TUVULL

LÄNGTA UT...

2012-02-11T16:54:00.000+02:00

...undrar om inte jag också skulle kunna sälla mig till de längtandes skara och ställa mig och glo ut genom fönstren : Blir det inte vår snart?

Det börjar med en sådan där liten oro i kroppen, promenader längs plogade trottoarer är inte nog.

Man börja snegla lite förstrött på trädgårdsböckerna i bokhyllan, är det dags snart?

Mårbackapelargonen fick avstå sina långa, rangliga, bleka vinterskott i ett anfall av våriver. Nu väntar de på nya rötter i ett vattenglas på köksbänken.

De andas vårlängtan. Det smittar!

På radion diskuteras tomatfrön. Lindrar det vårlängtan på något sätt? Nej, verkligen inte!

Lyssnar vidare på goda råd gällande övervintrande krukväxter medan jag förbereder en mustig vintergryta och tänder ljus inför kvällens middag.

Det vankas helylle-rejäl vintermat.

För det är fortfarande midvinter, hur mycket än hjärtat längtar efter annat.

Bäddar in mina bara tår i ett par randiga yllesockor.

Vårlängtan är ännu inlindad i ett värmande skal, lite som en videkisse.

När den första solvarma strålen når den, kommer den att släppa sitt skal.

Snart, snart lättar längtan.

Köket fylls av mustiga dofter av lök, av vitlök, av timjan och rosmarin.

Veden sprakar till i brasan och just precis nu kan jag känna att det känns skönt och behagligt att stanna innanför det skyddande skalet ett litet tag till.

Trots att man längtar ut lite grann.

Ut ur vintern.

I kväll skall jag samla ihop de bästa runt mitt matbord och bjuda på den där puttrande vintergrytan som doftar och har sig i köket.

I köket där pelargonsticklingarna krystar fram nya rötter.

Riktningen är ju rätt i alla fall!

RIKTNING...

2012-02-07T22:28:00.000+02:00

...ja, riktning.

Hur märkligt livet än beter sig ibland, vilka konstiga val man hamnar inför, så tror jag att vi alla ändå har en inre vägskylt som visar oss vart vi är på väg. Vad vi vill mot. Vad vår strävan är.

Ibland kan den vara mer eller mindre konkret. Vi kanske siktar mot något inom arbetslivet, karriären. Vi har det där innanför pannloben och jobbar på att nå det vi vill nå. Var vi lagt vårt mål - det vet bara vi själva, inuti oss. I oss finns vetskapen om vad vi vill. Ibland uttalar vi det. Ibland behåller vi det inom oss. Det är vår alldeles egna hemliga dröm.

Ibland kan vi ha en drömillusion om något riktigt konkret.

Som att bygga drömhuset, hitta drömplatsen att bo på.

En plats att slå ner sina bopålar på. En plats att trivas i.

Vi kan drömma om någon att dela allt detta med. Det gör väl de flesta.

Åtminstone något av dessa längtar vi alla efter någon gång under livets gång.

Jag tror på att det bara är att kavla ärmarna och jobba på mot de mål man ställer upp. De drömmar man drömmer om kan, åtminstone till en del, gå i uppfyllelse.

Det är bara att gå på. Och tro. På sina drömmar.

Utan drömmar tror jag att man egentligen är ganska tom. Har man inget att längta till, längta efter, önska sig och hoppas på.

Ja, vad gör man då? Sätter foten framför den andra? Dag efter dag, år efter år.

Utan riktning? Utan längtan? Utan mål?

Köpte häromdagen en skylt till min postlåda.

Ingen reklam tack

Nu har jag ingen sådan postlåda att jag kan skruva fast skylten på den.

Jag har alltså inte en sådan postlåda j u s t n u.

Men jag har en riktning - jag kommer att ha en sådan snart.

Med samma tanke kan jag få för mig att köpa en vedspis till köket.

Inte för att jag har ett kök, just nu som har läge för en vedspis, men det kommer att finnas ett sådant kök.

För det är en del av min riktning.

Riktningen som finns inom mig, och som styr mig.

Oftast gör den bra val i livet, ibland inte.

Men jag slutar aldrig att lyssna på min inre röst.

Hon sjunger så vackra sånger - om vad jag längtar efter.

Reklam - det kan jag leva utan, men inte utan dessa drömmar som för en framåt.

NIXNAX...

2012-02-05T21:45:00.000+02:00

...förvisso är det vackert som i ett sagolandskap därute, men när temperaturerna är rysligt mycket på minussidan, så trivs jag aningen hellre inomhus om jag skall vara riktigt ärlig.
När hunden trippar fram på tre ben med det fjärde turvis i luften så blir det liksom inte långpromenader direkt som man hänger sig åt.

Så vi låter hunden sova sött inbäddad i soffan.
Trädgården sover sött inbäddad i snötäcket.
Lillungen sover (snart) sött mellan nytvättade linnelakan.
Katten snusar på fönsterbrädet ovanpå det varma elementet.
Sommarstugan ligger i sin vinterdvala.

Mina tankar och funderingar ligger också inbäddade i ett bomull av obeslutsamhet.
De sover däremot inte, de är vakna. Om än lite yrvakna.

Plötsligt finns det flera alternativ att välja mellan, flera stigar att ta in på. Nya lås att öppna.

Ofta gör det gott att sova på saken, som man säger.
Desto äldre jag blir desto viktigare, och självklarare, är det för mig att få sova på saken.
Innan man gör beslut.

Själv skall jag sova sött.
Och se vart saker och ting leder.
Just nu är jag bara glad - trots att det är en rysligt massa minusgrader därute.

I morgon är en ny dag - med nya möjligheter.
Låt oss ta vara på det, så även om mycket slumrar omkring oss alla just nu, bör man vara vaken nog att se när nya impulser, nya tankar och nya chanser dyker upp.

För de finns där - bara man tittar omkring sig lite!

LITE VARMARE...

2012-02-02T20:57:00.001+02:00

...så ja, efter att spytt lite galla över vinter och kyla i förra inlägget kan vi köra med lite varmare tema denna gång.

Och allt värmande behövs minsann.

Ute är det minustjugoågonting!

Det knastrar igen så där otrevligt mycket under stövlarna, som att gå på styrox.

Jag tycker inte om styrox.

Men stickat - det gillar jag.

Stora tröjor, långa halsdukar, sockor.

Har för tillfället en halsduk så lång att jag kunde snöra in en liten bys samtliga invånare i den.

Den väcker en viss munterhet på jobbet, eftersom det tar mig en god stund att i klä mig mumielooken varje gång jag måste sticka min näsa utanför ytterdörren.

Följaktligen har min lilla följeslagare också en hemstickad helyllelook när vi släpar ut oss på kvällspromenader.

Det blir lite varmare då!

DÄR SATT DEN...

2012-02-01T23:44:00.000+02:00

...jag har nästan lite känt i kroppen att den är på kommande.

Varje vinter dyker den upp, och jag blir varje gång lika upprörd och uppgiven på en och samma gång.

Över att den kommer, att den kommer ihåg mig i år igen.

Nix, jag talar inte om vinterinfluensan, utan den där eländiga känslan av "ingen-känsla-alls" som naglar sig fast vid mig, vid min själ och vid min kropp varenda år just den här tiden.

Ibland dyker den upp tidigare. I år är den faktiskt just in time. Den har sällan uteblivit.

Och jag gillar den inte alls!

Den där "ingen-känsla-alls" ger sig uttryck i ett visst tungmod som inte alls passar ihop med min grundpersonlighet - egentligen.

När den drabbar mig känner jag mig nästan som om jag skulle hålla på att bli sjuk. Men det är inte det ändå. Tungsintheten sätter sig i mina axlar och gör mig stel. Den suger alla kreativa idéer ur min skalle och förvandlar mitt lust-att-göra-centrum till ett skrumpet vakum.

Den gör mig muttrig och puttrig, lättretlig och får min pessimism att svälla som en torkad svamp i vatten.

Jag får lust att skrika. Eller morra lite. Eller gnälla. Ta till lite primitiva ljud.

Fast nu är jag trots allt en rätt så balanserad person så där i stort sätt, så ni kan vara ~~alldeles~~ ganska lugna. Jag lovar att bete mig på ett sätt så att ni som känner mig personligen trots allt lugnt kan möta mig på gatan, utan större risk att få en snöboll i nyllet.

Vad är det som drabbar mig då?

Jo, det kallas februari.

Varje år! År efter år!

Absolut, jag håller med om att det är vacker därute med all pudersnö!

Det är friskt och fräscht och jag njuter av det!

Ljuset har kommit tillbaka lite grann!

Och ändå är det som om jag stagnerar.

Mentalt.

Jag känner till hur detta slutar.

Det slutar då solen också börjar värma, fåglarna kvittra, snön smälta.

Det kallas visst för mars?

Varje år åker jag på detta.

Samma sak. Samma fenomen.

Att jag inte lär mig hur mota detta, hur undvika det?

Tips?

VILL MAN KRÅNGLA TILL DET...

2012-01-29T23:16:00.000+02:00

...så är Photoshop ett ypperligt bra kanal att förverkliga det på.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka...jo, visst det är skoj att skruva till bilderna och testa på en massa vridande hit och dit, men nja...det är nu liksom inte riktigt min grej i alla fall, kanske.

Jag vill ju hellre lära mig att ta bra bilder innan, utan att behöva fixa till en massa i Ps.
Jag kanske har fel, men jag kan ibland tycka när jag ser väldigt tydligt photoshoppade bilder att de förlorat något av sin livfullhet, av sin äkthet, av sin ärlighet och sin charm i just det att de inte är så perfekta.

Jag kanske bara är sådan? Det riktigt perfekta tilltalar mig helt enkelt inte. Jag tycker det är urtråkigt. En riktigt perfekt människa, ett riktigt perfekt hem, en riktigt perfekt bild.
Är bara uttråkande.

Sedan kan man ju förstås föra tanken lite längre och tänka på att det är en konst i sig att få photoshoppade bilder att se inte-alls-photoshoppade ut?

Har kommit till sidan 29 i min Lär-dig-PS-steg-för-steg-bok, och jag är inte speciellt imponerad.
Fast jag skall fortsätta läsa och traggla mig igenom uppgifterna. Kanske jag får en aha-upplevelse när jag minst anar det?
För en sak måste jag medge - PS är det första programmet som jag inte självmant kommit på hur det fungerar utan blev illa tvungen att traska till bibban för att låna en bok i ämnet.
Och har jag nu satt såpass mycket "energi" på att försöka lära mig det, så tänker jag minsann göra det också. Där måste ju finnas en hel del som jag inte ens skrapat på ytan på - än.
Men om jag kommer att använda mig av PS i större utsträckning?

Återstår att se...tills dess får ni nöja er med mina foton precis som dom är.
Tills jag får den där aha-upplevelsen då...eller nåt.

I väntan på den.
Hm?

VINTERSKYMNING...

2012-01-28T19:08:00.000+02:00

...det har varit så mörkt i så många dagar, veckor, månader, att när solen plötsligt en lördagsförmiddag bestämmer sig för att nu skall det minsann bli ändring på den saken och ser till att nu skall det blir ljust! Och då skall det bli så ljust att det gör ont i ögonen när man traskar ut i naturen.

Snön knastrar under stövlarna och kylan gnistrar i snödrivorna.

Luften är mättad av syre.

Jag och hunden plumsar genom snödrivorna i skogen, grenarna släpper ner sina snödekorationer på oss.

Och luften är fylld av kristallklara dofter, som kittlar i näsan.

Tanken är klar och man känner syret i blodet. Funderar på att gräva fram mina skidor.

Och sonens. En dag som denna är gjord för en skidtur över slätterna.

Men det blir ändå ogjort idag, hemma väntar en hem som blivit slarvigt omhändataget den senaste tiden.

Det har funnits så mycket annat som pockat på uppmärksamhet den senaste tiden. Känns som om jag bara varit hemma för att sova ut mellan varven.

Men efter en sådan period känns det extra viktigt att få landa i ett, för en själv, vackert hem.

Jag tror att själar mår bra i vackra omgivningar.

I vinterskymningen går jag omkring och bara tycker om vissa detaljer i mitt hem. Banala, små, detaljer, som jag har där varje dag, och oftast inte tänker så mycket på.

Men så ibland stannar handen, eller blicken, på något som får en liten sträng av välbehag att darra till.

Jag tror att vi alla behöver uppleva skönhet omkring oss.

Är det sedan skönhet ute i snögnistrande skog, i hemmet, eller i andra vardagliga ting är kanske inte så viktigt - bara vi uppmärksammar skönheten omkring oss.

Det där vardagsvackra!

Som får våra välbehagssträngar att dallra.

Det som finns där nära dig, bara du lyfter blicken och låter den svepa över allt som är vackert och viktigt - just för dig.

Både inne och ute!

Alldeles där intill.

HELT VANLIG SÖNDAG..

2012-01-22T18:23:00.000+02:00

...på ett sådant där bra och rejält sätt.

Man vaknar utsövd med begynnande nackspärr för att man sovit som en stock och förmodligen inte flyttat på många fenor under natten.

Men den utvilade känsla som sprids i hela kroppen kompenserar det lilla nack-onda. Inget värre än att värmen från en skön halsduk lindrar det.

Frukost med tidning och ny-bryggt kaffe. Tid att hasa omkring i pyjamasen. Tid att filosofera över frukostbordet. Tid att prata. Och tid att lyssna.

Om mitt gamla matbord ändå kunde berätta om alla samtal som förts ovan dess yta. Om alla varma, smeksamma ord som smugit sig över bordsytan som en ljum sommarvind. Om alla välmenta förmaningar som slirat iväg över den slitna ytan. Om alla skratt som rullat fram och tillbaka och dansat sig fram bland fårorna i träet. Om alla de diskussioner som förts där, medan fingertopparna petar på ojämnheterna, eller medan handflatorna vilar stilla på det sammetslena träet, tänk om allt det skulle kunna dokumenteras!

Om alla köksbord ändå kunde tala om vad allt de hört under årens lopp?

Under veckan har köksbordet fått lyssna på samtal om mobbning, om rädsla, om ilska, och till slut lyssnat på lättnaden när problemet (åtminstone för stunden) blivit uppklarat. Det har fått höra diskussioner och argument om presidentkandidaterna. För och emot. Fram och tillbaka.

Det har fått höra mjuka ord viskas, och morgonsura kommentarer fräsas. Det har lyssnat på längtan om breda golvplank och gamla hus, på tjejfniss och grabbflabb. Hundskall och kattspinn.

Det har bäddats in i läxböcker, i kompendier, i avtalspapper. Smutsats av morgontidningens trycksvärta och blivit kladdigt av vitlöksmajonäs.

Vad har ditt köksbord upplevt den senaste veckan?

Efter frukost-lunch bar det iväg ut i naturen på en lång, skön vinterpromenad bland isvidder och snötyngda träd. Inget får mig att känna mer söndagskänsla än just en söndagspromenad. Någon kvarleva från min barndom, då söndagspromaderna verkligen hörde till de absoluta måsten på en söndag.

Fast ett bra måste, liksom.

Och att få känna att söndag är riktigt söndag på riktigt känns extra relevant idag, då gårdagen gick i arbetets tecken.

Fast å andra sidan...att få tillbringa en arbetsdag i galet vacker miljö, och avsluta dagen i bästa kollegers sällskap över en sjukt god middag i en matsal inredd som denna:

...är inte helt fel det heller!

Jag säger bara: för er som älskar det gamla, det vackra, det sköna och det goda.

Skall ni ordna ett möte, en födelsedag, en picknick, ett bröllop eller så.

Och ni råkar ha vägarna förbi Västnyland -
kolla Westerby Gård

Bara att gå omkring bland allt det vackra gör att man dör lite grann...jag lovar!
Och att få äta maten som trollas fram i köket gör att vilken gourmetgom som helst spinner av välbehag en vecka eller två!

Krrrrr.....

PRESIDENTVAL...

2012-01-19T23:44:00.000+02:00

...blir det här i vårt muminland, nu skall det väljas president minsann. En landsfader eller -moder.

Har faktiskt följt med ett stigande intresse valdebatterna och funderar här stilla från djupet av min mjuka soffa på vilka egenskaper jag önskar att presidenten besitter.

Och inte bara presidenten faktiskt, utan vilken ledare som helst.

För på sätt och vis är ju presidenten just precis som vilken ledare som helst.

Av vilka ingredienser bakar man en bra ledare då?

Hmm....om man hade det receptet så kunde man kanske förtjäna en liten futtig slant på att dela med sig av det!

Men klokhet skall man gärna besitta. Klokhet som man hittar i böcker, i fakta. Sak.

Och vishet. Som man hittar i livet, i sina övertygelser, i sina val. Känsla.

Skärpa.

Ett skarpt intellekt.

Som ger verktyg till att veta när man skall klippa av, eller när det är läge för att knyta ihop.

En förmåga att se hur man förvandlar trassel till ett snyggt nystan.

Med tålamod och lugn.

Styrka.

Att inneha en styrka att använda sig av sin klokhet, sin vishet och sitt skarpa intellekt på rätt sätt.

Att vara den krydda som gör att man stiger över alla andra smaker och märks och uppmärksammas.

Att använda sin krydda rätt, så man tillför något utan att ta över.

Att stå för den goda smaken.

Och till slut:

Vikt.

Att ha alla de egenskaper ovan och inneha en förmågan att lägga allt detta till ett paket, till ord, till meningar som väger tungt.

Som gör att man tror på styrkan, på skärpan, på att det finns vishet nog.

Att leda.

Är det sedan frågan om en lite grupp eller ett helt land.

Lika delar hjärta och hjärna.

Och så lite kryddor till.

Av det är bra ledare bakade.

Små som stora.

LJUS OCH HOPP...

2012-01-16T21:59:00.000+02:00

...ibland måste man riktigt söka efter ljuset, när det känns som mörkast.

För det finns där - bara man inte ger upp utan letar och väntar.

Så vill jag ju så gärna tänka, försöka hitta det ljusa i det mesta.

Men det finns saker som får mig att bli alldeles mörk i blicken. Och det är påhopp och kränkningar mot dem som är mindre, dem som är svagare, på dem som inte vill slåss.

Och när något sådant riktar sig mot ens eget barn, då blir det skrämmande mörkt i min blick!

Jag har så svårt att ha den minsta förståelse för sådant. Jag har egentligen ingen förståelse alls.

Man skall inte behöva tåla påhopp, man skall inte behöva gå emot sig själv, det man innerst inne är, för att bli accepterad!

Visst, grabbar är grabbar och min egen lilla grabb är minsann både livlig och oeftertänksam ibland, och glorian hänger väl inte alla gånger riktigt där den skall...

Men om det är något jag tror jag lyckats med att banka in i skallen på mina barn, så är det detta med att vara tolerant, låta andra vara sig själva just som man är, bjuda på sig själva och själv vara storsint.

Och att våld aldrig, aldrig, aldrig är någon lösning på någonting.

Det är inte ens svårt att dra en gräns.

Det finns ett par enkla ord som den mest enkla varelse borde förstå.

Det ena är; NEJ

Det andra är; SLUTA

Till och med min hund, ja, till och med katten förstår innebörden av dessa två ord utan större besvär!

Att det sedan finns människor därute som inte förstår detta, det kan jag bara inte förstå.

När någon inte vill slå tillbaka, skall han då få ännu mera stryk?

Jag vet att där orden tar slut, där tar våldet vid.

Men skall det vara så förbannat svårt att lära sig innebörden av två, rätt så korta ord?

SKAVT OCH AVSKALAT...

2012-01-15T18:11:00.000+02:00

...när de sista julattiraljerna har hittat ner i sin låda känns hela hemmet lite avskalat.

Är det så hos er?

Lite som om man klätt av sig en varm tröja för att man har lite för varmt, men märker att det är lite kyligt utan den ändå. Samtidigt känner man att man kan röra sig ledigare och andas lite friare.

Som om det svept in en frisk fläkt i hemmet, och skenet blir ett annat.

Några fjuttiga timmar av sol gjorde att min energinivå steg med så många steg att jag nästan blev andfådd av alltsammans. Men det gjorde att jag äntligen tog itu med att rensa ut en massa onödigt som jag släpat med mig i flytten. Grejer som inte alls hittat sin plats, och sådant som jag inte ens minns att jag släpat med. Med andra ord sådant som jag verkligen inte behöver belasta vare sig mig själv eller mina skrymslen med. En hel jättelåda av grejer som nu skall få fortsätta sitt liv hos någon annan via ett loppis.

