EN SPLITTRAD VECKA...

….sådär som det är ibland. Kastar jag en blick på min arbetskalender så ser jag att där finns en hel del
att ta itu med under den här veckan. Det är bra. Jag tycker ju om att ha något att ta tag i, så det är ju
bra på det sättet. Så länge det är lagom vill säga. Alltid är det inte så, nu är det och det känns bra. Lugnt och bra. Ändå känner jag att det på något plan har landat en vår-oro i mig, som bara blir värre och värre för varje år som jag blir äldre och (borde bli) klokare. Men jag vet inte…jag är inte så säker. 

För varje år som jag blir äldre känns det som om jag nästan skulle ha ett lite maniskt förhållande till 
årstidsväxlingar. Stämning…hämning…gudarna vet, men det är som om den annalkande årstiden kryper tätt intill mig och lockar mig till sig med löften om. Ja, vadå? Vid det här skedet borde jag väl veta vad de olika årstiderna för med sig? Och ändå charmas jag, ändå förförs jag, ändå vill jag bara blunda och andas in allt det underbara, nya men bekanta, fräscha men trygga, som är på kommande. 
Berusas av dofter, känslor, stämningar, färger, ljus…allt!

Kanske är jag på något plan lyckligt lottad att ha (kvar) den här förmågan. Eller jag tror, för egen del, att jag återfått den, för under många år av ungdomsyrsel, av småbarnsliv och allt möjligt annat så tappade jag lite bort det. Att unna sig att förundras över allt som faktiskt sker därute i vår natur bara det blir lite, lite vår.

Skulle jag gå ut nu, så skulle jag höra ugglorna hoa och ha sig. I den övrigt mörka, tysta natten. Idag kan jag inte gå, för jag behöver vara utvilad och gärna nog vaken på jobbet i morgon, men om jag kunde. Så skulle jag gå ut i natten. Och lyssna. Varje natt. 

Lite som katten min. Också det ett säkert vårtecken, att hon börjar trivas ute mer och mer.

Hon går ju (tyvärr) igång på talgoxarnas och blåmesarnas våryrsel. Det är bara så. Med katter. Min och andras. Men hon går igång också på mössens hemliga gångar i snön under fågelmatsbrädet som sakta börjar smälta fram och erbjuder en liten gratis mössbar som får hennes morrhår att dallra av välbehag. 
Inte bara katten min är nöjd över den utvecklingen, också ugglorna i grannskapet har upptäckt den nyöppnade snabbmatsplatsen och håller ett stadigt öga på lunchmenyn där. Den lunch som serveras under natten mörka, tysta timmar. Där ute sker så mycket nu som vi inte har en aning om. 

Så visst….att mata fåglar lockar till sig både möss och lite större….rått…möss, men det i sin tur lockar till sig rovfåglar. Och vem vill inte att ugglorna också skall ha tillgång till käk. 

För ett faktum är att min tjocka, bekväma, katt orkar inte plocka dem alla. Om hon så försökte...

*

Skulle gärna fortsätta utveckla det här och filosofera hit och dit, men tyvärr har jag en date med John Blund som jag lovat dyka upp på för att orka tugga mig igenom allt det jag har att göra i morgon, och resten av veckan. 

Det är förresten ett lite magiskt fenomen det här med jobb och en annalkande vintersemester. Av olika orsaker hade jag inte riktigt bestämt mig för när jag skall ta ut min semestervecka. Inte före idag gjorde jag det och attan vad jag på direkten började planera för de dagarna, räkna ner till de dagarna och längta, som ett litet barn på julaftonen,  efter de dagarna. Trots att jag är en vuxen kvinna, med ett jobb som jag tycker om och allt det där. Ändå blir man lite stirrig inombords när man har en semester att vänta på och räkna ner till. Galet?! Jo! 

Och för mig kommer det bara att vara något så osexigt och vardagstråkigt som att några dagar rå för mig själv ute i skärgården. Bara jag och hundarna och katten och så tystnaden och få möta våren, fåglarna, dofta på havet och bli yr av stjärnhimlen en klar natt mitt ute i ingenting. Bada bastu, läsa, skriva, fota, vandra, vara...
Mitt i skogen, vid havet. Det är dit jag längtar så det skrynklar ihop sig i min själ. 
Varje år. Varje vår. Starkare och starkare. 

Jag vet ju hur det är, kommer att vara och ändå samma underbara våryrsel. Varje år.
Det är något vi alla har gemensamt. 
Talgoxen, ugglan, katten och jag. Och de flesta andra levande varelser som har ett litet, litet förhållande till naturen där ute.

Det är nu den fantastiska tiden väntar på oss. Våren.
Bara jag lyckas beta av min splittrade vecka med udda möten och engagemang. SEN får det bli vår för min del också. Ja!

Inga kommentarer: