet.

Då jag andas fritt.

Ja, och så finns det alltid de i min närhet som kan ta livet på rätt sätt.
Som påminner mig om att andas lugnt och ta för mig av vårsolen. Som struntar i de flesta måsten...

Jag har också lärt mig att strunta i måsten som inte är måsten på riktigt.

Men så finns det de måsten som är måsten i alla fall.

Och vissa måsten som man vill lyckas med.

Måsten, som när de är avklarade ger tillfredställelse, glädje och en känsla av att man kan, att man lyckats.

Måste det bara samlas så mycket av allt detta på en och samma gång?

Kanske det måste det, för att man riktigt skall kunna uppskatta de dagar då man kan leva slowliving för hela slanten?!

Riktigt vilken dag som helst så har jag en sådan dag.....;)

...tills dess - med snödroppens envishet - genom snö och is - till en varm, dåsig, vårdag.

kram
M

ETT SKUTT FRAMÅT I VÅREN...

...tog jag under weekenden då planet landade efter att två timmar tidigare startat från nollgradig, slaskig dimma. Känns på nåt sätt tröstande att tänka att våren bara är ett par timmar ifrån.

Eller är det att lura sig själv?

Sällan har jag fotat så lite när det funnits så mycket vackert att se på. Man vet liksom inte vart man skall rikta kameralinsen, det mesta är bara så vackert!

Det KAN också ha en annan orsak att mängden foton blev så få:

Det går helt enkelt inte att fota om man samtidigt skall vara dubbelvikt av skratt, det blir inte nåt av det!

Jag vet, för jag försökte...:)

Så jag valde att skratta - för med det sällskapet fanns det egentligen inget annat val...

Varenda ett fönster var vackert,

varenda balkong en skönhet,

varenda ett hus som en gräddbakelse.

Varenda ett slott magnifikt

(fast personligen hann jag bara med ett då...)

Varenda gräsmatta överströdd av bellis,

varenda körsbärsträd som en brud i rosa eller traditionellt vitt.

Madonnorna var på riktigt,

Bruksföremålen ganska påkostade,

iallafall på den tiden då denna fungerade som barnsläde...

Terasserna var öppna, solen varm, och vinden ljum,

vinet gott!

Och även om jag vanligtvis inte faller i trans av gula blommor så blir till och med jag lite svag av ginsten som blommade i var och varannat hörn.

Och jag vet inte om jag precis längtar mindre efter våren efter denna resa.

Men den är ju bara ett par timmar ifrån - eller?

Eller?

M.

NU DRAR JAG..

...iväg, slänger ryggsäcken på ryggen och kollar hur långt våren kommit igång i Prag.

Ses snart igen!

Kram

M

I NATTENS TYSTNAD...

...njuter jag. Jag njuter av skymningen, av ljusens sken, av tystnaden.

Mitt sunda förnuft säger att jag borde krypa i säng, men jag kan inte för jag njuter så i dessa stunder

av tystnad.

Av ro.

Av lugn.

Av avslappning.

Dessa stunder då jag hinner låta tankarna flyga fritt och högt, då axlarna slappnar av och andningen blir lugn.

I nattens tystnad kan jag finna en ro och ett lugn som jag så behöver.

Ibland sitter jag och skriver med en snusande hund på mina fötter, ibland yogar jag med tända ljus i tystnaden.

Ibland bara blundar jag och låter tankarna ta över och låter mig svepas med.

Utan dessa tysta stunder skulle jag inte vara jag. Jag behöver dem som jag behöver syre för att andas.

Ibland behöver jag dem mer än jag behöver sömn. Och jag behöver mycket sömn!

Och ändå offrar jag sömnen för dessa små stunder av total tystnad.

För jag behöver dem mer.

Ibland.

Tid för sig själv, tid att känna efter, att andas fritt.

Att falla fritt i sig själv, och möta sig själv och sina ärliga tankar och funderingar.

Till det behöver jag nattens tysta timmar.

De övriga timmarna är fyllda av ljud, av aktivitet, av sysslor.

Ibland unnar jag mig dessa stunder.

För utan dem skulle jag inte vara jag.

Men just idag väger ögonlocken ändå för mycket och längtan att borra huvudet ner i den mjuka kudden för stark, så just i natt blir det en lång natts sömn.

För det behöver jag också :)

sov gott alla nattdjur där i cybern!

M.

SPÅR...

...i snön

...av vintern.

...i väntan på våren som kommer riktigt vilken dag som helst nu!

Jag känner det på mig!

Jag litar på det!

För jag har sett små, små spår som tyder på det!

Och i köket doftar det basilika om mina händer, tralala-laa-aa!

M

LITE VÅR...

...för rastlösa mig.

Mars är månaden för de stora planerna, tiden att mata de svältfödda trädgårdsdrömmarna.

Otroligt hur segt släkte vi trädgårdsmänniskor ändå är.

Uthålligt...

Tålmodigt...

väntar vi.

På ljuset, på värmen.

Hoppfullt, längtande, petar vi på fröpåsar, bläddrar i trädgårdstidningar, släpar hem säckar med såjord, håller ömt en dahliaknöl i handen.

Där i den märkliga knölen väntar sommaren, väntar blomningen, väntar skönheten.

Blundar man kan man känna hur sommaren känns.

Vi drömmer bort oss...

Inom oss ser vi blomprakten, känner dofterna.

Och det behövs! Drömmar!

Ute yr snön som den gjort sedan början av november.

Äldre skulle tala om Marie-yra.

Jungfru Marie bebådelsedag.

Kommer inte bara ihåg om det är ett bra tecken eller inte? Var det så att om det är frost i natt, är det frost i 40 nätter till? Eller var det så att om det är varmt på vårfru-dagen kommer vintern på nytt?

Hmmmm? Har ingen bondepraktika att slå upp i.

Man får väl bara ge sig till tåls och se och vänta och längta till våren.

Visst är våren här, det är ljust. Visst är våren här, snön smälter - med snigelns hisnande hastighet.

Jag kan inte rå för att jag känner hur mitt trädgårdsjag är rastlöst som en vinthund innan startskottet.

Jag försöker yoga-andas genom näsan för att inte skrika ut min snöfrustration. Jag försöker glädjas åt att jag faktiskt ser bar mark på min gård...cirka en halv kvadratmeter bar mark.

Wow?

Jag längtar efter att få kratta, jag längtar efter att få köra fingrarna i jorden, jag längtar efter frukostar ute i trädgården. Längtar efter att få nudda vid blad, dofta på sommarregn.

Jag har väntat så länge, tålmodigt stått ut med snö och kyla. Men tålamodet börjar vara på upphällningen. Och ändå finns inget man kan göra.

Bara vänta...envist!

Idag flyttades klockorna en timme MOT sommaren.

Hade jag makt skulle jag flytta klockan en MÅNAD mot sommaren. Minst.

Tålamod är jag inte så bra på.

Trots att alla dessa år av trädgård borde ha skolat mig bättre.

Man kan inte skynda på trädgården. Man kan inte skynda på våren.

Tyvärr.

Jag är inte alls bra på dethär.

Vad beror det på att vårsnö inte doftar alls lika gott som höstens första snö?

Varför dämpar inte vårsnö alla ljud lika skönt som höstsnö?

För att jag inte längre vill dofta på snö, och inte heller dämpas av snö?

Jag vill ha kännbar vår - nu!

Längtan dämpades inte ett dugg av Strömsö som besökte väninnan Annas trädgård:

http://svenska.yle.fi/matochfritid/tradgardartikel.php?id=3106

I väntan på solen och värmen, gärna i kombination trostar jag mig med att det i allafall är ljust, och sommartid. Vilket vackert ord!

P&K

M

TONÅRINGEN...

De av oss som varit med om mänskliga tonåringar vet att det kommer en period då man undrar om man någonsin gjort något rätt överhuvudtaget som förälder. Har man inte lyckats plantera det minsta vett och etikett i dem? Och däremellan ligger de mest i soffan och består till 70 % av stora (illaluktande) fötter.

Man är glad att de föredrar skor med hel tå - annars skulle det finnas en risk att de skulle rinna ut...

Hundar är som ungar...med den skillnaden att det liksom inte finns de där stunderna då de ligger i soffan och gör inte så mycket A) väsen av sig, B) illa...

Men den där känslan av tvivel om man lyckats göra nåt rätt överhuvudtaget kan stundvis infinna sig i en mattes tankegång.

Precis som med föräldraskap är det med hundskap - man måsta bara genomlida denhär perioden....;)

Ena sekunden tror man sig man kan pusta ut och smälla lite med hängslen. Ja! NU är hon rumsren, för att följande morgon mötas av små överraskningar här och där...

NU har vi inkallningen i ryggmärgen, tills man står där i ynkliga tofflor (i 10 cm nysnö) och morgonrock och hojtar som en tok på hundtonåringen som absolut måste rusa iväg (över staketet) och skälla ner de som förvirrat sig på morgonpromenad förbi det lilla huset som jag kallar mitt. Inkallning? What?

Häromnatten kunde den lilla tonåringen inte sova. Däremot har hon en matte som sover gärna och mycket och tungt. En rastlös liten tonårsvalp hittar en toapappersrulle som någon slarvigt nog lämnat inom räckhåll.

På morgonen har jag små svårigheter att identifiera allt det vita som lagt sig som ett snötäcke över hela köksgolvet. Mindre beståndsdelar hittar man bara i ett kärnkraftverk...det kallas visst atomer?

Och ändå, precis som med de mänskliga tonåringarna så vet man att all tid man satt ner på vett och etikett ingalunda är bortkastat - det är bara lite i gömman för en tid, för att plötsligt pluppa upp när man minst anar det.

Gick idag på en långpromenad i det underbara, soooooliga marsvädret förberedd på en promenad med skällande, morrande åt alla som kommer emot. Som jag jobbat jättemycket på att få bort. Som nästan tömt mitt lager av kreativa knep. En promenad med tusen stop pga av drag i kopplet.

Och så plötsligt får jag en promenad med en hund som går i slakt koppel, knappast noterar dem som kommer emot.

Whåt?

När man minst anar det får man ett "genombrott". 

Nån liten polett har ändå fallit ner på rätt plats :)

Har man inte haft valp på 15 år, så hinner man onekligen glömma fallgroparna på vägen till en väluppfostrad hund.

Vi är på väg...

Njut av vårsolen, med eller utan tonåringar. Mänskliga eller djuriska.

p&k

M.

UPPGIVEN...

...och mår apa.

Förkyld, för gud vet hur månte gången denna vinter. Sörplar ingefäraté med envis frenesi men undrar om verkligen inte det finns nåt smakligare med samma effekt?

Mitt lilla hus har prövat mitt tålamod de senaste dagarna.

Först får det för sig att ösa all återstående snö från taket på trappan och på det sättet stänga in mig. Trött i varenda cell efter att flyttat på det lilla Mount Everest stupade jag på soffan med den fasta övertygelsen att där stannar jag tills det blir vår på allvar.

Sakta faller jag in i en skön feberdvala nedbäddad bland sköna kuddar och utrustad med husets alla plädar och täcken.

- Mammmaaaaaa!!! Nu är det stopp på riktigt i lavoaren! Det händer absolut ingenting där vattnet skall gå ut!!!! Mammmmmmmaaaaaa!!!?

- Förbgmndnsd ski...elände!!!

- Va sa du????

- Öh, ingenting...jag kommer!

Uppgivet glor jag ilsket på lavoaren som jag matat med oansvarslösa mängder propplösande gift, utan minsta inverkan på proppen den skulle lösa.

Dyker in under lavoaren och rycker och skruvar rasande på allt jag kommer åt. Skruvar loss silen och hittar boven i dramat. Manganklumpar som liknar snusloskor från Goliat sitter fast som sniglar och täpper till alltsammans. Nice?

När de är bortpetade börjar jag pusslandet med att få alla de där rörstumparna att återigen liksom passa ihop som de gjorde innan.

- Soffan! Nu väntar soffan! Aaaah!

Skall bara ta en snabb dusch innnan.

I duschen kommer det bara kallt vatten.

Hade på morgonen kopplat bränsleslangen tillbaka till Stora Tanken efter att (igen) en tid kört med olja i lösvikt då de bistra vintermånaderna tuggat i sig mer olja än jag trott var möjligt.
- Vad är det NU då???? Allt sitter bra fast och välskruvat, alla kranar är öppnade.

Knackar lite på diverse mätare, känns lite pro att göra så....;)

Till sist trycker jag sådär kvinnligt hysteriskt typ tusen gånger på on/off-knappen.

Det har funkat ett par gånger tidigare också...och jodå; pannan går igång med ett dovt murrande.

Ah....nu...väntar....soffan...och...alla...filtarna.....

skall...ligga....en....liten....stund....

och....bara....fundera....på....hur....det....skulle...

vara....att....bo........i...........l ä g e n h e t?

(varifrån kom den tanken???)

Idag har dock huset visat sig från sin soligaste sida, med solkatter på väggarna och takdropp.

Nu är det bara diskmaskinen som strejkar....Muahahahahahaaaa!

puss å kram

M.



MACCHIATO...

...ibland är det roligt att lite skruva till det till eftermiddagskaffet. Oftast blir det en snabb kopp lutande mot diskbordet eller så, men idag kunde jag inte motstå vårsolens lockande viskning på verandan.

Städade bort lite vinterpynt från verandan, för trots att snödrivorna fortfarande tornar upp sig som små berg  därute, så hittade jag våren som smög sig in genom verandans enkla glasrutor.

Både värmen och ljuset fanns där.

Ja..ja ni HAR sett bilden till höger innan...:) Kolla bara stolpen till höger på den bilden - det är den som skymtar på den vänstra bilden. Så....riktigt dags för blommande snödroppar i rabatten är det inte alldeles i den närmaste framtiden skulle jag tro.

Men, det hindrar inte att trädgårdatankarna så sakta börjar vakna ur sin djupa dvala. Jag trodde inte de skulle göra det för att vara ärlig, men visst jäklar!

Det blir en ny vår!

Så jag gjorde det igen....samma sak varje vår...glömde hälften av det jag skulle köpa hem från butiken och trippade glatt ut i snömodden med en rykande färsk trädgårdstidning i ryggsäcken, och en underbar Helleborus i famnen - och det goda kaffet inte att förglömma!

God natt nu alla slumrande knoppar!

M.