Det är så nästan varje vårvinter. Det nya året gör att jag känner ett behov av att rensa ut, inte bara i mina skåp och lådor, utan också på det mentala planet.

Medan jag river ut kläder från klädskåpet som skall vidare, vänder och väger på gamla borddukar, och udda muggar går jag i tanken också igenom mitt inre.
Vad vill jag ta med mig från i fjol. Vad gjorde jag som jag vill fortsätta med, och vad kan jag lämna bort för att ge utrymme för något nytt. I vad har jag blivit bättre, och inom vilket område gjorde jag ingen större succé - det kan jag strunta i att sätta en massa energi på.

Vilka nya ting vill jag ha in i mitt liv?
Både konkreta fysiska ting men också allt det som finns inom mig.

Vad vill jag ha, vad vill jag bli bättre på, vad nytt vill jag pröva på?

Också när det inom en är lite avskalat är man öppen för nya tankar precis såsom hemmet är det efter en avskalning.

Lite skavda i kanterna - ja, det är vi ju båda två, både jag och mitt hem - och just det vill jag absolut inte ändra på alls. Både jag och mitt hem är som bäst när vi är lite kantstötta men med en massa karaktär.

Sådant tänker jag på medan jag rensar i garderobsröran :)

MED TÅRNA I BLÖT...

2012-01-14T23:18:00.000+02:00

...idag, nu på kvällen.

Men innan det har jag faktiskt varit lite effektiv, och fått en hel del saker gjorda.

Och bra är väl det, för av någon outgrundlig orsak skall jag om en vecka hålla ett föredrag om just det temat. Att vara effektiv utan att känna stress.

Jaha...kan man det - egentligen?

Kan man ge järnet riktigt sådär hundra hela tiden - och undvika stress? Är det ens möjligt?

Och stress sedan? Är det alltid dåligt?

Och var är stress, egentligen?

Om jag skulle samla tio av mina vänner här runt mitt köksbord och frågade dem när de känner stress och av vad de blir stressade så skulle jag säkert få tio olika svar.

Vi har alla olika nivåer då vi känner stress, och vi har olika saker vi stressar för.

Egentligen ogillar jag hela ordet stress, för det är så laddat med en massa negativ energi.

När stress också kan innehålla positiv energi. Då den är på en nivå som man klarar av att behärska. Då den fungerar som en morot och inte som en piska.

Men när man inte längre har kontroll, det är där det blir problem. När man inte längre klarar av att hålla alla bollar i luften. Det är i den stunden då man småhysteriskt börjar springa efter alla tappade bollar, bara för att inse att man omöjligt hinner fatt dem alla, som man börjar känna att kravatten sitter lite spänt åt.

Men det finns lite trix och knep att ta till innan kravatten börjar spänna.

Jap, och nu skall jag ta ett skönt bad och sedan peta ner tårna i ett ännu skönare fotbad och fundera lite mer på det här med hur man gör för att ta över situationen när allt ogjort tenderar att ta över dig istället.

För det behöver inte vara så. Att man tappar bollarna, fast de tidvis kan vara ganska många. Jag vet, man kan inte alla gånger välja hur mycket man har att göra, inte ens välja hur och i vilken takt man gör saker och ting. Men jag tror på att man kan påverka sitt eget sätt att tänka, och att tackla det ogjorda. Att medvetet söndra det som stressar en i mindre beståndsdelar, så att det inte längre är ett berg du skall flytta - utan bara en massa lass med stenar.

Förmodligen blir det många lass, beroende på, men fortfarande något du vet att du kan klara av.

Och att man minns, att vissa perioder har man rysligt tunga lass som skall flyttas.

Och just då skall man minnas att man inte behöver flytta precis lika många lass nu som man gjorde då lassen var lättare.

Berget blir ändå mindre.

Sakta men säkert!

Men nu lägger jag tårna i blöt, sluter ögonen och låter välbehaget sprida sig i hela mig.

Och kanske jag lämnar allt tänkande och planerande till en annan gång...

MERA DOFT...

2012-01-08T21:02:00.000+02:00

...ungefär samma tid, varje år kommer dagen då jag plötsligt toklängtar efter sommar och sol och värme och sommardofter och ljumma vindar och hela paketet.

Även om naturen därute just idag, efter vad som känns som månader av mörker och fukt, bjudit på en skön vinterdag med sol och någon minusgrad, påminns jag av hur det doftar en tidig morgon i juni när man kliver ut med sin kaffekopp och får fylla alla sina luktsensorer med doft av gräs, av blommor, av grönt.

Denna längtan bli inte mildare av att det i veckan ramlat ner frökataloger i min postlåda.

Min längtan efter vår och jord-doft blir nästan övermäktig när jag bläddrar i katalogen.

Jag längtar till ett vårigt växthus. Om jag blundar kan jag känna doften som slår emot en när man kliver in i växthuset och det doftar jord och fräscht på samma gång så till den grad att det fyller varenda en kanal i en som kan ta emot någon info över huvudtaget.

Värmen, doften, ljuset.

Rosen på bilden fanns i en tillvaro som var. Rosen finns inte mer, för de nya ägarna till trädgården som var gillar inte rosor.

Jag har inte någon rätt att ha en åsikt om det, de som härskar där nu är de som bestämmer, och så skall det vara.

Men drömmar om rosendoft, om trädgård och om allt det man vill, allt det lever och frodas och förökas.

Det finns mycket drömmar och tankar som frodas och växer till sig just nu.

Drömmar som har en grogrund att slå rot i, så starkt att man aldrig vet var detta slutar?

Är det inte just detta som är den stora charmen med livet?

Man vet aldrig riktigt säkert hur det blir, vad det blir - och om det blir!

Men just nu har jag en dröm om var mina framtida rosor skall slå rot.

Var rosendoften skall få breda ut sig.

Var jag skall trivas. Jag och rosorna.

Januari är en månad då ljuset återvänder och längtan vaknar till liv.

Vad drömmarna och längtan bär med sig, det har vi alla inom oss.

När man sedan plötsligt sätter dem till ord - då blir de konkreta.

Och när man får respons på sina drömmar och sina tankar och funderingar - det är då de slår rot och får ett fäste, en grogrund.

Ni vet hur det är, man har en idé som svävar omkring lite grand och man vet inte riktigt om man har mod att ge tanken näring för just som man trodde att tillvaron var det man har, så kommer det något som ändrar på det hela. Som kommer och blåser liv i drömmar som slumrar och tar sig rättigheten att möblera om i ens tillvaro.

På ett bra sätt.

Som att erkänna att rosor skall få slå rot - där rosor vill bo.

Och rosor vet!

Det tror jag på!

SMAK OCH DOFT...

2012-01-07T22:06:00.000+02:00

...det är ganska sällan jag har tid - eller ger mig tid - att baka bröd. Men när jag väl gör det undrar jag varför i hela fridens namn det blir så sällan gjort. Nu har jag snöat in mig på bröd som görs av torkade frukter, en massa nyttiga fullkornsmjöl, linfrön och solrosfrön, yoghurt och bakpulver.

Inget jäsande här utan bara en kladdig smet som man rör ihop och så duttar man det i diverse formar som man har drällande i skåpet. In i ugnen med kladdet, så tar man sig en promenad med hunden på en knapp timma - och jisses den doft som möter en i dörren!

Att sedan kravla sig ur stövlarna och dunrocken, hänga halsduken på kroken och slänga mössan i sin korg. Koppla loss hunden. Hastigt torka tassar.

Tända ljus, koka sig en kopp te och veta att alldeles precis får man hugga tänderna i färskt bröd till bredden fylld av nyttigheter och med en smak som får en att spinna som en belåten katt framför spisen.

Ibland behöver man inte krångla till det!

Om man nu måste det, så kan man hyvla en skiva ost på.

KONSUmindre...

2012-01-07T00:24:00.000+02:00

...som motsats till konsuMERA.

En av de absoluta fördelarna med att flytta, förutom att man plötsligt har ett nytt bo att ta hand om, är att man blir tvungen att ta i, röra, varenda en pryl man äger. Många av oss äger en hel del av den varan.

Jag har väl aldrig riktigt tänkt på hur mycket jag fyller mina skåp, och förråd, med förrän jag då för ett halvår sedan skulle packa ner bohaget. Och packa upp. Och hitta plats för allt.

Så mycket har stuvats in i skåp och förråd, som jag, för att vara ärlig, redan glömt att jag har och äger. Men sakerna finns där - ifall om att jag skulle behöva. Eller komma på vad jag skall ha något till, eller sådär för säkerhets skull - för man vet aldrig.

Jag har väl aldrig varit någon hamster direkt. Är ganska dålig på att samla på "minnen". Ingen samlare av något över huvudtaget. Svag för vackra ting förvisso, men inget modelejon eller trendnissa.

Jag avskyr att shoppa när alla andra är inne på samma linje - det gäller både julshoppa och reashoppa.

Och jag blir bara värre (bättre?) med åren....

Jag sitter gärna nergrävd i mina renskinn och surfar runt i nätbutiker, men det är ganska sällan något klickas hem. Jag kan tjusas av en mysig tröja, av en vacker skål, av en mysig filt. Men så konstaterar jag bara att jag redan har en nästan likadan tröja, jag har en nästan lika fin - om inte lite finare - skål härhemma på hyllan, mysfiltar har jag så det räcker och blir över.

Med tanke på den nationella och även den globala ekonomin så borde vi ju konsuMERA mera. Men med tanke på miljön och sådant, så borde vi kanske satsa på att konsuMINDRE?

Eller håller jag bara på att bli väldans tråkig?

Men just nu känner jag mera lust att göra mig AV med saker, än att skaffa nytt.

Märkligt!

MISS I NASSEN...

2012-01-06T00:19:00.000+02:00

...och klockan traskar med sjumilakliv mot tolvslaget, och jag är sömnig som en fluga i februari och börjar sända längtansfyllda blickar mot sängen. Blickar inte helt olika de som hunden kan slänga mot plåtlådan som innehåller det Magiska Goda och som bara Matte vet hur man öppnar.

Har suttit en bra stund nu här och petat på utseendet på min blogg, som jag egentligen inte kan ett skvatt om hur man gör och utmärker mig i teorin om försök och misstag så det står härliga till. Och jag vet inte riktigt hur jag vill ha det.

Är plötsligt väldigt velig och osäker och fundersam.

Sådant är inte min grej, teknik är inte min grej, vintern är inte min grej.

Lite vilsen tänker jag hasa mig till säng med en bra bok.

Och sova omoraliskt länge i morgon bitti - för d e t är min grej!

Gärna kunde jag sova hela januari och februari. Månaderna då jag går på sparlåga och är allmänt buttrig och muttrig och förmodligen inte till någon större glädje för min omgivning, så de skulle nog bara dra ett suck av lättnad om jag verkligen sov till mars. Nonstop.

Höll ett brandtal idag på jobbet om vikten att kunna hantera sin stress och få struktur på sitt jobb, och vara effektiv utan att känna att man tappar greppet när mycket blir ännu mer.

Och vikten av att vila. Och vara i stunden.

Jag skall nog nu leva lite som jag lär...

natt!

LÖFTEN I NATTEN...

2012-01-03T22:12:00.000+02:00

...visst, det har förflutit något dygn sedan många av oss stod där i nyårsnatten och gjorde nyårslöften.

Själv hade jag fullt upp med att försöka rikta kameran mot raketerna, så jag hann inte så mycket lova.

Även annars är jag inte den som gör nyårslöften. Inte så mycket för att jag skulle ha svårigheter att hålla dem, om jag verkligen ville, för jag är envis som fan om jag vill.

När jag någon gång gjort ett nyårslöfte har jag oftast helt enkelt glömt bort det efter en tid, för det har liksom aldrig som sagt fått så mycket utrymme hos mig, om man skall vara riktigt ärlig.

Ofta lovar man ju att börja banta, motionera mera, sluta köpa choklad, bli vegetarian, skippa rödtjutet på fredagkvällen, allt det där som är så vanligt att man lovar.

Man lovar bot och bättring.

Men varför kan man inte lova sig andra saker? Som är lättare att hålla, och som ger glädje? Varför skall nyårslöften vara lite lutherska, så där att man måste avstå från något?

Om man istället skulle ge ett helt annorlunda nyårslöfte? Som att i år skall jag ge mig tid att gå på sushi-kursen som jag så länge tänkt att jag skulle vilja gå på.

I år skall jag ge bara mig ett veckoslut på ett spa, för att det är så skitskönt med ett veckoslut för mig själv!

Eller; i år skall jag lova mig själv ett lyxigt fotbad när jag ändå väljer att sitta där i soffan med rödtjutet på fredagskvällen.

Eller; i år skall jag lära mig något nytt, utveckla mig i något som verkligen intresserar mig.

I år skall jag njuta lite mer, unna mig lite mer, skratta lite mer, älska lite mer, och lära mig något nytt, utveckla mig själv och anta utmaningar, och tillåta mig att misslyckas, för då vet jag vad jag inte är speciellt bra på!

Och när man har fullt upp med att uppfylla alla dessa positiva löften, så hinner man kanske inte äta så mycket, kanske man motionerar mer när man förverkligar en annan dröm, ett annat löfte. Kanske man äter mera hälsosamt och grönt, när man äntligen unnar sig ett växthus som man drömt om?

Kanske ett nyårslöfte som inte känns som ett krav på att avstå från något, trots allt har mer långtgående konsekvenser och ändå, på ett positivt sätt, påverkar det som man vid första tanken känner att man borde avstå ifrån?

Och...

...tänk på att känna glädje när du råkar på en verkligt besvärlig person.

För då vet du exakt hurudan du aldrig skulle vilja vara!

Ibland kan det vara bra att svänga och vrida på tankarna, och vända det invanda lite upp-och-ner.

GOTT NYTT ÅR...

2011-12-31T22:13:00.000+02:00

...till er alla!!!

INNAN NYÅR...

2011-12-29T23:16:00.000+02:00

Kan inte rå för det, men varje år, just innan nyåret närmar sig kan jag inte riktigt låta bli att blicka tillbaka på det som varit, det som gått. Och på det som gått bra - och det som inte gått så bra.

Det är säkert en lindrig yrkes-skada då årsskiftet är tiden då uppnådda mål granskas och budjeter för det kommande året presenteras. Man packar ner det som varit och tar itu med det nya.

Kom på att livet egentligen är lite som att spela Monopol.

Man kommer till den där rutan där man startar ett nytt varv, man får lite slantar som belöning i och med att man klarat varvet, man har precis klarat sig undan ödet att hamna på de dyra tomterna och sluppit betala sig sjuk till medspelaren som lyckats med hotellbygget, man har undvikit att hamna i fängelse (ta detta nu lite bildligt sådär - är ni snälla...) och man har dragit de rätta korten då man hamnat på de rutorna.

Eller så har man tvärtom ramlat på en eller några rutor som gjort att det

luggat lite grann.

Oberoende hur det gått varvet innan så står man där i startrutan igen och skall inleda ett nytt varv i spelet.

Igen står man där. Antingen med en pösande självsäkerhet och tilltro till att allt går väl även detta varv.

Eller så står man där med fladdrande sparvhjärta och undrar om man klarar ett varv till.

När jag ser tillbaka på mitt varv, mitt år, så har det varit rätt händelserikt. Mycket har hänt, också mycket sådant som jag valt att inte dela med mig här på bloggen.

Det är nämligen så, att redan då jag började blogga för några år sedan, bestämde jag mig för att hålla vissa saker, bland annat sådant som har med relationer till andra personer i mitt liv att göra,

de fick och får stanna utanför.

Alla de personer som svansar och surfar och susar omkring i mitt liv, för längre eller kortare tid, dem vill jag trots allt hålla utanför bloggosvären. Men ni finns alla där. Ändå. I mitt hjärta liksom.

Men så här en alldeles vanlig torsdagskväll i slutet av året, vill jag utrycka min ödmjuka glädje och tacksamhet över alla som orkar och vill, alldeles frivilligt, svansa omkring med mig i mitt Monopol.

Utan er skulle det vara tråkigt att spela, att leka, att skratta, att gråta, att vinna, att förlora.

Att leva.

Och det gäller också alla ni därute, som finns med mig i vardagen via bloggen. Jag är barnsligt glad över att ni finns, ni alla underbara kvinnor (för det mesta) och män som har era alldeles egna Monopolrundor att ta er igenom. Som ändå vill dela det med mig som jag vill dela mitt mer er.

Livet.

Snart börjar vi en ny runda.

Är ni med?

ATT TA ITU MED VARDAGEN...

2011-12-27T23:02:00.001+02:00

...och att överge pyjamas-morgonrock-bara-slö-slappa tillvaron.

För min del har jag brutalt blivit tillbakaryckt till verkligheten efter den lite luddigt

sköna sofftillvaron på sköna renskinn som varit verklighet i några dagar.

Katten verkar vara aningen förnärmad i sin uppsyn för att hon plötsligt efter några lat-dagar blivit ensam i soffhörnet.

Ja, jag är verkligen ledsen för det. Så gärna skulle jag fortsatt med att gräva ner tårna i lurvet och sträckt mig efter lite chokladpraliner lite nu och då. Helt utan större problem skulle jag

klarat av det några dagar till.

Men nej, jobbet kallar, och där var det fullt upp. Mer än fullt upp, mycket att ta itu med. Vilket i och för sig är helt skoj. Men ändå, ibland kunde man behöva lite mjuk övergång bara...

Kvällen däremot gick åt till att närvara vid ett möte som fick min skalle att bli alldeles trött, frustrationen att rusa som en förvirrad nyårsraket i kroppen på mig. Ilskan att bubbla på lite grann som de yra bubblorna i ett champagneglas.

Så du lilla katt, jag skulle gärna bytt med dig, så se inte alls så anklagande på mig!

Men nu hinner jag ännu en stund gräva ner tårna i skinnet innan sömntåget kommer susande. En stund hinner jag mysa här och lojt sträcka mig efter de sista chokladpralinerna.

Och hålla kvar lite av julens långsamhet.

Mmmmmm....lite till!

I BLÅSVÄDER...

2011-12-26T15:33:00.000+02:00

Det är nog bara att vara tacksam över all skinka och övrig julmat som man tyngt i sig de senaste dygnen. Då kan man nämligen tryggt ge sig ut på annandags-promenad utan att behöva fylla fickorna med stenar i rädslan att flyga bort.

Nattens storm fyllde strandparkens sandgångar med gammal vass. Träd har stupat. I skogen och i parken. Suset i träden är bedövande. Havet bubblar - även om vinden mojnat lite sedan natten. På bilden längst ner i högra hörnet syns kajkanten. Eller syns och syns. Mest anar man den bara.

Tar man en promenad längs havstrottoaren är risken uppenbar att man får sig en uppfriskande dusch.

Efteråt, med kinderna röda, inte av vinterfrost utan av stormvindar, känns det skönt att krypa upp soffan med ett glas varm glögg och peta ner tårna i renskinnet.

Må det storma bäst det vill! Här är gott att vara!

Vad har ni gjort idag, då?

GOD JUL...

2011-12-24T09:42:00.000+02:00

Julaftons morgon.

Tyst i huset, endast katten smyger omkring och stryker sig mot benen.

Innan julafton startar på riktigt vill jag sticka mig in och önskar er alla en riktigt

HJÄRTEGOD JUL

PRECIS RUNT HÖRNET...

2011-12-22T22:44:00.001+02:00

...är allt det som hör julen till. Vi är alldeles strax där.

Men så här danföredan njuter jag av den lite överraskande tystnaden som kommer efter skrammel av kärl, efter prassel av papper, och efter att julmusiken som vräker ur radion tystnat.

När bara ljusen sakta flämtar i kvällen, och man just tänkt krypa i säng. Ungen snusar mellan nybäddade linnelakan, hunden har krupit ihop på fårskinnet under skrivbordet och katten krupit in i sitt eget lilla krypin.

En smekning av lite blandade juldofter, som nejlikor i apelsin, julgran, kokt kålrot, dröjer sig kvar en stund och blandar sig med stearindoften från utblåsta ljus.

Ute dämpar den allra första lilla snön och frosten ljuden, gör dem långsammare och på något vis mildare.

I tystnaden just när man släckt den sista lampan, blåst ut det sista ljuset, just då växer dofterna till sig och för en på en kavalkad till alla jular innan.

Blunda och ta för er av alla underbara jul-dofter.

Och njut av alla doftminnen som dyker upp i era sinnen. I era minnen.

Dröj kvar i alla drömmar om jular som varit, och alla de som skall komma.

Och framför allt - stanna i den som är - just nu.

Precis där bakom dörren!

VÄNTAN...

2011-12-19T19:31:00.000+02:00

...denna eviga väntan.

Lillungen vankar oroligt runt som om han hade ett helt samhälle av pissmyror i kallsongerna. Varför måntro?

Själv vankar jag omkring som en flodhäst i startgroparna. Ni vet när alla (okej, där ljög jag litelitelite..) men nästan alla ingredienser är instuvade i kylskåpet i väntan på tillagning.

Finporslinet tvättat och silvret putsat. Linneduken manglad. Ja, ja...om man nu skall vara riktigt, riktigt ärlig, när vi nu en gång gick in för den linjen, så hör äran för det sist nämnda till tvätteriet som någon gång i januari fixade den biten.

Julgranen, som är helt galet perfekt i år, väntar på lite ljus, och en helsikes massa kulor och pynt. Det är, och har alltid varit, den familjemedlem som mätt minst i strumplästen, i nuläge lillungens, hö. Och han brukar bli lite...lite...ivrig.

Eftersom min exgubbe under många år sålt julgranar vid sidan om sitt vanliga jobb, lite just-for-fun, fast jag har min teori om att han gjorde det för att slippa julstädandet....hahaha.

På senare år har min äldre son med kusin tagit över sysslan. När man har julgransleverantörer så där i familjen, så har det någon gång hänt att vår egen julgran lidit av någon form av skomakarens-barn-syndrom.

Glömmer aldrig något av de allra första åren.

Julgranen som ingen annan ville ha landade hemma hos oss. Konstigt nog?!!

Det lilla problemet med just den granen var att den såg ut som om den vuxit upp i ett stuprör. Mycket märkligt att ingen annan velat ha den???

Men efter det har även det här med julgranar utvecklats. Numera kan man välja vilken som helst gran, fast med förbundna ögon och de är perfekta. Odlade, inhemska granar. Dessutom nersågade så sent som möjligt vilket ger garanterat lite mer tid innan det börjar rassla barr på parketten. Så skall det vara. Kvalitet.

Men, djuren...ja, den där blicken av väntan får jag nog oftast av att de är av den åsikten att jag glömt något, eller släpar efter i tidtabellen, nämligen gällande det viktigaste av allt:

Maten.

Undrar om inte min jul också är uppbyggd på det:

Maten. Och så granen. Och så de där nära och kära, förstås.

Där är det. Inte krångligare än så!

VINTERVITT...

2011-12-17T20:49:00.000+02:00

...inomhus i alla fall.

Utomhus är det så mörkt att man är rädd att tappa bort sig själv de stunder man behöver befinna sig där.

Inne är det också väldans mörkt, i alla fall om man tänker på att fota.

Köpte för en vecka sedan amaryller för att fota knopparna - jag tycker de är så vackra.

Och såhär gick det...när jag äntligen hade tid att fota hade de slagit ut, kroknat i vasen och fick fortsätta sin tillvaro i en gammal skål.

Och ljuset att fota - ja, det har jag inte sett skymten av på en lite onödigt lång tid.

Fast å andra sidan har jag faktiskt sett solen, en gång denna veckan. Jag såg den skymta bakom en molnridå, på onsdag tror jag det var. Jag kan kolla i min kalender - så pass stor upplevelse var det att jag tror jag banne mig skrev ner det!

Och tro eller inte, men det gjorde ont i ögonen att uppleva detta ljusfenomen!

Hur ont skall det inte göra om det någon gång denna vinter kommer snö till detta norra land.

Och om det samtidigt skulle ske ett under och solen skulle skina från en klar himmel.

Snö och sol - på en gång? Tänk er!

Jag har funderat. Har mina ögon övergått till någon form av grottmännisko-nivå?

Går jag tillbaka i evolutionen till en tillvaro då ett litet svagt sken från en falnande eld var allt som behövdes?

Håller jag på att bli ett grott-troll.

Utvecklingen är dock lite på hälft. Eller nervecklingen, eller invecklingen.You name it.

Än är det bara ljus-skyggheten som aktiverats.

Fortfarande ser jag inte ett skit därute! Inget nattseende känns ännu av.

Snälla Snö-tomten, eller Snö-guden, eller vem som nu styr det där vita, kalla, fluffiga.

Kan du fixa lite av den varan. Bara lite. Inte som i fjol, eller året innan, det var lite att att ta i.

Men lite.

Så mycket bara att jag ser nåt därute, och att jag inte pga att dagsljuset som för närvarande kan räknas i minuter snarare än i timmar, sakta utvecklas till ett ljusskyggt bergstroll.

Jag vill gärna också ha ljus nog att fota också.

Så där btw.

-tack-

DOFT...

2011-12-13T22:17:00.000+02:00

...alldeles på riktigt!

Hade planerat in lite pepparkaksbak till den inkommande weekenden, men eftersom både lillungen och jag bestämde oss på eftermiddagen att det nu är så synd om oss just idag, att vi bara måste få gotta oss i lite pepparkaks-deg, peppakaks-doft och pepparkaks-bak just i kväll.

Lillungen har varit däckad av förkylning nu sedan fredagen, och jag hade bara så mycket sådant att ta itu med under dagen, sådant som jag inte tycker om men måste.

Och är det så att det är synd om oss.

Ens lite, så tar vi tillfället i akt och gör något som man blir på gott humör av på kvällen.

Pepparkakor gör en, om inte snällare, så i alla fall på betydligt bättre humör!

Och jag känner mig redan som en mycket behagligare människa nu när jag försett mig med lite deg, lite doft och lite färdigt pepparkakshjärta. Prima produkt! Om man skulle skicka lite pepparkaksdeg och en massa brödkavlar och hjärtformar till världens alla krishärdar.

Tror ni man har en chans på Nobels fredspris med en dylik handling?

Inte? Att det behövs lite mer?? Hmmm?

Men ta en pepparkaka du med - bara för att testa!

Jag lovar - världen blir bums en lite bättre plats än den var innan!

KATT-TILLVARO...

2011-12-12T21:35:00.002+02:00

...det är det jag har tänkt rikta in mig på så småningom.

Till jul. Typ. Dega i soffan, äta och sträcka på mig nu och då.

Just nu finns det bara så mycket annat som tar av min tid, mina tankar och snor en bra bit av min energi. Sådant där skittråkigt, som inte alls platsar på en blogg, men som ändå hör livet till.

Som man bara måste ta.

Just nu blir det att sätta ner ett litet extra kol på allt det där andra, och

fixa julförberedelserna lite med vänstra handen.

Jul blir det ändå.

Det har mina år som jag tassat här på jorden lärt mig.

Ibland finns det tid och energi att trolla fram den där drömjulen, ibland inte.

Och faktum är att ibland har det hänt att just det som man trodde skulle bli drömjulen inte alls blev så eller så hände precis tvärtom. När man inte riktigt hunnit med allt det där man tycker att man borde, infinner sig den där genuina julkänslan ändå.

På något magiskt vis. För att julen är magisk.

När man tillåter det.

Och inte hänger fast sig vid att den enda rätta julen är den absolut perfekta.

Ja, ni vet vad jag menar?

När livet ändå envisas med att variera lite överraskande hit och dit - varför skulle inte jularna göra det?

Jag då? Jo, jag siktar in mig på den där katt-attityd-julen i år.

Just i år blir det nämligen bäst så! Av orsaker jag inte kan något åt.

Och då gör jag det bästa av det jag kan göra något åt istället.

Och ändå tänker jag nog lyckas bjuda på en underbar julstämning, fantastiska julsmaker, och den rätta stämningen.

Men i år kommer jag ogenerat att fuska och gena där jag kan bara.....;)

Ska ni? Fuska? Ens lite?

BEKÄNNELSER...

2011-12-10T18:48:00.001+02:00

- Besökte inte gammaldags julmarknaden i staden jag bor i av den enda orsaken att vädret var sådant att man borde klätt på sig en dykardräkt för att hålla sig torr. Regnet och blåsten gjorde att regn fanns överallt, i alla riktningar.

Att se mig på stan i dykardräkt är inget jag tänker bjuda på, så jag stannade hemma i stället.

- Istället gav jag mig ut på rövarstråt. Stal mig till några grenar av både tall och gran från staden jag bor i. Som mildrande omständighet kan dock nämnas att grenarna satt fast på träd som, av staden, gallrats från vägrenen - så det räknas inte! Egentligen hjälpte jag bara till att städa upp miljön!

- Har inte bakat lussebullar, eller något annat heller för den delen. Med andra ord har jag haft en oförskämt slö lördag. Föredrar förresten krokus i trädgården istället för dess frömjöl i mina bröd...

- Behärskar inte för fem sekiner att redigera mina foton. Kvällen skall jag viga åt att försöka förstå ens lite av fotoredigerandets underliga värld. Har tidigare laddat ner Photoshop's testprogram - men aldrig blivit ett uns klok på det. Få se om jag upplever en uppenbarelse i kväll?

- Tänker nu ge mig ut för att nätshoppa en julklapp åt mig själv. Fruktansvärt själviskt, men tar det som en lön för timmarna i köket inför den fantastiska julmiddagen jag har för avsikt att snurra ihop - i år också.

(som en vink till er alla - det är ni ändå värda...;))

- Och så tänker jag ta mig ett stort glas varm glögg, slänga fötterna på soffbordet och ta en rond med photoshop. Önska mig lite lycka till!

PoK

NÄR MAN INTE HITTAR GAMMALT...

2011-12-08T23:41:00.000+02:00

...och skavt, då får man köra med nytt.

Även om jag kan sätta ner tid på att leta, snoka reda på gamla möbler som skriker på att få flytta hem till mig, så händer det ibland att man inte riktigt hittar just det man är ute efter. Inte på loppis, inte på auktioner, inte i antikbutiker. Inte ens på nätauktioner. Ingenstans.

Men när hjärtat blir lite extra varmt och klappar några extra slag för dessa möbler i rejält trä, och gjorda med gedigen hantverkarkänsla, men man hittar inte gamla sådana, då finns det ett ställe som räddar:

JUVITUOTE

Ett underbart ställe med nygamla möbler, där hittar man trärena möbler om man vill måla dem själv. Och antikmålade om man föredrar det.

Och framför allt så doftar det underbart av trämöbler och vernissa i butiken.

Och liksom gammalt, men ändå nytt.

Under årens lopp har en och annan möbel därifrån hittat hem till mig.

Och de ger den samma sammetskänslan under fingertopparna som gamla möbler ger.

Bara som ett alternativ.

Ett bra sådant!

NÄRVARO, HÄR OCH NU...

2011-12-07T23:48:00.000+02:00

...det ser denna lilla älskade groda till att jag är.

Närvarande. Här och nu.

För det mesta, men ibland känner jag att jag ännu mer borde lära mig att leva i nuet, att vara ännu mer närvarande. För vad betyder egentligen det som var - eller det som komma skall?

Minns emellanåt min kloka, kloka mammas ord:

"Vad som hände igår kan du inte göra något åt, vad som skall hända i morgon vet du inget om. Det är här och nu som finns!".

Var det så att min mamma var långt före sin tid, och redan hade koll på det här med mindfulness - långt innan det ens hade ett namn?

Själv har jag blivit lite småtvungen att aktivt börja tänka i de banorna. När man känner att man inte räcker till åt alla, inte räcker till till allt som förväntas av en eller ens till det man vill räcka till för.

Då kommer tankarna.

Varför skall jag grubbla över det som varit - jag kan ändå inte ändra på det?

Varför skall jag grubbla på det som (kanske) kommer - jag vet ändå inte, och kan egentligen inte förbereda mig, på en stor del av det som framtiden har tänkt skall tilldelas mig?

Kvar blir alltså att vara här och nu. Och njuta av det.

Jag försöker aktivt njuta av de stunder som är. Inte var eller kommer, utan just ÄR.

Har skrapat lite på ytan i det här med mindfulness, och även om jag kan tycka att det är lite svårt att finna det fantastiska i stunderna då jag kör hem i säckmörker, med en vind som rycker i bilen så att den normala körfilen känns aningen smal, och långtradaren som kommer emot stänker fem ton snösörja på min vindruta. Just DÅ kan det kännas lite kämpigt att njuta av stunden.

Men redan stunden därpå, när jag är hemma, när jag tänt ljusen, och står där i köket och skalar löken till pastasåsen, kan jag känna att just denna stund är bra, är viktig, och framför allt behaglig.

Och det är just de stunderna vi skall ta vara på.

För utan att tänka hemskt mycket på saken, är det just så barn gör.

De är just här och nu på ett naturligt sätt. Så det finns något att lära av dem.

Frågan är, när tappar vi den förmågan på vägen?

Förmågan att vara närvarande - i våra egna liv?

DEN DAGEN PÅ ÅRET...

2011-12-06T18:43:00.001+02:00

...då jag alltid känner mig så liten!

Det är bara så.

Jag känner hur liten jag är i historien.

Inte för att jag annars heller skulle vara så stor varken på mig eller av mig, men just idag blir det så tydligt på något sätt hur viktig historien är också för lilla mig.

Och det vad jag är idag.

Vi känner alla någon som deltog i kriget för Finlands självständighet. Någons pappa, farfar, morfar, farbror...Historien blir så konkret så länge det är så. Det är för den allra yngsta generationen som det kanske inte är så.

Det blev också väldigt konkret för mig idag på min skogspromenad.

Jag brukar nämligen på veckosluten gå ut i skogen som till vardags är träningsplats för militären.

Överallt finns grävda sk "poteron" (en grop av ta skydd i vid kulregn) och det blir så visuellt att se dessa gropar, som nu i början av december, när första snön och höstfukten bildat en liten sjö av is-vatten-sörja i botten av dessa "poteron".

Inte alldeles inbjudande att tänka sig behöva kasta sig in i en av dessa.

Men å andra sidan, om alternativet är fiendens kula någonstans i en själv.

Då är valet väl ganska givet.

Min pappa deltog i kriget, två av hans bröder stupade.

Min svärfar deltog, hans ena bror stupade.

Båda blev sårade.

Skjutna - men överlevde.

Och om de inte kämpat?

Ibland när jag ser bilder från djupaste och mörkaste Ryssland, kan jag inte bara låta bli att tänka:

tänk OM?

OM de inte kämpat, OM de inte trott, OM det hade varit annorlunda.

Så jo, en dag som denna känner jag mig väldigt liten, och ödmjukt full av beundran för alla de

män, kvinnor och barn

som då

kämpade och trodde

och som gjorde historien till det vad vi har idag.

Och att känna sin historia är att känna sig själv.

För man är bara en litenliten del av det hela - men ändå en alldeles unik bit!

HEMMA JUST NU...

2011-12-04T22:57:00.001+02:00

...eftersom ni alla redan vet att jag befinner mig hemma i dag i en skön pre-jul-lull-tillvaro, så tänkte jag passa på att bjuda på lite stämningar från hur det är hos mig just nu.

Jag vet inte om det är den annalkande julen, mörkret eller bara vinter(höst)dåsigheten som gör att jag helst av allt bara bonar om härhemma och spinner som en proppmätt katt medan jag flyttar mig mellan matbordet, soffan och sängen.

Tack och lov för vänner och hund som släpar ut mig nu och då. Tack och lov för jobbet som tvingar mig att sätta i gång hjärnan nu och då, lite grann i alla fall.

Annars skulle jag vara helnöjd med få leva grott-tillvaro härhemma och bara ge mig ut om jag måste försvara mina matreserver som jag samlat på mig med tanke på den kommande vintern.

Den lär ju komma - har jag hört. Och jag räknar choklad till matreserverna, men det har jag ändå lite tillåtit mig att tulla på idag - det är ju ändå för fasen andra advent!

Så medan jag sitter här i min lilla chokladpralinhimmel och smurfar på nätet kom jag på att jag åter igen vill rekommendera en blogg.

Idag blir det en lite annorlunda blogg än ni kanske förväntat er.

Nämligen;

Här får ni träffa en kompis till min äldre son, en kille som snurrat hemma hos oss sedan sexårsåldern, och som till min stora glädje valde skådespelarkarriären fram om advokatyrket som han vid något skede hade funderingar på. Sällan har jag blandat mig i sonens kompisars yrkesval, men här höll jag ett brandtal, detta dock för några år sedan.

Denna begåvade skådespelarplanta har inget att ge advokatkåren i jämförelse med vad han har att ge teaterkulturen.

Varsågod, jag bjuder på:

http://www.ctrandberg.blogspot.com/

En ung kille med ett språk som kan liknas vid en verbal kulspruta.

Dessutom lika bra som Drottning Silvia som President Tarja Halonen...

C.Strandberg - lägg det på minnet!

Och nu nattnatt alla sköna!

ANDRA ADVENT...

2011-12-04T15:13:00.000+02:00

...är det idag, ja.

Veckorna går så att jag inte hinner med. Precis som jag tyckte att jag blåste ut det första ljuset, och så är det dags att tända det andra! Inte för att jag gjort stordåd detta veckoslut heller, utan satsat fullt på skönt bara varande.

Sitter vid matbordet och skriver. Katten har ockuperat mitt skrivbord i kontoret, och har brett ut hela sin vinterlurviga lekamen över mina pappershögar, som jag borde ta itu med. Men det passar sig ju inte. Att jaga bort kattfröken! Nä, då kan jag hellre sätta mig här och skriva ett blogginlägg, fast jag egentligen inte har något speciellt att skriva om.

Ibland är det så. Man har byggt upp en sådan där slö-skön känsla i hela kroppen. Lång skogspromenad med väninna och hennes hund, Mr Wells julkonsert på kvällen, god mat, lite vin. Och så är det som om den där slö-sköna känsla liksom kryper upp i hjärnan på en, och man känner att man inte får ihop en vettig tanke och varenda lilla röda tråd man börjar spinna på visar sig vara i kortaste laget...

När man är sådan mjuk och nöjd inombords skall man förmodligen lämna skrivandet till någon med skarpare tankegång och själv bara nöja sig med att flyta omkring i känslan.

Jag tror jag skall göra det - och gå och ta en pepparkaka till.

Skönaste slö-sköna andra advent till er alla därute i cybern!

*kram*

VAD SKALL JAG GÖRA...

2011-12-02T13:31:00.000+02:00

...med de här då?

Jag har ett nostalgiskt förhållande till dadlar. De fanns alltid på julgottebordet i min barndom.

Jag antar att jag tyckte om dem då? Åtminstone framåt trettondagen, när allt det andra goda var slut sedan en vecka eller så.

Numera står jag mest och vrider och vänder på dem och vet inte riktigt vad jag skall ta mig till med dem.

Kanske jag skulle testa med att peta in lite mögelost i dem, det har jag hört skall vara en höjdare för smaklökarna. Eller fetaost. Eller ost (som vanlig ost som ligger där till vänster på fjärde hyllan i kylskåpet och har tråkigt).

Tål att testas - istället för att ha dem framme och samla damm, ensamma på ett tömt och glömt gottebord.

När jag stått och petat på dadlarna en stund, dyker Povel Ramels sång om oljeshejken osökt upp i min fredagströtta hjärna, och jag börjar nynna på låten som går ungenfär såhär:

"...och jag skall smeka dig ibland,

med dadel kladdig hand..."

Trevlig freda´!

JULROSOR...

2011-12-01T22:56:00.001+02:00

...hör till de julrelaterade saker jag inte kan vara utan.

Ute i trädgården finns ett par stora krukor med julrosor, Helleborusar, som till min enorma förtjusning och barnsliga glädje har lika många knoppar som familjer i vissa religiösa sekter har barn.
(inget illa i det, tvärtom, min lilla erfarenhet är att de har bättre koll på sina tolv än jag har på mina två....)

Men ja, alltså:

Nu kan jag ju inte krypa ut med pannlampa precis varenda kväll för att beundra undret i de stora krukorna i trädgården. Jag försöker ju fortfarande göra lite gott intryck på mina nya grannar, och jag misstänker att de kanske skulle tycka att jag betedde mig aningen suspekt om de fick se mig krypa omkring på kvällarna, iklädd regnmundering och pannlampa, i den lilla trädgården, allt medan jag ojar och vojar och spinner av välbehag över någonting som knappt syns i krukorna. Märk väl i krukor som knappast heller syns i det totalmörker som förgyller största delen av dagarna nu.

Alltså måste jag släpa hem lite julrosor i blom, för att få Helleborus-behovet tillfredsställt.

Vad annat finns då på min blir-inte-jul-utan-dessa-lista?

Och vad jag stryker...

Julgran (för doftens skull - och för att äldre sonen säljer julgranar...)

Julmat (för att jag, och min familj är väldans förtjusta i god mat)

~~Julstädning~~ (det kan jag koncentrera mig på efter julen, släcker lamporna och tänder lite mer ljus istället)

~~Julklappar~~ (har till all lycka begåvats med en ganska så immateriell släkt och vänskapskrets...)

Julkonsert (jo, men i god tid innan stöket i köket väntar på mig)

~~Firnajulfest~~ (oftast riktigt skoj fast inte alla år....blir så jobbigt....;))

~~Julglögg för vänner~~ (däremot välkomnar jag alla på en januari-glühwein då vi alla har bättre tid...)
Julpynt (jo, fast inte så hysteriskt som tidigare)
Pepparkakor - pepparkakshus ( jo, för doftens skull, pepparkakshus om det finns tid...)

Men så där i övrigt så fuskar och genar jag där det är möjligt.
För jag vill ha den där ärliga, sköna julstämningen långt innan juldagen!

Hur gör ni?
Vad skippar ni, och vad kan ni absolut inte vara utan?

DRA NER PÅ KRAVEN...

2011-11-30T22:51:00.000+02:00

...innan julkarusellen är i full gång.

Själv har jag blivit lite bättre på det år för år. Men jag måste aktivt tänka på det, så enkelt är det annars att slinka in i julhetsen.
Jag är ju en person som så tycker om julen, men ibland kan det bara bli för mycket...

Nu menar jag inte julstämning och skön julhets, inte den som är på gott, utan den där negativa julstressen som lägger sig som en tjock, blöt filt över axlarna på en och får små svettpärlor av prestationskrav att tränga ut i hårfästet. När man vill så gärna, så mycket, men orken inte riktigt finns där.
Och när inte orken finns, då finns inte heller glädjen.

Julen ställer onekligen ganska mycket krav på oss, kvinnor. Vi skall trolla fram julens magi, vara mysigt gammaldags och modernt effektiva på samma gång. Städa och pynta huset, skapa julstämning i varje vrå av huset. Fixa en julmiddag som det tidigare krävdes en liten stab av pigor och köksor för att åstadkomma. Pyssla och baka med barnen, komma ihåg vänner, släktingar, skicka julkort, gå på julkonserter, delta i julfester. Springa ett mindre maratonlopp på jakt efter de perfekta julklapparna.
Sedan skall man gärna snurra ihop några julkransar och andra arrangemang där på småtimmarna innan man stupar i säng. Och så finns det där med att man liksom har ett jobb att sköta - också.

Inte undra på att varenda en kvinna jag känner, med förenad stämma säger att det är julDAGEN som är det bästa - för då behöver man inte GÖRA något.

Ibland undrar jag varför vi går med på alla dessa krav? Och är de krav, eller förväntningar kan vi kanske kalla dem, något som kommer från någon annan, från något annat håll? Eller är det bara något vi tror att det förväntas av oss?

Jag tror att alla borde göra en lista på allt det man tycker, vill, inbillar sig, tror, att hör julen till.
En "utan det här blir det ingen jul-lista".

Sedan stryker man hälften.
Eller väljer ut några saker som är JUL-in-i-hjärt-roten-jul liksom.
Välj 3-5 saker från listan som man aldrig, aldrig skulle kunna vara utan.

Så koncentrerar man sig på det - och tar det övriga sedan. Om man har tid - och lust!

För i värsta fall tror jag att julstressen, när den är som värst, bara tömmer oss på energi, och på glädje.
Och då spelar det ju inte så stor roll vad vi hann åstadkomma...
...om man helst av allt bara vill lägga huvudet på julskinkan - och sova ut!

TIDSTJUV...

2011-11-28T21:17:00.001+02:00

...jag tror mörknet stjäl, om inte en massa timmar ur mitt dygn, så någon långdragen stund i allafall.

Jag hinner knappast komma hem, snurra ihop lite middag, hjälpa lillungen med läxorna, gå ut med hunden och så vips är klockan nio. Lite nyhetsuppdatering, en dusch och ögonlocken börjar tynga och övertala mig om att soffan är en alldeles ypperligt bra plats att daska ner sig på.

När har detta förkortade dygn tänk att jag skall hinna snurra ihop ett pepparkakshus, baka knäck och lacka naglarna? För att inte tala om att jag skulle hinna göra något åt det nytvättade håret. Förutom att snurra upp det i en...en...liten märklig lilla-my-knut som får självtorka medan jag sliter på soffan och kämpar mot sömnen med ögon som känns som om de satt på en ledsen spaniel.

På tal om hår förresten. Sedan jag blev med (halv)långt hår, har mina besök hos frissan avtagit avsevärt.

Vi kan säga så att jag sliter inte direkt på frisörsalongens gångjärn, vilket min plånbok i och för sig tycker om, men jag kan knappast heller ställa mig först i kön som utser det mest moderiktiga i hårmode.

Skönt på sitt sätt. Med ett hår som man bara snurrar fast på lite varierande sätt. Vecka efter vecka efter månad...ja ni kan föreställa er resten.

Tills man då en morgon blir riktigt skrämd av sin egen spegelbild i badrummet och tänker att NU är det minsann dags att återuppta kontakten med sin frissa.

Long time - no see = sant!

Min frissa har en förkärlek för krulliga frisyrer. Varenda gång jag sätter mig i hennes stol tycker hon att vi skall lite ta fram mitt självlockiga (nåja?) hårburr.

Med håret fullproppat med geléer och andra produkter som jag inte ens kan namnet på sveper jag in på jobbet och får lite småartiga kommentarer om jag jag ser annorlunda ut.

- Jo, tack jag vet! Det är nästan så jag presenterar mig själv för mig själv då jag går på toa och ser mig i spegeln.

När min äldre son på eftermiddagen seglar in på mitt kontor och utbrister;

- Hej trollmamma, du ser ut som om du stigit upp ur ett träsk.

Ja - då gräver man försynt fram sin hårsnodd ur handväskans skumma skrymslen.

Söner har en förmåga att ta ner mammor på jorden.

Tack för det!

Men att göra något åt känslan att dygnet har färre timmar nu än tidigare, det är bra knepigare än att få mammor att landa på jorden.

Dessutom tror jag att mammor får lösa den biten själva.

Eller hur?

FÖRNYA SIG...

2011-11-27T22:40:00.001+02:00

...det finns stunder då jag verkligen undrar över om jag alls vet vad jag gör.

Idag är en sådan dag...skulle lite städa i bloggen, och vad blev det?

Ett kaos av bort tappade bloggrubriker och foton på fel ställe.

Gudarna vet om jag någonsin får ordning på det här???

Inte i dag i alla fall, för nu är ögonen i kors och på sned av trötthet.

Det är betydligt enklare att klippa, klistra och limma sådär konkret i verkliga livet än att göra det i bloggvärlden.

Jag trodde jag hade lite koll på det. Jag misstog mig.

Det här kanske slutar i en helt ny blogg - vem vet?

*suck*

P.s goda tips om hur man får bort en monsterstor bild där högst uppe tas emot av tacksamhet. Började med att försöka förstora den ursprungliga bild jag hade. Den försvann. Sedan skulle jag försöka få in den på nytt, men då var den som sagt bara veck.

Och en ny bild blev till en barbapapa som bara sväller och sväller och sväller...

HJÄÄÄÄLP

LYKTGUBBAR...

2011-11-25T23:47:00.002+02:00

...ja, det måste väl vara tomtarna det???

Vid flytten åter-hittade jag en hel del "böcker" utan pärmar, med för hand uppslitna sidor. De hade fört en lite bortglömd tillvaro i en bortglömd bokhylla.

Jag har ett svagt minne att min mamma vid tidernas begynnelse, då jag var en liten tös med flätor, läste sig igenom dessa högar av pärmlösa böcker, den tidens pocketböcker?

Hon hade dessutom en god väninna som jobbade på ett förlag, minns hur det dök upp en och annan bunt text i mycket avskalad klädsel hos oss. Ett manus, en blivande bok, som sedan gjorde att min annars ganska så praktiska och duktiga mamma försvann in i litteraturens värld för en dag eller två då dessa texter skulle vrål-läsas.

Nu, så många år senare får dessa pryda mitt hem. Inte bara i orden.

Utan också i sin avskalade skönhet, som ting. Jag har aldrig kunnat göra mig av med dessa råa kopior av böcker. Jag har alltid njutit av doften av dessa. Av den mjukhet de har, de gulnade bladen. Av sammetskänslan under fingertopparna när man låter handen smeka de slitna sidorna.

Och orden, hur mycket kan vi inte göra med dem?

Läsa dem, eller skriva.

Och vad skulle vi göra utan dem?

SMAKEN SOM BAKEN...

2011-11-25T16:06:00.000+02:00

...varm choklad eller hett kaffe?

Bara att välja!

Detta är mor och sons frukostmuggar, och ve och fasa om muggarna går i kors någon gång...;)

Ikväll skall denna mor och son med gemensamma krafter trolla fram lite adventsstämning härhemma bara vi först jagat iväg alla dammråttor som ligger och lurar i knutarna.

De verkar inte lystra till mitt "husch-försvinn ur mitt hus" som jag fräst åt dem hela veckan.

Kanske de är döva?

Dammråttorna.

SNÖKNAPPEN FUNKAR INTE...

2011-11-24T21:12:00.000+02:00

...nu har jag suttit här och tryckt och tryckt och vridit och vänt på knappen som det står SNOW - on/off på, men den funkar inte. Jorden envisas med att vara svart, blöt och liksom suga i sig varje tillstymmelse av ljus som förirrar sig såhär långt upp i norr.

Hittade i postlådan idag en postkortsvacker reklam överfylld med snötyngda bilder från 1700-tals stadsdelen från det som nu är min hemstad.

Reklamhäftet fyllt av julkonserter, gammaldags julmarknad, pepparkaksbakning, Barnens julby, Petter och Lotta julutställning....det blir en hel del spring märker jag, om man skall hinna på allt detta.

Och så dessa snötyngda bilder då, som får mig att verkligen önska lite, lite snö till julen.

Så snälla nån, som har en fungerande SNOW on/off-knapp. Vrid den till on. Men bara för en stund.

Inte så som i fjol att den blev på on i fem månader.

Tack.

Minns en jul för måååånga år sedan, då min äldre son var en liten parvel och skulle delta i luciatåget i den dåvarande hemkommunen. Kommunen vars centrum inte egentligen bestod av så mycket mer än tre vägkorsningar, och vägbelysningen kunde räknas i, om inte ental, så i tiotal.

Ni vet, med all respekt, ett sådan där mysigt bycentrum där tre bilar efter en traktor räknas som rusning.

Ja, den vintern var som nu. Bara mörker. Luciatåget skulle gå genom bycentrumet, lucian skulle, lite otraditionellt, rida på min kompis häst, och efter lucian (och hästen) skulle då en massa söta tärnor, och nissar och nassar tassa.

Jag, och andra föräldrar till de små söta barnen, trotsade mörkret, och regnet och blåsten och stod där vid vägkanten och skulle föreviga sonen/dottern.

Ni vet, man vill ju ha ett trevligt litet foto att klistra in i familjealbumet.

Den kvällen tog jag mitt livs sämsta bild.

Det var innan jag blev det minsta intresserad av fotografering så jag bara knäppte av med en billig automatfundering och hoppades på det bästa.

Det räckte inte.

Det enda som syntes på den bilden var hästens stora, lite skrämda ögon, som lyste som om den svalt en ljusslinga. Resten var bara nattsvart.

Det var efter det jag köpte min första vettiga kamera.

EN VECKA OCH EN DAG...

2011-11-23T15:25:00.000+02:00

...snart, snart med andra ord.

Hemma går jag som katten kring het gröt och petar på mina adventsljus och räknar dagarna tills jag får börja nedräkningen till jul.

Just så barnslig är jag.

Medan lillungen kommer att kämpa med att öppna luckorna i sina kalendrar, tänker jag sitta lojt med min kaffekopp vid köksbordet och viftar på tårna medan Dagens Ljus stilla lyser upp i morgongryningen.

Uttrycket 'katten kring het gröt' förresten...jag tror min katt skulle rynka på morrhåren och sannerligen inte stryka förhoppningsfullt runt en tallrik med gröt. Förmodligen skulle den förbluffat sätta ner sig och glo förvånat på mig om jag skulle servera den gröt.

Får nästan lust att testa, bara för att se den förbluffade minen...fniss.

MOGNAD...

2011-11-22T23:11:00.000+02:00

Det är först vid ett visst mognadskede som kotten öppnar sig och släpper iväg sina frön. Det vet vi alla.

Samma är det med oss människor, och i och för sig det mesta levande.

Man vet liksom att man kommer in i ett visst utvecklingsskede när vissa saker händer i eller med en.

Så länge det är utveckling kan man ju bara vara glad och tacksam, så har jag alltid tänkt. Men sedan när det alldeles mitt i allt börjar dyka upp små, små "nervecklingsskeden" blir man lite fundersam.

Jag säger bara : glasögon!

Nej, nej, inte på det sättet att jag skulle blivit vuxen på riktigt, och behöva läsglasögon. Men jag har haft glasögon sedan tjugoårsåldern för att se lite skarpare det som är lite lägre bort. Till det räknar jag medtrafikanter, gatuskyltar och texten på tv. Ibland också människorna på tv - isynnerhet om dom är små och många.

Nåja, där har det inte hänt något dramatiskt. Saker och ting är lika luddiga utan glasögon som tidigare, och lika tydliga när jag parkerat brillorna på näsan.

Det vill säga - när jag hittar dem:

Glasögonen.

Idag till exempel har de varit på vift igen, på förmiddagen hittade jag dem inne hos min kollega, på eftermiddagen uppe i kafferummet.

Hemma, på kvällen, hittade jag dem, efter en rejäl stunds letande, inne i (!) badrumslavoaren. Ibland har jag glömt dem i bilen, hos grannen, lagt dem på nattduksbordet, invid tv:n, på tamburskåpet, på hyllan i köket. Ibland kan jag hitta dem på min egen skalle. Eller hängande i ett klädesplagg.

Frysen är väl den enda plats jag inte påträffat dem på...än.

Och detta fenomen tycker jag mig uppleva i en ökande frekvens.

Jag tillbringar, om nu inte ansenligt långa stunder med att leta efter brillorna, så blir det några extra steg varje dag, om man säger så.

När jag inte behöver dem hela tiden, verkar det som om jag undermedvetet vill utmana min egen fantasi och se vilka fantastiska ställen jag kan gömma glasögonen på. Gömma dem för mig själv.

Nu är ju inte denna lek riktigt lika roande när den upprepas hela tiden och varje dag.

Tidigare kunde jag gott skylla på flytten och på alla möbler som liksom inte funnit sin plats, och att jag på grund av det, helt naturligt, tappade bort ting. Ting som glasögon.

Numera köper inte ens jag själv den förklaringen.

Det är bara att konstatera; jag har uppnått en viss mognad:

Var-har-jag-lagt-mina-glasögon-mognad.

Jap, nu är vi där. Ett skede i livet är uppnått...

...som om man vore en kotte!

SPRINGA FRITT...

2011-11-20T17:07:00.001+02:00

...och frostluft i näsan.

I morse vaknade jag av ett ljusfenomen som jag inte sett på länge. Likt en ivrig Rönnerdahl, skuttade jag ur sängen för att snabbt slänga i mig lite frukost och packa ryggsäcken.

En solig novemberdag med frost kan man bara inte låta bli att ta tillvara.

- Vi struntar i att tvätta, och feja, nu ger vi oss ut i skogen, pladdrar jag på medan hunden vänder huvudet än åt vänster än åt höger, som om hon försökte tolka vad jag menar. Viftar lite frågande på svansen.

- Skogen, Aida. You know? Springa fritt.

Hon sitter lugnt och följer med mitt pysslande ända tills jag tar fram "De Där Skorna", som bara betyder en sak. "De Där Skorna" som matte bara tar fram när det blir en långtur till skogen - och då händer det något i en liten hundkropp. Hon formligen darrar av iver, och vet inte om hon skall sitta, ligga eller stå, eller åt vilket håll hon skall vända sig. Fram är bak, och bak är fram.

För Aida är skogen springa-fritt, för mig andas-fritt.

Det händer att jag släpar kameran med mig, och Aida är ju van vid att vara modell. Så till den grad, att om jag höjer kameran mot henne, då hon är ett stycke ifrån, kommer hon rusande som en toka.

Lite skoj att hon kombinerat ihop kameran med inkallning.

Eller så är hon bara en ovanligt fåfäng hund, som vill vara i fokus - typ hela tiden?

Nu gäller det bara för mig att lära mig att snabbt hinna få fokus på henne när hon kommer rusande, för tro mig - då går det undan i blåbärsriset!

Nu tänker jag för ovanlighetens skulle klämma till med ett litet tips här: Om ni, som jag, nu har en ivrig hund som tycker det kan bli lite långrandigt att stanna upp mera än 30 sekunder (om man tex vill fota något, hittar svamp, bär, men inte vill koppla hunden). Ha med lite hundgottigott i fickan, släng ut lite i en vid båge - lite som om ni tänkt så en hektar med en näve frön. Vi talar stora gester när det gäller Aida, men det anpassas förstås till hunden.

Hunden tränar sin nos medan ni kan koncentrera er på annat en stund.

Funkar hos oss.

Nu tänker jag röra ihop en middag, värma bastun och bara spinna i söndagskvällen.

Och hunden - hon ligger och storsnarkar i soffan, hon.

DET ABSOLUT BÄSTA...

2011-11-19T19:05:00.000+02:00

...med att lägga en renovering på hyllan för ett tag, är att lördagarna ser så annorlunda ut, helt plötsligt.

När man nu ger sig iväg till butikerna någon gång efter långfrukosten, så är det inte järnhandeln som man skall till. Man skall inte heller till sophanteringen med en överfullt lastad bil med skräp. Man skall absolut inte till kartonginsamlingen med ett berg av förpackningpapp.

Man skall bara ut på stan, och snurra in och ut i en eller två skojiga butiker. Man kan segla omkring i blombutiker och låta sig förföras av hyacinter och julkransar. Man hinner gå in i djurbutiken och välja ut något nomnom åt småfåglarna.

Hittade dessa söta kokoshalvor att hänga i trädet åt de små flaxarna.

Sedan hinner man vända och vrida på lite annat nomnom i matbutiken, och man kan välja något som faktiskt får ta lite tid att tillreda.

Man behöver inte prioritera det som går fort som attan att få ihop till en middag.

Alla ni som någon gång renoverat, eller byggt, vet precis känslan.

När det plötsligt finns tid till annat. Till allt det som är helt vardagligt, men som man själv inte riktigt hunnit med på en tid.

Det är en skön känsla, att hitta vardagen igen.

...SssCccHÅ GÖTT...

2011-11-18T22:16:00.001+02:00

..ja om det skall nåt till och bota min sommarlängtan så måste det var glögg.

Och ännu bättre.

Glögg med chokladsmak liksom kombinerar de bästa av världarna.

När jag äntligen efter en vecka med väldans mycket på många håll, får gräva ner mig i soffan mellan hund och katt och chipsätande unge med en glögg i näven kommer den där mjuka, sköna känsla som bara glögg - eller choklad kan ge en

(okej, okej ett glas rött kan ibland komma upp till nästan samma nivå, men bara nästan!).

Men ja, att då liksom kombinera dessa två underbara smaker i en symfoni i en fredags-slö soffa får mig nästan, nästan säger jag, att glömma min sommarlängtan.

Åtminstone för stunden.

Som den realist jag ändå innerst inne är, har jag kommit till den fantastiska slutsatsen att det nog är smartare av mig att satsa på det här med jul nu.

Tacka årets första glögg för det.

STRAX DÄR...

2011-11-18T16:19:00.000+02:00

...?

Jag tänkte att ni kanske skulle behöva dethär såhär i novembergrådasket.

Veckan som gott har varit ganska så händelserik, en sådan där vecka då man bara plötsligt vaknar upp och liksom konstaterar att nämen, är det fredag - igen?

Det var ju måndag just!?

Tänk om det kunde vara så med månaderna också. Plötsligt skulle man bara komma på att

nämen är det maj nu igen?

Det var ju november just!?

Tänk om man kunde det?

Men, men...i väntan på att det bara sådär oförväntat plötsligt skall vara maj igen, så blir det nog att dyka in i skrubben och rota fram lite julglimglim och dränka äppelträdet i ljusslingor och damma av adventsljus-stakarna och lite tjuvstarta.

Jag menar, en vecka hit eller dit, vad har det för betydelse?

Och tänker man så, en vecka hit eller dit - ja, då kanske det blir maj snart.

Jasså, ni tror inte att det funkar så? Nähe...nähe...

Då tror jag det är dags att tulla på glöggen ikväll, om det skulle bota sommarlängtan?

Vad tror ni, det skall väl funka?

Lite Blossa i muggen och fötterna på bordet - det är ju fredag, igen.

I morgon dyker jag in i skrubben.

FRAMTID...

2011-11-17T23:50:00.000+02:00

...din och min framtid?

Jag vet liksom inte riktigt? Skall jag som gammal mysig (hoppas jag) tant sitta och låta mig roas av robotar som dessa? Jag vet inte om jag skall gapflabba åt hela grejen, eller om jag skall bli lite beklämd?

Ett hem för åldringar har alltså på allvar testat dessa robotar, och deras uppgift är då att roa dig med lite sång, ett spel eller så. De kan sjunga julsånger eller Queen - bara att välja.

Men jag vet inte riktigt? Även om jag hör till den generationen som blivit uppväxt med en massa tekniska mojänger, så känns detta ändå lite att ta i.

Vill jag verkligen lyssna på Bjällerklang uppförd av en robot i rosa glasögon och rosa polisonger med en utstyrsel som också i övrigt ser ut som om de var på hemväg från en blöt firmafest någon gång framåt småtimmarna?

Jag tror faktiskt jag skulle ta till kryckan och ge fanskapet en oförsiktigt knuff, och hoppas på lite error någonstans i kretskortet. Och att det skulle ta ett bra tag att få den fixad - en robot vars hyra går på

19 000 löjliga euron repareras knappast i en handvändning?

Under tiden kunde jag ge mig på rollatorbarrikaderna och kräva:

en människa

att prata, spela och sjunga med.

Så skulle jag göra! Och ni?

MORGONFROST...

2011-11-16T10:19:00.000+02:00

...oftast har jag ju lämnat hemmet innan solen ens tänkt den första lilla tanke på att vakna upp.

Men just i dag stannade jag hemma lite längre, för att närvara vid en kontroll av fastighetens grund.

Vilket gav mig möjligheten att njuta av en långfrukost i lugn och ro.

Natten hade varit kall, någon minusgrad hade försilvrat gräsmattan och det gnistrade och glimmade när solen tittade över hustaken och kom åt att kasta sina strålar ner på min lilla plätt på jorden.

Det finns få saker som är så rogivande som att sitta med sin kaffekopp och glo ut på fåglarna som vimsar omkring fågelbordet utanför köksfönstret.

Bara sitta där. Och glo.

Jag förstår katten, som kan tillbringa en god stund med denna sysselsättning.

Solens strålar avslöjar obarmhärtigt att katten tydligen suttit vid de flesta av husets fönster och roat sig åt denna syssla. Med nosen fast i fönsterrutorna. Väldigt mycket och överallt.

Det är de tidiga mornarna, och de sena kvällarna och den skonsamma novembersvärtan därute, som skyddat mig från vetskapen om att jag har fruktansvärt smutsiga fönster.

Ja, nu vet ni det...

...så hos mig en alldeles vanlig onsdagsmorgon, när frosten glittrar i gräset och

småfåglarna får stå för stressen.

Jag sätter mig intill katten och fortsätter glo på dem en stund till.

EN GLAD DAG...

2011-11-14T22:24:00.001+02:00

...egentligen utan någon speciell orsak alls.

Konstigt nog faktiskt, för frukostbrödet var sådär måndagstorrt och tråkigt som det kan vara ibland, vissa saker strulade till sig på jobbet, och gjorde att jag inte kom vidare med det jag skulle. Jag måste tanka bilen, vilket kan få mig lite ur balans nästan varje gång, för jag hatar att göra det. Ja, och så började det regna när jag var ute med hunden på kvällspromenad.

Bibban hade inte boken jag tänkt låna, och mjölken hade surnat i kannan.

Men ändå har jag varit glad och nöjd med min dag.

På ett sådant där lojt sätt som känns som sköna sockor i stövlarna.

Lite tryggt och varmt sådär.

Men sådär extra glad blev jag då jag hörde om att väninnan Anna med bloggen:

http://makaronimamman.ratata.fi/

blivit nominerad i Bloggpriset 2011 under Årets bäst skrivna blogg.

Håller tummarna! Härligt!

Och nu tusan, skall jag uppdatera listan på bloggar jag läser, har varit skamligt dålig på det...det finns några riktiga pärlor som skall in där nu!

Ja, det skall jag ta itu med för nu, städa upp i bloggen för ser ni, jag har bestämt mig att lägga renoveringen i julvila.

Det får vara bra såhär, för en tid.

Nu blir det lite julfrid bland penslar och sandpapper.

Kanske det är därför jag är så glad?

Och för Anna förstås!!!

ETT INTE ALLDELES LITET PROJEKT...

2011-11-14T08:42:00.000+02:00

...har varit under arbete här lite till och ifrån de senaste dagarna.

Förvisso hör jag till dem som ganska lätt och utan större

betänkligheter tar och skruvar upp målburken och börjar kludda, men det här projektet var ganska arbetsdrygt om man utrycker det lite lindrigt sådär.

Men det var värt besväret! Alla gånger!

Tamburen som var ganska mörk och hade den där bastu-furu-känsla som jag inte direkt faller i farstun för, så ändringen är ganska markant - till det bättre, liksom. Tycker jag :)

Tamburen är som sagt ganska rymlig, men mörk och verkligt besvärlig att inreda. Det finns liksom en trappa, elskåp, lite stolpar och i övrigt bara svår.

Här gör man liksom inga underverk precis...

det är ju ändå utrymmet som skall svälja ytterkläder, skor, hundkoppel, ryggsäckar, väskor, mössor, vantar, halsdukar - och vara förutom praktiskt gärna lite mysig och fin då.

Och det är det där sistnämnda som är det knepiga.

Att få det fint - och ändå vara praktiskt.

Men att trappan nu är vitmålad gjorde åtminstone ett litet underverk åt känslan.

Så det är på gångs. Att få det fint.

Sådär som en liten vink till er som står och velar...Gör det! Måla!

Och som ett gott råd, jag målade allt annat utom själva trappstegen med möbelfärg, dels för att den målningen inte luktar, den är vattenbaserad och torkar snabbt. Och så är den inte så "rinnig" heller, vilket är en fördel med alla pinnar.

Men till själva trappstegen körde jag betongfärg. Luktar som attan när man målar, torkar l å n g s a m t, men har en hårdhet, bara den härdats en vecka, eller två, som klarar av slitaget på trappstegen.

Och har ni inte möjlighet att skicka bort familjen, måla vartannat trappsteg, så kan man använda trappan medan jobbet pågår.

För det gör det. Det är inte ett projekt som man fixar en tordagskväll.

Men nästan!

FIRA FAR...

2011-11-13T18:21:00.000+02:00

...i skymningen.

Skymningen på bilderna beror på att blixten till min kamera har gått i strejk. Inte alldeles lätt att få till foton överhuvudtaget nu, när ljuset onekligen är en bristvara.

Men skymning också av den orsaken att just denna far liksom inte har fått sin present än.

Han har nämligen snott våra gemensamma på en weekendresa till...(nu skall vi se om jag får det rätt-stavat)...Warszawa och Krakow.

För tillfället lär de sitta på tåget mellan dessa två städer - i och för sig utan biljetter, eftersom tåget var fullbokat, men ja, på tåget är de ändå på något sätt...eller ännu tillsvidare är de där, kanske man borde säga?

Så länge jag inget hör av dem, antar jag att de inte sitter utslängda på en lerig åker någonstans i Prószkóws utkanter eller på stationen i Zdzieszowice?

Vilket språk alltså! Även om det i finskan lär finnas fler ord med fler konsonanter efter varandra än i polskan - men det är enligt mig ändå en viss skillnad vilka dessa konsonanter är.

Ja, så nu är det så att ungarna och ungarnas far med lite god tur, och med goda förklaringar till den polska konduktören så de hinner till flyget, borde landa här någon gång efter midnatt sådär.

Den äldre av ungarna blir nog hemma hos sig, hans hem ligger på vägen hit,

men lillungen och hans far skall nog dyka upp här efter midnatt någon gång.

Och då är det definitivt redan skymning.

Så då blir det nog dags för lite fira-far-väldigt-sent-med-natt-mat.

För även om han och jag inte delar matbort sådär till vardags, så behöver det inte betyda att man inte kan mötas vid samma matbord ändå.

Så tänker jag.

Och är både glad, och lite stolt faktiskt, över att det är så det går till hos oss.

Men i väntan på det tänker jag tugga i mig lite god ost, laxrulle med tunnbröd och fantastiskt god pastasallad som jag snurrade ihop här alldeles nyss.

Mmmm...

Vad jag sysslat med på weekenden får vi ta en annan gång, men utöver det har jag varit och klappat om sommarstugan, och bäddat in den för vintervilan.

Alltid lite nostalgiskt på något vis.

Och nordanvinden som rev och luggade i håret och talade om att nu var det slut på värmen. November"värmen", som fått både vitsippor och lupiner att blomma.

VARENDA ÅR....

2011-11-12T21:00:00.000+02:00

...vid den här tiden står jag där i matbutiken, vid tidningshyllan som är fylld till brädden av jultidningar, och dräglar och pillar på dessa jul-specielnummer.

Fast jag kanske lite känner mig som om jag bläddrade i helt annan sorts tidningar - om jag vore man alltså. Ja, ni förstår?

Jag behöver väl inte dem alla? Tidningarna?

Men om jag bara lite tittar???

Nu har jag ju ändå lärt mig efter år och år och år att jag faktiskt kanske kan klara mig utan de flesta av dem.

Men så överraskas jag av Lantliv,

som ju hör till favoriterna när det gäller inredningstidningar.

Lantliv överraskar mig med inte ett, utan två specialnummer till jul:

Lantliv (jul)Mat&Vin

och Lantliv Jul&Pyssel.

Och kan jag stå emot? Kan jag låta bli att kasta ner dem i butiksvagnen innan jag ens hunnit tänka tanken till slut om jag verkligen behöver ytterligare en jultidning?

Nej och nej.

Alltså seriöst.

Jag är tydligen ändå en alldeles obotlig julstolle!

Nu sitter jag då härhemma och bläddrar bland alla dessa julorgie-bilder och inser att jag just nu helst skulle vilja bjuda hela min nya stads invånare på glöggfest, bjuda familj och vänner på en nomnomnom-julbuffé förstås, bjuda kollegerna hem till mig, de skulle få en alldeles speciell fest i min julpimpade trädgård, som inte ännu är ens en trädgård - men om...

Jag vill stanna hemma från jobbet för att göra alla underbara hemmagjorda godis till jul, sticka alla julklappar, och och och...

...ja, så sitter jag då i verkligheten här i min nedsuttna fåtölj, lyssnar med ena halvörat på nyheterna på tv, och hör plötsligt att jag inte alls är totalt out när jag skulle vilja göra allt detta, just nu mest av allt.

Det är tydligen en trend (*suck för ordet*) bland utbildade kvinnor att återgå till detta med att göra själv, baka, sticka, fixa, dona. Det har till och med ett namn:

Homing

Vi bakar inte för att vi inte skulle ha råd att köpa köpis.

Vi stickar inte för att vi inte kunde köpa färdigt.

Varför vill vi göra allt detta då?

Kanske för att det finns stämningar, dofter, minnen som inte går att köpa?

Kan det vara så enkelt?

Och att det är därför jultidningar går åt i trippelutgåva?

För att vi vill?

LYSSNA PÅ LJUSET...

2011-11-11T13:13:00.002+02:00

Bild från nätet

Det är inte ofta jag blir riktigt till mig över moderna mojänger och grunkor. Tvärtom brukar jag vara lite småmisstänksam mot saker som är typ modernare än en trasmatta.

Men som sagt, det händer att jag blir lite ivrig.

Så ivrig att jag nästan inte kan hållas i galoscherna.

Och nu till detta, underbara finska påhitt.

Ni vet Finland, landet med de övrigt fina sakerna som julgubbe, bastu, kärringkånk och

måååååånader av mörker.

Nu är det inte så att jag trivs sådär förfärligt bra med det sistnämnda. Inte kanske med kärringkånk för den delen heller, men det hör liksom inte hit...

ja, ja...nu tappade jag tråden. Jo, alltså. Nu har man kommit på att det finns ett litet organ precis där innanför örat, som kan ta emot ljus. Ljus ger som känt energi. Det är inte ögonen som behöver ljuset, det är hjärnan.

Och eftersom det inte finns sådär vansinnigt mycket naturljus att tillgå så här års, så har jag väl till och ifrån gått och funderat på sådana där ljuslampor som man kan ha på frukostbordet, eller rigga upp ovanför sängen, eller var man nu vill ha dem. Men problemet med dem är att jag helst inte skulle vilja ha dem någonstans alls.

De är stora, fula och konstiga.

Men nu, nu...åh, jag vill så tro på detta! Nu finns det en liten, snygg manick som man kan ha med sig i bilen, eller när man är ute med hunden, eller medan man brer sina morgonsmörgåsar. Och på en kvart skulle ljusbehovet vara mättat.

Man bara pluggar fast manicken i öronen.

Låter det inte alldeles underbart?

Visserligen fick mina kolleger lite märkliga assosiationer gällande mig och en kvarglömd manick i öronen, och vintermörk morgon och något om en självlysande varelse som skulle liksom likna mig då, och detta fick dem att vika sig dubbla av skratt.

Jo, jag fick nog lite samma assosiationer, jag med om jag nu skall vara riktigt ärlig..

Men jag vill så tro på dethär!

Och det låter så vackert:

Att Lyssna På Ljuset.

Mera info hittar ni här:

http://www.valkee.com/se/index.php

NÄR MAN FÖRSÖKER FÖRSTÅ...

2011-11-10T21:51:00.000+02:00

...allt det som pågår, det som händer just nu. I det egna landet, i Europa, och hur allt har med allt att göra.

Jag tycker det är så otroligt intressant, jag lusläser allt jag kan komma över, försöker att verkligen förstå hur allt har med allt att göra. Varför saker och ting sker, och vad det som sker leder till.

Otroligt intressant! Egentligen.

Och ändå kan jag känna mig som en myra som glor upp i en stor tall och ser alla dessa grenar...

Så klart - och ändå så komplicerat. På något vis...ja, ni kanske vet vad jag menar?

Men ändå, oj vad spännande!

Verkligheten kan vara fängslande som en saga!

Men trots att jag stortrivs med att vara uppdaterad, följa med, lyssna, försöka förstå på djupet vad som sker, diskutera, argumentera så längtar jag nu och då till ett alldeles enkelt bara-varande-i-stunden.
Då mina tankar bara kan blanda sig med tystnaden i en skog, och skogen får mig att se på saker och ting med ett sunt avstånd.
Nu tror jag ju inte en sekund att man egentligen kan blunda för allt som sker, att det som sker inte också skulle påverka lilla mig, och mitt lilla liv. Allas vår tillvaro, på något vis. Allt annat vore naivt.
Men att för en stund bara få vara ett med tystnaden som skogen bjuder på är en lyx som jag aldrig, aldrig kommer att ta för givet, och just därför uppskattar jag det så starkt.

Det händer så mycket spännande i världen just nu.
Både nära oss, och lite längre bort från oss.
Det är intressant och fascinerande och jag kan inte låta bli att dras med.
Men att få stanna upp en stund på ett varmt fårskinn med en kopp hett kaffe i skogens tystnad är bara alldeles underbart. För mig.
Att få tid, rum och tysthet att analysera sina tankar.
Vilken oerhörd lyx är inte det?
Egentligen?

Från i morgon tänker jag unna mig den lyxen.
Längtar som ett barn!

Barnsligt - men nödvändigt - för mig!

Njut ni också.
Unna er det ni njuter av.
Ni är värda det, tjejer!

SLUT PÅ PYJAMASTILLVARON...

2011-11-09T20:40:00.000+02:00

...verkar det äntligen vara nu för min del.

Eftersom jag hör till de där lite rastlösa, så var jag redan igår av den åsikten att jag minsann tänker åka till jobbet idag.

Inte för att jag skulle tro mig vara oersättlig på något vis, men jag började redan bli så rastlös av allt bara-varande, och faktiskt lite börjat sakna mina arbetskompisar, ni vet dom där med galen humor och skratt som bara bubblar.

Tur var ändå att jag inte tog mig till jobbet, utan lät förnuftet för en gång skull tala med så stora bokstäver att till och med jag lystrade till.

Jag har nämligen idag blivit lite tagen på säng hur det kan vara när förkylningen riktigt kör ut ur kroppen på en. Jag har nästan bott i duschen, ah, vad skönt när man riktigt känner hur förkylningen formligen spolas ner i avloppet. Bye, bye!!!

Jag har lite svårt att tänka mig hur jag skulle ha kunnat bejaka detta duschbehov om jag faktiskt släpat iväg mig till jobbet.

Jag liksom tvivlar på att vare sig mina arbetskompisar, för att inte tala om kunderna, skulle ha riktigt den förståelse som skulle behövas...

Och just en dag som denna känns det extra härligt att ha lite smålyxigt att ta till i badrummet.

Skön tvål, mjuk lotion, mmmm...lite väldoft.

Vilket underverk det gör!

Detta som man så lätt glömmer bort. Lite vardagslyx.

Och ni, som ibland tvivlar på om det sedan också är så att man är oersättlig där på jobbet.

Gör vattenprovet.

Fyll ett glas med vatten, stick ner ditt finger. Dra upp det på nytt.

Blir det kvar ett hål, ett tomrum, där ditt finger legat - då är du oersättlig.

Annars inte.

Ett mycket fungerande snabbtest.

Och för alla som nu ligger hemma i förkylning, ta en extra dag att ta igen dig.

NU är jag redo att ta itu med vad-som-helst.

NU är jag redo att ge järnet igen.

Inte igår, men nu. Det är den där ena dagen som gör skillnaden.

Tro mig!

ÅTERANVÄNDNING...

2011-11-08T22:02:00.000+02:00

...är ju någonting vi alla skall flagga högt för, alltid.

Och vet ni, det är något jag faktiskt tänker på då jag släpar hem någon gammal möbel istället för en ny.

Det är en delorsak varför jag gillar gamla möbler.

De har redan funnits, innan de blev mina.

Och kommer förmodligen att fortsätta sitt liv efter att de lämnat mig.

Om de gör det, vill säga.

Jo, jag kanske sätter någon euro mer ut i inköp, men återförsäljningspriset är också garanterat ett annat om jag, mot förmodan, skulle tröttna på någon av dessa gamla godingar.

Jag tycker att de är så tokvackra, dessa möbelgamyler,

jag bara får något glittrigt i blicken,

och en värme i hjärtat som gör att jag tycker om dem på alla möjliga sätt.

Men också för att de är återanvända. Av andra före mig, av mig, och av andra efter mig.

Åh, jag kunde tala mig hes om återanvändning, men nu är det ju så att jag redan är hes av helt andra orsaker, så vi struntar i det.

Denna gång....;)

MEN jag har faktiskt återanvänt något annat idag också. Eftersom förkylningen (har ni nu alla hört att jag är förkyld, hahhaa???) håller mig borta från mitt arbete, borta från min renovering, borta från allt som kräver större ansträngning överhuvudtaget, har jag pysslat lite.

Jag, som inte är sådär väldans sax-och-lim-pysslig av mig har faktiskt sysslat med just det idag.

Vid ett skede tog jag hem ett tapetprov med franska vinetiketter på, som jag funderade på att skulle få pryda en av mina köksväggar. Eftersom jag vet med mig själv att jag ändå kommer att ha en massa dittendatten i mitt kök. Pynt, mer eller mindre ovidkommande i köksmiljö, så valde jag att hålla köksväggarna helt vita.

Så, nu hade jag lite tapet överlopps, och eftersom jag

a) vill göra något med tapeten som ändå fanns

b) hade en tråk-tråkig dag

så blev det så att jag pimpade lite tändsticksaskar.

För i ett ljus-älskande hushåll som detta ligger det tändsticksaskar framme lite här och där.

Och då kan de ju gärna vara lite snygga.

Och liksom passa in.

Dessutom går de ton-i-ton med katten....också.

*heh*

NÄR MAN HAR TRÅKIGT...

2011-11-08T14:28:00.000+02:00

...kan vad som helst plötsligt hända.

I denhär kojan fortsätter den lite långsamma tillvaron. Katten ligger på fönsterbrädet och tittar lojt ut på fåglarna i äppelträdet. Hunden fortsätter sitt suckande och ligger demostrativt jag-har-så-tråkigt-så-jag-dör-utslängd på mattan.

Då börjar det hända:

Katten stegar med majestätiskt lugn in i köket, gömmer sig bakom köksdraperiet, men lämnar en liten bit av svanstumpen utanför och börjar vispa den fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Det tar inte många nanosekunder innan en valp är med på noterna:

Nämen, hallå? Vart försvann du?

Ahaaaa...! Där fick jag dig!, verkar katten utropa när hon attackerar den totalt överraskade valpen.

Och så vänder hon om med samma stora lugn, gömmer sig bakom gardinen...

...och attackerar på nytt.

Denna gång är ändå valpen förberedd och tar till flykt.

För att komma tillbaka, och så här håller de på.

Attack. Katten gömmer sig. Hunden söker. Ny attack.

Om och om igen.

Det kan se riktigt vilt ut, men de har aldrig skadat varandra det minsta lilla.

Detta pågår tills de ganska snart landar i samma soffa i största samförstånd.

Jag blir så fascinerad av denna alldeles tydligt planerade lek, där båda verkar veta spelreglerna.

Och jag är ganska lättroad, en dag som denna.

Och alldeles strax kommer lillungen hem från skolan - då blir det lite mera liv och rörelse här.

Skall plocka fram lite bulle ur frysen, och hälla upp en kopp choklad åt honom.

För visst är det som han sade:

Mamma, det bästa med att du är sjuk, är att du är hemma när jag kommer hem från skolan.

Jo! Det är nog det som är det bästa!

KOKBOK...

2011-11-07T20:13:00.000+02:00

...jag vill göra en kokbok!

Herregud, vad gör ni när ni är förkylda?

Jag menar, om jag mot förstånd och förnuft tar och river till, genom att till exempel ta mig till postlådan - och tillbaka, så straffas jag med världens hostattack och får ta några stapplande steg tillbaka till sofftillvaron.

Men det är som om det bara är mitt fysiska jag som drabbats av förkylningen.

Det är som om min hjärna minsann vill ha samma mängd av stimuli som annars också.

Jag har bunkrat mig i sängen, i soffan, och i fåtöljen nu i tre dygn.

Omger mig av en luddig tillvaro av näsdukar.

Jag har läst böcker, jag har bläddrat i tidningar, jag har sett på tv-program som jag inte hade en aning om att det fanns! Jag har gjort nytt bloggläsarrekord, jag har beställt reservdelar till min bil, betalat räkningar. Fördrivit tid på fejan med att läsa mer eller mindre underhållande inlägg.

Men jag har faktiskt i n t e shoppat inredning eller härliga kläder på nätet.

(Det finns liksom en gräns på hur skoj man får ha när man är förkyld, och har absolut inget med min ekonomiska situation just nu att göra....hahaha)

Jag har sorterat mina foton på datorn och gjort en foto-års-bok på anspåkslösa nittio (90) sidor med det fantasifulla arbetsnamnet Tjugohundraelva.

Ser ni, jag tror ju på Bokens Kraft.

Jag tvivlar på att mina barn och barnbarn i tiderna sitter med en chipspåse framför sig och lusläser min blogg, eller att de med stor entusiasm tar sig igenom tusen och åter tusen foton som finns bevarade på dammiga hårdskivor (som antagligen inte ens funkar när vi kommer så långt.)

Men en bok kan det hända att de får för sig att bläddra i.

Kanske.

Jag ser dem sucka lite välvilligt över mors, farmor, farmorsmors berättelser om hur livet tedde sig i familjen anno 2011. Och 2012. Och 2013...ja och så inte att förglömma de lite äldre upplagorna från 2007, 2008...ja ni fattar.

Den dagen jag tassar vidare tänker jag lämna ett helt epos av vardagsberättelser i ord och bild efter mig, till stor glädje för de efterkommande.

Jag menar, vem skulle inte vilja läsa om vardagen i en alldeles vanlig familj i början av 2000-talet?

Med lite god tur hinner jag ännu med ett fyrtiotal årsberättelser.

Men nu har jag tänkt att det skulle vara skoj att göra en kokbok. Att för en gångs skull samla alla kladdiga tidningsutklipp, hastigt nerskrivna recept på en post-it lapp. Och plocka ut receptet på den där goda grytan som är typ det enda riktigt bra receptet i kokboken som man fick till julklapp 1995.

Tänk vad skoj det skulle vara!

Fast just idag blev det bara att gräva fram ett foto på en macka som jag gärna skulle hugga tänderna i så fort jag återigen börjar känna smak.

Som det nu är kan jag lika gärna blanda marmelad och salami på samma macka utan att mina smaklökar på minsta lilla vis skulle protestera...

Och jag har inte ens konjak hemma. Det skall man dricka när man är förkyld, har jag hört.

Fast jag tycker inte om konjak, men när nu smaklökarna ändå är ur bruk så...

Det får bli lite te i stället, bara jag orkar ta mig ut till köket sju steg bort.

Jap, det får bli mitt nästa projekt.

LITE EMPATI...

2011-11-07T17:53:00.000+02:00

...verkar det som om min lilla hund skulle vilja förmedla, för hon hänger mig i hasorna när jag varit förkyld nu några dagar, hon kryper ihop i fotändan på sängen och suckar medlidsamt när jag håller på att snyta hjärnan ur mig.

Eller så har hon bara toktråkigt och vill liksom med sitt suckande uttrycka snarare sin åsikt över hur tråkigt hon har det. Att hon tassar efter mig hela tiden KAN också bero på att hon tänker minsann vara på plats ifall matte skulle ta sig ur den där underliga dvala-liknande tillvaron och ge sig ut och hitta på något s k o j, sådär för omväxlingens skulle.

Soffan och sängen, sängen och soffan...hela veckoslutet, vi har liksom sett det nu, verkar hon tycka.

Jag kan hålla med om det. Det kunde räcka nu, men nej...segt är segt.

Idag funderade jag på om det faktiskt kan vara så att jag inte orkat dra upp ögonlocken riktigt sådär helt, för det blev inte ljust på hela dagen. Men en titt i spegeln sade att jag nog visst hade fått ögonlocken upp, det bara är just så här mörkt hela dagen.

Det blir mer tydligt när man är hemma tycker jag. På jobbet är det så mycket annat, så jag hinner liksom inte riktigt tänka efter att det inte blir ljust alls därute.

Jo, jag får känna fram mig till bilen på morgonen, och jag får göra det när jag skall åka hem.

Men att det är såhär mörkt precis hela tiden.

Det kom jag på först idag.

Vilket får mig att tänka på vilken fantastisk grej det här med våra fyra årstider ändå är.

Varje november får vi humma och brumma om hur mörkt det ändå kan vara, och brukar det faktiskt vara såhär mörkt? Tänk att man glömt hur mörkt det kan vara?

I november.

Sedan kommer snön och man tjusas över hur ljust allt plötsligt blir, det blir så ljust och vackert, men brrrrr...vad det ändå är kallt!

Skall det vara såhär kallt?

Skall det verkligen snöa ännu mer?

Och om det inte är kallt, låter det:

Det skulle nu bli lite kallare så vi slapp slasket!

Och samma sker på våren;

Åh, denna underbara vår. Detta vackra ljus. Och solen, så den värmer.

Och på sommaren;

Pust, så det är varmt!

Man hinner liksom glömma hur det skall vara. Eftersom alla årstider är så olika.

Det blir lite som att uppleva dem på nytt varje gång, vilket onekligen har sin charm.

Men idag v a r det v e r k l i g e n alldeles extra mörkt.

Skall det verkligen vara så här mörkt?

Fast det är november?

Har jag inget bättre att tänka på när jag ligger däckad?

Nja... nå näe!

Och hunden suckar.

DET BÄSTA MED ATT VARA FÖRKYLD...

2011-11-05T21:30:00.000+02:00

...är att man helt legitimt får krypa ner i soffan bland alla fårskinn och filtar och släpa med sig en bra bok.

Deckare och historiska biografier i alla ära, jag älskar att läsa sådana med,
men denna gång blev det boken:

Fantastiska Feriehus som fick hålla mig, hunden och näsduksberget sällskap.

Katten min verkar lida av bacillskräck för hon håller sig långt borta från mig när jag är förkyld...

Men ah, tillbaka till boken.

Den lindrar inte precis min lite märkligt starka längtan tillbaka till eller framåt mot sommaren.

Oj, den boken får mig att önska att jag hade en mormorsstuga vid ängskanten, en skäristuga i ytterskärgården, en liten koja i fjällen, gärna en jaktstuga mitt i skogen också och massor med tid att ge dessa fritidshus.

Och så någon liten miljon förstås...skulle liksom inte skada.

Men skämt åtsido. En alldeles, alldeles underbar bok som verkligen inspirerar! Fast man inte skulle ha den minsta lilla koja någonstans, den innehåller så mycket som ger sommarkänsla.
Oberoende har man en koja någonstans att peta på eller inte.

Inte så tokigt med lite förkylning i alla fall.

Inte en kväll som denna, när alla är mätta och nöjda och ligger mojsar sig i någon del av huset, ljusen är tända och i väntan på att bastun blir varm kan man drömma sig bort till sommaren...
Lite grann...
...efter bastun skall jag kasta mig över en jultidning - då blir det helt andra feelisar :)

ups...ett andra inlägg på samma dag - då förstår ni att jag ligger däckad och har skit-tråkigt ;)

INNAN HELGMIDDAGEN...

2011-11-05T13:40:00.000+02:00

...kan vi ju ta en sväng till köket.

Här har vi det som det var innan:

Och här hur det sedan blev:

Ja, ljusmängden är i alla fall en hel annan, men det måste bero på att det är ca fyra månader mellan bilderna. Och några tiotals lux mindre...

Denna Allhelgonadag är just så murrig som en novemberdag bara kan vara!
Fast jag klagar inte, det är varmt ute, och jag saknar inte kylan alls.

Jag tänder ljus och ser fram emot en god middag och helslött helgslappande.

Om det blir dessa hyllor i längden vet jag inte, men jag ville i alla fall testa på att ha öppna hyllor i stället för övre skåp. Och med en tids erfarenhet, så gillar jag faktiskt öppenheten mer. Men själva hyllorna vet jag inte riktigt. Tja, vi får se. Hm?

Men vad jag inte kommer att byta ut någonsin är denna kran:

Den är inte bara tokvacker att titta på, den är verkligen praktisk också. Jag har aldrig tidigare tänkt på att det faktiskt är skillnad på hur kranar släpper ifrån sig vattenstrålen. Hade en tillfällig här som var helt omöjlig, det bara vrålforsade ur den och stänkte ner halva köket om man inte var försiktig.

Men denna...är bara så fin att ha.

På alla sätt!

Den hittar man om man knapprar in Tapwell Classic.

Men nu skall jag ta och köra iväg lite ungar på bio, och själv ta itu med middagen och sluta sitta här och babbla ;)

Bon appétit!

Njut av helgen!

Kram!

ENVIS SOM FÅ...

2011-11-04T22:56:00.000+02:00

...är Mårbackadrottningen, som bara blommar och blommar...

Är höstens förkylning.

Är jag. Eller så inte?

Ja fy f-n....för förkylningen som håller mig i ett envist grepp.

Vet ni, det allra värsta med en förkylning, för mig, är att jag förlamas av min energifrånvaro, jag blir alltid lika osäker på att den inte kommer tillbaka.
Jag funderar faktiskt aldrig på att jag inte skulle bli av med snuvan, hostan, halsontet, febern.
Men jag är alltid lika fån-ängslig om o-energi-tillvaron skulle bli bestående.
Helt galet, jag vet, men det är så.

Just när man ligger däckad och ganska liten så kommer tankarna på allt skoj man kunde göra.
Men tänk om man inte orkar? Ids? Vill?

Vilket får mig att ligga här under filtar och täcken i sällskap med empatisk hund och sällskapsjuk katt (ungen med kompis har jag förpassat till övrevåningen...) och fundera på varför man egentligen sätter så mycket energi på att inreda. Att fixa och dona.
För att imponera på nån? Knappast, det är inte så många som blir imponerade av mina luggslitna, malätna, möbler som är mer eller mindre fulla av skavanker och som jag släpar hem än härifrån, än därifrån.
För att vara ärlig är det faktiskt ganska få av mina vänner och bekanta som ens egentligen skulle bry sig hur det såg ut hos mig.
De skulle nog dyka upp här ändå....och tack för det....;)

Om mina familjemedlemmar faller i trans av mina inredningsidéer?
Nej, det gör de inte.
Min familj, min släkt, som består mest av representanter av det manliga könet, är onekligen mer intresserade var kylskåpet är beläget, eller kanske ännu mer...vad det innehåller.

Så för vem görs allt detta inredningsfixande?
Ja, inte är det för att tillfredställa eller imponera på någon, inte för min del i alla fall....hahahahaa.
Jag har kommit fram till att jag gör det just bara för mig själv.
Helt egoistiskt tänkande här.
För att jag mår helt enkelt bra av att ha det vackert - för mig vackert - omkring mig.
För att jag, för att vara ärlig, skulle ha svårt att leva där det inte är vackert.
Vackert i mina ögon alltså.

Är jag för den skull ytlig? En materialist?
Det blir så lätt att man tolkar oss som bloggar och babblar om inredning, om dessa vackra och sköna ting i vardagen, som materialister, som nyckfulla inredningsmodemarionetter.

Men är vi det?
Eller kan vi bara inte leva utan skönhet i vardagen?

Är det verkligen något vi kan välja bort? Om vi ville?
Eller är det så starkt bara en del av oss?

Jag vill aldrig välja bort det, jag hoppas jag alltid kommer ha
energi att se till att ha det vackert omkring mig.

Inte för någon annan, men för mig.
Och för att jag vill!
För att jag njuter av det!

Och med envishet kommer man långt.
Fast inte då man ligger däckad av en ännu envisare förkylning då.
Bäst att passa på att drömma och fantisera om allt möjligt vackert, när man ändå inte orkar ta itu med något på riktigt...

KANSKE VACKRASTE...

2011-11-01T22:54:00.000+02:00

...hundkojan?

Eller kanske det sen också är gästrummet vi talar om?

Även om det de facto inte är så mycket större än en hundkoja.

Ja, ser ni jag förstår inte.

Detta är det absolut miniminiminsta rummet i hela lägenheten, tänkt då antagligen till barnrum.

Men hallå?

Visst är det frågan om att det är en liten människa som planerarna (måste varit män btw....;)) tänkt skall husera här. Men vem, i en vanlig familj, har mest grejer, som är för det mesta utspridda på golv och andra tillgängliga platser, om inte just barnen?

Var är logiken här?

Visst, man kunde tänka sig att byta sovrum. Barn och vuxna byter sovrum liksom.

För vuxna sover ju mest bara i sina sovrum - eller ja, tillbringar sin tid i sängen i alla fall, ja ni vet vad jag menar?

Men när det planeras såhär pyttesmått så kan man inte få in en dubbelsäng ens med skoslev här.

Inte en chans!

Så hos oss här får detta vara ett gästrum.

Ett litet gästrum.

Men fortfarande förstår jag inte hur de som planerat detta tänkt?

En halvmeter till åt något håll skulle ha gjort detta rum så mycket mer användbart.

En familj är ju inte statisk. En liten unge växer upp.

Tänk, bara en halv meter till och vi skulle snacka helt andra möjligheter här...

Men nu är det som det är, och jag hoppas att mina gäster sover gott i den utdragbara soffan.

Jag hoppas också att gästerna inte är av den mest allergiska sorten, för då får jag helt enkelt placera dem någon annanstans, för detta är favoritrummet för min hund.

Det är här hon helst vistas då hon är ensam hemma.

Härifrån har hon full kontroll på alla som går förbi på gatan nämligen.

Och hon trivs väldans bra i soffan även annars :)

Så det finns ganska många orsaker varför detta rum har fått smeknamnet hundkojan...

Innan var det barnrum, här huserade en liten fröken från familjen som bodde här innan vi ramlade in.

Till slut en bild hur rummet såg ut då:

Hoppas det finns fler än jag som gillar före-och-efterbilder?

Detta rum har alltså fått nytt golv det med och väggarna har fått sig en omgång av ljusaste grå målfärg.

Sedan kom lite möbler från gammalt, lite loppis, lite huutonet (närmaste kanske motsvarar svenska Blocket här i Finland) och så tänder vi lite ljus och det är hur fint som helst!

För att vara en "hundkoja"

VAR ÄR HUNDEN...

2011-10-30T20:08:00.000+02:00

...eller allt annat som jag inte heller kan hitta.

Hunden låg ju bara och myste i höstsolen, men jag fick stå en stund och titta efter henne innan jag upptäckte henne njutande i korgstolen.

Lika lätt att hitta är inte alla de saker som bara blivit instuvade i diverse skåp då vid flytten. Min ädla tanke har nog varit att jag skulle städa upp dessa diverseskåp vid tillfälle, men jag har liksom väldans gärna hittat på bättre saker att göra då detta ogjorda gjort sig påmint lite nu och då.

Jag vill inte släpa fram allt detta udda som bara stuvats in och som borde hitta sin rätta plats på något vis.

Jag kan skylla på vädret, på avsaknad av inspiration till just det jobbet, på tidsbrist, på att det är för varmt eller kallt, jag är för hungrig eller för mätt. Det är bara dötrist jobb.

Samtidigt kan jag yra omkring från rum till rum, från skåp till skrubb och leta efter än det ena än det andra som jag är ganska säker på att jag sparade.

Var är mina tjocka halsdukar? Jag kan inte förstå var en stor kass med halsdukar kan gömma sig.

Och stövlar. Mina älsklingstövlar.

De finns ingenstans!

Jag kikar in i skåpen, gräver på hyllorna, känner efter i lådorna.

Borta.

Kan det verkligen vara så att jag i sommarens klara solsken tyckte att de var mer shabby än chica och att de gjort sitt och borde släppas iväg till sällare stövelmarker?

Men kassen med halsdukar? Jag kan inte bara ha gett bort en hel kass med halsdukar bara för att det då i hetaste sommaren inte var riktigt aktuellt med två meter yllehalsduk. Halsdukar.

Näe, stollig är jag men inte så stollig!

Jag fortsätter med mitt letande och grävande.

Och när jag håller på så stöter jag på både ett och annat som jag inte alls kommit ihåg att jag hade.

Vet ni, det är skrämmande hur mycket skrot man ändå har. Eller prylar, saker, ting.

Detta trots att jag tycker mig minnas ett visst rensande innan flytt.

Men nu märker jag att man kunde rensa ännu mer!

Verkligen!

(Fast kanske inte favostövlarna då...

...men de måste nog ha varit väldans slitna?

Jo, så måste det nog ha varit!?!)

Men sådär i övrigt, har någon sett var jag lagt bakformerna?

Den Bästa Nagelsaxen?

Reflexerna?

Skyddet till grillen?

Har jag liksom inte haft någon logik alls då jag stuvat undan allt det jag inte behövde just då?

Och precis medan jag står med största delen av mig inklämd och rotandes i ett skåp ringer de som köpte mitt hus.

- Hej, hur har du det? Har du hunnit få allt på plats redan? Tänkte bara påminna om att du har tre-fyra stora kassar med böcker här ännu?

- Eh, har jag, mumlar jag och stirrar misstroget på min redan nu överfulla bokhylla.

- Ja, vi undrade bara att visst skulle du ha dem?

- Visst visst, säger jag sedan och försöker låta lite käck på rösten och lovar komma efter dem snarast.

För se bokkassarna hade jag verkligen redan glömt!

Hur kunde jag?

SLÖ LÖRDAG...

2011-10-29T16:47:00.000+03:00

...fortsätter på temat lugn och ro, för i den här stugan har det varit slö och slapp lördag hela dagen. Det ser en seg förkylning till. Att man inte överdriver med aktiviteter utan får snällt finna sig i slappandets ädla konst.

Nu får tapetrullarna vila, penseln får vila och jag tänker vila. Senaste höst hade jag en sådan förkylningsmaraton, för att undvika det, så tänker jag verkligen nu lyssna på min kropp och ta det lilla lugna. Dricka te på färsk ingefära och krypa ner breved katten med en rejäl hög gamla inredningstidningar och en deckare som blivit på hälft.

Det bästa med att krypa ner i sängen är linnelakanen som jag hittade på HM, och som jag helt snöat in mig på. Det finns inget bättre att bädda med. Helt, helt underbara.

Nu väntar jag ännu på mina linnegardiner, som jag skall hänga upp här i sovrummet, sedan ryker sommarstämningen från den här sovstugan.

I vinter omger jag mig med linne, sammet och fårskinn.

I min rosa sovkammare.

Först skulle jag ha vitt på väggarna, inte alldeles oväntat eller hur. Sedan gled jag över till att tycka att grått skulle vara stiligt och stod redan med färgkoden i handen och köade för att få den nyanserad, när jag ändrade mig.

Puderrosa.

Ja!

Trodde det knappast själv.

Men nu är de där. Eller, väggarna har ju varit där innan, men nu är de ljust puderrosa.

Och jag tycker om det faktiskt.

Sängen är hemsläpad från IKEA, hittade faktiskt en gammal järnsäng i en antikbutik, men den var ganska smal (för att vara dubbelsäng) och fast jag är lite svag för gamla möbler, så ville jag ändå ha en riktigt skön säng, med bra madrass.

Så ja, där väljer jag komfort framom skönhet

(sade jag detdär???)

Men jo, så är det.

Däremot är det gamla linneskåpet gammalt. Riktigt gammalt.

Tungt, rustikt - och helt underbart!

Bara låset är som ett mindre stall-lås och det funkar.

Nice!

I sovrummet finns kvar det ena av två inbyggda skåp. Tänkte först att jag skulle riva ut det andra också, men så blev jag sådär praktisk som jag någon gång kan bli, och tänkte att det kanske vore bra med en garderob också.

Och även om jag kanske inte tycker att det är det mest vackra, så är jag just så tråkig att jag tänkte att den dagen jag lättar ankare härifrån så kanske köparna av lägenheten uppskattar att det finns lite förvaringsutrymme.

Mest hänger mina kläder ändå på ett antal knaggar som jag gömt bakom dörren.

Praktiskt, och faktiskt vackert på sitt sätt.

Sovrummet sväljer inte så mycket mer än dessa två möbler, ett par nattduksbord och de inbyggda skåpen. Jag vill gärna ha lite utrymme att röra mig på också.

Nu skall jag gå och brygga lite ingefärate till. Om det är gott?

Absolut inte!

LUGN OCH RO...

2011-10-29T00:16:00.000+03:00

...är bland det bästa jag vet. Mitt jobb-jag har ofta många bollar i luften samtidigt, mycket människor omkring mig, telefoner som ringer. Full fräs.

När jag kommer hem njuter jag helt galet mycket av att det är så där lugnt och skönt.

Eller relativt lugnt i alla fall.

När jag var ung (alltså som ung-ung-utan familj) så hade jag lite svårt för det där stöket som fanns hos kompisar med familj, de med barn-familj-hela-tiden-nåt-på-g-stök.

Jag trodde aldrig jag skulle kunna leva, ha det så.

Men, men...ja så blev man då med karl till en början med...sedan med hund...med barn...med det mesta i djurväg mindre än häst...med katt(er)...med mera barn. Med barn kommer det kompisar, med flere barn kommer det ännu mera kompisar. Och min uppfattning av lugn och ro var plötsligt något man tidvis kunde få uppleva på utetuppen på stugan en regning sommarmorgon, då alla andra ännu sov.

Eller så plötsligt var det ju inte,

till all tur kom det just så där smygande att jag inte riktigt hann märka att det skedde.

Numera, med bara en unge, en katt, en hund kan jag tycka att det är fasligt vad det är lugnt och ro-igt mest hela tiden.

Skönt, onekligen, men jag är ändå inte riktigt van med det. Än.

Det är liksom bara EN unge (med kompisar) EN katt och EN hund. Det är liksom ingenting. Eller jo, de är naturligtvis massor för mig, men den där tjo-vad-det-är-livat-i-holken-hundra-i-glaset-hela-tiden-känslan lyckas de inte få till.

Ett tag här för en tid sedan, när storungen varit på middag och skulle åka iväg hem till sig uttryckte han:

- Vet du mamma, det är så skoj att vara här på "besök". Härligt med en tokivrig lillbrorsa, en kramsjuk katt och en vimsig hundvalp och en pratglad mamma.

Men herregud vad skönt det ändå är att efter det få komma hem till sin egna, tysta lya.

Och jag kände så igen den känslan. Från länge tillbaka i tiden.

Då när jag också kunde uppleva det just sådär.

Och som jag igen börjar upptäcka på nytt.

Det sköna i tystnad, lugn och ro.

Man blir liksom tillbaka det man en gång varit.

Lika fast ändå inte. Annorlunda fast ändå samma.

Kanske det är så det skall vara?

GAMLA VÄNNER...

2011-10-25T23:22:00.001+03:00

...är som det finaste vin - blir bara bättre med åren.

Just den stora sanningen har säkert någon annan kommit på innan mig, men jag kan bara humma, nicka instämmande och hålla med.

Det finns något oerhört avslappnat och the-real-thing i barndomsvänner. Jag menar, det är ju liksom lite för sent att försöka komma med ett gott första intryck nu, så det är lika bra att stru...skita i det. För de här människorna vet ju redan vad jag är för en prick, vad jag går för.

Märkligt nog finns det de som, trots ovannämnda, valt att stå ut med mig år ut och år in. Och inte bara det. ÅrTIONDEN ut och in. Och ja, det är väl det näst starkaste efter urberget.

Urgammal vänskap.

Och även fast man inte umgås sådär hysteriskt var och varannan vecka, så bara VET man att de finns där för en, och att man själv skulle gå genom eld och vatten för dem.

När som helst.

Till och med en söndags- sovmorgon. Och då talar vi starka känslor här!

Hon och jag blev vänner första rasten på den första skoldagen. Han och jag några dagar senare när vi märkte att vi hade samma väg hem.

Och nu snackar vi tidigt 70-tal.

Vi tre deltog i tiderna, lite senare 70-tal, i sann ungdomsföreningsanda i frågesport. Och hade vansinnigt roligt. För vi hade gett oss i backen på att alltid leverera ett svar - oberoende om vi visste rätt eller inte.

På den tiden fick vi småilskna blickar av domare och medtävlande för att vi fjortisskrattade så vi doooooog.

Nu trettio år senare fick vi för oss att återuppta denna tradition.

Vad gör vi? As-skrattar så domare och medtävlande skickar småilskna blickar på oss och nu som då levererar vi svar på allt...trots att vi inte alla gånger har en blekaste aning om vad det är frågan om.

Och beter oss riktigt befriande fjortis fast vi faktiskt är förtis-plus.

När vi sitter där med huvuden tätt ihop och gräver i våra kunskapsförråd, och fnissar och gapskrattar kan jag bara känna en sådan djup, innerlig, hjärtlig värme för att jag fått ha dessa underbara varelser som mina vänner i alla dessa årtionden. Ibland slumrande ibland mer vaket.

Som livet är.

Men alltid lika hjärtligt, ärligt, äkta.

Ni är inte riktigt kloka - and I love it!

HORN I PANNAN...

2011-10-25T00:04:00.001+03:00

...det är liksom inte alldeles ofta som det händer.

Att jag får horn i pannan.

Ja, som ni vet, är jag ju den där lugna björken som enligt lillungen inte hetsar upp sig över småsaker.

Just idag vet jag inte om jag riktigt platsar på den platsen, men det är ju fantastiskt om det är så han ser på sin mor...;)

Fast inte idag då.

För nu känner jag hur det spänner under hårbotten, och små, små horn håller på att pluppa fram.

Det här med att bo i lägenhet är som sagt lite av premiär för mig, om man frånser lite vimsande under studietiden.

Så det där med besvärliga disponenter är totalt nytt för mig. Det är riktigt urpremiär liksom.

Men jag har blivit varnad. Säljarna av lägenheten, förmedlaren, grannar (alla jag talat med), alla har varnat.

Och jag har redan fått lite försmak.

När jag bad om ett disponentintyg var det framkom att jag är ny ägare till lägenheten, fick jag svaret att jag kanske kunde skriva det själv, så skriver hon under sen...

-Eh??? Okej....?

I min värld finns liksom inte tanken att man skulle fixa något i sin lägenhet som skulle f ö r s ä m r a värdet. Inte på en fastighet heller. Det är liksom inte riktigt smart.

Och jag har förstånd nog att förstå att man anmäler ändringar i lägenheten som på något vis kan påverka bostadsbolaget.

Helt fine with me. Jag har läst lagen om anmälningsplikt.

Om jag flyttar på väggar var och varannan vecka, jo jag förstår att det skall anmälas. Om jag flyttar sovrummet till köket, och får för mig att slår upp ett spa i vardagsrummet, och väljer att kocka i tamburen i framtiden. Jodå, allt sådant går igenom min logiska-saker-scan.

Men när den här människan kräver att jag skall komma med en fuktighetsrapport gällande mina sprillans nya gipsskivor i köket INNAN det sätts ett enda kakel upp, ja, då liksom f ö r s t å r jag inte riktigt idén...

Att ringa mig och gå an med en attityd som om jag var minst kriminell i klassen trippelmord och stöld av Fort Knox guldreserver får hon små, små horn att börja sticka ut i min annars så släta panna.

Men vill hon ha fuktrapport, då skall hon få fuktrapport, även om det ju faktiskt ligger främst i mitt egna höga och alldeles egoistiska intresse att det inte finns fukt i köket - och inte någon annanstans heller.

Snickaren som jag ringde för att få fuktmätningen gjord, var först tyst en god stund...

- Halllååå??? Halllååå? hojtade jag i luren, för jag trodde redan han försvunnit.

- Ja......alltså förstod jag dig rätt, du vill ha en fuktmätning på dina nya gipsskivor??? frågade han, minst sagt förbluffad.

- Eh, jo, ja, hmmm...jo! Jag skulle dessutom behöva ett intyg...?

- Muahahahhahhaaa, ett intyg? På dina nya gipsskivor? På att de är torra? Har du badat med dem eller nåt? Menar du allvar??

- Jo, krhmmm....jag skulle bara behöva ett litet intyg här nu. Pliiiiis???

Den glada snickaren dök upp här på kvällen och fuktmätte mina sprillans nya gipsskivor. Han kunde knappt hålla sig för skratt. Jag hade ju alldeles tydligt levererat dagen joke.

Nu skall jag bara servera "Ingen fukt gick att upptäckas"-intyget på silverbricka, så är vi alla nöjda.

Väl?

Logik är väl ändå tillåtet?

Fast man är disponent?

INFLYTTADE...

2011-10-22T21:02:00.000+03:00

...är nu också de sista av växterna som stått parkerade ute i det som någongång skall bli en trädgård.

När gräsmattan här en morgon visade sig i vit skrud var det dags att rädda in olivträd och annat som inte riktigt förstår sig på det fina med frost.

Inte för att jag klandrar dem på något vis. Är inte själv heller riktigt redo för vinter än.

Måste bero på flytt och renovering, men jag har liksom inte riktigt hunnit lapa i mig nog av sensommar- och höst för att stå där med öppna armar och ta emot vintern.

Råkade liksom här en dag köra förbi en antikbutik sådär helt btw och därinne gick jag mest och tittade på trädgårdsmöbler och hade inte alls ögon för det som jag faktiskt skulle behöva nu.

Är på jakt efter ett skåp som skulle kunna svälja mina sockor, strumpor, strumpbyxor, undisar, tights, skarfar och dessutom ha små trevliga lådor för smycket och annat kvinnligt stuff.

Men nu fanns inget sådant där. Men gamla trädgårdsmöbler fanns där. Möbler som jag hade lite svårt att slita mig från.

Såg för mig hur de skulle sitta så bra på terassen, tillsammans med olivträden, och krukor av rosmarin och lavendel. Där kunde jag sitta med ett glas rött och en god sallad med goda vänner och njuta av kvällssolen medan tyllgardinerna, som jag tänkt inreda den större terassen med, sakta skulle dansa i kvällsvinden.

Oj, jisses så jag fick en längtan tillbaka till sommaren - så höstmänniska jag är.

Hur skall jag klara mig över vintern?

Min misstro till kyla just nu beror säkerligen på att en höstförkylning med hög feber taggat sig fast vid mig som en kardborre, och tillvaron under filtar har varit dagens grej liksom.

Idag har jag inte gjort ett skit.

Annat än drömt mig bort till sommar och värme. Måste bero på att jag tycker det är kallt fast värmesystemet är inställt på 24 grader. Jag skallrar tänder ändå.

Olivträden och jag är inne på lite samma linje här.

Värme är bättre än kyla.

Just nu.

I väntan på att symbiosen med filten och soffan skall släppa ligger jag och ser ut över ett överbelamrat köksbord, då köket måste tömmas till en del pga kakelprojektet. Och ser jag åt annat håll ser jag en halvmålad trappa...ja, efterbilderna dyker upp här på bloggen - riktigt vilken dag som helst nu;)

Nu skall jag krypa lite längre ner under filten och bläddra i lite trädgårdsböcker - som om det skulle lindra min längtan efter sommar?

Hur länge kan det ta? Sju månader så är vi nästan där...

Yeah!

Tummen upp för det!

NÄR DET VAR SOM VÄRST...

2011-10-22T00:42:00.000+03:00

...eller överraskningar på vägen. Vilket som.

Renoveringsberättelse del 1 börjar här:

Det var så att jag i min naivitet tänkte att jag skulle flytta in i lugn och ro (muahahahahahaaa) och sedan med ro och eftertanke fundera ut vad, och på vilket sätt jag skulle renovera lägenheten så den skulle bli som jag ville.

Vad jag tyckte om i lägenheten var rymden, ljuset (på södersidan) och öppenheten.

Vad jag inte tyckte om var de inbyggda garderoberna från 1994 då ekfeik var inochpop. Jag klarar inte av feik - om det inte är frågan om feik jag kan leva med (återkommer till det...). Men inbyggda ekfeik garderober platsar inte i den kategorin.

Jag utnyttjade mitt och andra kontaktnät till max och fick ett par killar att komma och riva ner denna styggelse till garderob en knapp vecka innan jag skulle flytta in. Då tänkte jag ännu att jag skulle kunna leva med det gamla golvet som klassades till jag-kan-leva-med-detta---men-bara-en-tid.

När sedan garderoberna var utrivna visade det sig att det

SAKNADES GOLV UNDER SKÅPEN.

Vem, vem VEM, bygger så???

Snabbt var mitt dilemma om när golven skulle göras om löst.

Alldeles tydligt var det så att jag skulle göra om dem NU. Innan jag flyttade in om en vecka. En knapp vecka.

Tack och lov har min äldre om möjligt ett ännu bättre kontaktnät än jag och kunde trolla fram en snickare på nolltid som lovade lägga nytt golv åt mig innan flyttlasset kom.

Detta var överraskning nr. 1.

Överraskning nr. 2 kom när köks"halvön" som stack ut från väggen som en vilsen blindtarm togs bort. Ja, jag behöver knappast upplysa er om att även under den saknades det golvmaterial.

Det gjorde det.

Och så saknades det tapet - också.

Inte för att jag på något vis sörjde tapeterna, de skulle ändå veck, men jag hade (även här) tänkt mig en lite mildare takt på renoveringen än vad som nu skissades upp för mig...

- Jaha,jaha, hummade jag när det saknades både golv- och vägg material lite här och där...

Det var vid den här tiden som lillungen och jag diskuterade det här med vilket träd man skulle vara - om man nu skulle måsta vara ett träd.

Lillungen tyckte att jag skulle vara en björk.

- Den är liksom alltid så där lugn, var hans motivation.

Hahahahahaaa....lugn, jo jag tackar.

Skulle jag just då träffat personen som kommit på den brillianta idén att skippa golv lite här och där så skulle jag minsann varit allt annat än lugn.

Jag lovar!

Jag skulle ha förvandlat mig till en tornadodrabbad taggig en (busken, ni vet) på två röda sekunder.

Inte nog med det...

Jag visste redan ganska tidigt att jag inte vill ha övre skåp i mitt kök. Det är ett sådant där U-kök. Inte att förväxla med samma tanke som i U-land, utan mer formen liksom.

Jag hade tänkt att jag skulle ha kunnat ha kvar de gamla kaklen, i alla fall en tid, men tydligen hade den samma ansvariga mästaren som skippat golvmaterial under skåpen, tapet bakom skåpen också tyckt att det är helt på sin plats att lägga kaklen så där på ett ungenfär där i överkanten.

-Eh....det blir ju snyggt det här? Att lägga öppna hyllor ovanför? Förtjusande?!!

Jag menar, det måste ha varit väldigt, väldigt, få får i den hagen hos den vars beslut allt detta var...

Inte många indianer i kanoten, väldigt glest med mumintroll i Mumindalen.

*suck*

Så en rätt utdragen tid levde vi med skafferiet uppradat på köksbordet.

Mat, leksaker och verktyg i en salig blandning.

Det fanns onekligen stunder då jag bara längtade mig sönder efter ordning och skönhet.

Den vackra flaskan med härligt, väldoftande diskmedel hjälper lite, men klarar liksom inte av att ensam skapa rätt stämning i köket...

Oj, jisses...bilden får mig att minnas de svettiga kvällar jag stod och knackade loss kakel efter kakel.

Där hade man inte sparat på krutet minsann. De satt fast som urberget.

Faktiskt så bra att då jag knackade loss kaklen så hände det sig att jag fick en rejäl bit gips-skiva med.

Kan ni gissa vem som sedan blev tvungen att förnya gips-skivorna i köket eftersom de såg ut som om de varit med om ett inbördeskrig. Minst.

Och jag var ändå försiktig när jag knackade loss dem!

Och sedan hade vi taket...

Tror ni att det var målat där alla dessa inbyggda skåp varit?

Nå, näää....

Gissa om det var ens spacklat, ens grundgjort på något sätt.

Nå, näää...

För att spara på fem minuters arbete då, så har man skippat allt grundarbete där man kunnat.

Till slut orkade jag inte bli upprörd utav alla överraskningar,

utan tog snällt till pensel och roller och målade...och spacklade...och målade igen.

Ringde hantverkare som kunde ta över där mitt kunnande tog slut.

Så här efteråt känns det roande, men just då när man står där mitt i allt - då är det så där lagom roligt!

Allt detta onödiga jobb, bara för att någon slarvat - eller inte behövt göra det där lilla extra.

Jag måste medge, ibland blev det bara för mycket, och jag stal mig några renoveringsfria dagar nu och då på stugan.

Med havet och skogen och tystnaden, som fick mig tillbaka till mitt lugna björkväsen igen.

Men nu tusen jävlar är jag på vinst när det gäller projektet lägenhet.

Yabadabadooo!

KAKEL...

2011-10-20T23:39:00.000+03:00

...ja, ja, ja, jaaaa nu sitter de där de ska! På väggen i köket! Hurraaa!

Man väntar aldrig för länge på kakel, man väntar aldrig för länge på en hantverkare - men det här har nästan varit snudd på.

Men nu är de där. De skall ännu få lite fogmassa mellan sig och sedan, sedan börjar köket liksom lite likna ett kök.

Det är ju sådär att ha hantverkare rännande hos sig, men just denna var av den mer pratsamma och roliga versionen. Att arbetet dessutom gick undan med rasande fart - och med kvalitativt resultat är ju ett vinnande koncept.

Mera sådana på marknaden - tack!

Men i det stora hela är jag rätt nöjd med de hantverkare jag varit i kontakt med under den här renoveringsresan. Både vad gäller lovade tidtabeller, kvalitet på jobbet och inställningen. Ibland hör man ju lite märkliga historier om hur kvinnor (fortfarande anno 2011) inte blir tagna riktigt på allvar när det är HON som renoverar.

Men det har jag alltså inte alls upplevt, vilket jag är väldigt glad för. Inte bara för egen del, (personligen är det ju skönt att slippa argumentera förstås) men även för att jag önskar att alla renoverande kvinnor skulle bemötas med samma respekt som jag upplevt att jag blivit bemött med.

Även om jag inte alla gånger haft full kontroll på alla saker, inte alla gånger varit sådär väldigt påläst utan stått där och viftat med händerna och låtit som en verbal fontän utan ett enda fackord i ordkaskaden.

Trots det har jag inte stött på en endaste en liten tillstymmelse till oseriöst mottagande.

Inte ens den gången då jag upplevde det största av kaos. Både fysik och psykisk.

Själva flytten.

När de svettiga männen stod på kö i högsommarhettan, med famnen full med flyttlådor, och undrade försynt var de skall lägga dessa. Då min ordningssinne- och kontroll-knapp var liksom lite...i olag.

Och jag stod där med lite hjälplös min och viftade med händerna, än en gång, som om de skulle kunnat ge mig en liten vink om vart lådorna skulle.

Den stora greken som var en i flyttgänget log med hela sitt grekiska nylle och sade;

- I love when you do that things whit you hands.

-jaaa...ha...?

Kanske jag ändå får en del förlåtet för att jag är kvinna?

Hmmmm?

Kvinnligt eller inte, respekteras jag så respekterar jag.

Kanske det är just så simpelt?

DET VAR HÄR DET BÖRJADE...

2011-10-19T15:59:00.000+03:00

...eller Mårbacka-pelargonen som var det första jag bar in.

Den här bilden tog jag direkt då jag kom in i lägenheten med egen nyckel i medlet av juli.

Det var varmt, riktigt, riktigt varmt och jag skattade mig lycklig för luftvärmepumpen som pustade kylskåpskall luft på mig där jag stod och funderade på vad allt som skulle göras nu, vad jag kunde vänta med, och vilka projekt förmodligen skulle bli ogjorda.

Jag vet inte om jag berättat lägenhetens strategiska mått, men jag kan ju dra dem en gång till.

Lägenheten är alltså i två plan. Eller egentligen då i ett plan, men med tillbyggt loft. Nedrevåningen är 108 m2 och övrevåningen 60 m2.

Nedrevåningen består av kök-matplats-vardagsrum-allt-i-ett. Sovrum, arbetsrum/brasrum, ett pyttttttte litet sovrum, tvättrum, bastu, hemvårdsrum och den mest svårmöblerade hall jag någonsin haft något att göra med.

I övre våningen finns ett stort...ja vad skall man kalla det...utrymme? Allrum kanske? För tillfället huserar lillungen med sina miljone prylar där. Sedan finns det uppe ännu ett badrum med WC, ett sovrum och en skrubb som man kan gömma en ansenlig mängd dittandattan i.

Trädgården är ganska så tilltagen för att vara en finsk radhuslägenhet. Jag menar, ofta tycker jag att i Finland är radhusplättarna frimärksstora som om man inte kunde vara lite trädgårdsglad bara för att man väljer att bo i radhus! Är man inte det, kan man ju välja höghus liksom.

Men en plätt så liten att man knappast får gräsklipparen svängd är bara...ingenting.

Och gräsmatta finns det på varenda radhus-bakgård, vilket jag har lite svårt att förstå...Gräsmattan som kräver en hel del faktiskt.

Ja, så den skall jag ta itu med nästa vår. Trädgården...bort med gräsmattan. Hmmm...och sedan...

Aj, att jag kanske borde hålla mig till det som skall göras inomhus nu?

Men när det blir så lätt att flyta iväg i planeringsdrömmar. Men okej, vi tar det sen!

Men nu vet ni var jag började.

En het dag i juli.

DET STORMAR...

2011-10-18T21:27:00.000+03:00

...och skulle inte det finnas så fånmycket spring i unghundsbenen så skulle den här tanten helst stanna inomhus och gräva ner sig i soffan och äta överbliven chokladkaka från söndagens kalas. Men nu finns det något oerhört bedjande i de chokladknappar till terrierögon som stirrar på mig intensivt när jag ens tänker tanken att s k i p p a kvällpromenaden. Oberoende av väder.

Utan hund skulle jag snabbt som höstvinden komma på hundra bra orsaker varför jag inte skulle ge mig ut i skymning, regn och rusk.

Men nu släpar den löjligt lilla hunden mig ut bara av kraften i sin blick. Och väl därute kan jag inte annat än tycka att det faktiskt är underbart att få traska omkring i en höstskymnings skog medan stormen river i tallkronorna.

Just denna skog, alldeles bakom husknuten (eller framför, lite beroende på hur man ser på saken) är en av orsakerna varför jag landade just här. Möjligheten till att på tre minuter vara ute i den luftiga, vackra tallskog som jag tycker så om.

Jag tänkte lite som så; det som finns innanför ytterväggarna kan jag göra något åt. Men jag kan inte trolla fram en skog riktigt lika lätt.
Och skog är viktigt. För mig. Och för hunden.
Aida behöver få sina springfnatt tillfredställda. Och jag kan bara stå och skratta åt henne då hon rusar omkring som en tok.

Och så finns det ju inget som säger att man inte efteråt kan krypa upp i soffan och smaska kladdkaka.

På finska finns det ett alldeles eget uttryck för det där när man äter resterna från ett kalas:
RÄÄPPIÄISET

Herregud, ett sånt ord, inte det minsta onomatopoetiskt och annars också ett ganska märkligt ord.
Tycker det mer låter som något mycket ont man kan utsättas för under suspekta förhållanden.
Inte alls som det där trevliga med att slicka det sista från festskålar.

Nu, inne i lugnet med stormljudet som ett stilla brus bakom fönstren, tänker jag göra verklighet av mitt hot och slicka i mig lite kladdkaka.
Nomnomnom!

Den fyrbenta energiknippen har gjort slut på sin energi och ligger med alla fyra rakt upp i luften här brevid.
Hundliv är nog ganska skönt. Och skönt när hundlivet ser till att släpa ut mig i stormen!

FÖRBANNA INTE MÖRKRET...

2011-10-18T00:01:00.000+03:00

...om det inte är så att man skall ta lite "efter" bilder för bloggen alltså. Då är det tillåtet!

När man dessutom skall försöka pricka in dessa foto"sessioner" till stunder då det inte finns legon eller läxböcker utspridda över köksbordet. Inga halvätna smörgåsar på soffbordet. Helst inte heller några halvtuggade hundben på mattorna och ogärna klädhögar på sänggaveln. Och samtidigt skall man då försöka pricka in lite dagsljus som heltidsarbetande mamma, det är då det kan det bli lite knepigt...

Så det kommer nog att bli "efter" foton, men jag garanterar inte att de kommer att bli särskilt vackert uppstylade.

Det är nu bara så här hos oss.

Och jag kan ju leva med det, för så har det liksom alltid varit.

Men det är ju en liten fördel för er om man ser skillnad på före- och efter bilderna kan jag tänka mig. Så där sett från er synvinkel liksom.

Snart har vi efterlängtat höstlov här, och då hoppas jag kunna pricka in, om inte alla, så en del av ovannämnda kriterier och kunna (äntligen) komma med lite före/efter- bilder.

Ni kan ju sedan gissa vilka är vilka...;)

Men sådär i övrigt tänker jag försöka ha roligt på vägen, och inte hela tiden sträva efter att saker och ting skall bli färdiga. Visst skulle det vara tråkigt? Att allt skulle vara klart?

För det är ju resan som är viktig, inte målet.

Som en liten påminnelse om det kom det sig att tavlan ovan flyttade hem till oss.

It's a way of life.

Men nu skall den här mamman nog dra täcket över öronen.

Natt alla söta!

DET VAR JU ALLDELES NYSS...

2011-10-16T20:03:00.000+03:00

...han var ett sådant där litet knytt med hungrig blick och okontrollerade rörelser. En sådan där liten arm- och benviftande varelse på några kilo, som lät väldigt mycket ungenfär var tredje timme sådär.

Nu mera låter han mest hela tiden, och det avhjälps faktiskt inte nämnvärt av att man serverar honom hur mycket mat som helst...hahahaaa... det är tonårsvarning i luften här nu!

Häromkvällen så nynnade sonen på ja, må han leva, ja, må han leva....lite som om han skulle varit orolig för att mor skulle glömma, eller annars bara missa bemärkelsedagen.

Tänkte lugna honom och frågade hur det kändes nu att snart vara tonåring:
- Ja, du vet, det där att bli tonåring med allt skoj som är på kommande; moppemustasch, finnar, fett hår och fotsvett och allt det sådant?

Jag förstår inte alls varför han gav mig en sådan konstig blick, suckade djupt och mumlade något om att jag då har en förmåga att få framtiden att låta lockande. Något att se fram emot liksom.

Men nu har han firats av tjocka släkten, med mustigaste höstgrytan och champagne och tårta och pakeeeet och hela faderullan.

Ja, jisses! När hände det här, att min lilla groda blev tonåring?

Love ya' !

Och du kommer alltid att vara min lilla groda!

HELG I SIKTE...

2011-10-14T13:10:00.000+03:00

...och sovmorgon!

I morgon. Underbart!

Jag hör till den där människotypen som blir så väldigt mycket angenämare när jag vet att jag kan ha en riktigt slö sovmorgon i sikte åtminstone inom pågående årstid.

Gärna oftare.

Det är, ser ni, skillnad på sovmornar och sovmornar.

Det finns den där andra klassens sovmornar som man visst unnar sig att sova lite längre, men ändå inte kan riktigt ge hän åt denna underbara sysselsättning för att det finns en massa saker man ändå borde få gjort under dagen. Man sneglar å klockan med ena ögat, och känner sig sådär otåligt rastlös och kan inte riktigt njuta av sovmorgonen ändå.

Och sedan finns det A-klassens sovmornar.

Då det inte finns några direkta aktiviteter som ilsket pockar på uppmärksamhet.

Man kan bara ligga och drälla i sängen med frukost och tidningen och sticka näsan in i sträv hundpäls. Tack och lov är hunden funtad på samma vis. Hon har utvecklat en sådan sann känsla för dessa A-mornar.

I morgon kör vi med det konceptet.

Är i den situationen i renoveringen att just nu finns det inte så mycket jag kan göra, innan diverse hantverkare kommer och lägger sista finishen på sina projekt.

Och de gör inte ett skvatt en lördag.

Vilket betyder lat-som-Garfield-lördag för mig.

Inte helt fel det heller!

Inte alls!

Visst kan det hända att jag ändå stiger upp i vettig tid och så, men bara det att jag vet att jag kunde om jag ville gör mig upplyft och på gott humör.

Men innan det blir det fredagsmys, som hos så många andra av er.

Visste ni att på Wikipedia presenteras fredagsmys såhär:

Fredagsmys är aktiviteter där familj eller vänner samlas på fredagkvällen efter en slutförd arbetsvecka och firar helgen med lugn samvaro, hämtmat eller plockmat, tilltugg, godis, TV-tittande, och ibland alkoholdrycker för de vuxna. Kollegor kan även uppleva fredagsmys genom att äta en gemensam lunch på någon trevlig restaurang. Enligt etnologen Charlotte Hagström vid Lunds universitet är fredagsmyset en modern rit.[1] Fredagsmyset kan också lindra stress.[2]

Nu har jag ätit en trevlig lunch med mina kolleger.

Kvar är kvällsriten med fredagsmyset.

Och det plussat med en A-sovmorgon i sikte gör mig riktigt glad och go.

Så visst kan jag köpa detdär med att det lindrar stress.

Kyllä!

FARLIG PLATS...

2011-10-13T21:50:00.000+03:00

...det är hemmet det, som ni alla vet.

Min absolut farligaste plats i hemmet är den här stolen.

Det är här jag oftast landar när dagen börjar dra sig mot kväll (läs natt).

Det är här jag sveper in mig i filten.

Det är här jag slänger upp mina myskalsongprydda ben på soffbordet och swischar in i cyberrymden.

Det är här jag inte riktigt kan hålla mig i skinnet när det gäller en hårresande triller på nätaktionen.

Det är här det hände.

Jag blev med min tredje kökssoffa.

Vad samlar ni på då???

PÅ JAKT...

2011-10-13T12:48:00.000+03:00

...nu börjar det vara dags. Att ge sig ut på jakt. och nu talar jag inte om älgar eller hjortar. Den jakten får någon annan ta hand om.På sin höjd kan jag försöka jaga dem med kamera, men det är de inte alla gånger så samarbetsvilliga till...

Näe, jag talar om en jakt efter allt det där extra, lilla, roliga, gamla, skabbiga, vackra till hemmet.

Belöningen som kommer efter att man renoverat. Att man slipat, målat och gnott på.

Nu börjar det roliga!

Sniffade runt lite på nätauktioner en kväll när lugnet hade lagt sig i stugan.

Hmmm...Kanske den? Kanske inte?

Gjorde några anbud men hittade inget som jag-bara-måste-ha, så anbuden blev därefter.

Jag vet på ett ungenfär vad jag är ute efter, men man vet ju inte alltid var man stöter på det. Om man gör det och om man vinner budgivningen.

Det är ju detta som är så himla skoj!

Visst kan besvikelsen svida om någon annan ropar högre än man själv valt som smärtgräns.

Men desto större är glädjen sedan när man själv har givit det högsta anbudet och det plingar till i mailboxen.

Ja ni vet, jag behöver knappast beskriva den känslan :)

Men jag har inte bråttom, nu ger jag mig ut på jakt med god tid. Tid finns, tålamodet kan det ändå vara lite si som så med. Inte min grundläggning precis.

Det är kanske den svagaste länken här i min jaktplan.Att ha tålamod.

Men jag skall försöka tänka att jag inte behöver få precis allt färdigt j u s t n u.

Inte när jag nu har det allra värsta renoverings skedet bakom mig.

Eller nästan bakom mig, lite finns kvar att göra...så i väntan på att Fyndet eller Fynden skall dyka upp framför mig, antingen i virtuell form eller helt konkret i ett loppis, på en auktion, så kan jag ju alltid roa mig att måla om Den Fulaste av Trappor.

Missionen Eliminera Furutrappan skall inledas -

för den har jag inte varken tålamod eller lust att se på en endaste vecka till.

Huuu, ryser bara jag tänker på den som den är nu!

LEVA SOM MAN LÄR...

2011-10-11T23:14:00.000+03:00

...eller så inte!

Jag älskar att tjata om att ta det lugnt, njuta av nuet, ta vara på stunden, tugga långsamt.

Ta lite modell av katten liksom.

Ni vet, vakna långsamt, sträcka på sig.

...eller så inte!

Idag var en sådan dag då jag inte kan påstå att jag skulle levat efter min mantra.

Vaknade av att det var konstigt ljust. Alldeles för ljust för att vara tisdagsmorgon. Det tar en stund innan reptilhjärnan tar in infot. Sedan stirrar man med sina kameleontögon på klockan som inte riktigt vill fokusera som de borde.

07.48

När poletten äntligen faller ner och man f ö r s t å r vad man ser ger man till värsta Kalle Anka tjut.

Shit, shit, shit....

Inte idag!

Nej, nej, nej, neeeej.

Rusar upp, slänger på kaffet som man vet att man inte hinner dricka, kastar in lite torrfoder i diverse djurs matkoppar, svischar ut hunden på bakgården, ryter VAAAAKNAAA i sonens öra och får honom i ett tillstånd av sällan skådad yrhet.

Borstar hårman, skurar tänder, klär på sig och plockar fram frukost i ett tempo som skulle få vilken härdad brandman som helst att blekna av avund.

8.00 kastar jag mig bakom bilratten för att köra mina 70 km till jobbet. 8.30 borde jag vara där för att hinna förbereda ett framförande som jag lovat framföra 08.45.

Kaffebehovet är otillfredställt och halvvägs till jobbet ringer jag sonen för att be honom kolla att jag verkligen tog in hunden från bakgården.

Har inte riktigt koll på om jag verkligen gjorde det.

Susar vidare och lyckas undvika alla hastighetskamerorna (ni vet dessa plåtpaparazzin) som skall hålla ordning på alla fartdårar...

Kastar mig in på kontoret 08.35, rafsar åt mig lite papper som behövs, hoppas vid gud att någon snäll människa har kokat kaffe. Påminner mig att jag skall överösa den personen med lovord hela dagen.

8.45 har jag lyckats kasta i mig kaffet och försöker mig på konststycket att ge ett redigt intryck av mig och det jag vill säga.

Hoppas någon gick på det....hahahaaa...

Sen rullar dagen på, och innan man vet ordet av så är det dags att styra hemåt.

Via matbutiken, och så i sista minuten kasta sig in i en elgrunkebutik för att skaffa födisgåva till lillungen, fixa middag, ut med hunden, hjälpa till med läxor, förhöra inför prov. Duscha. Skriva lista på what-to-do till elektrikern som kommer i morgon bitti (07.15). Betala räkningar och svara på mail. Flytta lite möbler som står och trängs i tamburen.

Slowliving?

Inte just idag, hur gärna man än skulle vilja...

...men nu tänker jag ändå göra som katten. Kasta mig på sidan (i soffan faktiskt, inte på matbordet dock), spreta med tårna och glo på något ovidkommande på tv en stund tills pulsen lagt sig och ögonlocken inte längre kan stå emot jordens dragningskraft.

Ja, kanske jag nämnde att jag ogillar att försova mig?

GAMLA GODINGAR...

2011-10-10T12:30:00.000+03:00

...har plockats fram på bordet i vardagsrummet. Dessa har sin givna plats, liksom böckerna som startade min kärlek till fransk inredning, dansk-fransk inredning, Shabby Chic, you name it. Kärt barn har många namn.

Jag tröttnar inte att tumma på dessa böcker lite nu och då. Många böcker i samma stil har utkommit sedan dessa, men för mig är de här ändå de som får mig att spinna inombords.

Som får mig att sucka av välbehag, när mitt behov av att titta på vackra ting gör sig hörd.

Ändå har det varit intressant att märka hur huset, hemmet, ändå har sin egna vilja. Mycket av det jag hade innan, i det lilla, gamla gula huset, har fått följa med. Endel saker har hittat sin plats, endel kommer inte alls att passa in och får fortsätta förgylla vardagen hos någon annan.

Jag kan inte förklara det med att jag skulle ha ändrat smak, men det är som om väggarna talade till mig om hur de vill ha det.

Okej, det där lät lite att ta i...hahahaa, men ni förstår vad jag menar.

Mitt förra hem var en romantisk liten villa med sneda väggar och handblåst fönsterglas. Trägolv.

Nu har vi landat i en lägenhet med raka väggar, ganska modern, trots sina spröjsade fönster och det mesta av möbler och sådant har jag behålligt, inte skaffat så mycket nytt. Men, men...

Det är inte bara lägenheten som är ny, familjen är det också. Från att ha varit en fyrapersoners familj, barn och vuxna, hundar och katter i en mysröra är vi nu mamma och tonåringsgrabben.

(Ja, hund och katt då, men de hör liksom alltid till...)

Och det känns som om det vill komma in lite grövre ting i allt det skira romantiska som var härskande i mitt hem innan. Lägenheten har talat liksom.

Ändå kommer jag aldrig (farligt ord) att överge denhär inredningsstilen.

Jag har bara upptäckt nya nyanser i den. Och det är så det är när det är som bäst.

Man upptäcker nytt och känner in vad som passar.

Kanske det allra bästa med att vara en inredningstoka?

(Och jo, jag loooovar - snart kommer det före och efterbilder, men som den skarpsynte kan ana på den första bilden så finns det lite bokhögar här och där, en vilsen spegel och ja, ett och annat som undgick loppisödet i lördags.)

Men pynta vardagsrumsbordet - det måste man ju?!!!

Ha en riktigt skön vecka nu alla!

kram på er!

BLIR SÅ HÖG...

2011-10-09T13:51:00.000+03:00

...av hösten, kan inte bara rå för det!

Igår fick jag skramla ihop all min karaktärsfasthet och kurage för att inte kasta mig ut i skog och mark och bli sådär härligt hög av höstluft och höstsol och höstdoft utan stannade inom de fyra väggarna största delen av dagen och rollade gästrummet. Vilket i och för sig inte är vare sig ett stort arbete eller tidskrävande, men det som tog mest tid, och som var mest motbjudande, var att tömma rummet först.

Ni vet hur det är, behöver man inte ett rum riktigt sådär dagligdags, så vill det ha en liten tendens att bli ett förvaringsutrymme för allt som-skall-tas-itu-med-vid-ett-senare-tillfälle.

Men nu blev jag tuff mot mig själv! Verkligt hård liksom. Skoningslös.

Istället för att snoka redan på ett annat utrymme som kunde belamras med dessa lådor fyllda med grejer som inte riktigt hittat sin plats i det nya hemmet, så åkte jag iväg till loppis.

Inte för att fynda något, utan för att slänga in tre-fyra flyttlådor med diverse ting framför den förvånade loppistanten.

- Vill du köpa det här av mig innan jag ångrar mig? Fort skall det gå!

Hon rotade en stund i lådorna och nickade.

- Bra, då är jag av med det! sade jag, tackade för pengarna och traskade ut i höstsolen.

Man kan bli lite hög av att göra sig av med saker också.

Skönt!

Och så fick jag ett efterlängtat sms också.

Mina kakel har kommit! Yihuuuu! Snart slipper jag gipsskive-looken i köket!

Också en sak att bli glad över!

Hoppas ni också haft en bra helg!